I think I've found her
But she have already felt true love
How can I then even try to suffice
With a body and a soul that isn't enough
But I will try, because she's worth it
and who knows
maybe she she can see that which she claims
and maybe I for once can become truly happy
who knows?

By the way, I'm giving up drinking

Tjubb (with an English accent)

Dikter
Tänkte bara lägga upp de här. Ville få ur mig något nu efter allt som händer. Kritisera gärna, men kom ihåg: jag är känslig just nu. NOT. Och tro inte att det här är nåt tecken på att jag kommer uppdatera ofta heller!
Tjubb!

Ett tudelat hjärta

Den som har ett hjärta lider alla kval

Den som har två måste göra ett val

Den änglalika bär mina synder med mig

Den benådade bär sina synder för sig

Att välja den rätta vägen i livet är svår

Ty livets väg är full av svek och mörka snår

Jag ber för min lycka och för mitt liv

Nu när jag än igen tar mina första kliv

Stjärnornas fall

Ett vilt hjärta vågar alltid mer

En vild själ äger alltid fler

Det fega hjärtat får ingen kär

Den fria själen kommer ingen när

Den själviska bröt alla sina band

Den hatfulle försvann ner i sand

Kan vilda själar av kedjor tämjas?

Kan den själviske få känna sämjan?

Ingen vill veta av den som bara hatar

Ingen vill känna vid den som nu pratar

Så låt alla stjärnor ned från himlen vina

Och låt dem slockna och förtvina

Inga ljus på natthimlen får finnas

Mitt hjärta har inget det kan minnas

Ett renande regn

I ett fallande regn står jag här

Kallad av ett ljud som fört mig hit

Jag vet ej vart vägen under bär

Men min önskan är att hitta dit

Lovad att stå över liv så ock lag

Lovad att aldrig mer lida livets kval

En stilla bön för den som nu gått förlorad

En stilla bön för den som aldrig blev född

Minnen av ett sökande är allt jag har

Minnen som nu spolats bort likt sand

Förr var det mot henne mina fötter bar

Förr låg mitt mål bortom jordens rand

Lovade att aldrig bli någon annan än mig

Lovade att aldrig nånsin sluta leta efter dig

Här i regnet minns jag för en gångs skull

Här i regnet tvättar jag bort all min skuld

Förnyelsens vecka
"Jösses amalia, en ny uppdatering redan nu!? Detta måste vara ett mirakel."
Ta inte och häll grisen överbord innan ni skjutit jägarn i nacken nu. Jag vill bara göra en del kompletteringar till mitt förra inlägg. Men ja, det kan väl räknas som en tidig uppdatering på bloggen, så luta er nu tillbaka och mys med valfritt plyschdjur/toffel-hjälte och läs om vad jag kommit underfund med.

Det var inte med stadiga fingrar och klart sinne jag skrev det där senaste inlägget, men det var sant det jag ville få fram och det var med ärlighet jag gick ut med de där tankarna. Jag fick flera bra saker som svar, men det var ett som var det jag hade väntat på, och ett som gjorde mig mer eller mindre förkrossad. Min bästa vän gick ut och gav mig den där örfilen jag hade behövt för länge sedan. Den smärtade och jag grät en hel del hopkurad i ett hörn, arg och full av ånger. Jag blev inte arg över vad han sade men jag hade inte väntat mig det, trots att jag kände mig förbered på det värsta. Istället blev jag arg på mig själv.

Sanningen gjorde ont, men den fick mig att inse vad jag gjort fel, och vad jag behövde göra för att ställa saker och ting till rätta. Jag vet inte om de jag sårat någonsin kommer kunna förlåta mig, för jag behandlade dem på samma sätt som jag själv blev behandlad i högstadiet. Som skit. Jag kan bara hoppas att de kan finna det i sina hjärtan att förstå och ta emot mina ursäkter, även om de kommer senare än de borde ha kommit.

Så vad betyder detta? Det betyder att jag vill be alla de människor som jag sagt kränkande, elaka saker till om ursäkt från botten av mitt hjärta. Jag har aldrig menat att vara rolig på er bekostnad, och jag har aldrig menat något illa i det jag sagt. Men det rättfärdigar inte att jag gjort det, så därför så förstår jag om ni inte vill förlåta mig, för jag fann det aldrig själv i mitt hjärta att förlåta den som behandlat mig på samma sätt.
Jag kan bara skylla på en sak, och det är all den tid jag fick spendera med människor som använde elaka skämt om andra för att vara roliga. Vad jag än gjorde för att passa in fungerade ingenting, och då antar jag att det var mitt undermedvetna som tog beslutet att börja bli som de andra för att få uppmärksamhet och acceptans i gruppen.

Jag borde aldrig ha gjort det, men efter att ha gått isolerad och ensam i skolan i 9 år hade jag fått nog, och jag bestämde mig för att passa in. I slutändan var det här vad jag fick ut av det. Och jag ångrar det mer än något annat, för tack vare det valet har jag sårat mina närmsta vänner flertalet gånger.

Om någon av er läser det här, vilket jag egentligen tvivlar, så vill jag bara än en gång säga att jag är ledsen för det jag gjort och ber er om förlåtelse. Det är allt jag kan göra. Det var ingen annans fel, och jag skyller inte bort det på dem där som jag ville passa in hos. Jag ber er bara om ursäkt och hoppas att ni kan förstå att det aldrig var min mening att såra er.
//Niklas

Flera val i livets vägskäl

Jag vill förbereda er innan ni läser den här texten genom att säga följande:
Jag skriver inte detta för att söka någon uppmärksamhet, eller för att få er att ge mig sympati. Detta är en text som jag skrivit för att lägga fram mina kort på bordet, för att jag vill få något gjort, och inte för att jag bara tycker synd om mig själv. Detta är mina äkta tankar och rädslor som jag lägger upp med hjälp av 1:or och 0:or, och om det verkar osammanhängande ber jag om ursäkt. Att reda ut de här känslorna och tankarna har varit svårt.

___

Jag var förra veckan på en stor studentfest i Kalmar, där jag fick se och uppleva mycket. Jag såg människor stå och hångla med varandra i någon kvart innan de gick iväg och tillslut hamnade i knät hos någon annan. Jag såg andra som satt för sig själva och verkade hoppas att någon skulle komma fram till dem och helt plötsligt hoppa i knät på dem. Jag såg hur människor som vanligtvis är kalla och frånstötande tog alla till sig och blev sin raka motsats. Jag såg också hur folk som delade varandras intressen och verkade perfekta för varandra helt ignorera varandra och istället gå till första bästa person som var aningen snyggare. Jag upplevde allt det jag hatar med alkohol, och samtidigt de få saker jag faktiskt tycker den duger till.

Jag började dricka ungefär när jag blev 18, och ända sedan dess har jag upplevt så många riktiga fester som jag kan räkna med båda händerna. Jag insåg redan för länge sedan att spriten funkade som en substitut för något, men hade ingen direkt koll på varför någon skulle behöva det substitutet. Och absolut inte varför den skulle behövas i sådana kopiösa mängder som alltför många puckon väljer att ta till sig. Jag upplevde att jag fick lättare att tala med folk, lättare att förstå dem, lättare att närma mig andra, och lättare att dansa. Allt det här kunde jag göra utan att dricka, men det underlättar en aning och kanske är det därför folk väljer den vägen, därför att den är enklare.

Jag försöker just nu besluta mig om jag inte borde gå tillbaka till den nykterist jag en gång var (däremot klassar jag mig fortfarande som en sådan, då jag faktiskt aldrig gått förbi salongfyllan).
Anledningarna till detta är många, men en av dem är en viss person som inspirerat mig nyligen, två egentligen, men den andra har vart en källa till inspiration sedan länge, tillika så värme.
Jag blev kär igen under en Halloween fest i år. Jag träffade någon helt ny som fick mig att skratta och vice versa. Mycket förändrade sig under den kvällen, och jag kände mig stundom förbisedd i förmån för en snyggare och smått mer klassisk model.
Vi sågs däremot dagen efter och såg på Emil Jensen tillsammans. Vi skulle höras av och kanske gå på Lars Winnerbäck tillsammans. Så blev inte fallet riktigt. Jag försökte hålla kontakten, men hennes skola och jobb tog för mycket plats, och datorn funkade inte, så msn blev avbockat det med. Jag har nu mer eller mindre slutat bry mig, för jag är säker att det kommer sluta på samma sätt som det alltid gör. Nothing is different, nothing can be done.

Det gör mig på något sätt illa innombords när jag ser andra vara tillsammans. Avundsjuka kallas det visst, men ibland är det också en smula förakt, då jag ofta ifrågasätter andras syften till att vara tillsammans med varandra.

Saken är den att jag aldrig haft en riktig flickvän (tillägnat den enda som antagligen inte redan listat ut det) och därför gör det mig extra avundsjuk när jag pratar med de nya människorna jag har omkring mig och märker att de upplevt allt det jag velat, eller åtminstone delar av det. Men det värsta är att hur mycket än folk sagt åt mig att det tar sin tid, och hur mycket jag än intalat mig själv att det de sagt är sant så kan jag inte innerst inne tro på det när jag fått uppleva det jag har. Kanske är det vissas förbannelse att aldrig få nå nära inpå någon annan, eller känna kärlek, och kanske har just den oändligt stora nitlotten fallit på mig. (likt ett verkligt städ i en tecknad film som faktiskt tar kål på Hjulben)

Jag är, precis som alla andra människor, unik. Jag märker däremot att vissa av oss är mer fulla av talang och potential än andra, och när jag ser omkring mig idag ser jag bara en massa människor som har potentialen, förmågan att komma någonstans. Och när jag då ser inom mig själv ser jag att det inte finns mer än hos någon annan, faktum är att jag verkar ha allra minst potential av alla omkring mig just nu. Om jag ens skall kunna nå det jag vill så måste något ske, inombords såväl som på utsidan, men jag har redan försökt och misslyckats flera gånger.

"Så försök igen då."

Om det bara vore så enkelt...

"Vad är det som är så svårt?"

Allt helt enkelt, att orka med...

"Det verkar ju finnas många andra som orkar. Varför kan inte du?"

...

jag vet inte...

Jag hatar min egen ovisshet, jag hatar min egen oförmåga att ta mig själv i kragen, jag hatar att jag aldrig lärt mig det jag nu märker att alla andra redan kan, jag hatar att jag aldrig lyckas bli av med min paranoia och jag hatar att jag aldrig blir kvitt de här känslorna av hat och ilska.

Jag har påtal om aggresivitet och illvilja lagt märke till ett par saker.
Jag delar samma tro som en viss Hasan in Sabbah, (kolla upp det) och detta skrämmer mig något oerhört. Det gör det eftersom ibn Sabbah pågrund av vår delade tro mördade folk för att uppnå något han tyckte var större än allt annat, något som egentligen bara låg i hans egna syften. Han var möjligen en psykopat, men ibland undrar jag om vi inte alla är det.

Jag har dessutom börjat älska en tv-serie vid namn Dexter, som handlar om en seriemördare som arbetar som kriminalinspektör och dödar de brottslingar som slinker undan systemet. Allt för att uppfylla en dröm som sattes ihop av hans far. Jag tog de moraliska meddelandena till mig. Är det rätt att döda människor bara för att de gjort orätt? Är det rätt att offra få liv för att rädda flera? Är det rätt att låta en seriemördare gå fri bara för att han dödar onda människor? Jag svarade nog ja på varje fråga.

Dexter fick också mig att se min mörka sida i nytt ljus, den mörka rösten som kommer till mig, den bittra och hatiska delen. Den säger mycket som jag aldrig kommer dela med någon, och som jag vill tysta ned, men tyvärr kan jag inte sluta lyssna på den. En bekant som har haft liknande erfarenheter sade till mig att det enda som skiljer psykopater ifrån andra är att de inte säger emot den där rösten, och det fick mig att känna en gnutta av tröst.
Men vad händer om rösten blir för stark och i något tillfälle av svaghet tar sig igenom förnuftets försvar? Kvinnor har tack vare sitt inre mörker dränkt sina nyfödda, syskon har knivhuggit varandra, och otaliga människor har gjort det slutgiltiga valet och begått självmord, allt tack vare en ond närvaro innuti som vill få dem att rädas sina svagheter och avundas andras styrkor. Där. Där har jag slutit cirkeln.

Min inre demon, min rädsla och mitt eget personliga mörker är vad som fått mig att lida mest av allt här i livet, och ibland funderar jag allvarlig på att låta de murar som fängslar det falla ned. För att få ett slut på den där rädslan. Men då inser jag också att jag kan fortsätta, att istället för att ta den enkla vägen ut och fly från mina svagheter kan omfamna dem och lida med dem. Detta är vad jag gjort hittils, men jag vill också bekämpa dem, försvaga dem, men detta har jag aldrig lyckats med.

"Varför har du aldrig lyckats?"

För jag är svag.

Den där styrkan är något jag kanske behöver merdelen av livet på mig att finna. Antagligen behöver jag någons hjälp, men för att hitta den personen måste jag först bekämpa de där svagheterna. Cirkeln är än en gång sluten.

För att avsluta den här texten om depression och allmänt "tyck synd om mig" babbel, vill jag bara säga än en gång att jag inte vill att ni ska tycka synd om mig, eller erbjuda ert stöd heller. Jag ber er, mina vänner, de vars åsikt jag värderar högre än andras, om en sak. Nämligen att n hjälper mig att bättra mig genom att vara ärliga mot mig. Säg mig vad jag gör fel, säg vad jag gör som irriterar er eller får er att undra varför ni egentligen läser den här bloggen, säg vad i hela friden jag ska göra för att bli den människan som jag en gång trodde att jag var, och som jag nu drömmer om att vara. Jag trodde ett tag att jag nått den där punkten, och jag är nog faktiskt på väg, men jag har en lång sträcka kvar. Nu kan jag åtminstone förstå att jag tidigare stått i avkanten och enbart drömt en skendröm om livet, medan jag nu faktiskt kan se skymten av det vid horisonten.

Om ni kan göra det för mig är jag er evigt tacksam.

"I know that I need help
And I know that you need help too"

//Niklas D. Karlsson; En drömmare, skugga och allmän besserwisser