En hopplös drömmares verklighet; tro, hopp och kärlek.
En sån vecka. Inget speciellt hände, inget speciellt behövde göras. Precis som det ska vara. Fast ändå kan man ju tycka att livet borde vara lite mer intressant emellanåt, ne?
Helgen var helt underbar. Säfflegänget tog sig til Trollhättan och lyssnade på skottskt trubadur (männiksan tappade när han spelade RedHotChiliPepper's "under the bridge" for crying out loud! respektpoängen bara ökar), det spelades Guitar Hero II, vilket Niklas slog ut allt motstånd i,(detta kan vara ett tecken på att jag spelar det för mycket, ne) Efter världens kortaste arbtetsdag så reste vi hem till gården och hämtade johan-kun. Resten av helgen blev en kakofoni av snöbollar, sprukna pulkor och vildhjerta. Jag fick ta det svåra beslutet att antingen rädda eller offra min karaktärs nemesis (relativ term; han var mest irriterande på ett väldigt... manfred-sätt inom rollspel). Helger varar endast i två dagar, men den här finns kvar i mitt minne för alltid.
Iallafall, skolveckan är snart slut, och i måndags började Niklas ta tag i sin framtid genom att boka tid med SYO, (eller SYV som hon av någon anledning börjat kalla sig själv) och kolla massa hemsidor för olika utbildningar. SYV (varför?!) lovade att kolla upp var det fanns japanskakurser på grundnivå på högskolor, och Niklas lovade att leta upp vad han tänkte söka till. För att göra far nöjd bestämde han sig för att iallafall söka till juristlinjer och liknande, men också för sin egen skull, utan att själv veta om det så klart.

Objection!

Tisdagen blev ganska surmulen. Anna reste iväg till Thailand och jag hann inte säga ett riktigt hej-då. Jag vill inte tränga mig på hennes semester, men vill ändå skicka ett mail och berätta hur tråkig skolan är utan henne, och hur inget kan lysa upp en dag som hennes vackra leende. Jag har i mitt snurriga sinne gjort klart för mig att jag skall fråga henne, och jag försöker planera vad och hur jag ska säga det till henne. Ganska dumt om man tänker efter, men det är så Niklas är uppbyggd. Beräknande och idiotiskt... vad trodde ni egentligen?
Efter att ha läst Sonjas blogg har jag insett att det kanske är fel av mig att pracka på någon annan alla mina problem. Johan tror jag inte har något emot det, han är ju en -lama- och de kan bära ganska tunga bördor. (En dag när han är redo skall han få veta -varför- han blev utnämnd till lama, men det är en annan historia) Däremot tror jag att jag skall be Lovisa om ursäkt för all den hjälp jag mer eller mindre krävt av henne. Hon är visserligen en person som gillar att hjälpa andra, men hon har säkert sina egna problem att hantera. Inte för att det syns på ytan men det är vad jag tror. Alla har vi problem, vissa bär dem på insidan och delger dem endast med nära vänner, medan andra skriker ut dem till alla och envar endast för att få uppmärksamhet.
En dag när jag åkte till skolan såg jag en kille från min parallel-klass, han som påminner mig om mitt gamla jag. Han går fortfarande med huvudet sänkt, blicken i marken, och verkar skämmas enbart för sin egen existens. Jag ser medens min person från bengtsgården, och min person idag, och ser att jag nu faktiskt gillar mig själv och min närhet. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag kom ur det avgrundshålet, och med lyckliga stjärna menar jag: vänner. Tack för allt ni gjort för mig, från botten av mitt hjärta.
Jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. Jag tränar regelbundet nästan varenda dag, och jag äter mindre och nyttigare. Jag blir bara lite besviken för att resultaten än har att visa sig, men sen så är jag ju en ganska otålig person.
Från filosofilektionen i måndags: "Behöver livet vara fyllt av betydelsefulla händelser? Där vi gör sådant som påverkar världen på något sätt," frågade läraren.
"I helvete heller," sade niklas tyst i sitt huvud. "Livet behöver endast innehålla det en människa vill att det ska ha, vi behöver inte lämna ett märke, vi behöver inte ha betytt något, det enda vi behöver känna är att vi gjort vad vi velat med vårat liv, punkt slut."
(Lite senare samma lektion)
*Niklas gör entre genom dörren
David utropar besviket: "ÅH NEJ!"
Om detta skett för tre år sen så hade Niklas tagit det som en personlig skymf, men dagens Niklas förstår att något ligger bakom, och hade inte brytt sig även om det rörde honom.

"I lôve progrez!"

To be part of this world, is a gift greater than any other. But to find one's own place is the biggest achievment of them all.