Sportlovet då livet försvann

Jaha, då satt man här igen. Jag kan börja med att informera om att det inte skedde mycket under det här sportlovet, knappt nåt faktiskt. Men några stora saker fick vi iallafall plats med i den annars så tomma perioden i mitt liv. Som ni kanske redan vet är jag inte sports typen direkt, och därför tillbringar jag alltid lovet på soffan eller i skogen (om jag är hemma och farsan förstår att han har gratis arbetskraft tillgänglig).
Lovet har mest bestått av bilkörning mellan Säffle och Hemma, eftersom bilbrist resulterat i att Niklas får lämna in sina bilar till andra, och eftersom bror fått ny rallybil (istället för att jag skulle få en egen bil, men men) och jag tvingats hjälpa med plastningar och annat. Annars spenderade jag min tid med mitt nyligen införskaffade Final Fantasy 12, som är mycket bättre än jag först trodde. Mina förhoppningar var redan höga, men de blev överträffade efter 10minuter.
I lördags vaknade jag efter en natt av orolig sömn, och jag började att förberedde mig för min allra första karatetävling. Efter att ha hämtat Mike-san gick vi till fots den långa promenaden till tävlingshallen (den ligger 200meter ifrån där jag bor för er som inte vet). Mina värsta förhågor besannades, då jag fick se tävlingschemat. Jag skulle möta förra guldmedaljören och gamla franskakurspolaren Emil. Nervositeten försvann märkligt nog så fort jag gjorde entré i salen tre timmar före matchstarten, och vi kollade på katatävlingar, skrattade åt unga aspiranter som skrek sina: "Kiai!" (Japanerna skulle liksom skratta ihjäl sig om de fick höra ungdomarna skrika: "Stridsvrål!" hela tiden). Ludde-kun vann sin klass i kata, som bestod av han och en till snubbe, och han fick hoppa upp i vår viktklass i kumite p.g.a. brist av folk i hans. Detta gjorde att han fick möta och värma upp Emil i första ronden, innan min match. Det slutade i katastrof när de båda efter en lång fajt fastnade i ett dubbelt benlås och Ludde fick en knäskål att hoppa ur led. Blod och skrik fyllde salen och min nervositet steg till skyarna. Det var inte Emils fel, men det kändes oroligt ändock. Ludde tog allt som en riktig man, grät knappt trots svåra smärtor. Mike mötte en blåbältare, (själv är han och jag rödbältare) och han förlorade med ynka 2-1. Sen var det min tur. Emil sparkade bokstavligen talat skiten ur mig, men jag lyckades att undvika hans värsta attacker och fällningar. Jag är stolt och nöjd bara för att jag klarade av det, Emil är nämligen en grym fighter. Efter att han slagit in både näsan och magen på mig avslutade han med en spark i skallen som fick min syn att flacka, men trots min yrsel dömde domaren i Emils förtjänst. Matchen slutade 11-1 och det ser jag ändå som en egen vinst, eftersom skillnaden i skicklighet var såpass stor som den var. Mike-san och jag fick dela på bronset och min hylla pryds nu med en liten trofe som jag placerat bredvid mitt nya fina timglas (som endast mäter upp 3 minuter, men det spelar ingen roll).
Efter att ha blivit bankad mör så bjöds det på lunch av mormor, och mamma klagade över att Emil gjorde som han gjort, och sade att de tänkt protestera. De tog det inte så allvarlig som det låter när jag skriver det, min släkt är komiska i sitt eget allvar på ett ganska så oförklarligt sätt. Efter detta begav jag mig efter ett expresssamtal med Johan till Bengtsfors där jag skulle träffa Jens och Olle och spela rollspel med dem för första gången på länge. Jag blev förvånad av hur mycket de hade förändrats, och jag vill nu faktiskt kalla dem för mina vänner igen. Rollspelet var det bästa på länge. Det var mer stämning än vanligt och inget lootande på mils avstånd. Liam (Jens) blev kär, och Dóm (Olle) insåg att han behövde förändring, medan min dvärg thul Erzam kämpade vidare för att vinna tillbaka storhet åt sitt brödraskap. Jag gillade det, mycket, Johan-kun har fått tillbaka sin fantasi tycks det mig och hans spontana historier var mycket bra. När vi var klara blev det utdelning av helt nya vänskapskramar och allt verkade gå åt rätt håll. Jag sov över och vaknade av en morgonpigg Olle, och inledde denna dag med att kasta kuddar på den mindre pigga Johan.
"Gå upp nu då" sade Niklas och hivade en ny kudde i johans fejs.
"Du ligger ju kvar själv!" kontrade den unge laman med.
"Jag sitter ju iallafall upp" gav Niklas till gensvar.
"Men jag sitter ju också upp... fast i liggande ställning!" Klockrent

Jag lämnade Bengtsfors och en synnerligen trött Johan bakom mig. Jag hoppas han förstår att jag gärna vill hjälpa honom, som tack för den hjälp jag själv fått, men också för att jag tror att jag är en av de enda som kan komma att förstå hans situation, men dock adrig till fullo.
I'm here for you my friend, always and forever, just a phonecall away.
Sen satte jag mig och skrev klart det sjätte kapitlet i min roman, det börjar nästan likna nåt, fast jag kriticerar fortfarande skiten ur den sörja jag vill kalla min fantasy berättelse. Sen använde jag mina nya sketchpennor och block för att åter ta upp försöken i att lära mig rita bra, och efter en hyffsat snygg bild av en grottöppning avhärmad från "Eld och Sot" lade jag ned projektet för dagen. Efter det blev det en spontan kvällspromenad där följande saker konstateradesoch begrundades:
*Min bror tycker inte om min önskan av karriärval. Han tycker att jag borde söka nåt inom ekonomi.
*Jag har än en gång börjat att se ned på mitt liv.
*My Chemical Romance är mitt nya favoritband, "Sleep" får mig att vilja skrika ut i natten och sträcka ut min händer och försöka flyga ut ur min kalla existens. *Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, förvånande eller hur?
Varför skall livet vara så här? Från lycka till misär, från glädje till sorg. Jag vill bara få en hand att hålla, någon som förstår mig och älskar mig för den jag är, men jag börjar förstå att det är en omöjlighet. Jag ser alltid på mig själv som en sådan där person som aldrig kommer få en flickvän eller ett riktigt liv, men det är inte som om jag bara tänker låta det ske. Hur mycket mina vänner och familj än försöker intala mig hur bra eller trevlig jag är kan jag aldrig tro dem, för det verkar bara vara dem som tycker det och ingen annan, men sen kanske det är så därför att ingen någonsin velat gå igenom den processen som det är att verkligen lära känna mig. Även detta har jag försökt att inleda, men ingen svarar på mina rop i natten. Det i sin tur kanske beror på att jag är för annorlunda från alla andra, eller så beror det på att ingen kan gilla mig helt enkelt. Jag vet att det inte är synd om mig, men jag vet också att felet inte enbart är mitt för att jag är olycklig igen. Efter mitt misslyckade försök att få respons från flickan jag gillade började jag efter sorgen att inse vad jag skulle göra och hur allt kunde bli bra, men någonstans på vägen från då till nu tappade jag bort den där tanken, precis som jag tappade min livslust idag. Jag tror det går över, det hoppas jag och jag tänker inte låta mitt hopp falla i mörkret utan en fight. Den här fighten är däremot tuffare än mina förra, men jag vet att jag kan gå segrande ur den om jag ger det mitt allt.
Gånggången slår och Matchen kan börja!