En karta med möjligheter och en man från Argentina.

Jag vet inte varför jag gör det här. Kanske är det för att få ner vad jag känner i binärkod, eller för att berätta för mig om mig själv, eller helt enkelt därför att en vän gav mig rådet. Hur det än ligger till spelar ingen roll då det inte är det jag ska skriva om. Det jag SKA skriva om är en tvåbent kolbaserad livsform som lever hos sin mormor, av den enkla anledning att komma ifrån sin far, och som drömmer om att göra spel. Niklas är hans namn och han är vad man brukar säga: "Inte normal".

Normal. Jag har alltid hatat det ordet. Jag har vetat sedan barnsben att jag inte var normal, ingen är normal, och om man anser sig vara det betyder det antagligen att man är för dum för att tas på allvar eller överhuvudtaget lyssnas på. Jag skulle vilja säga det till halva skolans elever där de svassar omkring och tycker att de är fullt normala. "Var unika" sa en vis man. "Yeah right" säger jag.

Om det anses normalt att skriva en bok vet jag inte, men det är det jag fördriver tiden med, när jag inte slösar bort den på datorn. Jag kände att det nu fanimej var dags. Nu ska jag börja på handlingen. Alltför länge har jag suttit och tänkt:"jag behöver nog lite mer bakgrundshistoria innan jag börjar." Jag var feg att tänka så, och jag är feg även nu. Det jag är rädd för är inte spöken eller döden. Jag är rädd för att misslyckas. För om jag misslyckas med det här, vad har jag kvar? Ett evigt liv att arbeta hos min far som jag inte längre tål? Då blir det raka vägen ned sex fot i marken för min del.
Allt jag vill ha finns ibland ett gäng med annorlunda människor i Arvika, och jag tänker sälla mig till deras skara, så hjälpe mig Gud/Buddha/Mushashi.

När folk frågar mig vad jag ska bli sen efter gymnasiet, säger jag bara "Jag vet inte". Jag, till skillnad från många andra, vet precis vad jag vill bli, men om jag skulle säga till dem att jag vill skriva manus till tv-spel skulle man få ett sånt fint leende och höra: "Ja det passar väl DIG" Stämpeln placeras i pannbenet. NÖRD i stora rosa bokstäver. Ibland hatar jag att vara mig.

Jag har de senaste dagarna insett att jag avundas många människor. Jag avundas min bror för att han har pappas gunst. Jag avundas Johan för sin förmåga att uttrycka sig, för sitt mod och för hans styrka. Jag avundas Mike för sin världsvanhet. Och jag avundas Lovisa för sin godhet.
Jag har många brister. Brister som jag är medveten om och som jag vill göra mig av med. Men ord väger mindre än handling, så idag gjorde jag äntligen ett litet steg i rätt riktning mot ett bättre liv. Det må vara litet, men många små kliv kan bli en hel 100m sprintbana.

Jag hoppas en dag att bli älskad för den jag är. Vilket nog innebär en lång tid i väntkön. Men jag måste nog först kunna älska mig själv, vilket är omöjligt i min nuvarende form. Så NU börjar questet för Den Helige Morph Skill.