"The beggar"

Why do you hit the wall, boy

Your heart won't hurt less

Accept these words I tell you

or else your life'll be a mess

I've crushed my knuckles

brought others my own pain

but as my hairs went gray

I figured it was all in vain 

I know fighting the battles

doesn't work all the time

and that the hills of the fall

are not so easy to climb

Days will keep on coming

No matter what you do

So why make them hurt

Others will feel it too

Do not beg for all you want

it doesn't help, you know?

walk out and seize the day 

seeds grow better if you sow

So how to escape sorrow?

How do you manage the plow

everything'll be alright child

Just you follow this my "tau"

Act upon yourself my son

as you want to be acted upon

Stop hurting your mind and body

or the pain will just go on

Why do no one else love you

is that what you do ask?

I say it's hard to love the one

who always wears a mask

When you scream out the words

you scream at your own heart

"why me, why god, why now"

now is that really so smart?

You may say all the pain

is caused by those around

but you are mistaken child

they keep you safe and sound

My friends, I've lost em all

My family, they left, them too

So listen to me closely

Learn from the cards I drew

If I could say one thing

it knew what it would be

Carpe diem my young lad

Or you'll end up just like me

So if you're feeling broken

or simply down on your knees

don't fall down that hole cause'

morning carries a new breeze

Now I leave you to your fate

I've said what I got to say

But now that I am done

Spare some change if you may

Nymånens stigande
Hey hallåj vänner. Nu gör jag ett tappert försök att skriva ned vad som hänt sen sist.

Jag har de senaste veckorna haft en kurs i Berättarteknik, vilket är sjukt kul. Kursen har varit nåt av det mest efterlängtade för min del och jag har haft mycket nytta av den. Även fast jag tyvärr tack vare mitt instabila känsloliv fått en mindre motivations- och skrivblockad. Men trots det har jag försökt absorbera så mycket som möjligt och känner mig nöjd ändå.
En stor del av uppgiften har varit att skapa en värld, med karaktärer och en story till. Min värld är som en blandning mellan "Waterworld" och luftpirater, och jag känner mig då och då riktigt nöjd med min insats, men ibland så har det däremot känts som jag gjort på tok för lite i jämförelse med vad jag velat. Oh well.. man kan väl inte lyckas jämt antar jag.

Just nu sitter jag och lyssnar på John Butler Trio, vilket nog måste vara det underbaraste bandet i världen. Deras musik är så full av själ och syfte att allt annat bleknar, och fan vad svängigt det är ^^
Jag hörde bandet för första gången i somras på väg till Metal Town, när Wibkes nya pojkvän John (som nu är hennes stadige, för då var första gången jag träffade honom) hade ett kassettband med deras låtar i sin gamla jänkare. Jag kommer inte ihåg vilken låt det var, eller hur det lät, men jag blev hookad iaf och lovade mig själv att ladda ned deras grejer. Så nu tre månader senare sitter jag med en bredare insikt i det dem gör och med flera hundra genomlyssningar på ett par av deras låtar. Det är kärlek helt enkelt.
Jag har tänkt att beställa en limited edition Vinyl av dem t.o.m, som endast trycks upp i 1000ex.
"Men Niklas, du har ju ingen vinylspelare!"
Nej men jag får då en motivation till att skaffa ett jobb, intesant?


Däremot så känner jag också någon som har en vinylspelare, nämligen min rumskompis Leif. Vi flyttade ihop efter sommaren och har det riktigt nice. Det blir lite rörigt med städningen och diskningen ibland, men de långa, nattliga diskussionerna och slagsmålen gör upp för det med hästlängder.

Jag är lite besviken med mig själv för jag inte har tränat på flera veckor. Jag har mer eller mindre helt gett upp MMA:n, då den har ökats i pris och jag känner att det skulle vara ett slöseri om jag inte kan gå varje gång. Min period av lathet och brist på ork och motivation börjar snart ta knäcken på mig. Jag vill orka, jag vill jobba, och jag vill få nåt gjort!

"Men är inte omotivationen kanske ett tecken på att du inte egentligen vill, innerst inne?"
Fan... säg inte så.


"Men det kan ju vara sant! Se det nån jävla gång! Eller ska jag behöva tvinga det i dig?" Han drog fram sin mörka revolver, långt större än någon känd kaliber. Dirty Harry hade varit stolt.

-Låt mig vara, jag tänker kämpa på, även om det kanske är hopplöst!- Även han drog sitt vapen, en silvrig magnum från varje höft, .45:or, de starkaste som faktiskt fanns. Båda piporna glänste och pekade mot den mörka skenbilden.

-Låt mig och mitt liv vara..!- Han spände hanarna och siktade.
Snabbare än ljuset rörde sig skuggan mot honom, undvek de ljungeldar som for från de silverne vapnen som om de hade varit stora stenar som kastades av ett barn. Innan pojken hann blinka efter han avfyrat det sista, tolfte skottet stod skuggan framför honom, med den mörka revolvern lätt lutad mot pojkens tinning.


"Du vet att det är lönlöst. Innerst inne så vet du" sade skuggan lugnt. "Så sluta kämpa nu och följ mig. "


Pojken svettades av nervositet, hans blick flackade från sin fiende, för det var vad han såg skuggan som, och dennes vapen som från hans synfält liknade ett gigantiskt mörkt torn som reste sig från hans panna. Det fanns inga kulor i hans trummor, skuggans var fulladdade. Det fanns bara en chans kvar, det var antingen det eller ge upp.


-Aldrig, det är aldrig lönlöst- Skuggan blinkade till och pojken tog sin chans. I den korta stund som han inte var stålsatt slog pojken till skuggans vapen och bröt anfallsvinkeln, han var säker för enbart ett par ögonblick till, han var tvungen att nyttja dem så gott han kunde.


Pojken sträckte sig med tränade fingrar efter den översta patronen i sitt bälte, men trots att han var snabb var skuggan ännu snabbare. Pojken skulle endast hinna med att ladda en kula i en av sina trummor innan skuggan skulle ha återfått balansen igen. Utan att tveka tog pojken den chansen, och när hans fingerspetsar tryckte in kulan i det silverne vapnet log han, för han såg skymten av ett glimrande sken i kulan. Om han träffade först kunde han vinna.


Det sista ögonblicket tog slut och som en vind ven de bådas armar när de sträcktes och pekade mot varandra. De stod nu med sina vapen mot varandras tinningar. Ett totalt dödläge.
Skuggan log.


"Du vet att inte en enda kula kommer räcka"
Pojken log också.


-Den kommer räcka gott nog-
Skuggan betraktade silvervapnet, trumman med den enda kulan, pipan som blänkte i solljuset och handtaget som han visste pryddes av en ros. En enda ros. En fnysning hördes.


"Må det så ske."


Båda spände sina avtryckarfingrar, allt skulle snart avgöras, så som det gjort så många gånger förut. Men detta var den slutgiltiga, den viktigaste skottlossningen dem emellan.
Två hanar slog till. Två ljungeldar ljöd. Och en av de två föll.

Måste erkänna att jag inte vet var det där kom ifrån. Hoppas ni gillar den. Inspirationen kommer från Det Mörka Tornet av Stephen King (och vår vän laman). Om ni inte har läst den bokserien kan ni se det här som en stark rekommendation från mig att göra det. Seriöst.


Så det är väl bara en sak till att ta upp innan jag ger mig för idag. Jag och Hanna gjorde slut idag. Hon hade rätt när hon sade att det skulle sluta dåligt, men det var jag som avslutade det, för jag orkade inte vara del i ett förhållande där hon inte kunde ge gensvar på det jag sade eller inte visste vad hennes känslor var. Det var dömt att misslyckas, men vi skiljs åt så bra som det går och förblir vänner. Jag känner iaf att jag har lärt mig nåt av hela upplevelsen och går ut i singellivet med stora förhoppningar och nya inställningar. Det kan lösa sig. Tillslut.

Tjubb hörrni

En halv fullmåne

Tja... öhm... är det nån där?

Jag är osäker om någon av er är det, för nu har jag kanske varit dödförklarad som bloggare ett tag. Men hey.. jag är tillbaka... tadaaaa!

Right så... det har hänt en del. Kanske lika bra att börja från början:

I början fanns ingenting, förutom kaos, och detta kaos började tillslut hata sig självt och sprängde sig för att kunna hantera situationen bättre, och så skapades planeter och därefter varelser som...

"GET ON WITH IT!"

Ok, sorry, var kanske lite att ta i.

Sen sist har jag haft sommarlov, under vilket jag besökte Metaltown i Gbg med ett gäng nya som gamla vänner, fyllt 20 och haft världens härligaste grillfest med mina bästa vänner, jobbat frenetiskt och slaviskt åt far och mor som tack för att de finns... och så har jag fått en "flickvän".

Låt mig förklara citationstecknen:

Jag förklarade strax efter jag berättat mina känslor för Angélica hur jag kände för Hanna, den tjej som jag börjat lära känna samtidigt och som verkade gilla mig tillbaka, tillskillnad från tidigare nämnda individ. Det gick.. sådär. Med önskan att inte vilja såra mig så ville inte den nya flickan heller ha mig till sin, och som den envisa idiot jag är trugades jag och lovade att det inte skulle sluta så som hon trodde, och vi blev... öhm.. "tillsammans".

Låt mig förklara citationstecknen:

Vi är inte helt säkra vart vi står i vårt förhållande, då känslorna inte är helt klara. Det låter kanske inte så bra, men det funkar just nu, och jag tror det kommer lösa sig för det bättre. Om inte? Ja då får jag skylla mig själv, och hoppas hon vill förbli min vän. Så är det.

Så jag har fortfarande inte nått det jag velat. Trots mina många försök. Jag börjar tro det är omöjligt, men jag hoppas det finns nåt ljus i tunneln som man kan få kalla sitt eget. Nån dag, nånstans... *yvig gest*

Så pågrund av denna känslomässiga bergochdalbana har jag mått mindre bra en tid. Men jag har kämpat mig igenom det som jag brukar, med hjälp av mina vänner mestadels, men också på ren självbevarelsedrift. Jag har fått tvivel ibland, på vad jag sysslar med i skolan, på mina känslor, på mitt liv i allmänhet. Men jag har valt att skita i det så länge och ha kul och försöka bli den jag vill vara, iaf så har jag goda vänner här som jag kan njuta av livet tillsammans med så länge.

Jag vet bara att jag vill skriva, att jag vill starta ett förhållande, att jag vill bli en bra människa, att jag vill träna igen och att jag vill leva, som jag lärde mig pånytt i en liten stad vid havets rand.

Jag tänkte börja så här lite kort, för att mjuka upp allting inför mitt nya försök att bli aktiv bloggare igen, så hoppas ni har överseende med detta. Det finns mycket att berätta, men vi får spara några berättelser tills en annan dag.

*blåser ut ljuset*

*shyysch* Låt det ske... låt det ske..

Rullandets abrupta stopp

Så då var det gjort. Jag har gjort det. Äntligen. Jag berättade. Det slutade som jag trodde, men det känns ändå bra på nåt lite melankoliskt vis. Det här har visat sig vara den mest komplicerade relationen hittils, men vi är vänner, och kommer så förbli.
Tack för ni hjälpte mig ta steget...

Nu ska jag bara berätta för nästa tjej att jag är kär i henne.

Oh gee willickers is this gonna be swell!

Tjubb!

Mitt fortsatta rullande i en för brant nedförsbacke
Hej hörrni, long time no hear ey?
Livet är ett enda stort virrvarr nu, jag önskar jag kunde vara poetisk och berätta om det snyggt, men det är inte så lätt så här kl 5 på morgonen.
Skolan går bra, har massor att göra, men vi har äntligen lyckats bli av med vår jobbiga lärare och fått en ny kille som har ungefär lika mycket erfarenhet, men iallafall är trevlig och kan lära ut.
Jag känner mig lite som om jag blivit mer och mer isolerad med hemmet, hör inte av folk särskilt ofta längre, och besöker inte hälften så mycket som jag skulle vilja.
Däremot är det väl lite av vad man får offra om man ska följa drömmarna, antar jag. Det har varit sjukt svårt att orka gå framåt de senaste månaderna, men saker och ting börjar se ljusa ut igen, får bara hoppas jag kan ta mig igenom de sista barriärerna den här gången.
Mitt största grubbel just nu är väl ändå det samma som sist gång. När man sitter och tänker på en och samma person hela dagarna blir det tillslut till en form av masochistisk tortyr/knark. Man tycker om det, samtidigt som det gör ont, och man inte kan sluta ta in det. Hur mycket jag än försöker kan jag inte få henne ur huvudet, och det smärtar ibland mer än det känns att det borde, men inte kan jag göra nåt åt det.
Jag hade mina stora tvivel för ett tag sedan. Jag blev en dag helt övertygad om att det var omöjligt, och att jag inte skulle kunna få tillbaka det jag kände i gengäld. Men likt förbannat satt jag, efter att ha begråtit mig och börjat fundera på att gå vidare, i hennes kök och kände hur jag aldrig varit så lycklig på länge. Och då handlar det enbart om en vänskaplig fika, tro inget annat.
Så vad kan man läsa ur det här?
Jo bland annat att Niklas är en stor idiot, som inte kan förstå när han borde ge sig, eller att han är en obotlig romantiker/drömmare som vägrar ge upp. I vilket fall som helst (ja de är lika, men ändå) så kommer nog allt sluta i tårar är jag rädd...
Men oavsett det så kan jag inte ge mig, jag kan inte backa undan. Även fast jag får saker slängda i ansiktet dagligen om hur hon har fler än mig och jag inte är så betydelsefull som jag vill vara.
vad kan jag säga? Kärleken är dum, blind, efterbliven, ljuv, och en stor jefla pain in the ass. Och jag kan inte få nog. Skjut mig nån.
Så det är med tungt hjärta jag nu avslutar detta inlägg för att fortsätta föra en diskussion med en ljuv varelse som antagligen aldrig kommer kunna älska mig tillbaka.

C'est la bloody vie.

Konsten att plocka upp en luftgitarr

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag bloggar för sällan den här gången. (fast det kanske jag på ett sätt gör nu) Jag kan tro att ni vid det här laget inte väntar er två emo-inlägg i veckan av lilla mig, och kan förstå att jag är ganska upptagen. Anywho, ni kanske inte ens läser längre, så vad är då problemet? Betyder det att jag kanske, lite smått, egentligen bara pratar med mig själv nu?
... Läskig tanke, men kanske är det därför man bloggar. Inte bara för att förmedla våra liv för andra, utan för att släppa ut lite av den ånga som lagras upp inom oss själva, som desperat behöver ut.

Jag tänker däremot be om ursäkt för att inlägget kanske är oläsligt och rörigt, men jag har inte sovit riktigt på två veckor, och behövde ändå få ur mig nåt innan jag skulle lägga mig. Hoppas ni har överseende med detta. (stavfel räknas inte, de ger bara karaktär till alltihopa)

Jag läser just nu kursen "spelhistoria" 10p, och den består till mestadels att vi spelar gamla NES, amiga, andra konsol- och PCspel. Det må låta roligt och flumm, men det är vid sina tillfällen riktigt jobbigt. Tänk er att bli tvingad att sitta uppe till kl 03.00 varje dag i en hel vecka, och sen behöva gå upp tidigt på morgonen.
Det vi lagt ned mest tid på är EVE-online, och Lord of the Rings Online. Nedan följer ett urdrag från mitt schema från två veckor tillbaka:

"Måndag. Kl10.00, Fokus på LOTRO och Retro-spel. Mötesplats: Prancing Pony; Bree."

Är det inte nördigt så säg.

Förutom detta så ägnar jag min tid till studentkåren, då jag är satt som ny kassör (aka FörskingringsMästare; BitchSlaps the name, moneys my game) och så kör vi i klassen en extrakurs i Maya, 3D-modellering som är riktigt skoj. Detta innebär att jag kommer hem kl 22.00 på tisdagar och onsdagar. Och sen på måndagarna så går jag på MMA (Mixed martial arts) och lär upp mig att spöa skiten ur folk, fast egentligen är det mest jag som får spö. Men bra träning är det i vilket fall som helst.

Det är en ganska snabb och genomgående sammanfattning för vad som sker just nu, och jag tror inte vi behöver gå vidare in på det. Fast jag kan passa på att säga att jag äntligen tagit saken i egna händer och införskaffat mig en gitarr, elektrisk sådan, och försöker lära mig musikanternas ädla konst närhelst jag får tid över (vilket inte är ofta just nu).

Så vad är det då som tynger mig just nu då? Ingenting egentligen. Det finns alltid saker som man har i huvudet, men inget som får mig nedstämd som det brukar, inte nu. Jag har bara kommit till en viss insikt om att allt i slutändan nog kommer ordna sig, omän kanske inte för det bättre, men ordna sig none the less. Jag har börjat se på utbildningen i nytt ljus, och planerar redan för nästa steg. Släkten är på avstånd och jag har en inte alltför bra relation till farsan just nu, mest av allt kanske för vi inte ses ofta, men det duger för mig.
Men det viktigaste är kanske att jag kommit till insikt om hur det ligger till med den där tjejen...

Jag har nog aldrig träffat någon som Henne. Stryk det där sista, jag har aldrig gjort det, punkt. Ingen människa har nog någonsin kunnat förstå mig lika bra som hon, och ingen har heller delat så många erfarenheter med mig som hon. Jag satt verkligen de första veckorna, och till viss del fortfarande, och bara väntade på att hon skulle gå online på MSN så vi kunde snacka, då vi inte sågs i skolan mycket. Vi lärde känna varandra på typ två dar, då vi satt och snackade från skymning till gryning, och vi hjälpte varandra under sådana där dagar när skiten bara lägger sig över en.
Jag kom däremot för nån vecka fram till det faktum att det inte skulle kunna ske. Varför? Jo, för när en person säger sig redan ha hittat sin själsfrände så är det svårt att övertyga dem att tänka om, även när de blev dumpade av sagda själsfrände. Lustigt det där... eller egentligen inte alls.
Hon sade till mig att hon ofta pratade om sitt ex för att få folk att fatta att hon inte var intresserad, ett sätt att skydda sig på, och det var då jag insåg att jag nog aldrig skulle kunna matcha det där idealet, aldrig någonsin.

"And I will always be waiting for you
So I look in your direction, but you pay me no attention
and you know how much I need ya, but you never even see me do you?"

Men då kom insikten, och den kom så sent som igår. Hon skrev i sin msn post: "***", och jag tolkade det först som om att hon fortfarande väntar på att hennes ex skall komma tillbaka, kanske var det redan hänt, för hon var då på besök hemma i sthlm där hon skulle träffa honom. Men sen började jag tänka efter och såg det ur ett annat perspektiv. Det kan alltid finnas en chans att hon kan lämna den fasen i sitt liv, lära sig se kärleken från annat håll igen. Och jag gjorde ett beslut, att jag skulle vara tålmodig, för om det ens fanns en liten chans så skulle jag ta den. För henne skulle jag nog kunna vänta i all evighet. Så känns det, och den känlan skall jag vårda och bevara tills den dagen kanske kommer.
Men i slutändan är jag nog en pessimist och tror allt det där är bara prat. Men då kommer min andra sida, som vill tro på det omöjliga och vill leva för dagen, och slår pessimist-niklas på käften så hårt att han inte kan resa sig upp.

"For you I'll wait, till Kingdom come
Until my day, my day is done
And say you'll come and set me free
just say you'll wait, you'll wait for me."

Så just nu lever jag i den där perioden när jag inte kan sluta försöka tänka positivt. Jag försöker ibland vara negativ, men det misslyckas oftare än det brukar, och jag kommer på mig själv med att sitta och vissla utan anledning.

Jag känner än en gång den där glädjen av att vara kär och vid liv.
Jag känner mig fri och omgiven av underbara människor som förgyller dagen.
Jag känner mig glad, och sprallig, och givmild och sådär småbråkig man faktisk får vara.
Jag känner mig än en gång kapabel att dra riff på min luftgitarr.
Den som jag förlade för flera månader sen, när hjärtat brast.
Så jag spelar och dansar med i takt till musiken.
Och drömmer om dagar som kanske blir bra till slut.

Livet borde vara på det viset. Dags att kämpa för det.

Tjubb!

The answers are not out there, but in here

Vad ska man säga? Nu har jag bott långt hemifrån i över ett halvår, och allting känns bara så... rätt. Mitt place är det mysigaste som finns, staden är vacker, speciellt om våren, och folket här är helt underbara. Att sedan utbildningen ibland kan kännas som en återvändsgränd och komplett hopplös är en annan sak. Vi kämpar på allihopa, och har våra tvivel, men vi tror också. Vi tror att vi kan komma ut i världen och få jobb, jobb som vi vill ha, och om de inte finns får vi göra dem själva. Så enkelt är det.

Min dygnsrytm är något mer upp-fuckad än vad den brukade vara, men jag försöker komma in i en någotsånär normal peu en peu. Om jag nu bara kommer igång med träningen kanske det skall gå lättare. Efter att ha slagits i två timmar lär man ha det lättare att somna om kvällarna.

Så vad har mer hänt sedan sist? Jag har börjat med den nästintill omöjliga handlingen att lära mig spela gitarr, något jag velat länge. Jag har börjat lära mig hur man kodar c++, om än bara grunder. Jag har blivit närmare vän med ännu flera här nere, och jag har dessutom blivit invald som kassör till studentkåren.

Oh right... there also is this girl...

Jag blev ganska chockad när jag började lära känna henne. Hon låg hemma och var sjuk, och jag var allmänt deprimerad. Vi började prata någonstans runt midnatt, och slutade inte förrän solen gick upp, och så fortsatte det i någon dag. Jag sov inget vidare, men det spelade ingen roll när man var så glad över att ha mött någon som var så lik mig själv att jag nästan inte kunde sluta le.
Hon är faktiskt den första person som jag någonsin kunnat säga "Vi har så himla mycket gemensamt" till, och det säger en hel del. Att hon sedan ärligt öppnade sig för mig, och sade att det var "något visst med mig" gjorde att jag nästan kunde börja gråta.

I'm not invisible anymore. The world isn't entirely blind.

Men vad hindrar då mig från att ta henne i mina armar och säga att jag tycker om henne?
En hel del...

Jag är rädd för att hon bara vill vara en vän
Jag är rädd för att hon inte ens kan gilla mig på det sättet
Jag är rädd för att hon inte kan släppa sitt förra förhållande
Jag är rädd för att hon är sådan mot alla, att jag ser mer än vad som finns
Jag är rädd för att hon...
Jag är rädd helt enkelt, ok?

Jag kommer aldrig ifrån den där rädslan, jag har min uppväxt att tacka för det. Jag är inte så stark, smart eller unik som jag förr ville tro. Jag har kanske inte den där framtiden jag visste jag skulle kunna få.
Men ni skall fan veta att jag försöker.
När jag pratar med henne så känner jag åtminstone hur jag vill ha den styrkan som krävs för att skydda henne, för att se till att ingen behandlar henne illa. För andra kan jag få den där styrkan, men inte för mig själv. Lustigt det där.

Det enda jag kan göra nu är att vänta och se, om det finns en chans kommer jag ta den, men annars...
Då kommer jag att stå där som vanligt, villig att skydda dem jag älskar, men som inte kan älska mig tillbaka. För dem offrar jag gärna min egen lycka, för jag är nog inte värd den ändå. Det enda jag duger till är att hjälpa dem, så de kan få den lycka de förtjänar, och om jag med mina armar kan hjälpa dem att få den skall jag skydda dem tills allt som består är ärr och tårar.

That's just the kind of guy I am.

Please don't hate me for it.