Mantran i duschen och andras misstag.

Det har nu gått ett bra tag sen sist tror jag, och det har hänt en hel del. Skolan känns allmänt seg och stressig, och den alltmer närmande deadlinen på projektarbetet hjälper inte till att lätta på stämningen precis. I vanlig ordning så gör jag samma misstag som alltid och väntar med att göra alla stora skolarbeten i sista sekund (eller dag, det skulle bli ganska svårt att skriva en uppsats på en sekund). Jag har gjort mindre lyckade försök att lära mig teckna människokroppen, och det enda jag har lärt mig från efterforskning är att kvinnor i regel är runda och mjuka medans vi män är kantiga och hårda. Tänka sig vad de kommer på nu för tiden! Att få energi till arbete blir helt enkelt svårare för var år man går i skolan, och inte hjälper det med att man fått en hotande syn av hur vuxenlivet kan bli. Nä tacka vet jag att vara spelnörd till döden och fantasyälskare i evighet, här skall vi inte bli gamla och prata reporänta och skatteåterbäring, det får alla andra -normala- samhälls-studerande grejja med. Växa upp, vad skulle det vara bra för?

En ovanligt hemsk affisch

de tillät att hänga i skolans korridorer.

Självklart var jag tvungen att stjäla den.

Ni sanna Silvrar lär första det dolda

budskapet i den här bilden.

Förra veckan blev det en spontan tur till Bengtsfors där Johan-kun och jag gick ned i parken och drack te och åt kakor. Mysigt värre. Vi hade ett av de mest givande samtalen i mitt liv, och det hjälpte mig verkligen att nå den där översta pinnen på stegen som jag alltid strävat efter att nå. "Arigato goshaimasu Johan-kun, watashi wa ganbatte nånting nånting?" (Japanskan i detta stycke bidrogs av Johan Helgesson, Lama, Druid, och en hel del mittemellan).

På torsdagen blev det tur till Stockholm med klassen. Vi spenderade hela 9 timmar i bussen tur och retur och jag tror att jag lyssnade igenom MP3:ns hela spelninglista 5-6 gånger totalt. Stämningen var relativt trevlig och sådär, men på hemvägen fick jag mig en rejäl dos av spontant dethopparuppiansiktetpådigmedennagelfilochbazooka depressionsattack. Jag visste inte riktigt varför men allt det hemska som hänt mig de senaste året hopade upp sig i en stor hög och lade sig över mig. Jag tvingades att gå igenom varje sak, tänka över den tills ögonen tårades, arkivera om den i hjärnan och tillslut blev det för mycket. Min historialärare Kenneth kom på mig med att sitta dödstyst och stirra ut i regnet som for förbi mitt fönster, och han förklarade för de andra att jag var på en plats där författare bara kan ta sig till. Vis man den där Kenneth, och det måste nog påstås att jag ser honom som en mentor, och han hade nog för övrigt rätt i det han sade. Väl i huvudstaden traskade vi omkring som irrande höns och tittade först på konst i nationella museet. Efter det blev det besök i en synagoga, och den coolaste religösa människan någonsin frågade oss om vi inte kunde fråga ut honom om alla fördomar vi hade mot judar.

"Men kom igen nu! Ni har väl inte kommit hela vägen från Säffle för att stå tysta och höra mig pladdra? Se så, fråga vad ni vill, ta upp varje fördom i kroppen! Vi är giriga, vi är rika och vi är de som egentligen ligger bakom Bush politik! Visst är det så?" Ett tag blev jag så hänförd att jag började fundera på att konvertera, men jag är inte så sugen på en omskärelse, och som förut nämnda persons mamma hade sagt:

"Varför vill ni bli jude? Har ni inte nog med problem som det är!?" Man måste bara älska unika människor.

Efter våra studiebesök fick vi gå fritt och jag och Mike-san spenderade tiden med att dra till Etnografiska museet. Där fick vi se bl.a.: Ett japanskt tehus, inga okarinor, en billig tubkikare, världens första och största womba, och en riktig kalashnikov. Se vad roliga saker man kan finna. Till sist gick vi till SF-bokhandeln, och tyvärr kunde Henning inte komma och hälsa, och på det viset missade han även chansen att se min fina Pölsabandana. Nåväl, nån annan gång kanske? Jag inhandlade för övrigt två Miyazaki filmer, tre Totoro-pins och ett äventyr till Trudvang. Pengar slösas bort värre än vanligt nu för tiden och jag är lite osäker vad jag skall lägga ut dem på framöver. Som avslutning blev det ett fint gruppfoto uppe vid kungliga slottet, av Madde, Anna, Mathias och Mike. Den sistnämnda lovade högt och tydligt att han aldrig mer skulle åka till Stockholm, eftersom "Det är en jävla håla!". Jag får nog faktiskt hålla med.

Folket stående vid slottet efter att ha

mobbat en stackars högvakt.

I fredags blev det allmänt skönt rollspelsmöte i Bengtsfors, och jag och Jens talade ut om hur läget var mellan oss. Att han hade ryggrad nog att be mig uppriktigt om ursäkt efter alla dessa år är verkligen beundransvärt, och jag kunde inte annat än säga att allt var förlåtet och be oss gå vidare i vår vänskap. Dalle överdrev sin karaktär och sitt rollspelande som vanligt, och Olle och Jens yttrade några för många könsord för min och Johan-kuns smak, men annars var allt jättetrevligt och fullt med presenter, bongotrummor, marshmallowbrasor och grillad korv.

Andra visa saker som jag och Mike-san kom på idag är att det mesta som händer alltid är någon annans fel, och att nynna på Halo-temat låter bäst i duschen i skolans omklädningsrum. Vi kom på detta tack vare lite mögel i tacket och vattenskador. Tro mig, svampdjur och förmultnat kakel kan vara -mycket- inspirerande.

Jag börjar se att tiden rinner ut för allt här i världen, även mitt bloggskrivande. Mitt timglas sitter på mitt skrivbord och påminner mig om det dagligen, och klockan på min vägg påminner mig om det varje sekund. Min filosofilärare frågade mig hur långt ett -nu- var, och jag tror att det är något som kan vara allt från en millisekund till en mindre evighet. Tiden uppfattas som den vill att vi skall uppfatta den, och man kan aldrig vara riktigt säker om hur snabbt den egentligen går. Någonsin kännt att en lektion eller tråkig släktmiddag går sakta? Det beror inte på att ni har tråkigt, utan det orsakas av att tiden inser att ni har tråkigt och gör vad som helst för att se till att ni får det ännu värre. Det gäller att ta vara på de ögonblick som går fort, de vi spenderar med vänner och människor vi bryr oss om, de vi använder för att göra något vi älskar, och de vi förbrukar för att inse vad lyckliga vi egentligen är. Ta vara på varje ögonblick, för till slut är det försent.

Ta hand om er allihop, och värdera den tid ni fått.

Köttfärspaj i en stulen gocart.

Då satt man här igen på sedvanlig tid efter en period av förmiddags bloggande. Känns skönt att återvända till originalet. Veckan var ganska slapp. Sjuka lärare och eget arbete fick arbetsnivån att sänkas, och sen fick vi en universitetsnivå föreläsning med eget ansvar för vad vi ville anteckna. Illa förberedd var man ju då tack vare allt slappande, och stressen blev enorm på en ynka timme historia om sprit. Jag ringde runt till de speldesignkurserna jag skall söka till och frågade diverse viktiga saker. Jag skall försöka göra klart mina arbetsprov så jag har det ur vägen nu när det bara är fem veckor kvar att skriva klart projektarbetet på.
Den här dagen har varit trevlig, konstig, hemsk och oerhört onödig i många aspekter. Till att börja med kan jag informera om att jag steg upp 10.00 efter att ha lagt mig 04.00 efter att ha sett på The Island (Som var förvånandsvärt mycket bättre än jag trodde). Jag tog hand om djuren och begav mig till min vän Yacob, som jag delade med mig av mitt nedladdade stöldgods till och begav mig sedan tillbaka hem till det tomma huset i skogen. Jag spelade lite FF12 och tränade mina färdigheter i Guitar Hero, och trots att jag tycker att jag blir sämre tycks inte spelet hålla med, mina scores tycks rättare sagt gå upp. Lustigt det där. När jag sedan beslöt mig att ta hand om stordisken ringde en stressad fader från Trollhättan och frågade om jag var nykter. Jag var ganska säker på det och han berättade att jag måste åka till Åmål och prata med polisen, för någon hade tydligen brutit sig in på vår go-cartbana och stulit fyra go-carts. Sagt och gjort så flög jag iväg med bilen över skogsvägarna, och tack vare tjälen så agerade min Saab 93 som en lowrider med hydralik, fast bättre. Rånarna hade slagit, sågat och slitit sönder fem starka hänglås och brutit sig in på ljusan dag på gocartbanan utan att någon märkte det. Polisen frågade mig frågor, mest om vad människors personnummer var, vilket jag fick fråga mamma/pappa om via telefon. Jag gjorde mer detektivarbete än poliserna själva, vilket inte är så konstigt när man ser till vilka resurser de har att göra undersökningar med. De konstaterade att det inte fanns mycket att göra, och sade att vi själva fick göra undersökningar vart cartarna kunde säljas. Vad bra att vi har polisen, ne? Utan försäkring så har min familj alltså blivit bestulna på ca 65000 svenska riksdaler. Stämmningen ligger inte på topp direkt, men vi klarar oss.
Försvinner en stund och kör bror med vän till fest i Åmål av ren vänlighet. Krävde inte ens bensinpengar eftersom jag gärna vill hjälpa folk utan att tänka på belöningar.
Inte har jag hunnit med att skriva på min bok, eller något annat vettigt för den delen. Istället för att göra det nu så sitter jag och räknar ut att jag har spenderat två timmar i bilen idag (och jag har endast färdats mellan två punkter som ligger fem mil från varandra). Detta får mig osökt att tänka på en jojo, vilket mitt humör kan liknas med nu för tiden. Ni som läser detta vet säkert att jag var ganska depp i det senaste inlägget, just då var min jojo ihoptrasslad på den lägre nivån, och efter en snabb fix fick jag den att funka igen. Just nu har jojon trasslat ihop sig när snöret är helt uppvirat, vilket innebär att jag för tillfället är låst på munter, och jag ser själv inget fel i det.
Saker som annars hänt är att jag fått tag i ett nytt exemplar av kultspelet Outcast, vilket nu gör att jag har mina tre stora favoritspel från ungdomen i min ägo once again. Däribland fins tidigare nämnda Outcast, Silver och Broken Sword Shadow of the Templars. Silver är helt enkelt världens bästa rollspel, end of story, och BSSotT startade mitt brinnande intresse för Tempelriddarna vilket nog aldrig kommer få nå en kulmen. Jag kanske skall lägga ned mig i mina studier så att jag kan ansöka om att få bli en riddare av St. Nikolai. Fast om Mike-san har rätt så skulle en sådan förfrågan få de äldre medlemmarna att skratta en rakt i ansiktet, så jag får se på det där.
Några tankar om Champagne:
Champagne har antagligen fått sin höga status som lyxdricka efter det att britterna efter sina många krig med de fjolliga männen i randiga skjortor och baskrar, kom till Frankriket som turister och upptäckte att till skillnad från den batterisyra fransmännen vanligtvis häller i sig var champagne nästan drickbart. Av denna anledning fick det en ställning som något av det bästa fransmännen gjort, om man bortser från Mona Lisa (som är italiensk men ändå). Champagne ansågs även så låg på alkohol att man fann den ytterst väl anpassad till att tvätta av smutsen från varandra, då vatten kunde användas till att framställa riktig sprit med hjälp av en potatis och några ficktjuvar.
Nästa vecka i "Mat och Lagbrott":
Bouillabaise och skatteförskingring.

Tills dess, ta hand om er alla underbara människor!
Tjubb!

Sportlovet då livet försvann

Jaha, då satt man här igen. Jag kan börja med att informera om att det inte skedde mycket under det här sportlovet, knappt nåt faktiskt. Men några stora saker fick vi iallafall plats med i den annars så tomma perioden i mitt liv. Som ni kanske redan vet är jag inte sports typen direkt, och därför tillbringar jag alltid lovet på soffan eller i skogen (om jag är hemma och farsan förstår att han har gratis arbetskraft tillgänglig).
Lovet har mest bestått av bilkörning mellan Säffle och Hemma, eftersom bilbrist resulterat i att Niklas får lämna in sina bilar till andra, och eftersom bror fått ny rallybil (istället för att jag skulle få en egen bil, men men) och jag tvingats hjälpa med plastningar och annat. Annars spenderade jag min tid med mitt nyligen införskaffade Final Fantasy 12, som är mycket bättre än jag först trodde. Mina förhoppningar var redan höga, men de blev överträffade efter 10minuter.
I lördags vaknade jag efter en natt av orolig sömn, och jag började att förberedde mig för min allra första karatetävling. Efter att ha hämtat Mike-san gick vi till fots den långa promenaden till tävlingshallen (den ligger 200meter ifrån där jag bor för er som inte vet). Mina värsta förhågor besannades, då jag fick se tävlingschemat. Jag skulle möta förra guldmedaljören och gamla franskakurspolaren Emil. Nervositeten försvann märkligt nog så fort jag gjorde entré i salen tre timmar före matchstarten, och vi kollade på katatävlingar, skrattade åt unga aspiranter som skrek sina: "Kiai!" (Japanerna skulle liksom skratta ihjäl sig om de fick höra ungdomarna skrika: "Stridsvrål!" hela tiden). Ludde-kun vann sin klass i kata, som bestod av han och en till snubbe, och han fick hoppa upp i vår viktklass i kumite p.g.a. brist av folk i hans. Detta gjorde att han fick möta och värma upp Emil i första ronden, innan min match. Det slutade i katastrof när de båda efter en lång fajt fastnade i ett dubbelt benlås och Ludde fick en knäskål att hoppa ur led. Blod och skrik fyllde salen och min nervositet steg till skyarna. Det var inte Emils fel, men det kändes oroligt ändock. Ludde tog allt som en riktig man, grät knappt trots svåra smärtor. Mike mötte en blåbältare, (själv är han och jag rödbältare) och han förlorade med ynka 2-1. Sen var det min tur. Emil sparkade bokstavligen talat skiten ur mig, men jag lyckades att undvika hans värsta attacker och fällningar. Jag är stolt och nöjd bara för att jag klarade av det, Emil är nämligen en grym fighter. Efter att han slagit in både näsan och magen på mig avslutade han med en spark i skallen som fick min syn att flacka, men trots min yrsel dömde domaren i Emils förtjänst. Matchen slutade 11-1 och det ser jag ändå som en egen vinst, eftersom skillnaden i skicklighet var såpass stor som den var. Mike-san och jag fick dela på bronset och min hylla pryds nu med en liten trofe som jag placerat bredvid mitt nya fina timglas (som endast mäter upp 3 minuter, men det spelar ingen roll).
Efter att ha blivit bankad mör så bjöds det på lunch av mormor, och mamma klagade över att Emil gjorde som han gjort, och sade att de tänkt protestera. De tog det inte så allvarlig som det låter när jag skriver det, min släkt är komiska i sitt eget allvar på ett ganska så oförklarligt sätt. Efter detta begav jag mig efter ett expresssamtal med Johan till Bengtsfors där jag skulle träffa Jens och Olle och spela rollspel med dem för första gången på länge. Jag blev förvånad av hur mycket de hade förändrats, och jag vill nu faktiskt kalla dem för mina vänner igen. Rollspelet var det bästa på länge. Det var mer stämning än vanligt och inget lootande på mils avstånd. Liam (Jens) blev kär, och Dóm (Olle) insåg att han behövde förändring, medan min dvärg thul Erzam kämpade vidare för att vinna tillbaka storhet åt sitt brödraskap. Jag gillade det, mycket, Johan-kun har fått tillbaka sin fantasi tycks det mig och hans spontana historier var mycket bra. När vi var klara blev det utdelning av helt nya vänskapskramar och allt verkade gå åt rätt håll. Jag sov över och vaknade av en morgonpigg Olle, och inledde denna dag med att kasta kuddar på den mindre pigga Johan.
"Gå upp nu då" sade Niklas och hivade en ny kudde i johans fejs.
"Du ligger ju kvar själv!" kontrade den unge laman med.
"Jag sitter ju iallafall upp" gav Niklas till gensvar.
"Men jag sitter ju också upp... fast i liggande ställning!" Klockrent

Jag lämnade Bengtsfors och en synnerligen trött Johan bakom mig. Jag hoppas han förstår att jag gärna vill hjälpa honom, som tack för den hjälp jag själv fått, men också för att jag tror att jag är en av de enda som kan komma att förstå hans situation, men dock adrig till fullo.
I'm here for you my friend, always and forever, just a phonecall away.
Sen satte jag mig och skrev klart det sjätte kapitlet i min roman, det börjar nästan likna nåt, fast jag kriticerar fortfarande skiten ur den sörja jag vill kalla min fantasy berättelse. Sen använde jag mina nya sketchpennor och block för att åter ta upp försöken i att lära mig rita bra, och efter en hyffsat snygg bild av en grottöppning avhärmad från "Eld och Sot" lade jag ned projektet för dagen. Efter det blev det en spontan kvällspromenad där följande saker konstateradesoch begrundades:
*Min bror tycker inte om min önskan av karriärval. Han tycker att jag borde söka nåt inom ekonomi.
*Jag har än en gång börjat att se ned på mitt liv.
*My Chemical Romance är mitt nya favoritband, "Sleep" får mig att vilja skrika ut i natten och sträcka ut min händer och försöka flyga ut ur min kalla existens. *Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, förvånande eller hur?
Varför skall livet vara så här? Från lycka till misär, från glädje till sorg. Jag vill bara få en hand att hålla, någon som förstår mig och älskar mig för den jag är, men jag börjar förstå att det är en omöjlighet. Jag ser alltid på mig själv som en sådan där person som aldrig kommer få en flickvän eller ett riktigt liv, men det är inte som om jag bara tänker låta det ske. Hur mycket mina vänner och familj än försöker intala mig hur bra eller trevlig jag är kan jag aldrig tro dem, för det verkar bara vara dem som tycker det och ingen annan, men sen kanske det är så därför att ingen någonsin velat gå igenom den processen som det är att verkligen lära känna mig. Även detta har jag försökt att inleda, men ingen svarar på mina rop i natten. Det i sin tur kanske beror på att jag är för annorlunda från alla andra, eller så beror det på att ingen kan gilla mig helt enkelt. Jag vet att det inte är synd om mig, men jag vet också att felet inte enbart är mitt för att jag är olycklig igen. Efter mitt misslyckade försök att få respons från flickan jag gillade började jag efter sorgen att inse vad jag skulle göra och hur allt kunde bli bra, men någonstans på vägen från då till nu tappade jag bort den där tanken, precis som jag tappade min livslust idag. Jag tror det går över, det hoppas jag och jag tänker inte låta mitt hopp falla i mörkret utan en fight. Den här fighten är däremot tuffare än mina förra, men jag vet att jag kan gå segrande ur den om jag ger det mitt allt.
Gånggången slår och Matchen kan börja!

En lite rippoff till novell, för er som har lust.

Berättelsen om Rödluvan
Av Niklas D. Karlsson

Den här berättelsen är kopierad och omskriven till en sådan grad att man knappt känner igen originalet. Detta var helt min avsikt, och jag fann att en växling mellan allvar och komedi är en mycket bättre kombination än en stor tråkig röra med enbart en av dessa aspekter. Jag skrev allt detta helt utan respekt till världen och än mindre dess invånare. Jag tar inget som helst ansvar för dem som råkar illa ut av att läsa följande text. Trevlig läsning!

Det var en gång en tjej som hette Sara. Det var vad hon hette, men ingen på hennes skola kände till hennes riktiga namn, inte ens lärarna som undervisade henne, och de har ändå papper om såna saker! Sara var en ganska normal tjej, utan något som utmärkte henne, men hon hade ändå folk som såg ned på henne. Kanske det var så eftersom man ansåg henne onormal, eller för att hon var en tjej med dåligt själförtroende, eller så berodde det på tröjan. (Hemska varelser de där tonåringarna. De har en förkärlek för att såra andra och dricka sig redlöst fulla ackompanjerat till dålig musik, och så dras de till dåligt självförtroende som en haj till blod, eller en nyligen utskriven AA-medlem till en Pina Colada.) Nu var det nämligen så att det alla skrek åt Sara, viskade om henne och sade bakom hennes rygg när de syftade på just henne, var Rödluvan, och det berodde på den röda tröjan med luva som hon alltid hade på sig. De brukade ofta säga ”Samma skitfula tröja, varje dag!” och ”Kan ni fatta vilken nolla?” högt och tydligt när hon kunde höra dem. Det var vad de dagligen brukade säga, och Sara hatade dem för det.
Anledningen till att hon bar just den, och endast den tröjan hade hon aldrig berättat för någon, inte ens sin enda bästa kompis Anna, som faktiskt visste vad hon hette, men kallade henne för rödluvan ändå. Sara hade faktiskt inget emot att Anna kallade henne för det öknamnet, för de var vänner och det var trotsallt det namnet som Anna först trodde att hon hette, och ett första intryck är svåra att bli av med.
- Alla sade det ju till dig hela tiden, hade Anna senare förklarat. Så jag trodde att det var vad du hette.
Anna var ganska dum och naiv ibland, men hon var snäll som få, och det hade sett till att hon aldrig blivit mobbad eller utpekad av ”de populära” ungarna. Hon var som ett spöke som ingen lade direkt märke till när de letade efter någon att kasta glåpord efter eller anmärka brister hos. Hon hade blont hår, glasögon och var ganska normal fast ändå inte, vilket i sig sade mer om henne än vad den dyraste psykolog skulle kunna få fram. Anna och Sara sågs varje dag, vardag som helg, skola som fritid, och Sara kände sig väldigt ensam och mer utsatt om Anna inte var vid hennes sida.
Sara gillade inte att bo i staden där hon bodde, trots att den var ganska liten och bara hade en kommunalskola kändes den alltid för stor för henne. Hon ville ut på landet, där hon hade bott när hon var liten, och än en gång känna sig fri och få vara ifred från dem som såg ned på henne.
En dag innan Sara skulle gå till skolan blev hon tillsagd av sin far att de skulle till sjukhuset efter hon hade slutat. Sara hatade sjukhuset, med sina dofter och sina färger, allting där påminde henne om det som hade hänt när hon var yngre, anledningen till att hon bara använde den röda tröjan. Hon svarade aldrig sin far, och på vägen ut när hon tog på sig sina vantar, sin mössa och plockade upp sin ryggsäck och gick ut i hallen ropade han efter henne att han skulle bli lite sen, och att hon kunde gå iväg före honom till sjukhuset. Sara fick fram ett lågt ja och sprang ut ur dörren med en rännil av tårar på kinden.
Anna bodde på Saras väg till skolan, och hon brukade alltid vänta på Sara vid vägkanten, lika trogen som den mest nobla goldenretrievern i världen. Anna var ganska lik en golden, med det blonda håret och en förkärlek för att hämta pinnar. Hon ville bli skogshuggare, eller jägare, hade hon berättat för Sara och när hon då fick frågan varför, svarade hon bara:
- Nåt måste man jobba med, och skogen är ju häftiga.
Sara skakade på huvudet. Nog var Anna egen alltid. Hon närmade sig Annas hus men när hon gick runt gathörnet såg hon ingen liten trogen vän stå där. Sara beslutade sig för att vänta, men efter en kvart insåg hon att Anna måste vara sjuk idag och började småspringa till skolan för att inte komma för sent.
När hon sprang genom bostadskvarter och kom till den lilla parken innan skolan hade hon bara några få minuter kvar innan klockan skulle ringa in för den första morgonlektionen. Parkens träd reste sig högt över hennes huvud och tycktes nästan vilja omsluta henne helt och hållet. Hon var inte ensam i parken, där stod ett gäng av ungdomar, de som brukade mobba henne allra ihärdigast, och turades om att dricka ur en fickplunta. De var det där typiska gänget som alla skolor har, de där som skolkar dagligen utav ren lathet och inte bryr sig om vare sig sina betyg, sina lärare och än mindre sina föräldrar. Sara frös till på insidan, och hon visste att de skulle fälla någon kommentar så fort hon närmade sig. Trots det samlade hon mod och gick rakt förbi dem, men när hon trodde att hon var i säkerhet tog någon tag i hennes axel och höll henne i fast grepp. När hon vände sig om såg hon att det var den värsta av dem alla, Morgan suputen, som hade sina äckliga händer på henne. Han stank av sprit och cigaretter, och hans mörkröda, kortklippta hår som han lyft upp med antagligen en hel burk vax fick honom att mer likna en piassavakvast än den B-filmskådis han egentligen hade haft i åtanke när han gick till frisören. Morgan flinade elakt åt henne, och Sara kunde se att han inte borstat sina tänder den här morgonen. Han öppnade munnen och ropade åt sina kamrater, och stanken från hans käftar var olidlig!
- Nej men är det inte Rödluvan? Han fick genast sina vänners uppmärksamhet, och de fnissade alla högljutt. Kommer du för sent till skolan Rödluvan? Det var inte bra, då kan ju lärarna tro att du skolkar.
Sara kved av Morgans hårda grepp om hennes axel, och lirkade sig runt för att komma loss, men utan framgång. Han stod bara där och skrattade och stank av sprit, och hon var helt oförmögen att handla, mest på grund av smärtan i hennes axel men också av den vederstyggliga lukten från Morgans trut. Men när han hade hånat henne och skrattat åt henne en stund, som verkade vara i flera timmar, lossnade hans grepp för en sekund och Sara lyckades ta sig loss. Hon samlade alla sina krafter och knuffade till Morgan, som häpet föll och slog hårt ned i marken, och sprang så fort hon kunde mot skolan, och bakom sig kunde hon höra skratten öka likt en storm och deras skrik: ”Rödluvan!” Hon vände sig inte om, utan bara fortsatte springa tills hon var inne på skolgården, där hon hämtade andan och kände svetten rinna nedför ryggen och klibba sig fast i hennes t-shirt. Hon märkte mellan andhämtningarna att hon blev iakttagen av så gott som alla på hela skolgården, och med tysta steg gick hon mot ingången och hörde hur de flesta började fnissa. Hon önskade att Anna varit där så att hon inte hade behövt genomlida den här dagen ensam, men hon insåg att hon inte var så lyckosam och blev tvungen att spendera hela skoldagen ensam och utpekad.
Timmarna gick långsammare än vanligt verkade det enligt Sara. Hon försökte att ignorera alla de pikar och fnissningar som kastades åt henne, och väntade på att allt skulle ta slut för dagen. Då skulle hon gå till sjukhuset, något som hon heller inte ville göra, och hon kände sig så bitter och ensam att hon allvarligt började fundera på att gräva ett hål och aldrig gå ut ur det. På rasterna gömde hon sig längst in vid skåpen, i springan mellan hennes eget skåp och väggen, och när skolan väl var slut packade hon ihop sin ryggsäck och begav sig med raska steg mot centrum, och därifrån till hennes sorgers boning.
Vad Sara inte visste var att hon blev förföljd. Morgan som hade slagit sig ganska rejält vid sitt fall på morgonen ville nu utkräva hämnd. Han kände inga spärrar vad det gällde att slå tjejer, det hade han gjort många gånger förr, men med Rödluvan tänkte han göra mer än så, mycket värre saker än en simpel misshandel. Hans vrede hade kommit över honom och då var det omöjligt att få honom att sluta innan han fått släppa ut den på någon stackars liten människa.
Sara, oviss om sin förföljares aggressioner mot henne, hade lugnat sin gång och traskade nu över de stora shoppinggatorna i stadens centrum. Klädaffärer visade upp de senaste modena, brunt var tydligen detta årets vitt, och hälsokostaffärerna skyltade med ett nytt mirakelbantningsmedel som garanterade viktminskning. Allt detta passerade Saras intresseavdelning, för hon var smart nog att inse världen för vad den egentligen var, en galen plats full med dårar som försöker finna en mening genom sitt utseende.
När Sara väl kom fram till sjukhuset var det redan sent på eftermiddagen. Den anlagda trädgården doftade av syren och rosor, medan den nybyggda parkeringsplatsen luktade uppvärmd asfalt och hundskit. Den perfekta mixen av natur och civilisation, hade hennes far sagt en gång. Vid den stora svängdörren till entré hejdade hon sig, och stirrade in genom glaset. Sara visste vad som skulle hända om hon gick in där. Hon skulle efteråt få spendera flera timmar på sitt rum försjunken i sorg och gråta sig till sömns, men även om så var fallet visste hon att hon inte kunde svika sin pappa, eller den som väntade på henne heller. Just därför tog hon det osäkra valet att låta sina ben bära henne in till lobbyn och in i den hissen som förde henne till tredje våningen. Långvården.
Morgan smög sig tyst efter Sara in i sjukhuset, och när hon gick in i hissen hejdade han sig och tittade efter på dess display vart den var på väg. Den stannade till på akuten på andra våningen, där Morgan ofta legat efter sina vilda helger på stan. Han hamnade lätt i slagsmål när han var full, han kunde aldrig minnas varför, men han antog att det berodde på att de som han slogs med blev avundsjuka på honom och därför ville slå honom på käften. Morgan visste att det inte var akuten Rödluvan var på väg till, han hade hört ryktena om det som hänt hennes familj för flera år sen, och kunde räkna ut att det var fel avdelning. Hissen fortsatte och stannade så till på långvården, vilket passade mycket bättre med vad Morgan hört. Som en oljad blixt sprang han mot trapporna för att hinna ikapp henne, han snavade ett par gånger och hade redan förlorat tid på att vänta på hissen, men när han nådde upp till tredje våningen såg han klart och tydligt en rödtröja med luva försvinna ned genom den långa korridoren. Snart skulle hon få igen.
Sara gick sakta mot det rummet hon kände till alltför väl. Det hon nu hade besökt i tre år. Inte för att hon ville, inte för att hon var tvungen, ingetdera och både ock. Där inne på en säng med vita fina sängkläder och omringad av en arme av blommor låg en kvinna och tycktes sova. Saras mamma, som i tre år hade legat i koma efter en bilolycka. Det var av henne som Sara fått sin röda tröja. Det var en mors sista present till sin dotter innan det hände som inte fick hända. Blotta synen av henne fick Saras tårar att börja rinna, och hon blev tvungen att backa ut ur rummet för att inte bryta ihop. Hon sökte sig till toaletten dörren mittemot och i sin hast glömde hon att låsa dörren.
Morgan såg sin chans, och han tog den utan att tveka.
Sara stod vid handfatet och såg in i sin spegelbild, som nästan kunde jämföras med någon affischflicka om hon fick säga sin egen mening, vilket hon aldrig fick. Hon stänkte vatten i ögonen och torkade bort det med tröjans ärm. När hon åter kunde se sin spegelbild stod det någon bakom hennes andra jag och stirrade in i hennes ögon. En kille med rött hår och för mycket vax. Paniken slog till i Saras hjärta och hon vände sig om för att rusa ut ur det lilla rummet, men än en gång skulle Morgans styrka visa sig vara henne övermäktig, och denna gången fick han ett grepp om hennes hals med bägge händerna. Han flinade lika fult som tidigare och han stank nu ännu värre av en blandning av sprit och halvhjärtad husmanskost.
- Trodde du att jag skulle låta dig komma undan ostraffad Rödluvan? frågade Morgan hånfullt. Jag tänker inte tillåta dig att tro att du kan göra vad fan du vill, och när jag väl är klar med dig skall jag ge din morsa en omgång också ditt lilla missfoster.
Sara förlorade uppfattningen om verkligheten, precis som en proffsboxare blir nästintill hjärndöd vid knockningen, men hon kunde känna luften ta slut i sina lungor. Morgans fula flin blev suddigt, men just när hon förlorat hoppet om att få komma ur den hemska situationen flimrade något gult runt på hennes synaps. I nästa sekund föll hon till marken samtidigt som det röda håret flög in i väggen och landade i handfatet efter att ha blivit träffat av något som liknade en mindre gran. Sara själv låg med kinden på det kalla kakelgolvet och såg hur ett par slitna gymnastikskor kom allt närmre. Ett ögonblick senare sög något tag om hennes midja och drog upp henne på benen, samtidigt som detta relativt stora ”något” lade hennes arm om sin axel. Så fort Sara väl kommit tillbaka till verkligheten såg hon ett par glasögon en lugg av blont hår titta tillbaka i den mån de förmådde. Anna log mot sin kompis och frågade den klassiska frågan alla någon gång ställer sin halvt medvetslösa vän på en tjejtoalett full med granbarr:
- Hur stora är oddsen för att jag skall plantera träd som välgörenhet vid sjukhuset samma dag som du blir anfallen av en idiotisk grobian? Anna var kanske ingen riddare i skinande rustning men det gjorde inget tyckte Sara. Istället var hon hennes alldeles egna skogshuggare och vän, och det är vad som verkligen räknas.

Framsteg och den bästa helgen någonsin.

Den unge mannen satt där på sin bänk vid tunnelbanan, ensam med en tom blick och kramade om en pappersbit som en gång hade haft den distinkta formen av ett hjärta. Hans hjärta. Men nu var det sönder, hopklämt till en ojämn boll som endast kunde uppfylla ett syfte som skräp. Den unge mannen slängde så sitt hjärta i den överfulla sopkorgen till höger om bänken han satt på. Bollen flög med en okänd kraft mot sitt mål, men den blev inte mottagen till skräpets livsstil och fick så nöja sig med en plats på det smutsiga stengolvet. Förbipasserande gick på den, sparkade den, trampade den, precis som om de varit en förälskelses nekande gensvar som krossar unga människors liv. Hjärtat rullade efter en spark från en ung pojke med för stora byxor ned på tågspåret. Där låg det och väntade på sin slutgiltiga undergång, på att krossas för sista gången. Den unge mannen reste sig med ostadiga ben och gick sakta mot kanten. Där såg han ned på sitt hjärta som låg där på sin dödsbädd av metall och han hörde ett susande i tunnelöppningen och kunde se ett ljus uppenbaras från den. Han kände en tillhörighet med sitt hjärta, där det låg på spåret, och han kände att det skulle krossas när som helst. Han lade handen vid sitt bröst och kände efter en känsla, en känsla av liv, en känsla av hjärtat. Något ryckte till under handen med regelbundna slag, något som tycktes ytterst likt ett hjärta, men det saknade något. Mannen visste att hans hjärta lämnat sin boning och ändrat form, ty han visste att ett hjärta skall ge ifrån sig mer än slag. Hans hjärta låg kvar på sin ensamma plats och mannen ville ta det tillbaka, han ville än en gång bli hel, och han lyfte sitt ben för att kliva ned till det. Ljuset och ljudet kom allt närmre, och tiden kunde tyckas stå stilla i det ögonblicket när mannen lade sin vikt på sitt främre ben och tunnelbanetåget kom ut ur den mörka tunneln. Vad var han för människa om han inte längre hade ett hjärta? Kunde han leva utan det? Han längtade efter det, trånade efter dess värme, och därför hade hans ben lyft sig mot den uppenbara undergången. Ett förlorat hjärta kan man endast få åter genom att förlora livet. Det visste mannen, och han var beredd att offra sitt för att få tillbaka det som han hade förlorat. Just när steget var taget, och hans öde skulle beseglas mötte hans blick några små ord som stod nedklottrade på hans hjärta. "Du är speciell". Han visste inte varför men de orden fick hans fot att åter placera sig på det hårda, kalla golvet. Tåget passerade i en dåraktig fart, utan att sakta in, och den unge mannen stod kvar på perrongen och kände sig än en gång hel. De små orden som han själv hade skrivit fick honom att inse att hjärtat inte alls försunnit. Han lade än en gång handen på tomrummet i hans bröst och kände de nu hårda, snabba slagen mot sin kalla handflata. Det fanns där, hans hjärta, och det hade aldrig försvunnit utan bara blivit sårat. Han visste nu innerst inne att han skulle läka sina sår, att hans hjärta skulle finna en plats i världen, och att livet inte behövde ta slut för en dum pappersbits skull.
När han stod där kom ett nytt tåg ut genom tunneln, och det stannade framför honom. Dörrarna öppnades och släppte ut en varm bris mot hans ansikte som tycktes välkomna honom. Tåget erbjöd honom en skjuts någonstans, en resa som skulle leda honom framåt. Men vart? Utan att veta vad framtiden skulle ha i plan för honom lyfte han sitt nu stadiga ben.
Ett hjärta kan alltid läka, tänkte han för sig själv, medan han gick över den tunna springan till tåget och förbi de glasbeklädda dörrarna.
"Se upp för dörrarna, när dörrarna stängs."

Så kan det gå när en sårad person lyckas reda ut sina innersta tankar. Hoppas ni gillade denna sorgliga historia, för jag tänkte nog skriva några till, fast inte för att de behöver vara sorgliga. Nu tycker jag att vi dröjt lite väl länge vid det här skedet som kalla intro, så om ni inte misstycker skall jag gå vidare. Men först middag.

En middag och bit butterkaka senare:
Wmiii vad den här helgen har varit mysig. Johan Wibke och jag reste hem till mig med en koffert full med konfektyr och krokiga hattar. Totororna tittade tvivelaktigt vid vårt tarvliga försök att vara totalt seriösa. Jag hittade till slut mina sedan länge försvunna två hekto té, och lyckades skrämma vettet ur Wibke med hjälp av Johans mumindalenhistoria. Vi kollade på studio ghibli filmer, till vilka Wibke somnade i mitten i två fall av tre, och satt och pratade massa saker fram till morgonen. Vi öppnade oss alla och uttryckte våra känslor, vår längtan och vårt hopp för framtiden. Jag lyckades dra ned den positiva stämningen med mina tragiska berättelser, men tack vare att laman och "tecknaren" är såna underbara människor fick de mig att inse att man inte behöver stressa fram i livet för att finna kärlek. De fick mig att inse att jag inte behöver ändra mig för att passa in, vilket jag faktiskt har tyckt men aldrig riktigt vågat att uttrycka själv. Jag kände att jag och Wibke fick en allt djupare relation och att jag och johan nu verkligen funnit vart vi har varandra, jag fick tillochmed låna en underbart skön och välluktande halsduk som var grå, och Wibke fick leka snusmumrik för en kväll. munspel och plastelgitarrer, och Lasse, vänskapskramar och brasor blandade ihop sig till en fin smet som endast kan kallas lycka. Det är för såna här stunder jag lever, tänkte jag för mig själv och lade sen Wibke tillrätta där hon sov i soffan och önskade henne en god natt. Morgonen grydde med en klängig farsa i antåg och en närmande vardag, men stugan förblev en trevlig plats ända till 18.45, då jag först körde hem laman till sitt slott i kärret och efter en välbehövd hejdå-kram som hetteduga sen startade bilen en gång till för att bära tecknaren till sin hemplanet. På vägen beslutade sig Salkin och Wichmedh att de tillsammans skulle tatuera sig med gänget innan sommarens slut och hjälpa varandra färga håret vitt. Hitsugaya-taischo-da! *hosthost* Nej jag skall inte bli cosplayer. vad tror ni om mig egentligen.

Söndag morgonen grydde med en far som klagade på allt jag inte gjort och ringde endast för syftet att lägga ett mörkt moln över mitt fina humör. Hoppet krympte blixtfort då jag ringde till Mike och fick reda på att han bajschade på det inplanerade pluggmötet. Det känns som om den mannen har blivit allt mer osocial mot mig, och jag oroar mig mer och mer för att hans skall slänga bort sitt liv och sina drömmar bara därför att han inte orkar flytta bort från sin kära säng. Så jag sket i honom och inledde dagen med stadig frukost och två avsnitt av Utawarerumono, bästaste serien på länge trots att Naruto nu äntligen har återbördats till sin forna glans, fast bättre och med fler bandanas. Innan jag började plugga för provet han far ringa igen och anmärka på att jag gjort fler fel och att vi skall tillbringa mestadelen av sportlovet i skogen. Ved behövs sade han, jag vet det sade jag. Han ger mig aldrig ett val, hur mycket han än vill att det skall låta som det. Han klagar mycket på att jag aldrig gör något arbete på impuls, som bror, men det kan bero på att jag aldrig hinner innan han ger mig det i uppgift. *suck* Jag vill härifrån, fast ändå inte.

Kärleksproblem till trots så mår jag nu bra igen. Jag har klarat att komma över den stora smällen av att Anna bara vill vara min vän på förvånandsvärd tid. Detta skulle aldrig ha varit möjligt om det inte vore för Johan, och alla andra som stod bredvid mig och höll upp mig när jag föll handlöst ned mot den hårda betongen som ville skrapa mina knän.(Sen så hade det väl aldrig heller hänt om det inte vore för er, så jag kanske snarare skulle skylla på er än tacka er... just kidding :P)

Niklas sitter och rättar till hela bloggarkivet på en ren nyck, och upptäcker vad han skrev om Anna och sina känslor. Fasen vad allt skall gå åt fel håll.

Med vänner klarar man allt, även de svåraste delarna i livet kan man klara sig igenom om man har en trogen kamrat vid sin sida. Det känns just nu som att jag har fler sådana än någonsin, och några mindre viktiga men ack så viktiga ändå samtidigt. Det känns lite skit att jag svek Andreas, min äldsta och bästa kompis, genom att inte ringa till honom och planera en kvalitetstid session, och sen inte heller ringde honom dagarna efter. Han och jag glider allt mer isär känner jag, våra intressen blir inte de samma och han blir allt mer fäst vid sin dator och WoW. Jag accepterar det och kan bara hoppas att vi kan träffas inom den närmaste tiden, för jag saknar honom... på ett helt manligt och heterosexuellt sätt.

Jag skall nu lägga ner mig i Tomenias värld, skriva av hela min själ om allting jag vill klara av och bli en bättre människa. Boken, Manus, Koncept, Noveller, Dikter ochmassa andra saker som blir hur kul som helst! Jag har ambitioner och orealistiska drömmar, ne? Det kanske kan bli nån ordning på det här livet trotsallt!

Tandblekning - just nu 895:- för er som bryr er!

Alla-Sorgers-Dag

Om inte titeln avslöjar vad den här bloggen handlar om så behöver ni hjälp, eller glasögon. Ta inte några kort tack.
Jag ringde till Johan igår för att få råd. Jag ville göra något för Anna på Valentin, men var så rörig i skallen och neggo att jag knappt kunde avgöra vad som var passande. Efter att ha pratat länge och väl kom vi fram till att det bästa var ett kort, fint och simpelt. Jag satt och skrev ned det jag ville ha sagt, och gjorde det så fint jag kunde, Niklas är inte värst bra på pyssel kan jag tillägga.
Morgonen kom och nervös så det räckte åkte jag til skolan. Jag visste inte om hon ens skulle komma idag, men det gjorde hon och jag hann att träffa henne flera gånger innan jag kunde ge henne kortet utan någon vakandes över hennes axel. Allt kändes bra, och jag tog mig till slut modet att gå till henne.

Drömmar blir lätt krossade.

Jag lämnade över mitt simpla ömhetsbetygande kort till en av de finaste flickor som finns, och hon gav mig en kram och sade att jag var gullig. Kul det där hur murar kan byggas upp på nån sekund för att sedan rasa ännu fortare. Trots att det endast skedde för en stund sen kan jag inte minnas allt vad hon sade. Det enda jag minns är att hon nämnde nåt om att balen hade kunnat bli jätte roligt, innan hon sade att hon gillade mig som kompis. Mitt hjärta som gått på högvarv stannade till, och än en gång var jag den mest ensamma människan i hela världen, inte ens mina drömmar får jag ha kvar. Jag sade att det var ok, jag ville säga mer men orden kom inte till mig, och så sade vi hejdå. Så simpelt var det när Niklas för första gången erbjöd sitt hjärta, och ingen ville ta emot det.
Varför just jag?
Är det nåt fel på mig?
Är jag så en jävla dålig människa att ingen annan kan tycka om mig för den jag är?
Varför...?

Jag visste att det här kunde hända, det gjorde jag, och jag visste att det var bättre att detta hände än att jag endast fortsatte drömma, men det hindrar inte tårarna.
Vad skall jag göra nu? Ska jag ge upp? Det är vad jag vill göra just nu. Bara gräva ned mig i ett hål och inte säga ett knyst i fyrtio år. Jag skulle också börja följa den lätta vägen, vilket ser ganska frestande ut nu. Jag orkar inte av att alltid leva så här, jag orkar inte. Jag vill så mycket, och jag vet att jag har mycket att ge, men ingen annan ser eller tror det om mig. Varför?
Av alla människor jag gått i skolan med finns det ingen som tyckt lika bra om mig som Anna. Alla andra anser mig jobbig, irriterande och töntig. Det känns som om jag står ensam i min lilla bubbla, medan andra har stora åar att dela med andra. Men jag får sitta själv, ingen annan delar den med mig.
Jag vet att det kommer att kännas bättre så småningom, men det hindrar inte tårarna.

Inget hindrar tårarna.

Nu tänker jag sluta, för inget mer kan sägas som gör saken bättre. Ni får ursäkta om det är tarvligt skrivet, men jag orkar inte bry mig om meningsuppbyggnad, rättstavning och innehåll just nu.

"Fyllechaffis": min plåga, mitt val.

Allt sedan jag fick mitt körkort har jag fått vara den som kör runt folk när det vankas party. Detta har jag inte haft något emot, eftersom jag tycker om att hjälpa folk, och dessutom har svårt att säga nej när någon ber mig om tjänster. Att vara fyllechaffis var ett val jag gjorde när jag bestämde mig för att inte dricka. Jag har länge fått stå ut med mina föräldrar och deras vänner när de är onyktra, vilket är jobbigt i sig, men att köra runt dem i en trång bil är snäppet värre. Detta kan jag iallafall kämpa mig igenom och komma ut ur opåverkad av vad som sker.
Igår hände däremot något jag inte ville skulle hända. Jag fick ett ultimatum av min storebror att köra runt han och hans kompisar till diverse platser. Först sade jag blankt nej, för att sedan få sagda ultimatum: "Schyssta då?" Niklas barriärer och vreda ord rasar och samlas i en stor pöl tillsammans med mitt lilla tunna ego. Efter att ha visat min plåga över att ha blivit "påtvingad" denna uppgift fick jag mig det sagt från flera håll att "Kristoffer kan ju köra dig och dina kompisar någon gång" till vilket jag mer eller mindre skrek "men jag dricker ju aldrig!" och då får man de försäkrade minerna till svar, som säger att jag lär göra det så småningom. Fan vad trött jag är på att bli betraktad som en potentiell suput/standard bengtsforsare/fjortis/dagens ungdom.
Det var i denna stund som jag bestämde mig. Jag skall förbli den jag är, nämligen en person som tar feststämningen till sig utan vare sig sprit eller annan skit. Visst att jag kan ta en cider eller drink, men då i måttlig mängd(dvs 1 st) men den tar jag eftersom den är god, inte för att bli full.
Under turen med brorsan och gänget fick jag vänta i tjugo minuter i bilen på att de skulle komma ut från en fest som: "vi inte skall gå in på, utan bara hämta några". Sen blev det cruising i Åmål där jag blev erbjuden av min kära bror att bli parad ihop med nån tjej jag aldrig någonsin sett. Nej tack, jag vill ha någon jag känner, och helst med ett ifyllt huvud.
Det är fan vad brorsan är populär. Han har charm, är snygg och kan lätt prata med tjejer. Jag blir alltid ställd i hans skugga, av såväl mamma och pappa såväl av folk som känner honom. Personer kan komma upp till mig och fråga "är inte du Kristoffers bror?" nog fan är jag det... och då blir det en massa "Din bror e så härlig" "Han är så jävla rolig" "Ni är så lika", yeah.... right. När det gäller far och mor, eller ja mest far, blir det alltid "Kristoffer han -jobbar- han" "Kristoffer har varit igång med arbetet sedan morgonen" "Kristoffer är så redig" "Kristoffer sliter som en galning".

HÅLL KÄFTEN!

Jag är så trött på att bli jämförd med någon som jag inte ens vill likna, en som tog den lätta vägen. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte känner någon större samhörighet med min bror. Han är min storebror och jag kan inte säga så mycket mer än det.
Jag får samla tankarna lite, och äta frukost. Konstigt vilka myskotider jag börjat blogga på, ne?
En frukost och ett avsnitt av Fader Ted senare:
Jag började fundera över en sak just nu, hur hade mitt liv sett ut om jag följt samma väg som alla andra? Hade jag varit lyckligare då? Hade jag haft någon att vara med? Mycket möjligt, men jag tror faktiskt att jag föredrar att vara.. jag, som jag är nu.
På tal om mig, så har jag börjat komma in på en idé om vad jag är för något. Det kan vara så att jag är en "Ditto". Ja ni läste rätt, en rosa pokémon med många likheter till slime. Det är nämligen så att jag har börjat märka att jag är en härmare. Jag har den "förmågan" att komma in i en helt okänd situation och förstå den genom att härma andra. Detta gör väl alla, då människan är uppbyggd på det sätt att man lär sig saker genom att härmas, men jag tror att det för mig är en mycket stor och viktig del av mig själv. Det måste erkännas att jag härmat andra för att finna mig själv. Bland annat så blev jag som Mike i början av 1:an och började tjata om inget annat än japan och kampsport i två hela år (Vilket jag börjar bli -väldigt- trött på. Mike san skärp dig!). Sen så måste det erkännas att jag tagit till mig en hel del av Johan kuns vanor också. Om det inte vore för honom så skulle jag nog aldrig dricka té med konstiga namn, göra ständiga ransakningar av min själ, eller skriva den här bloggen. Jag tror även att jag hjälpte honom att forma sig själv, för det var ju ändå jag som införde honom i lajvandets hemska, mörka värld. Vi två har nog tillsammans lyckats att hitta en stig att vandra på, och en röst att tala med. Tack för det Johan kun, my friend the lama.
Vid närmare eftertanke är jag kanske inte någon rosa pokémon, men det är nog iallafall en del av mig, en relativt viktig del dessutom. Som en arm fast mindre köttig.
Nej, jag får nog hädanefter presentera mig som VG-man! The saviour of the videogame industry, and future creator of "Mostly harmless - The official game of the roleplaying club", så står det skrivet i stjärnorna. Det låter väl inte så pjåkigt, ne?
Jaha, då närmar sig onsdagen med stormsteg och jag är fortfarande inte säker vad jag skall göra. Får nog låta det ske som det sker, på ett filosofiskt sätt, men med mindre limesmak.
Tjubb!

"Vinn en iPod varje timme, på kokain.se"

En trasig lykta i natten

Jag väljer således att skriva blogg på totalt opassande tider, det är mitt val och vad ni än säger så tänker jag inte ändra mig. Så det så. Det är kanske fel att blogga kl 14.00 men ändå! Skolan slutade tidigt, eller ja, vi fick ha eget arbete och det liksom.. ja... öh... jag arbetar senare.... typ. Men nu till det intressanta, nämligen... det går inget bra det här...
För att öka seriositets nivån med en pinne (inte bokstavligen alltså, det kunde bli -väldigt- pinsamt för alla inblandade parter, speciellt pinnens vänner) så tänkte jag meddela att skolan är kul igen! Vem hade kunnat se det komma? Ingen, eftersom skolan är menad att vara tråkig och hemsk och ångestframkallande. För att vara 100% ärlig så är den fortfarande jobbig, men vi får nu göra en massa kuliga saker, så som att skapa en egen religion (I'll go Tomenia on the teachers ass) skriva alternativa versioner av redan etablerade sagor och historier, bl.a. rödluvan och diverse Strindberg romaner (av någon anledning tycker inte min halv-femenistiska litteraturlärare om Strindberg... lustigt det där). Det känns som allt har lite flyt just nu. Jag fick för så mycket som 50 min sen reda på att jag klarade av GIS-delkursen ypperligt (dataprogram, kartor, mer vill ni inte veta) fick MVG+ så Niklas känner sig väldigt klad just nu. Sist kan jag nämna att jag tagit det till uppgift att skriva en uppsats om Anime/Manga där jag skall frälsa alla ofrälsta och förklara för dem vad som skiljer Anime och Cartoon Network åt. Min själ skriker fortfarande när någon tror att tecknat=barnfilm. Skall försöka klämma in diverse fakta om typer av manga, men skall nog undvika hentai området. Vill ju inte uppröra B-tjejerna, de pryda små liven. Det är skrämmande hur mycket del av all manga som är hentai, vilket är -mycket-. Av alla 569 sorters manga är ca 355 hentai sorter.
"Murrfell i pannkakan Lama-boy, det är mycket porr!"
"Där slog du huvudet på centralsynapsen VG-man"

I nästa nummer av Lamor och Tv-spel:
Den fruktade Dr Hobo har rymt från rehabiliterings kliniken, kan våra hjältar hindra honom från att dricka upp all stadens sprit? Och vad är det som kryper i buskarna i stadsparken iförd lila spandex och en rosa topphat? Mer om detta i nästa utgåva. Utkommer: när kycklingar än en gång kan spöa upp Link.

Hade en väldigt härlig start på helgen, då Den otroliga duon färdades till Uddevalla i det simpla men viktiga syftet att inhandla te. Förutom två hekto grönt té somjagförnuvarandeglömtnamnetpåochletateftermenupptäcktattdetärborta,johanhardurörtdet så köpte jag Legend of Zelda Minish Cap, som är hur kul som helst och mycket bättre än Link to the Past, och Sonic Rush, som är ett av de bästa Sonicspelen någonsin. Leve Sonic till SEGAmegadrive! Efter att, iförd personligt omtyckt läderrock, ha blivit utglodd av fjortisar, försökt att visa mina skills i Gituar Hero 2, (vilket faktiskt inte är mycket att skryta med men man kan ju alltid få nybörjare att flämta i avund) inhandlade jag hästgrejjer till mor på Hööks. Sedan bar det av till Maxi, där inplanerat kundvagnsrace blev inställt, vilse blev gådd och enmeters baguetter inhandlades. Som avslutning drog vi in på McDrive och köpte -stora- chokladmuffins och milkshakes som smakade smält vaniljglass. Baguetter stoppades in i Niklas öra, Winnerbäck sjöng om kortlekar, plastprodukter (tupperware måntro?) och den konungliga huvudstaden, och sedan bar det av hem till stugan där vi satt och myste framför elden till fyra på morgonen. Johan måste nog vara den person jag kan vara mest öppen med, och jag är glad att jag har någon som lyssnar på min eviga klagan och inte sticker. thx m8.
Jag kom fram till att jag måste prata med Anna snart, och hon kommer hem imorgon fick jag nyss höra. Jag vill helt enkelt säga att jag gillar henne och vill lära känna henne bättre, ska det vara så svårt? Jag tror det kommer ordna sig, man kan ju inte heller få något värre än ett Nej i svar, och jag tror nog att jag skulle överleva det, men bara om hon fortfarande vill vara min vän. Tiden får utvisa vad som sker, men nog fan skall jag göra ett försök på Allahjärtansdag!
Resten av helgen spenderade Niklas allena och isolerad på sitt rum. Efter att ha suttit helt hjärndött och kollat på diverse komedi serier fick jag undvara lite tid åt att rädda Hyrule... igen. Något som inte blev gjort i någon större utsträckning var projektarbete och arbetsprov till univeritetsansökan. Efter två dagars slött jäsande kändes kroppen stel och ryggen svag, och jag valde att gå ut på en uppfriskande promenad i vinternatten. Tyvärr förstördes denna av is, en sjuhelvetes massa is. Jag gick där i kylan och min fantasi skapade varelser som stod i mörkret, kupade i gömdom. Jag var en gång tvungen att lysa upp en gunga med min behändiga ficklampa på mobilen, för att verkligen övertala mig själv om att det inte fanns någon där. Allt var tyst, ingen rörde sig över stadens gator. Det enda som visade tecken på att världen fortfarande befann sig i rörelse var kölden som bet i skinnet, och en trasig gatlykta som kastade ett knastrande, flimmrande sken över den hala, blanka asfalten. Jag började tänka över de triviala onödiga saker vi alla funderar på när vi är ensamma och inte har något annat att vända oss till än våra egna tankar. Vad är det för mening med allting? Varför är jag här? Efter detta mycket deprimerande tänkande gick jag hem, somnade och vaknade till en ny morgon.
'Mein gott' vad existensiella frågor kan få en att bli mosig i skallen, hjärnsubstansen ryker ut ur örnen och näshåret flyter iväg på flottar till fjärran öar.
Jag blir mer och mer orolig för min framtid. Johan anmärkte så väl att om ett halvår är möjligheten stor att jag är borta. Jag kan inte stanna kvar här om jag vill uppnå min dröm, ej heller om jag vill behålla min goda relation till min familj, för om jag skulle bli kvar tror jag nog att jag och far skulle ryka ihop varannan sekund.
Jag vill ha kvar allt jag har här, men fortfarande flytta bort och få mitt eget liv. Jag vill ha kakan, äta den och få en till.

"Skicka hjälp"

En hopplös drömmares verklighet; tro, hopp och kärlek.
En sån vecka. Inget speciellt hände, inget speciellt behövde göras. Precis som det ska vara. Fast ändå kan man ju tycka att livet borde vara lite mer intressant emellanåt, ne?
Helgen var helt underbar. Säfflegänget tog sig til Trollhättan och lyssnade på skottskt trubadur (männiksan tappade när han spelade RedHotChiliPepper's "under the bridge" for crying out loud! respektpoängen bara ökar), det spelades Guitar Hero II, vilket Niklas slog ut allt motstånd i,(detta kan vara ett tecken på att jag spelar det för mycket, ne) Efter världens kortaste arbtetsdag så reste vi hem till gården och hämtade johan-kun. Resten av helgen blev en kakofoni av snöbollar, sprukna pulkor och vildhjerta. Jag fick ta det svåra beslutet att antingen rädda eller offra min karaktärs nemesis (relativ term; han var mest irriterande på ett väldigt... manfred-sätt inom rollspel). Helger varar endast i två dagar, men den här finns kvar i mitt minne för alltid.
Iallafall, skolveckan är snart slut, och i måndags började Niklas ta tag i sin framtid genom att boka tid med SYO, (eller SYV som hon av någon anledning börjat kalla sig själv) och kolla massa hemsidor för olika utbildningar. SYV (varför?!) lovade att kolla upp var det fanns japanskakurser på grundnivå på högskolor, och Niklas lovade att leta upp vad han tänkte söka till. För att göra far nöjd bestämde han sig för att iallafall söka till juristlinjer och liknande, men också för sin egen skull, utan att själv veta om det så klart.

Objection!

Tisdagen blev ganska surmulen. Anna reste iväg till Thailand och jag hann inte säga ett riktigt hej-då. Jag vill inte tränga mig på hennes semester, men vill ändå skicka ett mail och berätta hur tråkig skolan är utan henne, och hur inget kan lysa upp en dag som hennes vackra leende. Jag har i mitt snurriga sinne gjort klart för mig att jag skall fråga henne, och jag försöker planera vad och hur jag ska säga det till henne. Ganska dumt om man tänker efter, men det är så Niklas är uppbyggd. Beräknande och idiotiskt... vad trodde ni egentligen?
Efter att ha läst Sonjas blogg har jag insett att det kanske är fel av mig att pracka på någon annan alla mina problem. Johan tror jag inte har något emot det, han är ju en -lama- och de kan bära ganska tunga bördor. (En dag när han är redo skall han få veta -varför- han blev utnämnd till lama, men det är en annan historia) Däremot tror jag att jag skall be Lovisa om ursäkt för all den hjälp jag mer eller mindre krävt av henne. Hon är visserligen en person som gillar att hjälpa andra, men hon har säkert sina egna problem att hantera. Inte för att det syns på ytan men det är vad jag tror. Alla har vi problem, vissa bär dem på insidan och delger dem endast med nära vänner, medan andra skriker ut dem till alla och envar endast för att få uppmärksamhet.
En dag när jag åkte till skolan såg jag en kille från min parallel-klass, han som påminner mig om mitt gamla jag. Han går fortfarande med huvudet sänkt, blicken i marken, och verkar skämmas enbart för sin egen existens. Jag ser medens min person från bengtsgården, och min person idag, och ser att jag nu faktiskt gillar mig själv och min närhet. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag kom ur det avgrundshålet, och med lyckliga stjärna menar jag: vänner. Tack för allt ni gjort för mig, från botten av mitt hjärta.
Jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. Jag tränar regelbundet nästan varenda dag, och jag äter mindre och nyttigare. Jag blir bara lite besviken för att resultaten än har att visa sig, men sen så är jag ju en ganska otålig person.
Från filosofilektionen i måndags: "Behöver livet vara fyllt av betydelsefulla händelser? Där vi gör sådant som påverkar världen på något sätt," frågade läraren.
"I helvete heller," sade niklas tyst i sitt huvud. "Livet behöver endast innehålla det en människa vill att det ska ha, vi behöver inte lämna ett märke, vi behöver inte ha betytt något, det enda vi behöver känna är att vi gjort vad vi velat med vårat liv, punkt slut."
(Lite senare samma lektion)
*Niklas gör entre genom dörren
David utropar besviket: "ÅH NEJ!"
Om detta skett för tre år sen så hade Niklas tagit det som en personlig skymf, men dagens Niklas förstår att något ligger bakom, och hade inte brytt sig även om det rörde honom.

"I lôve progrez!"

To be part of this world, is a gift greater than any other. But to find one's own place is the biggest achievment of them all.

Förlorade drömmar och sviktande sallader.
Det är konstigt hur man kan tvivla på sig själv till en sån grad att man faktiskt tycker att man inte är värd ett skit eller kommer kunna åstadkomma ett skit för den delen. Ingen? Nähä... då var det bara jag då... *suck*
Människors humör kan skifta av de mest underliga saker. Oftast har detta att göra med en hemsk sak som kallas hormon, men det är en annan historia. Just den här historien handlar om en pojke som ville bli en man, och som trodde han mådde bra i själen, ända tills han ramlade ned i samma grop han försökt kravla upp ur. Dessutom handlar den om rockar av finfin lamapäls, och några korta reklamavbrott.
Jag har faktiskt börjat må bättre vad det gäller mig själv. Jag är fortfarande paranoid när jag hör folk som skrattar, för det är sån jag är. Tack vare min uppväxt, och bengtsfors, så har jag det programmerat att det betyder att någon hånar mig. Men jag har lyckats att sluta bry mig om dem verkligen skrattar åt mig. Och det kallar jag en mindre vinst.
Nej det som fått mig att må dåligt de senaste dagarna är den osäkerhet som jag vill ignorera. Den som får min tunga att svika mig och mitt hjärta att lida. Jag har nu frågat Anna två gånger om hon skulle vilja gå på bio, helt oskyldigt faktiskt, och båda gångerna fått svaret att vi får se. Dessa tre små ord sätter en okontrollerbar reaktion i gungning inuti Niklas huvud. Denna reaktion kallas tvivel. Tänk om hon inte gillar dig? Tänk om hon bara är snäll mot dig för allmäna skäl? Tänk om hon skulle hata dig om du frågade om hon gillade dig? Tänk om? TÄNK OM?!
Jag vill bara fråga henne för att få det överstökat. Men skulle det förstöra vår vänskap? Vi är inte -så- nära ändå, men vi har kännt varandra i två år. Jag tänker att det är för tidigt att komma in på ämnet, hon kanske skulle bli orolig för att jag känner starkt för henne utan grund, och bli skrämd av det. Det har hänt förr berättade hon för mig. Fast skillnaden var att en kille hon sett i 20sek och pratat med för att han var ensam sade att han älskade henne... så det är väl inte samma sak... eller? Tvivel.
Andra saker som stört Niklas i veckan är det faktum att den linje han planerat att söka till i september kanske ska läggas ned. Så Niklas begav sig ut på nätets vågor och sökte nya alternativ, och fann två: Falun och Karlshamn. Dalarna och Blekinge. Dessa ligger långt bort som man lätt kan förstå, och Niklas känner inte för att lämna vänner i Värmland och Dalsland... han har fått kämpa hårt för att få dem i första taget. "Vänner tappar kontakten med tiden" har far sagt i flera år "så håll nära dem du har starka band till."
Far... Han frågade mig igår vad jag tänkte söka till, trots att vi redan talat om saken ca fyra gånger. Men far vill inte acceptera verkar det som. Far vill att Niklas skall läsa i Trollhättan (med största sannolikhet därför att far då får gratis och näraliggande arbetskraft på restaurangen, som om jag inte redan arbetat nog för honom!). Far vill att Niklas skall läsa juridik, direkt efter gymnasiet. Det är bäst att läsa då säger han, då är huvudet redan inställt på studier. Men Niklas huvud klarar inte av mer vanlig skola, än midre högskola. Spelutbildningen är iallafall något som liknar arbete mer än studier, och det är det Niklas drömmt om att syssla med sen början på högstadiet. Och när Niklas berättar detta så anser far att det inte är någon idé att hålla på med sånt "lek". Men Niklas vill inget hellre. Niklas kan studera något -vettigt- efter han fått en paus.
Jag måste börja tänka på sökandet efter studier, nu! jag skall tala med SYO så fort det går. jag har ingen ide om hur man gör för att ansöka om studieplats, så jag behöver hjälp. Jag har skickat mail till olika läroplatser i landet och de säger alla att det finns chans för mig att få en plats. Jag behöver inte vara bra på att rita. Jag behöver inte redan kunna använda 3-D program. Jag kan komma som jag är, med min fantasi och min lust för att skapa.
Projektarbetet rinner på helt ok nu faktiskt. om jag håller samma takt kanske det kan bli nåt av det iallafall! Jag önskar bara att jag fick de få pusselbitar som saknas mig. Jag vill bli hel, för en gångs skull i mitt liv. Jag är en drömmare. En drömmare som aldrig vågat agera ut sina drömmar. Kanske jag kan göra det, men tvivlet ligger och svärtar mitt sinne. Jag vill bara säga till henne. Kan jag göra det? jag vet inte....

Läderrockar, lama-par, flummiga nyår och ett krus med julmust.
Detta är Julbloggen.
Det känns som ett år sedan jag senast bloggade. Det är det väl nu egentligen då vi har -anlänt- i herrens år 2007. Det hände mycket under det förra året, men det mesta har jag glömt. De få saker som jag faktiskt minns är sådant jag redan tagit upp här, fast två saker fattas, julen och nyåret. Sedan kan Salkin föras in i det nya året med ett stolt huvud som bärs högt, och en lama vid sin sida.

Åh vart skall vi börja? Vad sägs som vid slutet!? Det är min favorit del av allting, utom livet av uppenbara skäl. Däremot så skulle det bli ganska svårt att få en fungerande tidslinje, både i huvudet och i binär. Nej det får bli det traditionella från A-Z... eller var det G? Iallafall! Vår berättelse kan inledas med att berätta om att Niklas jul var en trevlig sådan. Jag bråkade inte mycket med far, vilket har blivit något av en tradition de senaste åren. Det är inget jag önskat mig, tvärtom, men Niklas och Royne går ihop ungefär lika bra som CD-skivor och majonäs... dvs gammal majonäs, sådan där med stora klumpar i, och CD:n har repor i sig... -många- repor. Förutom detta så gick allt bra. Vi var även detta året en person mindre vid julklappsutdelningen, (tack så jävla mycket Stefan Sauk din bittra finn-jävel) men julklapparna var i lika stort antal som vanligt. Skillnaden var att Niklas och Kristoffer nu fick lika många klappar som de gamla, vilket Niklas kände var ett farligt och verkligt bevis på att han började bli gammal själv. Men inget gjorde det, det var nog den bästa julen på länge, men aldrig så bra som den då Niklas fick Zelda OoT, och även Niklas har lärt sig att julklapparna inte är det viktiga med julen... fast det hör ju ändå till, ne? Här är vad Niklas fick:
3 handdukar (-väldigt- användbart)
2 böcker i Stephen King serien "Det mörka tornet"
6 krus till lajv av glas (Tack broder)
1 fin ylletröja (Kanske inte lika praktisk som en handduk men den kan absorbera vätska)
2 par kalsonger (Klassiker!)
1 sjuhelvetes massa trisslotter
samt en massa pengar (Vi pratar inte om hur mycket, men låt oss säga att PS3 inte längre är ett problem)

Mellandagarna flöt på, och Niklas fick en inbjudan att följa med till Torp på rea. Det blev en lyckad resa där machoman fans blev trackade, gamla bekantskaper påmindes och det koms ut ur garderober. Niklas fick med hjälp av Johan reda på att han är Läder! Kanske inte Metal eller Goth, men Läder tar många fler skepnader. Till exempel: Kohud, behandlat, fejkat, lajvprylar. I ett desperat försökte Niklas få tag på Guitar Hero 2, men de ondskefulla trollkarlarna på EB-Games hade bränt dem alla så att Johan ej skulle finna sitt öde i att spela bas. Som hämnd så terroriserade den eminenta duon en näraliggande thé affär. (Detta hände före händelsen med trollkarlarna, men ändå! Min historia) de söta expediterna var hjälpsamma och hjälpte Niklas att hugga ned japanska körsbärsträd i Skåne på Getingegården, medans Johan fick hjälp med att utföra en offer ritual på Lille-Skutt och annan Socialistpropaganda. Melodikrysset ljöd i Valhall och sen kom nyår.

Det nya året skulle firas. Men inte med smällare och trumpeter, utan med automatkarbiner, 80-tals musik och Tekken 5. Danskarna är inte riktigt kloka. "Möhelle Videgeeng Di Morbeeenadde" "Vad fan säger karln? Om han inte börjar tala klarspråk dödar jag nån!" *Mike gör entre*
Vi spenderade tre dagar i en liten stuga utanför Dalles gård ute på Värmland näs (Vilket = lantis plats för er ej insatta) där vi umgicks med vänskapskretsen och lite nytt blod. Niklas fick åter möta Madeleine, Luddes storasyster, som han gick i paralellklass med i tre år och samtalade med kanske 4 ggr under hela högstadietiden. Spriten flödade, Dalle tyckte vi drack för lite och Niklas kände sig först utanför för att han inte drack. Men senare så kunde man inte märka någon skillnad mellan dem som drack och dem som inte gjorde det. Du gör festen, inte spriten! Det är sant, faktiskt. Dum som han var började Niklas tro att han kunde charma upp Madde, något han har försökt förr med andra Maddar, men blev brädad av Peder, Mikes tremänning som är grisodlare. Grogg måste göra något med folks luktsinne. Bruten och skärrad som han var satte sig Niklas ensam ute på en sten där ingen kunde se honom och hoppades att någon skulle leta efter honom. En barnslig sak som ännu ej släppt sig verkar det som. Allt han ville ha var någon att prata med, men det gick mot det bättre då han själv förstod vilken idiot han varit. Anna var det enda som kretsat i hans huvud i flera dagar, och det första han gör var att glömma bort sina egna önskningar. Tvekningar och dåligt självförtroende är ingen bra blandning. Som tur var så fick han någon att prata med senare, två i själva verket, då Wibke och Oscar samtalade med vår anti-hjälte om gamla relationer och gav vissa tips.
Det nya året ringdes in av någon gammal pensionär som rymt från rinkeby, Jan Malmströ eller något var hans namn. Allt avrundades fint med dans med värdinnan, och dagen efter så skjutsade Niklas hem Madde till Bengtsfors efter han hade varit hos den hemska häxan i Säffle som äter tv-apparater. Under färden fick Niklas reda på att ryktena var sanna, Madde gillade tydligen lumpen.... en hel del! Det kändes lite obehagligt ett tag men en bit efter Åmål så kunde den vilda hydran tämjas och de två hade ganska fina samtal. MSN kanske blir ett faktum och det skulle inte sitta fel. (ah.. MSN.. *tragiskt och nära minne* vi kommer dit sen)
När den gode riddaren nått helvetets granne, Bengtsfors, så besökte han den lilla boning av godhet som där låg. The House of Johan. Niklas fick äntligen -träffa- Sonja och lära känna henne lite bättre. Flickan var jättetrevlig och förvånandsvärt reko för att vara en Silver (no offence but you -are- Silver) Den stilige hjälten fick rädda det älskande paret från en sladdhärva som sprang upp ur mörka hörn, och i den vilda battaljen så slaktades en oskyldig Wii-kabel, och gruppen fick nöja sig med närbelägen nostalgi med Mario-Cart och Super Smash. För att lufta de unga sinnena bevandrade de tre helvetets relativt friska luft. Det blev allsång till Billie, ända tills det som inte fick ske skedde. Niklas mobil dog en tragisk död... dess oändliga aptit för elektroner fick en ände när dess beroende slukade den i junkiens oundvikliga slutsation. Neo höll en kort minnesstund och Johan sade fina ord om den trogne mobilen. Efter det ville Neo avreagera sig på det dåliga slutet i Matrix 3 och stannade tiden, varefter Johan fick känna av den utvaldes vrede. De tre vandrade bort mot solnedgången och man såg dem aldrig igen...
Eftersom mitt sinne för tid checkat in på Hilton i Paris så får jag säga att nästa berättelse utspelar sig någon gång imellan punkt 1 och punkt 42. Dvs Nu.
Niklas teamade än en gång upp med Johan och dennes syster hemma på Sannerud för att invänta fler rollspelare. Dessa satans avskum uteblev och istället så skapade den nya trion världens bästa lajvgrupp. Detta krävde mycken att dricka, gitarrspelande och vasselin på tub. Smurgelflös! Så falukorv! Det är ju lite negerbarn över alltihop. Allting var allmänt mys och jag hoppas vi kan göra om det vid nästa lajv spåning.

Vi dyrkar en hatt
Vad tror ni om det
Vi gillar vår katt
Oavsett var han sket

Och där slutar vår berättelse om Julen 2006, och vi hoppar över till det melodramatiska som är Niklas sinnesliv... Nu i första-person och 3D!
Anna pratade om att vi skulle träffas på MSN under jul. Flickan och jag har inte pratat avskiljt en enda gånd sedan jag först förstod mina känslor för henne. Detta blev inte förändrat då jag inte hört av något från henne alls under hela jullovet. Detta hjälper inte direkt mitt redan tunga sinne nämnvärt, men jaja, skolan börjar imorgon och vi får sörsöka igen, ne? Jag känner hur jag allt mer och mer vill ha någons hand i min. Detta kulminerade när jag skrev ned många av mina egna känsloupplevelser i bokens senaste kapitel. Salkin känner vad jag har kännt, skillnaden är att han har modet att säga vad hans känslor säger till honom. Niklas vågade aldrig säga någonting, inte ens när han hade chansen. (Ah! damn you third-person, you're fired!) Låt oss säga att -Jag- inte är en kanditat för Triforce of Courage. Kanske jag kan visa mitt mod nu, 2007, möjligheternas år. Nu när jag ser de känslor jag kände och fortfarande känner ser jag hur patetisk jag har varit all denna tid. Älska är ett ord som jag velat slänga ur mig tusen gånger, fast då till en annan person, hon som var mitt allt i 5år ända tills hon förändrade framför mina ögon och svek mig utan att veta om det.
Jag känner inte mig själv längre, trots att jag lärt mig mer om Niklas. Det måste väl betyda att jag aldrig vart mig själv förr, utan bara ett steg till den riktiga slutstationen. Jag hoppas att jag kan lära mig vem jag är, att jag kan lära mig att vara modig. För vem vet kanske kan jag vara den som är utvald att bära Triforce... i värsta fall får jag fejka en.
Jag börjar känna mig mer och mer tveksam vad gäller mina känslor. Men allt beror på Mig, min hjärna, min kropp. Jag skäms när jag ser mig själv, inte bara för vad jag ser, utan också för vad jag tänker. Så varför händer ingenting!? Varför kan jag inte förändra mig? Jag kommer få hjälp nu... precis som far alltid sagt att jag behövt. Hela min uppväxt har jag fått höra hur min farbror Dennis var lik mig. "Lat och oengagerad... men snäll" Min far fokuserar alltid på mina dåliga sidor, aldrig de få som är bra. Men kanske är det så det är när man är förälder, men ändå så tycker jag inte om honom för det. Det är det jag hatar honom för, bland andra saker.

Käre Farbror
Jag är ledsen för att jag inte har besökt dig sen begravningen, men jag känner att det fortfarande är för tidigt. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Farmor saknar dig alltid lika mycket. Ibland kan hon brista ut i gråt när hon påminns om vad som hänt. Far är aldrig snäll mot henne längre, är det verkligen sant det han säger om henne? Var hon en sådan människa? Nej svara inte på det... Jag vill inte veta, det skulle förstöra mitt minne av henne.
Skolan går sådär. Vissa ämnen känns värre än förr, och jag borde kunna bättre, men orken har gått ifrån mig. Brukade inte jag brinna för skolan? Det är de där idioternas fel... nej.. det är mitt eget. Jag trodde att det alltid skulle vara lika lätt, men tiderna förändras. Men jag får iallafall bra betyg, och det är väl det som räknas, eller hur?
Jag är kär än en gång, förvånad? Jag som inte ens haft en flickvän sen 6:an... patetiskt eller hur? Jag vet vad du skulle säga, att alla träffar någon till slut, problemet är att jag aldrig vågar prata med människor, hur ska man göra då? Jag önskar mer än något annat att du var här, jag skulle göra vad som helst för att bara få tala med dig en gång till.
Jag hoppas du har det bättre var du än är. Där ingen lurar dig eller pratar om dig bakom din rygg. Och jag hoppas att du minns mig som den person jag vill vara, precis som jag minns dig för vad du var och inte för vad du blev.
Din brorson och gudbarn
//Niklas D. Karlsson

Heliga Helger med Hela Hobbitskarans Hel-ylliga Handdukars Hull. Vad Helkul vi Hade.
Det är lustigt hur endast några få dagar kan fylla en med så mycket glädje och värme, men det är just vad den här helgen hade i förvar. Hela gänget följde med till "ungkarlsstugan" och det spelades rollspel, Wii och kollades på film. När vi körde DoD så fick jag och Mike än en gång genomlida hemskheterna i Vildhjerta *host, harkel* men med -en- liten skillnad: Det var kul! Dalle den sluga tjuven blev ägd av mitt godhetsfyllda sinne... och bakdelen av Mikes yxa, men ändå! Helena visste inte vad som hände överhuvudtaget. Wibke gick från glupsk trollhona med smak för kottar, till adelsdam med smak för rustnings-iklädda män, Mig bland annat, utan att ens byta hud. Och Mike... tja... han spelade en för honom ganska -normal- roll; sig själv. *Blarg!*
För att överleva helgen så gjorde vi tillochmed vår egen mat! Det är knappt man tror det, men sant är det till viss del... Och när de andra såg på den oändliga trädgårdsmästaren så låg Joram och Gendar ute på ängen, och betraktande stjärnfall och kontellationer i evig rörelse. (we -will- do that again my friend)
När vi åkte hem hjälpte några faktiskt till med att städa, who would've guessed? Blev förvånad att Någon stack utan att säga bye-bye, men sen så hördes vi ju på MSN så No Biggie :P
Skolan går bra, ännu ett MVG sällar sig till min lilla men stolta skara, och inget ligger efter och släpar sig i min nacke. Det har däremot stått still med arbetet på boken nu igen, ingenting skrivit på en hel vecka. Bara för det ska jag lägga till några rader på tredje kapitlet innan jag lägger mig, så att jag känner att något har gjorts åt saken, men först ska det tas en promenad i blixthalka. Som tur är finns det inga backar som jag kan falla baklänges i. Billie är ett bra sällskap på dessa mina nattliga turer över stan, men nog skulle man vilja ha någon att hålla i handen i vintermörkret.
Jag träffade -henne- idag. Vi pratade länge och väl om massa saker. Det var allmänt gurgelfmös, och jag skjutsade sen henne till centrum. Frågade om hon skulle ha lust att dra med på film efter jul, och positivt svar fick man. Tänkte väl ta nåt bättre, men det verkar bli nya Bond-rullen, som Hon faktiskt vill se. Under vårt samtal så lyckades jag luska fram diverse saker om vad hon gillar hos killar i allmänhet, och jag drar en lättad suck när jag säger att jag kan ha en chans. Jag har ingen aning om hur stor den är, men en chans är allt jag begär. Däremot så är jag rädd att jag kanske blir fast i denna eviga plåga som hemsöker mig: Att bara vara en vän.

I'm not giving up, not yet... not yet

Ändå sedan november så har mitt engagemang för träning flugit till (insert random place from random novel in the englishclass supplyroom *ganska många*). Det känns så hefla frustrerande att hur mycket jag än vill aldrig orkar bry mig om att röra mig tillräckligt. Mina nattpromenader är just nu den enda förflyttning jag gör till fots, karaten ställs in titt som tätt, och jag har inte vart på simhallen sen slutet av oktober. Jag vill göra det, jag vill röra på mig, så varför rinner orken ur mig så fort jag kommer hem? Jag får fanimej lägga på ett kol om jag någonsin skall kunna gå ned de där kilona som hindrar mig från att vara "normal" *ryser*.... jag hatar det där ordet!
Så för att avsluta vill jag citera en ganska känd snubbe. Seriöst, han är JÄTTE känd, nästan lika känd som Zaphod Beeblebrox. Han har många namn men ingen brukar kalla honom vid namn, det brukade reultera i att man fick små gråa projektiler kastade på sig förr i tiden. Och sånt gör ont, men framförallt så är det ansträngande för dem som kastar projektilerna. Jag antar att det är därför man slutade med det för några århundranden sen...
Men -iallafall- här kommer det:
"We apologize for the inconvenience"

Klatchigt eller hur? Vilken jäkla lyftkran!

"Jehova! JEHOVA!!!"

Prinsessor från två världar.
I torsdags hände det mest sockervaddiga på hela veckan. Wii hade anlänt, och jag plockade upp den inom den kvart efter butiken ringde och sade att den fanns i lager. Säffles enda Wii, slå den om ni kan. Det vankades sport och skymnings prinsessa hela helgen, med undantaget av skymningsgrejen, då det fanns "andra" som också ville spela. Det kollades på för lite, men ändå tillräckligt, med film. Det åts godis i lagom mängd, och det spelades på tok för mycket golf.
"Snygg putt där Mike"
"Håll käften innan jag kör upp kontrolljäveln i rektum på dig!"
Lamor är ganska luriga djur. Dem ringer inte på telefonen, inte ens när dem själva vill. Jaja kanske nästa gayfestival...

Det har visats att Anna vill att jag ska dö. Jo det är sant, men jag vet inte om det är positivt eller mellankoliskt negativt. Låt mig förklara (Tar upp en varmkorv och en donut).
Jag hade ett litet samtal med Anna och hennes lillasyster, när jag sen erbjöd dem skjuts till stan så fick jag lovordet att jag var en ängel... Ahh... kanske inte helt i den kontext jag vill höra det, men en ängel "non the less". Annas syster Pia kom då på en skrämmande bit fakta.
"Men, det måste ju betyda att han är död"
"Va" frågade Anna frågande... Dah...
"Om han är en ängel måste han ju vara död" fortsatte Pia, "Det betyder väl att du vill att han skall dö?"
Anna såg kors och tvärs mellan oss, och kom fram till att hennes syster var jobbig när hon tvunget behövde lägga märke till saker.
Sedan dess har jag sovit med ett och ett halvt öga öppet. Det är inte så svårt, se på Gandalf. Snubben kan ju helt plötsligt byta färg, bara sådär. Respekt, mannen (halvguden)!

"Fucking Pagans!"

Jag har äntligen börjat bli positiv vad det gäller mitt projektarbete. Det känns som jag äntligen kommer nån vart, och det är inte min näsas förtjänst. Faktiskt, den har inget med saken att göra, eller ja förutom att den sitter mellan ögonen på mig medans jag skriver, Men Iallafall! Jag har koncentrerat mig mer på att ta delar av mitt liv och skriva ned det, inte för att göra boken till en halv-biografi, utan bara för att dela med mig av vissa känslor och händelser som betytt mycket för mig. Till och med min noble springare finns med på ett hörn, helt odold, ungefär lika osynlig som en domedagsprofet i morgonrock med en lila, turkos pináta stickandes ut ur random kroppsöppning varje röd torsdag.
Väldigt många ger mig positiva reaktioner när de läser vad jag skrivit, men ibland fruktar jag att dem överdriver hur bra det är, endast för att göra mig glad och positiv. Nog fan att det funkat som sagt, men jag vill inte arbeta med nåt som är en lögn. Det tror jag ingen vill. *Sch Bush, inte så högt*

Jag försöker prata med Henne, det gör jag. Men jag har fått råden: att vänta, att ta det lugnt, en sak i taget. Men jag vill inte vänta, jag har väntat för länge. Men även om tiden var inne, skulle jag kunna göra det? Allt i Niklas sinne säger emot, för Niklas är inte "verklig". Jag känner mig som något surrealistiskt, något som inte stämmer in med resten av världen. Mina handlingar återspeglas inte likt andras, mitt leende fanns aldrig där till och börja med. Men med hopp finns det en väg, och hoppet har inte lämnat mig än, hur starkt det än försökt att slita sig ur -det- självmordsuppdraget.
Livet skulle vara så simpelt om man bara låste sig in i ett rum och tittade på TV, men då skulle man ju gå miste om allt det häftiga i livet: Skidboxning, handdukar, vårrullar, kristen-mobbning, för att nämna några saker. En annan lösning vore väl att supa skallen av sig varje helg, då verkar ju allt lösa sig, eller hur? Nog för att man inte är smart, men SÅ korkad kan jag inte förstå att någon kan vara. Att ens göra det valet är absurt, men det är klart... många -är- bengtsforsare djupt nere i själens mörka botten. Som tur är föddes man Åmål, fostrades Säffle. Dä årner sej!
Att skrika hat-, respektive kärleksförklaringar från ett berg i Chile skulle passa fint just nu. Om det finns lamor i Chile? Fråga inte mig, jag är ingen morot.

Över slätter över hav
sluttningar utav sand
jag fann ej vad jag bar
det låg där i min hand

varför söka nåt man glömt
inget är menat att vara
detta liv det är fördömt
kärlek är det enda vi hava

Galloperande hästar i mitt minne, för evigt.

Oväntade händelser i Novembermörkret.
Ibland så kan de konstigaste saker hända på en annars så normal dag. En bortsprungen hund kan lära sig fylla år på en parkbänk, ett historiaprov bli avbrutet av golfspelande antiloper, och kanske en perfekt engelskauppsats får G-, pga en pågående HIV-epedimi bland småbarnen. Den här dagen så hände det högst oväntade att Niklas i matsalen, förtärandes på en alltför ljummen och slaskig torsk, fick en dejt till studentbalen.
Ni kanske börjar undra när ni får höra det här, så låt mig ta allt från början. Allt startade med Lovisa, så som många saker gör (förutom en våg av gay-tolerans), då hon så humoristiskt ställde frågan om inte jag och min vapendragare Mike skulle gå tillsammans på den slutgiltiga sammankomsten för champagne fyllda 18-åringar, studentbalen. "Gayskämt," tänkte Niklas och drog på smilbanden för syns skull, "så ovanligt." Detta däremot startade en disskussion som fortsatte över historialektionen inpå matrasten, då några andra klasskamrater och Anna och hennes vän hakade på till matsalen. Blöt sprödbakad torsk, det svider i näsborrarna, så man häller en oidentifierad sås över skräpet för att dölja lukten. Sen visar det sig att just såsen var problemet. Alla pratade om vem dem skulle gå med på balen och vad som gjordes där. Två av tjejerna drog samma skämt igen: "Du och Mike skulle ju kunna gå", Niklas drar inte längre på banden, de har tröttnat på dessa eviga "humorister". Anna nämner att hon skulle vilja gå på balen med oss, sin gamla klass, och jag säger att hon ju -är- en del av vår klass och därför måste följa med. Här kommer det Niklas länge tänkt på men inte trodde skulle ske så snart.
Allt börjar med Lovisa.
"Kan inte Anna gå med Niklas!" utbrister hon och ler stort, och ser frågande på oss båda. Jag registrerade inte allvaret i förslaget innan Anna skinit upp med ett av sina trademarkade leenden (om dem inte redan är det, så gud hjälpe mig borde de vara det) och sagt att det skulle vara jättetrevligt. Utan att själv hinna förstå vad som just hänt, så svarar Niklas att det faktiskt -skulle- vara jättetrevligt. Utan att någon säger det så är det nu bestämt, eller så känns det åtminstone som. Jag vet inte hur eller varför det hände, det bara gjorde det.
Problemet som då uppstod berodde på att Niklas, oturligt nog som vi alla vet, föddes med ett otroligt dåligt självförtroende. Dessutom så förbannar jag denna dag att Kenneth lärde mig att ifrågasätta, då jag inte kan sluta tänka: Menade hon det verkligen? Kommer det uppfyllas? Var det ett skämt? Gillar hon mig på riktigt? Hjärnan svarar med stora svulstiga nej i mango på alla punkter, men något annat mycket mosigare och kladdigt säger: "Kanske".
Och här står jag (eller ja, sitter ned, ni förstår vad jag menar) med fler frågor än någonsin, en vän som är alltmer positiv för det jag önskar, och en flicka som jag faktiskt -tycker om-, ingen falsk kärlek, som har min MSN. Och det anser jag vara ett steg, kanske ett bakåt, eller ett framåt, uppåt är lite svårt, men ett steg "non the less".

Jag skulle vilja skriva mer om det virrvarr som just nu är min hjärna, men jag behöver förstå det innan jag kan yttra frågan vidare, så därför, aufvidersen, eller nåt.

"Finally... Recognition!"

Ett sinne förvirrat, och en känsla överkommen. Livet ser mindre svart ut, när det täckts av den mörkaste röd.
En människas hjärna är otrolig. Den kan i den ena stunden fungera som en väloljad klocka, för att sedan bringa in en mycket stor motorsåg och sprätta flis åt alla håll. Som tur är funkar denna process även i motsatt riktning, men då med mindre trä och mer förzinkade womba-rör. Mitt eget exemplar fick denna vecka en hel genomkörare av alla sinnesstämmningar som finns dokumenterade i Encyklopedia-Galaktika. Från ren deppression till medelmåttig lycka, till domedagstankar för att slutligen hamna på slutstationen allmänt fröjdsam.

Uttrar tycker inte om ateister med liknande konsonanter i deras titlar enligt medelmåttiga amerikaner. Inte heller vill lamor från Puerto-Rico regissera filmer längre. Beror antagligen på alla dessa älgar som drar åt sig nudisternas gunst.

Är alla människor lika mycket värda? Är livet verkligen värt att leva i ensamhet? Kan norrmän verkligen tala engelska? Dessa frågor flög igenom min å så mörka hjärna i dessa bistra tider, och fann ett fäste som inte riktigt höll i längden. Måste nog beskyllas på deras undermåliga klättringsutrustning. Men ack vad gör väl det? De skulle ändå bara ha bringat slafsiga motell och 0-stjärniga restauranger till ett redan fjäder-plockat sinne.

Att ha en egen stuga är ganska mysigt, och dessa framtidstankar som hemsöker mig slog nya rekord när jag och Mike slappade i de -stora- sköna sofforna. Jag har faktiskt aldrig haft liknande sinnesbilder förr, men jag kan säga som så att de bringade ljus till ett mörkt rum.

"Hon satt i mitt knä
hennes ord likt vinden
inget kunde få mig så kär
en ensam tår på kinden"

Har jag det som krävs? Martini drickande nervceller ekar i mitt inre. Jag trycker på mute och går ut genom dörren, som öppnats bara för mig. En trappa uppenbarar sig framför mina fötter, varje steg som en klippavsats. I mitten stod Hon, med leendet jag lärt mig älska. Vid dess fot stod jag, och sträckte ut en hand.

"Känn min sorg,
känn min lycka
varje dag försvinner
bortom livets krön
jag finner min egen väg
om jag letar på rätt plats"

Sträcker ut en hand.

Gaseller och fontaneller, Rättstavning och Ångesten
Jag mådde än en gång som skit när jag vaknade i morse. Samtal och ifyllda tabeller, stämpeln: sjuk; i pannbenet, denna gången i lila nyans av grön. Jag kände mig bättre senare på förmiddagen, men låtsades må lika mycket bajsh för att slippa frågor. Pappa ringde och frågade hur jag mådde, sen kom han till den riktiga orsaken till varför han vill känna av mig: "Ska du med och jobba på fredag?" Kanske jag överdriver, vem vet? Det enda jag vet är att det är så det känns djup nere i hjärtat.
Eftersom sjukdom ofta för mig innebär att spela tv-spel hela dagen, på ett ganska hjärndött sätt, så fick jag mycket tid till att fundera över min så kallade "dröm" här i livet. Har jag vad som krävs för att skriva en gripande fantasy-roman? Finns det en chans att någon faktiskt skulle vilja läsa det jag skriver? "Knappast!" skriker varje nervcell i min hjärna och rör iordning dubbla martinis som jag aldrig gav dem. "Minderåriga skola ej dricka mer än två flaskor absint" sade Herren och dansade chottis med limegröna älvor på pridefest. Varför måste min rädsla för misslyckande alltid komma upp i skallen när jag behöver den som minst? För några dagar sen så dök en annan tanke upp: Om jag inte kan nå mitt mål, vad i helvete skall jag då göra?

Sex fot ned.

"Nothing is meant to last
yet we live in this world
searching for happiness
the blue bird flies away"

Jag fann mig själv ifrågasätta mina känslor för Anna. Ljuva, snälla, söta Anna. Jag kom ihåg hur jag kände för henne för två år sen, och frågade mig själv: "Är du säker på att du inte inbillar dig en massa saker?"
Precis som Salkin skulle ha svarat: "Jag vet inte"
Och precis när min hjärna vill stänga ned fabriken p.g.a. för mycket neggo, så dyker bilder upp, tankar om framtiden. Om händer tätt omslutna, om böcker bundna, om upplevelser genomlevda. Kan det bli sanning? Kanske om jag sätter igång nån jävla gång!

Hur mår jag egentligen? Kan det vara normalt att alltid vara så förbannat deprimerad? Inte fan kan jag svara på det själv. Inte heller vet jag varför jag alltid beter mig som en idiot mot dem jag bryr mig om och vars vänskap och kärlek jag värdesätter högst av allt. Om någon av er läser detta, förlåt. Ett ord kan inte ge rättvisa, men det är ett försök.

Ingen människa har någonsin fått mig att gråta lika mycket som mig själv, och det är inte vad jag själv kallar bra existens. En jävla lama skulle man vara.

"The blue bird flies away"

Sträck ut en hand.

Umgänge, sprit och en gestikulerande lama.
Förra veckan slutade ganska så fluffigt, med mig tagandes med Mike och Johan till Trollhättan för att snylta på allt vad sprit och mat hette. Vilgot hade varit stolt över oss. Jag köpte på tok för många dvd-filmer, men det finns inget som går upp mot nyöppnad hårdplast förpackning. Har den där hjärncells-dödande-genom-kvävning-och-dålig-poesi effekt. Vi hade allmänt trevligt, lyssnade på Jim's skrålande "cheers" uppmaningar och suveräna gitarrspel, och så plågade jag och Johan ihjäl Mike med Billie the Vision, som tillslut verkar ha funnit ett fäste i hans å så röriga inre.
Under resan så fann jag det svar jag så länge letat efter. Johan är en lama. Det förklarar allting, bland annat varför han är så fascinerad att sprejlackera mig med diverse vätskor. Jag kände att något inte stämde under turen hem, och jag antog att det var en flicka från Uppsala som låg och spökade i vissa passagerares annars så rosa hjärnor. Jag har aldrig varit så glad för någon annans lycka förr, och jag kände att helgen vart väldigt lyckad. Och jag hoppas att jag fortfarande har vänner att åka med nästa gång.

Jag skrev ett nytt mail till Sofia i måndags. Jag hade faktiskt börjat ge upp hoppet när hon knappt hälsade på mig på säffle-tivolit, men nu fick jag reda på i svaret att hon hade en pojkvän. Detta gjorde mig förvånansvärt igenting, absolut nada faktiskt. Jag tror inte ni riktigt förstår hur lite jag brydde mig, det var alltså.... zero. Detta bevisade den tanke jag haft väldigt länge nu, det var bara en förälskelse, en liten sådan, en av många jag haft och även denna utan grund att stå på. Det gjorde mig även lugn i mitt annars så kaotiska sinne, för nu kunde jag äntligen gå över det som hände, eller rättare sagt inte hände. Sofia och jag är vänner nu, det har vi ju alltid varit från hennes synvinkel, men nu finns det inget annat dolt bakom masken.
Ända sedan tivoli-händelsen så började jag fatta mer och mer tycke för Anna, jag hade inte sett henne på ett helt år och när hon kom tillbaka efter sommaren så kändes det som om jag hade hittat en länge försvunnen pusselbit. Med henne känns det faktiskt som att jag skulle kunna vara en del av hennes liv, och hon en del av min. Jag fruktar ibland att hon skall vara som alla andra mina förälskelser, orealistisk och omöjlig, men det känns ändå som om hon... och jag... skulle funka, så enkelt är det. Varje gång jag ser henne så vill jag bara brista ut i ett lika stort leende som det hon ger mig, men då skulle mina käkben stämma skiten ur mig.

Jag har aldrig varit bra på att läsa av vad folk tycker om mig. Värst är det med "dom" då jag aldrig riktigt har varit i kontakt med deras "sort". De skrämmer mig på vissa sätt, och jag känner en viss samhörighet med en viss 40-åring. Men med Anna så känns det... annorlunda, får man säga så? Mike menar att hon lyser upp när hon ser mig, men jag mitt neggo tror att hon bara är allmänt trevlig. Hon frågade om hon fick intervjua mig om lajv, för skolan, och jag ser det som ett fint tillfälle att inleda en djupare relation. Jag vill verkligen vara den där som bara går fram till den person jag gillar och säger mina känslor rakt ut. Men ack så föddes Niklas med dåligt självförtroende, ni vet det där som dom kletar in i örat på dig när du sitter där på din 13års dag, och du helt plötslig blir varse om ditt utseende.
Jag vill verkligen lära känna henne bättre, frågan är om hon vill lära känna -mig-, inte den där killen som knappt säger nåt vettigt i skolan och försöker vara så rolig som han kan, utan -mig-. Men kanske -hon- är -annorlunda-, kanske hon kan finna sig i det underliga som ligger i att tycka om någon som sticker ut, och jag menar inte på det bra sättet. Vem vet, kanske har det jag hela tiden letat efter legat precis under min näsa.