And the Bible didn't mention us, not even once
Jag sitter nu här och tänkte mest bara ge en notis om att jag är vid liv. Har varit på en underbar Midsommarfest i helgen, utan släkt och sprit (förutom de två kryss-cider jag ensam tog) och det var muffsigt så det heter duga. Wibke bjöd in nördgruppen till sin ex-missionskyrka som nu inhyser surrealistiska lampor, rosa delfiner/karpar och en hel del icke-religiöst (om man nu inte tillhör någon mysko sekt som tillber den gigantiska rosa valen och offrar surrealistiska lampskärmar till dess rosa delfin barn. Det skulle inte förvåna mig om något sådant fanns. Faktiskt.) Vi spelade fejk gitarr, riktig gitarr, Själs Kaliber, Tecken, och lite Wii sport, och en hel del Legend of the five rings. Jag agerade Spelledare för första gången sen jag slutade i föreningen i Bengtsfors, och det märktes att jag var ringrostig.
När tröttheten grep sig in vid fyra tiden på morgonen ville jag sova, då jag fann att jag inte kunde tänka klart och inte kunde ge mitt episka-äventyr-som-jag-kom-på-på-en-kvart-men-som-kändes-intressant-och-smart-uttänkt-samt-fullt-av-potential riktigt den energi som krävdes för att det skulle bli som jag tänkt mig. Men folket lät mig inte sova, oh nej, istället fick Johan Andreas att peta på mig med Mikes bokken varje gång jag inte svarade. Argument fördes fram för att jag inte skulle få sova, men tillslut belönades min grinighet och ack så närvarande envishet i min fördel.
Oh sömn, du ljuva väktarinna
jag skall aldrig ur din famn försvinna
där låter jag mitt huvud vila
innan jag till andra famnar ilar
men alltid jag återvänder tillbaka
och låter dig mitt livs bedrifter bevaka
men otrogen jag aldrig vara, för jag förblir
alltid såpass trogen att jag till dig tar vid

Imorgon skall jag åka till Falun för att där genomgå min sista intervju för mina framtida studier, och efter det återstår endast att se vart jag kommer in och valet av vart jag skall ta vägen. Fick höra rykten om att en del av intervjun var att i grupp spela brädspelet Tjuv-o-Polis och sedan konvertera det till ett spel. Låter kul inte sant ^^
Jag avslutar dagens inlägg med att ge er inledningen till vad jag skall försöka göra till mitt nästa novell/roman projekt. Enjoy, och tjubb i förväg!

Den mörka nattens barn
Gatorna i staden var tomma. De höga husen som låg tätt och sträckte sig mot himlen var svarta och endast i något enstaka fönster brann fortfarande ett ljus i nattens sena timma. Det var stjärnklart, och ett gyllene, perfekt klot satt på sin plats uppe bland de brinnande ljusen på himlavalvet och kastade sitt ljuva sken över staden. På huvudgatan i stadens gamla kvarter, där flera hundra år gamla byggnader låg tätt med tak som nästan slog i varandra, låg den lilla affären "Mystik". Fasaden till det hus där affären låg var av vitmålat tegel, och över dörren in i huset hängde en skylt med ett gyllene "M" på en mörk bakgrund. Allting var lugnt, den sköna tystnaden bröts endast när en bil sakta körde på den smala vägen som löpte mellan de gamla stenbyggnaderna. Inte en enda människa vandrade ute i natten.
I utkanten av en trång gränd, som löpte ut mittemot "Mystik" stod det en ensam lyktstolpe. Från glaskupan kom ett endera döende, endera levande ljus, som i den nuvarande stillheten var det enda tecknet på att världen, och tiden fortfarande var i rörelse. Men det blinkande ljuset dog plötsligt ut, gnistor slog ut från en glödtråd, och så var allting svart. Allt eftersom mörkret blev intensivare, började en lätt slöja av dimma lägga sig över de kullerstensbelagda gatorna. Dimman var silvervit, ringlade sig nära marken, och även om den var tunn och lätt så låg det något mörkt och mäktigt över den. Den klara tjockan rörde sig allt mer ut för gatan och låg till slut över hela gatan, en vind letade sig samtidigt ned mellan husen och fick skylten vid "Mystiks" dörr att vaja kraftigt så det knarrade i gångjärnen. Vinden fick inte dimman att krusa sig det minsta, inte ens röra sig snabbare, men ändock så började den försvinna, i tomma intet. När väl allt dis var försvunnet bröts det nya lugnet av att en ensam man stod vid ingången till "Mystik".
Han var lång och mörk, hans långa hår draperades nedför hans skuldror och ramade in hans vackra bleka ansikte, och han hade ett ungt utseende men hade ändå något otroligt vist och erfaret vilande över sina mjuka drag. Med händerna nedstuckna i fickorna på sin långa rock betraktade han lugnt entrén till den lilla affären, och hans läppar drog ihop sig till ett självgott leende.
"Jaså," sade mannen roat. "Det är så det ligger till."
Han vände sig från dörren och såg upp mot den stjärnklara himlen där fullmånen hängde.
"Det är sannerligen en vacker natt."
Ännu en vind ven gatan förbi, och skylten slog till och gångjärnen knakade. Mannen stod stilla med upplyft ansikte och blundade samtidigt som den kyliga nattluften smekte hans kind. Han njöt, och drog i sitt långa hår som låg lika perfekt som förut.
"Det blir inte mycket bättre än så här." Mannen skakade på huvudet och fokuserade sig.
Han var tvungen att göra det här, trots att det var långt ifrån vad han ville göra. Han suckade lättjefullt och gick in igenom dörren till "Mystik".
En frän lukt slog emot mannens skarpa luktsinne, och han rynkade lätt på näsan, irriterad över vad han fick se skapade lukten. Omkring på golvet låg en mängd flaskor, sönderslagna efter det att de ramlet ned från en nedfallen hylla vid en av rummets väggar, och avgav den äckliga lukten. Affären hade en mängd olika hyllor, bokställ och piedestaler där föremål var på uppställning, och det verkade som om någon hade rivit ned den som nu låg på golvet, kanske hade det varit stridigheter här. Det var något med lukten som störde mannen, inte med lukten i sig, utan det var som om något underliggande försökte göra honom uppmärksam om något. Ett ljud fick honom att lämna den tanken, ett knakande ljud som kom från övervåningen, och med blicken låst på ljudets källa så började mannen sakta gå mot den trappa som han visste låg bakom affärsdisken. De slitna, ruttnande trappstegen såg ut som om de skulle ge vika när som helst, men mannen gick utan oro upp för stegen i samma takt som innan. Väl uppe stod han inför ett skynke av pärlband, och han gick sakta igenom det för att inte störa pärlorna så de skulle skapa ett ljud. Han ville inte bli upptäckt. En dörröppning uppenbarade sig efter skynket, och mannen rörde sig raskt, men tyst, över tröskeln och in i det rum där hans mål befann sig.
Rummet var nästan helt tomt på möblemang, endast en röd, läder fåtölj och en enkel madrass med sängkläder fanns där, likaså en TV-apparat. Vid ett fönster som vette ut till gatan stod en man iförd en ärmlös väst lutad mot väggen och stirrade ut. Han var rädd, handen som lealöst hängde vid hans sida darrade kraftigt, och hans huvud vred sig hela tiden för att spana ned över gatan, som om han sökte efter något, något han var rädd för. Mannen som just i denna stund kommit in i rummet log elakt. Han kände en stor glädje i att ingjuta en sådan skräck i människor, även om han fortfarande kände en sorts medlidande för dem som rädes honom.
Ljudlöst gick han fram till mannen som såg ut genom fönstret och ställde sig bakom dennes vänstra axel. Han kunde känna lukten av en stark, vedervärdig parfym som låg likt en aura omkring den räddsinte karlen, och han rynkade lätt på näsan innan han sträckte fram huvudet och viskade in i mannens öra.
"Din tid är inne Marv," han sade orden med sin ljuvaste och mest hänförande röst.
Mannen Marl flög med ett skri framåt. Han slängde sig in i väggen med ryggen före och stirrade med skräckslagna ögon på mannen som obemärkt tagit sig fram till honom. Marvs hjärta dunkade så frenetiskt att den andre mannen kunde höra det tydligt, och han kunde nästan se hur blodet forsade fram i ådrorna längst hans nakna armar och strupe. Marv försökte säga något, mellan stängda läppar, och efter ett par sekunder fick han fram vad han ville säga.
"Hur kom du in?" frågade han, hans ögon rullade panikartat och såg över hela rummet, antingen sökande efter hur hans ovälkomne gäst tagit sig in, eller en egen väg ut.
"Marv," sade mannen ömkande. "Du tror väl inte att en låst dörr och lite simpel magi kan hindra mig från att ta mig in? Låt mig också påminna dig om att du bjöd in mig en gång för länge sedan, och därför anser jag mig nog tillåten att ta mig in är."
Marv såg ut att kunna falla död ned när som helst av rädslan, och han såg desperat mot trappan ned till undervåningen.
"Vad vill ni mig, Rivon?" frågade han hest med gråten i halsen. "Jag har gjort allt ni bett mig om och..."
"Du gick bakom våra ryggar Marv" sade mannen som kallades Rivon med nästan tröstande röst. "Du trodde att vi inte skulle få reda på det, men där tog du fel. Du kan inte förråda Syskonskapet utan att det kommer till våran vetskap."
"Men, de lurade mig!" Marv var panikslagen, han skulle i denna stund göra vad som helst för att slippa undan, men det var för sent, han var tvungen att stå för sitt kast.
"Marv," sade Rivon mellan sammanbitna tänder. "Testa inte mitt tålamod, för i så fall kommer jag att göra din död till något värre än du kan föreställa dig. Din tid är över, och du har bara dig själv att skylla."
Tårar började välla fram ur Marvs ögon, han sjönk ihop intill väggen och låg hopkurad nere på golvet, och han kved hjälplöst. Rivon ställde sig ned på ett knä och lade sin bleka hand på Marvs kind.
"Var inte rädd min gamle vän," sade han återigen för att trösta den sorgsne mannen. "Döden är inget att frukta, du borde rent av omfamna den med glädje. Men sen... vad vet jag om det?"
Rivon sänkte sitt ansikte mot Marvs och stirrade rakt in i hans rädda ögon.
"Jag beklagar det här Marv," sade han beklagande. "Jag vill inte göra det här, men du vet hur det är. Endast affärer."
Just när Rivon tänkte sätta dödsstöten hände något han inte hade väntat sig. Marv sträckte med nyfunnen behärskning in armen innanför västen och drog fram en glasflaska. Innan Rivon hann reagera kastade Marv flaskan i hans ansikte. Glaset sprack i flera stora skärvor och dess innehåll kastades upp i Rivons ansikte. Vätskan sved när den hamnade i hans ögon, Rivon skrek till och stanken slog upp från vätskan fyllde hans näsborrar och plågade honom värre än smärtan gjorde. Detta hade varit vad som legat under de andra lukterna på nedervåningen. Marvs sista ess i rockärmen.
Marv stod nu upp och såg ned på den plågade och förstenade mannen framför honom. Ett elakt flin spred sig över hans nu galna ansikte, och i sin hand höll han en av de långa glasskärvorna som kommit av den krossade flaskan. Med en snabb rörelse slog han in glasbiten in mellan Rivons ögon, och blod forsade ut från attackerarens hand, och offrets ansikte. Rivon föll till marken, med öppna, frusna ögon och en förvånad min. Han rörde sig inte mer. Marv stannade inte för att studera sitt verk, utan sprang utan uppehåll ned för trappan och ut i natten.
Liket av Rivon af Albaihem låg kvar på övervåningen till affären "Mystik", och en stor pöl av blod omgärdade det. En av dess händer låg öppen som om den försökte söka tag om något, och ögonen stirrade med ett sådant hat att det säkerligen var någons hals händerna ville ta tag om. Från springorna i fönstren i rummet började då en lätt dimma sippra in, och den lade sig fort över hela rummet och fyllde det med ett silverklart dis.
Marv sprang längst gatorna, in bland gränderna, ut mellan husen och planerade inte att stanna. Han kunde inte tro sin tur att han lyckats fly, men han tänkte inte stanna och se till att Rivon var död. Han behövde fly, fort, innan det var för sent och syskonskapet skulle uppfylla det Rivon lovat. Marv kastade ibland bakåt blicken för att se till att han inte blev förföljd, trots att han försökte övertala sig själv om att det var omöjligt. När han så sprang in i en trång gränd och sett sig om lät han åter blicken glida framåt, och då fick han se ett lik stå framför honom med en glasbit i handen. Marv sprang nästan in i det innan han hann stanna, och han vägrade tro vad han just såg. Han ville inte tro vad han just såg. Han blinkade till för en sekund, och när han då öppnade ögonen var synen borta, och gränden var tom.
Marv drog en lättad suck och tänkte sig just fortsätta sin flykt när någon tog tag i hans nacke bakifrån och stack upp en glasskärva mot hans öga.
"Nu, har du verkligen ställt till det för dig själv, Marv," sade Rivons lik hatfullt.
"Snälla Rivon, jag ber," kved Marv. "Snälla låt mig gå."
"Du tvingade mig att leta upp dig," började Rivon. "Du kastade vitlök i mitt ansikte när jag kom för att få dig fri från din pina. Du högg in glas i mitt kött och du lät mig ligga i en pöl av mitt eget blod. Nu är det dags att du får känna vreden av ett av mörkrets barn. Gammal vän eller inte."
Liket närmade sig, med glässkärvan i ett fast grepp.
Natten fylldes av hesa, dämpade skri, och månen betraktade allting likgiltigt från sin upphöjda plats. Till slut blev det åter tyst, och friden återvände till gatorna. Rivon borstade av sig dammet ifrån sin rock, såg upp mot månen och log för sig själv. "Det här var sannerligen en underbar natt," sade han och skrattade lågt för sig själv. När han gick lämnade hans fotsteg ett spår av klarrött blod efter sig, och för varje steg blev de tunnare, ända tills de var helt försvunna. En dimma steg upp i natten, och med ens var mannen borta, lika tyst som han hade kommit.
Ensam kvar i en mörk gränd låg mannen som en gång kallats Marv. Hans ansikte var sargat, tillika hans kropp, och vid hans hals fanns två djupa sår, där svaga rännilar av blod sprang ut. Än en gång hade Syskonskapet försvarat sin heder, och dess trogne tjänare skulle få den belöning han förtjänade.

PS. Ja jag vet att repliken är en ripoff från Hellsing, men den är ju så tuff! Den skall antagligen försvinna i en senare arbetssession.

And the poets are just kids who didn't make it
Well, well, här sitter jag igen, tröttare än någonsin och utan ett bekymmer i världen *host*. Jag skall börja med att ursäkta för det förra inlägget, jag bara föll ned i ett hål av mörker och orkade inte ens kravla mig upp, trots at det bara var en halvmeter hög kant. Så det kan gå. I skrivande stund så har jag just tagit studenten, med allt vad det innebär, och jag funderar på att gå och sova nån timme innan jag ska gå ut på stan med Mike, Lovisa och Anna. Den Anna. Som dissade mig från balen p.g.a. av att hon skulle resa bort. Får se hur det hänger ihop senare.
Allting känns så overkligt, mest därför att jag inte vill lämna den där skolan, där jag har upplevt mina bästa dagar, och där jag har umgåtts med (nästan) alla mina bästa vänner. Jag vill inte förlora dem, men för att gå vidare här i livet måste vi offra det vi samlat på oss hittills, må det vara kärlek, vänskap, eller könssjukdomar. Jag hoppas bara jag tar mig igenom allt med själen i behåll.
I måndags så reste jag ned till Blekinge, Karlshamn för att vara exakt. Det tog mig 6 timmar med nya fina bilen som jag fick låna av far, och jag sov på glassigt hotell (vaniljsmak) och på tisdagen gick jag på intervju på BTH. Skolan var underbart cool, och den låg precis i skärgården vid havet, man behöver bara sätta foten utanför för att kunna dingla med benen ut över bryggorna. På intervjun fick jag svara på sådana frågor som man hittills aldrig diskuterat med någon annan om. Typ: vilka spel tycker du är bra? Vad kan man göra bättre? Varför tycker du spel är ett sådant intressant medie? Och vad kunde ha gjorts bättre I Pirates of the Carribean 3?
Jag skötte mig nog ganska bra, och läraren var så tuff som bara få kan bli. "De som har bra positioner i spelbranschen idag, har det eftersom de är så jävla ninja i allt de gör." Pwnag. Jag föll för skolan direkt, men när vi gick igenom vad som kommer ske började jag få kalla kårar. Inga garantier finns. Man måste minst arbeta fulla arbetsdagar hela veckan för att kunna ha möjligheten att lyckas, och även då kanske man inte är lika bra som andra är. Jag vill verkligen göra detta, men jag har förstått att det inte kommer bli en dans på rosor, om än jävligt intressant. Men innan jag bestämmer mig för om jag skall orka flytta till Blekinge ska jag på två intervjuer i veckorna, Falun vs Arvika. Dalarna gentemot Värmland. Vi får se vad det går.
Boken ligger just nu och väntar på tryckpressarna, och jag skall starta försäljning inom kort. Jag blev nöjd med slutresultatet, även om jag ser att det finns plats för förbättring. Tidningen i Säffle intervjuade mig och de blev väldigt imponerade av vad jag gjort, även om jag själv inte kan se varför det är så himla fascinerande. Lena tyckte att jag skulle ha fått ett stipendium för bästa projektarbete, men det gick till några fordonare som byggt en crosscart. Säffle är -väldigt- industri/fordons präglat.
Stigen framför mig börjar bli lite oskarp, och mina ögon blir mer och mer grumlade av det skumma ljuset. Jag får helt enkelt vänta och se vad som sker, och kanske kan det lösa sig till slut. Men nu väntar mig en kväll av vänskapskretsar, dricka och kanske ljuv romans (I wish).
Ha det bra tills nästa gång allihopa, och ta hand om er!
Tjubb!