Läderrockar, lama-par, flummiga nyår och ett krus med julmust.
Detta är Julbloggen.
Det känns som ett år sedan jag senast bloggade. Det är det väl nu egentligen då vi har -anlänt- i herrens år 2007. Det hände mycket under det förra året, men det mesta har jag glömt. De få saker som jag faktiskt minns är sådant jag redan tagit upp här, fast två saker fattas, julen och nyåret. Sedan kan Salkin föras in i det nya året med ett stolt huvud som bärs högt, och en lama vid sin sida.

Åh vart skall vi börja? Vad sägs som vid slutet!? Det är min favorit del av allting, utom livet av uppenbara skäl. Däremot så skulle det bli ganska svårt att få en fungerande tidslinje, både i huvudet och i binär. Nej det får bli det traditionella från A-Z... eller var det G? Iallafall! Vår berättelse kan inledas med att berätta om att Niklas jul var en trevlig sådan. Jag bråkade inte mycket med far, vilket har blivit något av en tradition de senaste åren. Det är inget jag önskat mig, tvärtom, men Niklas och Royne går ihop ungefär lika bra som CD-skivor och majonäs... dvs gammal majonäs, sådan där med stora klumpar i, och CD:n har repor i sig... -många- repor. Förutom detta så gick allt bra. Vi var även detta året en person mindre vid julklappsutdelningen, (tack så jävla mycket Stefan Sauk din bittra finn-jävel) men julklapparna var i lika stort antal som vanligt. Skillnaden var att Niklas och Kristoffer nu fick lika många klappar som de gamla, vilket Niklas kände var ett farligt och verkligt bevis på att han började bli gammal själv. Men inget gjorde det, det var nog den bästa julen på länge, men aldrig så bra som den då Niklas fick Zelda OoT, och även Niklas har lärt sig att julklapparna inte är det viktiga med julen... fast det hör ju ändå till, ne? Här är vad Niklas fick:
3 handdukar (-väldigt- användbart)
2 böcker i Stephen King serien "Det mörka tornet"
6 krus till lajv av glas (Tack broder)
1 fin ylletröja (Kanske inte lika praktisk som en handduk men den kan absorbera vätska)
2 par kalsonger (Klassiker!)
1 sjuhelvetes massa trisslotter
samt en massa pengar (Vi pratar inte om hur mycket, men låt oss säga att PS3 inte längre är ett problem)

Mellandagarna flöt på, och Niklas fick en inbjudan att följa med till Torp på rea. Det blev en lyckad resa där machoman fans blev trackade, gamla bekantskaper påmindes och det koms ut ur garderober. Niklas fick med hjälp av Johan reda på att han är Läder! Kanske inte Metal eller Goth, men Läder tar många fler skepnader. Till exempel: Kohud, behandlat, fejkat, lajvprylar. I ett desperat försökte Niklas få tag på Guitar Hero 2, men de ondskefulla trollkarlarna på EB-Games hade bränt dem alla så att Johan ej skulle finna sitt öde i att spela bas. Som hämnd så terroriserade den eminenta duon en näraliggande thé affär. (Detta hände före händelsen med trollkarlarna, men ändå! Min historia) de söta expediterna var hjälpsamma och hjälpte Niklas att hugga ned japanska körsbärsträd i Skåne på Getingegården, medans Johan fick hjälp med att utföra en offer ritual på Lille-Skutt och annan Socialistpropaganda. Melodikrysset ljöd i Valhall och sen kom nyår.

Det nya året skulle firas. Men inte med smällare och trumpeter, utan med automatkarbiner, 80-tals musik och Tekken 5. Danskarna är inte riktigt kloka. "Möhelle Videgeeng Di Morbeeenadde" "Vad fan säger karln? Om han inte börjar tala klarspråk dödar jag nån!" *Mike gör entre*
Vi spenderade tre dagar i en liten stuga utanför Dalles gård ute på Värmland näs (Vilket = lantis plats för er ej insatta) där vi umgicks med vänskapskretsen och lite nytt blod. Niklas fick åter möta Madeleine, Luddes storasyster, som han gick i paralellklass med i tre år och samtalade med kanske 4 ggr under hela högstadietiden. Spriten flödade, Dalle tyckte vi drack för lite och Niklas kände sig först utanför för att han inte drack. Men senare så kunde man inte märka någon skillnad mellan dem som drack och dem som inte gjorde det. Du gör festen, inte spriten! Det är sant, faktiskt. Dum som han var började Niklas tro att han kunde charma upp Madde, något han har försökt förr med andra Maddar, men blev brädad av Peder, Mikes tremänning som är grisodlare. Grogg måste göra något med folks luktsinne. Bruten och skärrad som han var satte sig Niklas ensam ute på en sten där ingen kunde se honom och hoppades att någon skulle leta efter honom. En barnslig sak som ännu ej släppt sig verkar det som. Allt han ville ha var någon att prata med, men det gick mot det bättre då han själv förstod vilken idiot han varit. Anna var det enda som kretsat i hans huvud i flera dagar, och det första han gör var att glömma bort sina egna önskningar. Tvekningar och dåligt självförtroende är ingen bra blandning. Som tur var så fick han någon att prata med senare, två i själva verket, då Wibke och Oscar samtalade med vår anti-hjälte om gamla relationer och gav vissa tips.
Det nya året ringdes in av någon gammal pensionär som rymt från rinkeby, Jan Malmströ eller något var hans namn. Allt avrundades fint med dans med värdinnan, och dagen efter så skjutsade Niklas hem Madde till Bengtsfors efter han hade varit hos den hemska häxan i Säffle som äter tv-apparater. Under färden fick Niklas reda på att ryktena var sanna, Madde gillade tydligen lumpen.... en hel del! Det kändes lite obehagligt ett tag men en bit efter Åmål så kunde den vilda hydran tämjas och de två hade ganska fina samtal. MSN kanske blir ett faktum och det skulle inte sitta fel. (ah.. MSN.. *tragiskt och nära minne* vi kommer dit sen)
När den gode riddaren nått helvetets granne, Bengtsfors, så besökte han den lilla boning av godhet som där låg. The House of Johan. Niklas fick äntligen -träffa- Sonja och lära känna henne lite bättre. Flickan var jättetrevlig och förvånandsvärt reko för att vara en Silver (no offence but you -are- Silver) Den stilige hjälten fick rädda det älskande paret från en sladdhärva som sprang upp ur mörka hörn, och i den vilda battaljen så slaktades en oskyldig Wii-kabel, och gruppen fick nöja sig med närbelägen nostalgi med Mario-Cart och Super Smash. För att lufta de unga sinnena bevandrade de tre helvetets relativt friska luft. Det blev allsång till Billie, ända tills det som inte fick ske skedde. Niklas mobil dog en tragisk död... dess oändliga aptit för elektroner fick en ände när dess beroende slukade den i junkiens oundvikliga slutsation. Neo höll en kort minnesstund och Johan sade fina ord om den trogne mobilen. Efter det ville Neo avreagera sig på det dåliga slutet i Matrix 3 och stannade tiden, varefter Johan fick känna av den utvaldes vrede. De tre vandrade bort mot solnedgången och man såg dem aldrig igen...
Eftersom mitt sinne för tid checkat in på Hilton i Paris så får jag säga att nästa berättelse utspelar sig någon gång imellan punkt 1 och punkt 42. Dvs Nu.
Niklas teamade än en gång upp med Johan och dennes syster hemma på Sannerud för att invänta fler rollspelare. Dessa satans avskum uteblev och istället så skapade den nya trion världens bästa lajvgrupp. Detta krävde mycken att dricka, gitarrspelande och vasselin på tub. Smurgelflös! Så falukorv! Det är ju lite negerbarn över alltihop. Allting var allmänt mys och jag hoppas vi kan göra om det vid nästa lajv spåning.

Vi dyrkar en hatt
Vad tror ni om det
Vi gillar vår katt
Oavsett var han sket

Och där slutar vår berättelse om Julen 2006, och vi hoppar över till det melodramatiska som är Niklas sinnesliv... Nu i första-person och 3D!
Anna pratade om att vi skulle träffas på MSN under jul. Flickan och jag har inte pratat avskiljt en enda gånd sedan jag först förstod mina känslor för henne. Detta blev inte förändrat då jag inte hört av något från henne alls under hela jullovet. Detta hjälper inte direkt mitt redan tunga sinne nämnvärt, men jaja, skolan börjar imorgon och vi får sörsöka igen, ne? Jag känner hur jag allt mer och mer vill ha någons hand i min. Detta kulminerade när jag skrev ned många av mina egna känsloupplevelser i bokens senaste kapitel. Salkin känner vad jag har kännt, skillnaden är att han har modet att säga vad hans känslor säger till honom. Niklas vågade aldrig säga någonting, inte ens när han hade chansen. (Ah! damn you third-person, you're fired!) Låt oss säga att -Jag- inte är en kanditat för Triforce of Courage. Kanske jag kan visa mitt mod nu, 2007, möjligheternas år. Nu när jag ser de känslor jag kände och fortfarande känner ser jag hur patetisk jag har varit all denna tid. Älska är ett ord som jag velat slänga ur mig tusen gånger, fast då till en annan person, hon som var mitt allt i 5år ända tills hon förändrade framför mina ögon och svek mig utan att veta om det.
Jag känner inte mig själv längre, trots att jag lärt mig mer om Niklas. Det måste väl betyda att jag aldrig vart mig själv förr, utan bara ett steg till den riktiga slutstationen. Jag hoppas att jag kan lära mig vem jag är, att jag kan lära mig att vara modig. För vem vet kanske kan jag vara den som är utvald att bära Triforce... i värsta fall får jag fejka en.
Jag börjar känna mig mer och mer tveksam vad gäller mina känslor. Men allt beror på Mig, min hjärna, min kropp. Jag skäms när jag ser mig själv, inte bara för vad jag ser, utan också för vad jag tänker. Så varför händer ingenting!? Varför kan jag inte förändra mig? Jag kommer få hjälp nu... precis som far alltid sagt att jag behövt. Hela min uppväxt har jag fått höra hur min farbror Dennis var lik mig. "Lat och oengagerad... men snäll" Min far fokuserar alltid på mina dåliga sidor, aldrig de få som är bra. Men kanske är det så det är när man är förälder, men ändå så tycker jag inte om honom för det. Det är det jag hatar honom för, bland andra saker.

Käre Farbror
Jag är ledsen för att jag inte har besökt dig sen begravningen, men jag känner att det fortfarande är för tidigt. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Farmor saknar dig alltid lika mycket. Ibland kan hon brista ut i gråt när hon påminns om vad som hänt. Far är aldrig snäll mot henne längre, är det verkligen sant det han säger om henne? Var hon en sådan människa? Nej svara inte på det... Jag vill inte veta, det skulle förstöra mitt minne av henne.
Skolan går sådär. Vissa ämnen känns värre än förr, och jag borde kunna bättre, men orken har gått ifrån mig. Brukade inte jag brinna för skolan? Det är de där idioternas fel... nej.. det är mitt eget. Jag trodde att det alltid skulle vara lika lätt, men tiderna förändras. Men jag får iallafall bra betyg, och det är väl det som räknas, eller hur?
Jag är kär än en gång, förvånad? Jag som inte ens haft en flickvän sen 6:an... patetiskt eller hur? Jag vet vad du skulle säga, att alla träffar någon till slut, problemet är att jag aldrig vågar prata med människor, hur ska man göra då? Jag önskar mer än något annat att du var här, jag skulle göra vad som helst för att bara få tala med dig en gång till.
Jag hoppas du har det bättre var du än är. Där ingen lurar dig eller pratar om dig bakom din rygg. Och jag hoppas att du minns mig som den person jag vill vara, precis som jag minns dig för vad du var och inte för vad du blev.
Din brorson och gudbarn
//Niklas D. Karlsson