Gaseller och fontaneller, Rättstavning och Ångesten
Jag mådde än en gång som skit när jag vaknade i morse. Samtal och ifyllda tabeller, stämpeln: sjuk; i pannbenet, denna gången i lila nyans av grön. Jag kände mig bättre senare på förmiddagen, men låtsades må lika mycket bajsh för att slippa frågor. Pappa ringde och frågade hur jag mådde, sen kom han till den riktiga orsaken till varför han vill känna av mig: "Ska du med och jobba på fredag?" Kanske jag överdriver, vem vet? Det enda jag vet är att det är så det känns djup nere i hjärtat.
Eftersom sjukdom ofta för mig innebär att spela tv-spel hela dagen, på ett ganska hjärndött sätt, så fick jag mycket tid till att fundera över min så kallade "dröm" här i livet. Har jag vad som krävs för att skriva en gripande fantasy-roman? Finns det en chans att någon faktiskt skulle vilja läsa det jag skriver? "Knappast!" skriker varje nervcell i min hjärna och rör iordning dubbla martinis som jag aldrig gav dem. "Minderåriga skola ej dricka mer än två flaskor absint" sade Herren och dansade chottis med limegröna älvor på pridefest. Varför måste min rädsla för misslyckande alltid komma upp i skallen när jag behöver den som minst? För några dagar sen så dök en annan tanke upp: Om jag inte kan nå mitt mål, vad i helvete skall jag då göra?

Sex fot ned.

"Nothing is meant to last
yet we live in this world
searching for happiness
the blue bird flies away"

Jag fann mig själv ifrågasätta mina känslor för Anna. Ljuva, snälla, söta Anna. Jag kom ihåg hur jag kände för henne för två år sen, och frågade mig själv: "Är du säker på att du inte inbillar dig en massa saker?"
Precis som Salkin skulle ha svarat: "Jag vet inte"
Och precis när min hjärna vill stänga ned fabriken p.g.a. för mycket neggo, så dyker bilder upp, tankar om framtiden. Om händer tätt omslutna, om böcker bundna, om upplevelser genomlevda. Kan det bli sanning? Kanske om jag sätter igång nån jävla gång!

Hur mår jag egentligen? Kan det vara normalt att alltid vara så förbannat deprimerad? Inte fan kan jag svara på det själv. Inte heller vet jag varför jag alltid beter mig som en idiot mot dem jag bryr mig om och vars vänskap och kärlek jag värdesätter högst av allt. Om någon av er läser detta, förlåt. Ett ord kan inte ge rättvisa, men det är ett försök.

Ingen människa har någonsin fått mig att gråta lika mycket som mig själv, och det är inte vad jag själv kallar bra existens. En jävla lama skulle man vara.

"The blue bird flies away"

Sträck ut en hand.