Mantran i duschen och andras misstag.

Det har nu gått ett bra tag sen sist tror jag, och det har hänt en hel del. Skolan känns allmänt seg och stressig, och den alltmer närmande deadlinen på projektarbetet hjälper inte till att lätta på stämningen precis. I vanlig ordning så gör jag samma misstag som alltid och väntar med att göra alla stora skolarbeten i sista sekund (eller dag, det skulle bli ganska svårt att skriva en uppsats på en sekund). Jag har gjort mindre lyckade försök att lära mig teckna människokroppen, och det enda jag har lärt mig från efterforskning är att kvinnor i regel är runda och mjuka medans vi män är kantiga och hårda. Tänka sig vad de kommer på nu för tiden! Att få energi till arbete blir helt enkelt svårare för var år man går i skolan, och inte hjälper det med att man fått en hotande syn av hur vuxenlivet kan bli. Nä tacka vet jag att vara spelnörd till döden och fantasyälskare i evighet, här skall vi inte bli gamla och prata reporänta och skatteåterbäring, det får alla andra -normala- samhälls-studerande grejja med. Växa upp, vad skulle det vara bra för?

En ovanligt hemsk affisch

de tillät att hänga i skolans korridorer.

Självklart var jag tvungen att stjäla den.

Ni sanna Silvrar lär första det dolda

budskapet i den här bilden.

Förra veckan blev det en spontan tur till Bengtsfors där Johan-kun och jag gick ned i parken och drack te och åt kakor. Mysigt värre. Vi hade ett av de mest givande samtalen i mitt liv, och det hjälpte mig verkligen att nå den där översta pinnen på stegen som jag alltid strävat efter att nå. "Arigato goshaimasu Johan-kun, watashi wa ganbatte nånting nånting?" (Japanskan i detta stycke bidrogs av Johan Helgesson, Lama, Druid, och en hel del mittemellan).

På torsdagen blev det tur till Stockholm med klassen. Vi spenderade hela 9 timmar i bussen tur och retur och jag tror att jag lyssnade igenom MP3:ns hela spelninglista 5-6 gånger totalt. Stämningen var relativt trevlig och sådär, men på hemvägen fick jag mig en rejäl dos av spontant dethopparuppiansiktetpådigmedennagelfilochbazooka depressionsattack. Jag visste inte riktigt varför men allt det hemska som hänt mig de senaste året hopade upp sig i en stor hög och lade sig över mig. Jag tvingades att gå igenom varje sak, tänka över den tills ögonen tårades, arkivera om den i hjärnan och tillslut blev det för mycket. Min historialärare Kenneth kom på mig med att sitta dödstyst och stirra ut i regnet som for förbi mitt fönster, och han förklarade för de andra att jag var på en plats där författare bara kan ta sig till. Vis man den där Kenneth, och det måste nog påstås att jag ser honom som en mentor, och han hade nog för övrigt rätt i det han sade. Väl i huvudstaden traskade vi omkring som irrande höns och tittade först på konst i nationella museet. Efter det blev det besök i en synagoga, och den coolaste religösa människan någonsin frågade oss om vi inte kunde fråga ut honom om alla fördomar vi hade mot judar.

"Men kom igen nu! Ni har väl inte kommit hela vägen från Säffle för att stå tysta och höra mig pladdra? Se så, fråga vad ni vill, ta upp varje fördom i kroppen! Vi är giriga, vi är rika och vi är de som egentligen ligger bakom Bush politik! Visst är det så?" Ett tag blev jag så hänförd att jag började fundera på att konvertera, men jag är inte så sugen på en omskärelse, och som förut nämnda persons mamma hade sagt:

"Varför vill ni bli jude? Har ni inte nog med problem som det är!?" Man måste bara älska unika människor.

Efter våra studiebesök fick vi gå fritt och jag och Mike-san spenderade tiden med att dra till Etnografiska museet. Där fick vi se bl.a.: Ett japanskt tehus, inga okarinor, en billig tubkikare, världens första och största womba, och en riktig kalashnikov. Se vad roliga saker man kan finna. Till sist gick vi till SF-bokhandeln, och tyvärr kunde Henning inte komma och hälsa, och på det viset missade han även chansen att se min fina Pölsabandana. Nåväl, nån annan gång kanske? Jag inhandlade för övrigt två Miyazaki filmer, tre Totoro-pins och ett äventyr till Trudvang. Pengar slösas bort värre än vanligt nu för tiden och jag är lite osäker vad jag skall lägga ut dem på framöver. Som avslutning blev det ett fint gruppfoto uppe vid kungliga slottet, av Madde, Anna, Mathias och Mike. Den sistnämnda lovade högt och tydligt att han aldrig mer skulle åka till Stockholm, eftersom "Det är en jävla håla!". Jag får nog faktiskt hålla med.

Folket stående vid slottet efter att ha

mobbat en stackars högvakt.

I fredags blev det allmänt skönt rollspelsmöte i Bengtsfors, och jag och Jens talade ut om hur läget var mellan oss. Att han hade ryggrad nog att be mig uppriktigt om ursäkt efter alla dessa år är verkligen beundransvärt, och jag kunde inte annat än säga att allt var förlåtet och be oss gå vidare i vår vänskap. Dalle överdrev sin karaktär och sitt rollspelande som vanligt, och Olle och Jens yttrade några för många könsord för min och Johan-kuns smak, men annars var allt jättetrevligt och fullt med presenter, bongotrummor, marshmallowbrasor och grillad korv.

Andra visa saker som jag och Mike-san kom på idag är att det mesta som händer alltid är någon annans fel, och att nynna på Halo-temat låter bäst i duschen i skolans omklädningsrum. Vi kom på detta tack vare lite mögel i tacket och vattenskador. Tro mig, svampdjur och förmultnat kakel kan vara -mycket- inspirerande.

Jag börjar se att tiden rinner ut för allt här i världen, även mitt bloggskrivande. Mitt timglas sitter på mitt skrivbord och påminner mig om det dagligen, och klockan på min vägg påminner mig om det varje sekund. Min filosofilärare frågade mig hur långt ett -nu- var, och jag tror att det är något som kan vara allt från en millisekund till en mindre evighet. Tiden uppfattas som den vill att vi skall uppfatta den, och man kan aldrig vara riktigt säker om hur snabbt den egentligen går. Någonsin kännt att en lektion eller tråkig släktmiddag går sakta? Det beror inte på att ni har tråkigt, utan det orsakas av att tiden inser att ni har tråkigt och gör vad som helst för att se till att ni får det ännu värre. Det gäller att ta vara på de ögonblick som går fort, de vi spenderar med vänner och människor vi bryr oss om, de vi använder för att göra något vi älskar, och de vi förbrukar för att inse vad lyckliga vi egentligen är. Ta vara på varje ögonblick, för till slut är det försent.

Ta hand om er allihop, och värdera den tid ni fått.

Köttfärspaj i en stulen gocart.

Då satt man här igen på sedvanlig tid efter en period av förmiddags bloggande. Känns skönt att återvända till originalet. Veckan var ganska slapp. Sjuka lärare och eget arbete fick arbetsnivån att sänkas, och sen fick vi en universitetsnivå föreläsning med eget ansvar för vad vi ville anteckna. Illa förberedd var man ju då tack vare allt slappande, och stressen blev enorm på en ynka timme historia om sprit. Jag ringde runt till de speldesignkurserna jag skall söka till och frågade diverse viktiga saker. Jag skall försöka göra klart mina arbetsprov så jag har det ur vägen nu när det bara är fem veckor kvar att skriva klart projektarbetet på.
Den här dagen har varit trevlig, konstig, hemsk och oerhört onödig i många aspekter. Till att börja med kan jag informera om att jag steg upp 10.00 efter att ha lagt mig 04.00 efter att ha sett på The Island (Som var förvånandsvärt mycket bättre än jag trodde). Jag tog hand om djuren och begav mig till min vän Yacob, som jag delade med mig av mitt nedladdade stöldgods till och begav mig sedan tillbaka hem till det tomma huset i skogen. Jag spelade lite FF12 och tränade mina färdigheter i Guitar Hero, och trots att jag tycker att jag blir sämre tycks inte spelet hålla med, mina scores tycks rättare sagt gå upp. Lustigt det där. När jag sedan beslöt mig att ta hand om stordisken ringde en stressad fader från Trollhättan och frågade om jag var nykter. Jag var ganska säker på det och han berättade att jag måste åka till Åmål och prata med polisen, för någon hade tydligen brutit sig in på vår go-cartbana och stulit fyra go-carts. Sagt och gjort så flög jag iväg med bilen över skogsvägarna, och tack vare tjälen så agerade min Saab 93 som en lowrider med hydralik, fast bättre. Rånarna hade slagit, sågat och slitit sönder fem starka hänglås och brutit sig in på ljusan dag på gocartbanan utan att någon märkte det. Polisen frågade mig frågor, mest om vad människors personnummer var, vilket jag fick fråga mamma/pappa om via telefon. Jag gjorde mer detektivarbete än poliserna själva, vilket inte är så konstigt när man ser till vilka resurser de har att göra undersökningar med. De konstaterade att det inte fanns mycket att göra, och sade att vi själva fick göra undersökningar vart cartarna kunde säljas. Vad bra att vi har polisen, ne? Utan försäkring så har min familj alltså blivit bestulna på ca 65000 svenska riksdaler. Stämmningen ligger inte på topp direkt, men vi klarar oss.
Försvinner en stund och kör bror med vän till fest i Åmål av ren vänlighet. Krävde inte ens bensinpengar eftersom jag gärna vill hjälpa folk utan att tänka på belöningar.
Inte har jag hunnit med att skriva på min bok, eller något annat vettigt för den delen. Istället för att göra det nu så sitter jag och räknar ut att jag har spenderat två timmar i bilen idag (och jag har endast färdats mellan två punkter som ligger fem mil från varandra). Detta får mig osökt att tänka på en jojo, vilket mitt humör kan liknas med nu för tiden. Ni som läser detta vet säkert att jag var ganska depp i det senaste inlägget, just då var min jojo ihoptrasslad på den lägre nivån, och efter en snabb fix fick jag den att funka igen. Just nu har jojon trasslat ihop sig när snöret är helt uppvirat, vilket innebär att jag för tillfället är låst på munter, och jag ser själv inget fel i det.
Saker som annars hänt är att jag fått tag i ett nytt exemplar av kultspelet Outcast, vilket nu gör att jag har mina tre stora favoritspel från ungdomen i min ägo once again. Däribland fins tidigare nämnda Outcast, Silver och Broken Sword Shadow of the Templars. Silver är helt enkelt världens bästa rollspel, end of story, och BSSotT startade mitt brinnande intresse för Tempelriddarna vilket nog aldrig kommer få nå en kulmen. Jag kanske skall lägga ned mig i mina studier så att jag kan ansöka om att få bli en riddare av St. Nikolai. Fast om Mike-san har rätt så skulle en sådan förfrågan få de äldre medlemmarna att skratta en rakt i ansiktet, så jag får se på det där.
Några tankar om Champagne:
Champagne har antagligen fått sin höga status som lyxdricka efter det att britterna efter sina många krig med de fjolliga männen i randiga skjortor och baskrar, kom till Frankriket som turister och upptäckte att till skillnad från den batterisyra fransmännen vanligtvis häller i sig var champagne nästan drickbart. Av denna anledning fick det en ställning som något av det bästa fransmännen gjort, om man bortser från Mona Lisa (som är italiensk men ändå). Champagne ansågs även så låg på alkohol att man fann den ytterst väl anpassad till att tvätta av smutsen från varandra, då vatten kunde användas till att framställa riktig sprit med hjälp av en potatis och några ficktjuvar.
Nästa vecka i "Mat och Lagbrott":
Bouillabaise och skatteförskingring.

Tills dess, ta hand om er alla underbara människor!
Tjubb!

Sportlovet då livet försvann

Jaha, då satt man här igen. Jag kan börja med att informera om att det inte skedde mycket under det här sportlovet, knappt nåt faktiskt. Men några stora saker fick vi iallafall plats med i den annars så tomma perioden i mitt liv. Som ni kanske redan vet är jag inte sports typen direkt, och därför tillbringar jag alltid lovet på soffan eller i skogen (om jag är hemma och farsan förstår att han har gratis arbetskraft tillgänglig).
Lovet har mest bestått av bilkörning mellan Säffle och Hemma, eftersom bilbrist resulterat i att Niklas får lämna in sina bilar till andra, och eftersom bror fått ny rallybil (istället för att jag skulle få en egen bil, men men) och jag tvingats hjälpa med plastningar och annat. Annars spenderade jag min tid med mitt nyligen införskaffade Final Fantasy 12, som är mycket bättre än jag först trodde. Mina förhoppningar var redan höga, men de blev överträffade efter 10minuter.
I lördags vaknade jag efter en natt av orolig sömn, och jag började att förberedde mig för min allra första karatetävling. Efter att ha hämtat Mike-san gick vi till fots den långa promenaden till tävlingshallen (den ligger 200meter ifrån där jag bor för er som inte vet). Mina värsta förhågor besannades, då jag fick se tävlingschemat. Jag skulle möta förra guldmedaljören och gamla franskakurspolaren Emil. Nervositeten försvann märkligt nog så fort jag gjorde entré i salen tre timmar före matchstarten, och vi kollade på katatävlingar, skrattade åt unga aspiranter som skrek sina: "Kiai!" (Japanerna skulle liksom skratta ihjäl sig om de fick höra ungdomarna skrika: "Stridsvrål!" hela tiden). Ludde-kun vann sin klass i kata, som bestod av han och en till snubbe, och han fick hoppa upp i vår viktklass i kumite p.g.a. brist av folk i hans. Detta gjorde att han fick möta och värma upp Emil i första ronden, innan min match. Det slutade i katastrof när de båda efter en lång fajt fastnade i ett dubbelt benlås och Ludde fick en knäskål att hoppa ur led. Blod och skrik fyllde salen och min nervositet steg till skyarna. Det var inte Emils fel, men det kändes oroligt ändock. Ludde tog allt som en riktig man, grät knappt trots svåra smärtor. Mike mötte en blåbältare, (själv är han och jag rödbältare) och han förlorade med ynka 2-1. Sen var det min tur. Emil sparkade bokstavligen talat skiten ur mig, men jag lyckades att undvika hans värsta attacker och fällningar. Jag är stolt och nöjd bara för att jag klarade av det, Emil är nämligen en grym fighter. Efter att han slagit in både näsan och magen på mig avslutade han med en spark i skallen som fick min syn att flacka, men trots min yrsel dömde domaren i Emils förtjänst. Matchen slutade 11-1 och det ser jag ändå som en egen vinst, eftersom skillnaden i skicklighet var såpass stor som den var. Mike-san och jag fick dela på bronset och min hylla pryds nu med en liten trofe som jag placerat bredvid mitt nya fina timglas (som endast mäter upp 3 minuter, men det spelar ingen roll).
Efter att ha blivit bankad mör så bjöds det på lunch av mormor, och mamma klagade över att Emil gjorde som han gjort, och sade att de tänkt protestera. De tog det inte så allvarlig som det låter när jag skriver det, min släkt är komiska i sitt eget allvar på ett ganska så oförklarligt sätt. Efter detta begav jag mig efter ett expresssamtal med Johan till Bengtsfors där jag skulle träffa Jens och Olle och spela rollspel med dem för första gången på länge. Jag blev förvånad av hur mycket de hade förändrats, och jag vill nu faktiskt kalla dem för mina vänner igen. Rollspelet var det bästa på länge. Det var mer stämning än vanligt och inget lootande på mils avstånd. Liam (Jens) blev kär, och Dóm (Olle) insåg att han behövde förändring, medan min dvärg thul Erzam kämpade vidare för att vinna tillbaka storhet åt sitt brödraskap. Jag gillade det, mycket, Johan-kun har fått tillbaka sin fantasi tycks det mig och hans spontana historier var mycket bra. När vi var klara blev det utdelning av helt nya vänskapskramar och allt verkade gå åt rätt håll. Jag sov över och vaknade av en morgonpigg Olle, och inledde denna dag med att kasta kuddar på den mindre pigga Johan.
"Gå upp nu då" sade Niklas och hivade en ny kudde i johans fejs.
"Du ligger ju kvar själv!" kontrade den unge laman med.
"Jag sitter ju iallafall upp" gav Niklas till gensvar.
"Men jag sitter ju också upp... fast i liggande ställning!" Klockrent

Jag lämnade Bengtsfors och en synnerligen trött Johan bakom mig. Jag hoppas han förstår att jag gärna vill hjälpa honom, som tack för den hjälp jag själv fått, men också för att jag tror att jag är en av de enda som kan komma att förstå hans situation, men dock adrig till fullo.
I'm here for you my friend, always and forever, just a phonecall away.
Sen satte jag mig och skrev klart det sjätte kapitlet i min roman, det börjar nästan likna nåt, fast jag kriticerar fortfarande skiten ur den sörja jag vill kalla min fantasy berättelse. Sen använde jag mina nya sketchpennor och block för att åter ta upp försöken i att lära mig rita bra, och efter en hyffsat snygg bild av en grottöppning avhärmad från "Eld och Sot" lade jag ned projektet för dagen. Efter det blev det en spontan kvällspromenad där följande saker konstateradesoch begrundades:
*Min bror tycker inte om min önskan av karriärval. Han tycker att jag borde söka nåt inom ekonomi.
*Jag har än en gång börjat att se ned på mitt liv.
*My Chemical Romance är mitt nya favoritband, "Sleep" får mig att vilja skrika ut i natten och sträcka ut min händer och försöka flyga ut ur min kalla existens. *Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, förvånande eller hur?
Varför skall livet vara så här? Från lycka till misär, från glädje till sorg. Jag vill bara få en hand att hålla, någon som förstår mig och älskar mig för den jag är, men jag börjar förstå att det är en omöjlighet. Jag ser alltid på mig själv som en sådan där person som aldrig kommer få en flickvän eller ett riktigt liv, men det är inte som om jag bara tänker låta det ske. Hur mycket mina vänner och familj än försöker intala mig hur bra eller trevlig jag är kan jag aldrig tro dem, för det verkar bara vara dem som tycker det och ingen annan, men sen kanske det är så därför att ingen någonsin velat gå igenom den processen som det är att verkligen lära känna mig. Även detta har jag försökt att inleda, men ingen svarar på mina rop i natten. Det i sin tur kanske beror på att jag är för annorlunda från alla andra, eller så beror det på att ingen kan gilla mig helt enkelt. Jag vet att det inte är synd om mig, men jag vet också att felet inte enbart är mitt för att jag är olycklig igen. Efter mitt misslyckade försök att få respons från flickan jag gillade började jag efter sorgen att inse vad jag skulle göra och hur allt kunde bli bra, men någonstans på vägen från då till nu tappade jag bort den där tanken, precis som jag tappade min livslust idag. Jag tror det går över, det hoppas jag och jag tänker inte låta mitt hopp falla i mörkret utan en fight. Den här fighten är däremot tuffare än mina förra, men jag vet att jag kan gå segrande ur den om jag ger det mitt allt.
Gånggången slår och Matchen kan börja!