En lite rippoff till novell, för er som har lust.
Berättelsen om Rödluvan
Av Niklas D. Karlsson
Den här berättelsen är kopierad och omskriven till en sådan grad att man knappt känner igen originalet. Detta var helt min avsikt, och jag fann att en växling mellan allvar och komedi är en mycket bättre kombination än en stor tråkig röra med enbart en av dessa aspekter. Jag skrev allt detta helt utan respekt till världen och än mindre dess invånare. Jag tar inget som helst ansvar för dem som råkar illa ut av att läsa följande text. Trevlig läsning!
Det var en gång en tjej som hette Sara. Det var vad hon hette, men ingen på hennes skola kände till hennes riktiga namn, inte ens lärarna som undervisade henne, och de har ändå papper om såna saker! Sara var en ganska normal tjej, utan något som utmärkte henne, men hon hade ändå folk som såg ned på henne. Kanske det var så eftersom man ansåg henne onormal, eller för att hon var en tjej med dåligt själförtroende, eller så berodde det på tröjan. (Hemska varelser de där tonåringarna. De har en förkärlek för att såra andra och dricka sig redlöst fulla ackompanjerat till dålig musik, och så dras de till dåligt självförtroende som en haj till blod, eller en nyligen utskriven AA-medlem till en Pina Colada.) Nu var det nämligen så att det alla skrek åt Sara, viskade om henne och sade bakom hennes rygg när de syftade på just henne, var Rödluvan, och det berodde på den röda tröjan med luva som hon alltid hade på sig. De brukade ofta säga ”Samma skitfula tröja, varje dag!” och ”Kan ni fatta vilken nolla?” högt och tydligt när hon kunde höra dem. Det var vad de dagligen brukade säga, och Sara hatade dem för det.
Anledningen till att hon bar just den, och endast den tröjan hade hon aldrig berättat för någon, inte ens sin enda bästa kompis Anna, som faktiskt visste vad hon hette, men kallade henne för rödluvan ändå. Sara hade faktiskt inget emot att Anna kallade henne för det öknamnet, för de var vänner och det var trotsallt det namnet som Anna först trodde att hon hette, och ett första intryck är svåra att bli av med.
- Alla sade det ju till dig hela tiden, hade Anna senare förklarat. Så jag trodde att det var vad du hette.
Anna var ganska dum och naiv ibland, men hon var snäll som få, och det hade sett till att hon aldrig blivit mobbad eller utpekad av ”de populära” ungarna. Hon var som ett spöke som ingen lade direkt märke till när de letade efter någon att kasta glåpord efter eller anmärka brister hos. Hon hade blont hår, glasögon och var ganska normal fast ändå inte, vilket i sig sade mer om henne än vad den dyraste psykolog skulle kunna få fram. Anna och Sara sågs varje dag, vardag som helg, skola som fritid, och Sara kände sig väldigt ensam och mer utsatt om Anna inte var vid hennes sida.
Sara gillade inte att bo i staden där hon bodde, trots att den var ganska liten och bara hade en kommunalskola kändes den alltid för stor för henne. Hon ville ut på landet, där hon hade bott när hon var liten, och än en gång känna sig fri och få vara ifred från dem som såg ned på henne.
En dag innan Sara skulle gå till skolan blev hon tillsagd av sin far att de skulle till sjukhuset efter hon hade slutat. Sara hatade sjukhuset, med sina dofter och sina färger, allting där påminde henne om det som hade hänt när hon var yngre, anledningen till att hon bara använde den röda tröjan. Hon svarade aldrig sin far, och på vägen ut när hon tog på sig sina vantar, sin mössa och plockade upp sin ryggsäck och gick ut i hallen ropade han efter henne att han skulle bli lite sen, och att hon kunde gå iväg före honom till sjukhuset. Sara fick fram ett lågt ja och sprang ut ur dörren med en rännil av tårar på kinden.
Anna bodde på Saras väg till skolan, och hon brukade alltid vänta på Sara vid vägkanten, lika trogen som den mest nobla goldenretrievern i världen. Anna var ganska lik en golden, med det blonda håret och en förkärlek för att hämta pinnar. Hon ville bli skogshuggare, eller jägare, hade hon berättat för Sara och när hon då fick frågan varför, svarade hon bara:
- Nåt måste man jobba med, och skogen är ju häftiga.
Sara skakade på huvudet. Nog var Anna egen alltid. Hon närmade sig Annas hus men när hon gick runt gathörnet såg hon ingen liten trogen vän stå där. Sara beslutade sig för att vänta, men efter en kvart insåg hon att Anna måste vara sjuk idag och började småspringa till skolan för att inte komma för sent.
När hon sprang genom bostadskvarter och kom till den lilla parken innan skolan hade hon bara några få minuter kvar innan klockan skulle ringa in för den första morgonlektionen. Parkens träd reste sig högt över hennes huvud och tycktes nästan vilja omsluta henne helt och hållet. Hon var inte ensam i parken, där stod ett gäng av ungdomar, de som brukade mobba henne allra ihärdigast, och turades om att dricka ur en fickplunta. De var det där typiska gänget som alla skolor har, de där som skolkar dagligen utav ren lathet och inte bryr sig om vare sig sina betyg, sina lärare och än mindre sina föräldrar. Sara frös till på insidan, och hon visste att de skulle fälla någon kommentar så fort hon närmade sig. Trots det samlade hon mod och gick rakt förbi dem, men när hon trodde att hon var i säkerhet tog någon tag i hennes axel och höll henne i fast grepp. När hon vände sig om såg hon att det var den värsta av dem alla, Morgan suputen, som hade sina äckliga händer på henne. Han stank av sprit och cigaretter, och hans mörkröda, kortklippta hår som han lyft upp med antagligen en hel burk vax fick honom att mer likna en piassavakvast än den B-filmskådis han egentligen hade haft i åtanke när han gick till frisören. Morgan flinade elakt åt henne, och Sara kunde se att han inte borstat sina tänder den här morgonen. Han öppnade munnen och ropade åt sina kamrater, och stanken från hans käftar var olidlig!
- Nej men är det inte Rödluvan? Han fick genast sina vänners uppmärksamhet, och de fnissade alla högljutt. Kommer du för sent till skolan Rödluvan? Det var inte bra, då kan ju lärarna tro att du skolkar.
Sara kved av Morgans hårda grepp om hennes axel, och lirkade sig runt för att komma loss, men utan framgång. Han stod bara där och skrattade och stank av sprit, och hon var helt oförmögen att handla, mest på grund av smärtan i hennes axel men också av den vederstyggliga lukten från Morgans trut. Men när han hade hånat henne och skrattat åt henne en stund, som verkade vara i flera timmar, lossnade hans grepp för en sekund och Sara lyckades ta sig loss. Hon samlade alla sina krafter och knuffade till Morgan, som häpet föll och slog hårt ned i marken, och sprang så fort hon kunde mot skolan, och bakom sig kunde hon höra skratten öka likt en storm och deras skrik: ”Rödluvan!” Hon vände sig inte om, utan bara fortsatte springa tills hon var inne på skolgården, där hon hämtade andan och kände svetten rinna nedför ryggen och klibba sig fast i hennes t-shirt. Hon märkte mellan andhämtningarna att hon blev iakttagen av så gott som alla på hela skolgården, och med tysta steg gick hon mot ingången och hörde hur de flesta började fnissa. Hon önskade att Anna varit där så att hon inte hade behövt genomlida den här dagen ensam, men hon insåg att hon inte var så lyckosam och blev tvungen att spendera hela skoldagen ensam och utpekad.
Timmarna gick långsammare än vanligt verkade det enligt Sara. Hon försökte att ignorera alla de pikar och fnissningar som kastades åt henne, och väntade på att allt skulle ta slut för dagen. Då skulle hon gå till sjukhuset, något som hon heller inte ville göra, och hon kände sig så bitter och ensam att hon allvarligt började fundera på att gräva ett hål och aldrig gå ut ur det. På rasterna gömde hon sig längst in vid skåpen, i springan mellan hennes eget skåp och väggen, och när skolan väl var slut packade hon ihop sin ryggsäck och begav sig med raska steg mot centrum, och därifrån till hennes sorgers boning.
Vad Sara inte visste var att hon blev förföljd. Morgan som hade slagit sig ganska rejält vid sitt fall på morgonen ville nu utkräva hämnd. Han kände inga spärrar vad det gällde att slå tjejer, det hade han gjort många gånger förr, men med Rödluvan tänkte han göra mer än så, mycket värre saker än en simpel misshandel. Hans vrede hade kommit över honom och då var det omöjligt att få honom att sluta innan han fått släppa ut den på någon stackars liten människa.
Sara, oviss om sin förföljares aggressioner mot henne, hade lugnat sin gång och traskade nu över de stora shoppinggatorna i stadens centrum. Klädaffärer visade upp de senaste modena, brunt var tydligen detta årets vitt, och hälsokostaffärerna skyltade med ett nytt mirakelbantningsmedel som garanterade viktminskning. Allt detta passerade Saras intresseavdelning, för hon var smart nog att inse världen för vad den egentligen var, en galen plats full med dårar som försöker finna en mening genom sitt utseende.
När Sara väl kom fram till sjukhuset var det redan sent på eftermiddagen. Den anlagda trädgården doftade av syren och rosor, medan den nybyggda parkeringsplatsen luktade uppvärmd asfalt och hundskit. Den perfekta mixen av natur och civilisation, hade hennes far sagt en gång. Vid den stora svängdörren till entré hejdade hon sig, och stirrade in genom glaset. Sara visste vad som skulle hända om hon gick in där. Hon skulle efteråt få spendera flera timmar på sitt rum försjunken i sorg och gråta sig till sömns, men även om så var fallet visste hon att hon inte kunde svika sin pappa, eller den som väntade på henne heller. Just därför tog hon det osäkra valet att låta sina ben bära henne in till lobbyn och in i den hissen som förde henne till tredje våningen. Långvården.
Morgan smög sig tyst efter Sara in i sjukhuset, och när hon gick in i hissen hejdade han sig och tittade efter på dess display vart den var på väg. Den stannade till på akuten på andra våningen, där Morgan ofta legat efter sina vilda helger på stan. Han hamnade lätt i slagsmål när han var full, han kunde aldrig minnas varför, men han antog att det berodde på att de som han slogs med blev avundsjuka på honom och därför ville slå honom på käften. Morgan visste att det inte var akuten Rödluvan var på väg till, han hade hört ryktena om det som hänt hennes familj för flera år sen, och kunde räkna ut att det var fel avdelning. Hissen fortsatte och stannade så till på långvården, vilket passade mycket bättre med vad Morgan hört. Som en oljad blixt sprang han mot trapporna för att hinna ikapp henne, han snavade ett par gånger och hade redan förlorat tid på att vänta på hissen, men när han nådde upp till tredje våningen såg han klart och tydligt en rödtröja med luva försvinna ned genom den långa korridoren. Snart skulle hon få igen.
Sara gick sakta mot det rummet hon kände till alltför väl. Det hon nu hade besökt i tre år. Inte för att hon ville, inte för att hon var tvungen, ingetdera och både ock. Där inne på en säng med vita fina sängkläder och omringad av en arme av blommor låg en kvinna och tycktes sova. Saras mamma, som i tre år hade legat i koma efter en bilolycka. Det var av henne som Sara fått sin röda tröja. Det var en mors sista present till sin dotter innan det hände som inte fick hända. Blotta synen av henne fick Saras tårar att börja rinna, och hon blev tvungen att backa ut ur rummet för att inte bryta ihop. Hon sökte sig till toaletten dörren mittemot och i sin hast glömde hon att låsa dörren.
Morgan såg sin chans, och han tog den utan att tveka.
Sara stod vid handfatet och såg in i sin spegelbild, som nästan kunde jämföras med någon affischflicka om hon fick säga sin egen mening, vilket hon aldrig fick. Hon stänkte vatten i ögonen och torkade bort det med tröjans ärm. När hon åter kunde se sin spegelbild stod det någon bakom hennes andra jag och stirrade in i hennes ögon. En kille med rött hår och för mycket vax. Paniken slog till i Saras hjärta och hon vände sig om för att rusa ut ur det lilla rummet, men än en gång skulle Morgans styrka visa sig vara henne övermäktig, och denna gången fick han ett grepp om hennes hals med bägge händerna. Han flinade lika fult som tidigare och han stank nu ännu värre av en blandning av sprit och halvhjärtad husmanskost.
- Trodde du att jag skulle låta dig komma undan ostraffad Rödluvan? frågade Morgan hånfullt. Jag tänker inte tillåta dig att tro att du kan göra vad fan du vill, och när jag väl är klar med dig skall jag ge din morsa en omgång också ditt lilla missfoster.
Sara förlorade uppfattningen om verkligheten, precis som en proffsboxare blir nästintill hjärndöd vid knockningen, men hon kunde känna luften ta slut i sina lungor. Morgans fula flin blev suddigt, men just när hon förlorat hoppet om att få komma ur den hemska situationen flimrade något gult runt på hennes synaps. I nästa sekund föll hon till marken samtidigt som det röda håret flög in i väggen och landade i handfatet efter att ha blivit träffat av något som liknade en mindre gran. Sara själv låg med kinden på det kalla kakelgolvet och såg hur ett par slitna gymnastikskor kom allt närmre. Ett ögonblick senare sög något tag om hennes midja och drog upp henne på benen, samtidigt som detta relativt stora ”något” lade hennes arm om sin axel. Så fort Sara väl kommit tillbaka till verkligheten såg hon ett par glasögon en lugg av blont hår titta tillbaka i den mån de förmådde. Anna log mot sin kompis och frågade den klassiska frågan alla någon gång ställer sin halvt medvetslösa vän på en tjejtoalett full med granbarr:
- Hur stora är oddsen för att jag skall plantera träd som välgörenhet vid sjukhuset samma dag som du blir anfallen av en idiotisk grobian? Anna var kanske ingen riddare i skinande rustning men det gjorde inget tyckte Sara. Istället var hon hennes alldeles egna skogshuggare och vän, och det är vad som verkligen räknas.
Monday, February 19, 2007
Sunday, February 18, 2007
Framsteg och den bästa helgen någonsin.
Den unge mannen satt där på sin bänk vid tunnelbanan, ensam med en tom blick och kramade om en pappersbit som en gång hade haft den distinkta formen av ett hjärta. Hans hjärta. Men nu var det sönder, hopklämt till en ojämn boll som endast kunde uppfylla ett syfte som skräp. Den unge mannen slängde så sitt hjärta i den överfulla sopkorgen till höger om bänken han satt på. Bollen flög med en okänd kraft mot sitt mål, men den blev inte mottagen till skräpets livsstil och fick så nöja sig med en plats på det smutsiga stengolvet. Förbipasserande gick på den, sparkade den, trampade den, precis som om de varit en förälskelses nekande gensvar som krossar unga människors liv. Hjärtat rullade efter en spark från en ung pojke med för stora byxor ned på tågspåret. Där låg det och väntade på sin slutgiltiga undergång, på att krossas för sista gången. Den unge mannen reste sig med ostadiga ben och gick sakta mot kanten. Där såg han ned på sitt hjärta som låg där på sin dödsbädd av metall och han hörde ett susande i tunnelöppningen och kunde se ett ljus uppenbaras från den. Han kände en tillhörighet med sitt hjärta, där det låg på spåret, och han kände att det skulle krossas när som helst. Han lade handen vid sitt bröst och kände efter en känsla, en känsla av liv, en känsla av hjärtat. Något ryckte till under handen med regelbundna slag, något som tycktes ytterst likt ett hjärta, men det saknade något. Mannen visste att hans hjärta lämnat sin boning och ändrat form, ty han visste att ett hjärta skall ge ifrån sig mer än slag. Hans hjärta låg kvar på sin ensamma plats och mannen ville ta det tillbaka, han ville än en gång bli hel, och han lyfte sitt ben för att kliva ned till det. Ljuset och ljudet kom allt närmre, och tiden kunde tyckas stå stilla i det ögonblicket när mannen lade sin vikt på sitt främre ben och tunnelbanetåget kom ut ur den mörka tunneln. Vad var han för människa om han inte längre hade ett hjärta? Kunde han leva utan det? Han längtade efter det, trånade efter dess värme, och därför hade hans ben lyft sig mot den uppenbara undergången. Ett förlorat hjärta kan man endast få åter genom att förlora livet. Det visste mannen, och han var beredd att offra sitt för att få tillbaka det som han hade förlorat. Just när steget var taget, och hans öde skulle beseglas mötte hans blick några små ord som stod nedklottrade på hans hjärta. "Du är speciell". Han visste inte varför men de orden fick hans fot att åter placera sig på det hårda, kalla golvet. Tåget passerade i en dåraktig fart, utan att sakta in, och den unge mannen stod kvar på perrongen och kände sig än en gång hel. De små orden som han själv hade skrivit fick honom att inse att hjärtat inte alls försunnit. Han lade än en gång handen på tomrummet i hans bröst och kände de nu hårda, snabba slagen mot sin kalla handflata. Det fanns där, hans hjärta, och det hade aldrig försvunnit utan bara blivit sårat. Han visste nu innerst inne att han skulle läka sina sår, att hans hjärta skulle finna en plats i världen, och att livet inte behövde ta slut för en dum pappersbits skull.
När han stod där kom ett nytt tåg ut genom tunneln, och det stannade framför honom. Dörrarna öppnades och släppte ut en varm bris mot hans ansikte som tycktes välkomna honom. Tåget erbjöd honom en skjuts någonstans, en resa som skulle leda honom framåt. Men vart? Utan att veta vad framtiden skulle ha i plan för honom lyfte han sitt nu stadiga ben.
Ett hjärta kan alltid läka, tänkte han för sig själv, medan han gick över den tunna springan till tåget och förbi de glasbeklädda dörrarna.
"Se upp för dörrarna, när dörrarna stängs."
Så kan det gå när en sårad person lyckas reda ut sina innersta tankar. Hoppas ni gillade denna sorgliga historia, för jag tänkte nog skriva några till, fast inte för att de behöver vara sorgliga. Nu tycker jag att vi dröjt lite väl länge vid det här skedet som kalla intro, så om ni inte misstycker skall jag gå vidare. Men först middag.
En middag och bit butterkaka senare:
Wmiii vad den här helgen har varit mysig. Johan Wibke och jag reste hem till mig med en koffert full med konfektyr och krokiga hattar. Totororna tittade tvivelaktigt vid vårt tarvliga försök att vara totalt seriösa. Jag hittade till slut mina sedan länge försvunna två hekto té, och lyckades skrämma vettet ur Wibke med hjälp av Johans mumindalenhistoria. Vi kollade på studio ghibli filmer, till vilka Wibke somnade i mitten i två fall av tre, och satt och pratade massa saker fram till morgonen. Vi öppnade oss alla och uttryckte våra känslor, vår längtan och vårt hopp för framtiden. Jag lyckades dra ned den positiva stämningen med mina tragiska berättelser, men tack vare att laman och "tecknaren" är såna underbara människor fick de mig att inse att man inte behöver stressa fram i livet för att finna kärlek. De fick mig att inse att jag inte behöver ändra mig för att passa in, vilket jag faktiskt har tyckt men aldrig riktigt vågat att uttrycka själv. Jag kände att jag och Wibke fick en allt djupare relation och att jag och johan nu verkligen funnit vart vi har varandra, jag fick tillochmed låna en underbart skön och välluktande halsduk som var grå, och Wibke fick leka snusmumrik för en kväll. munspel och plastelgitarrer, och Lasse, vänskapskramar och brasor blandade ihop sig till en fin smet som endast kan kallas lycka. Det är för såna här stunder jag lever, tänkte jag för mig själv och lade sen Wibke tillrätta där hon sov i soffan och önskade henne en god natt. Morgonen grydde med en klängig farsa i antåg och en närmande vardag, men stugan förblev en trevlig plats ända till 18.45, då jag först körde hem laman till sitt slott i kärret och efter en välbehövd hejdå-kram som hetteduga sen startade bilen en gång till för att bära tecknaren till sin hemplanet. På vägen beslutade sig Salkin och Wichmedh att de tillsammans skulle tatuera sig med gänget innan sommarens slut och hjälpa varandra färga håret vitt. Hitsugaya-taischo-da! *hosthost* Nej jag skall inte bli cosplayer. vad tror ni om mig egentligen.
Söndag morgonen grydde med en far som klagade på allt jag inte gjort och ringde endast för syftet att lägga ett mörkt moln över mitt fina humör. Hoppet krympte blixtfort då jag ringde till Mike och fick reda på att han bajschade på det inplanerade pluggmötet. Det känns som om den mannen har blivit allt mer osocial mot mig, och jag oroar mig mer och mer för att hans skall slänga bort sitt liv och sina drömmar bara därför att han inte orkar flytta bort från sin kära säng. Så jag sket i honom och inledde dagen med stadig frukost och två avsnitt av Utawarerumono, bästaste serien på länge trots att Naruto nu äntligen har återbördats till sin forna glans, fast bättre och med fler bandanas. Innan jag började plugga för provet han far ringa igen och anmärka på att jag gjort fler fel och att vi skall tillbringa mestadelen av sportlovet i skogen. Ved behövs sade han, jag vet det sade jag. Han ger mig aldrig ett val, hur mycket han än vill att det skall låta som det. Han klagar mycket på att jag aldrig gör något arbete på impuls, som bror, men det kan bero på att jag aldrig hinner innan han ger mig det i uppgift. *suck* Jag vill härifrån, fast ändå inte.
Kärleksproblem till trots så mår jag nu bra igen. Jag har klarat att komma över den stora smällen av att Anna bara vill vara min vän på förvånandsvärd tid. Detta skulle aldrig ha varit möjligt om det inte vore för Johan, och alla andra som stod bredvid mig och höll upp mig när jag föll handlöst ned mot den hårda betongen som ville skrapa mina knän.(Sen så hade det väl aldrig heller hänt om det inte vore för er, så jag kanske snarare skulle skylla på er än tacka er... just kidding :P)
Niklas sitter och rättar till hela bloggarkivet på en ren nyck, och upptäcker vad han skrev om Anna och sina känslor. Fasen vad allt skall gå åt fel håll.
Med vänner klarar man allt, även de svåraste delarna i livet kan man klara sig igenom om man har en trogen kamrat vid sin sida. Det känns just nu som att jag har fler sådana än någonsin, och några mindre viktiga men ack så viktiga ändå samtidigt. Det känns lite skit att jag svek Andreas, min äldsta och bästa kompis, genom att inte ringa till honom och planera en kvalitetstid session, och sen inte heller ringde honom dagarna efter. Han och jag glider allt mer isär känner jag, våra intressen blir inte de samma och han blir allt mer fäst vid sin dator och WoW. Jag accepterar det och kan bara hoppas att vi kan träffas inom den närmaste tiden, för jag saknar honom... på ett helt manligt och heterosexuellt sätt.
Jag skall nu lägga ner mig i Tomenias värld, skriva av hela min själ om allting jag vill klara av och bli en bättre människa. Boken, Manus, Koncept, Noveller, Dikter ochmassa andra saker som blir hur kul som helst! Jag har ambitioner och orealistiska drömmar, ne? Det kanske kan bli nån ordning på det här livet trotsallt!
Tandblekning - just nu 895:- för er som bryr er!
Den unge mannen satt där på sin bänk vid tunnelbanan, ensam med en tom blick och kramade om en pappersbit som en gång hade haft den distinkta formen av ett hjärta. Hans hjärta. Men nu var det sönder, hopklämt till en ojämn boll som endast kunde uppfylla ett syfte som skräp. Den unge mannen slängde så sitt hjärta i den överfulla sopkorgen till höger om bänken han satt på. Bollen flög med en okänd kraft mot sitt mål, men den blev inte mottagen till skräpets livsstil och fick så nöja sig med en plats på det smutsiga stengolvet. Förbipasserande gick på den, sparkade den, trampade den, precis som om de varit en förälskelses nekande gensvar som krossar unga människors liv. Hjärtat rullade efter en spark från en ung pojke med för stora byxor ned på tågspåret. Där låg det och väntade på sin slutgiltiga undergång, på att krossas för sista gången. Den unge mannen reste sig med ostadiga ben och gick sakta mot kanten. Där såg han ned på sitt hjärta som låg där på sin dödsbädd av metall och han hörde ett susande i tunnelöppningen och kunde se ett ljus uppenbaras från den. Han kände en tillhörighet med sitt hjärta, där det låg på spåret, och han kände att det skulle krossas när som helst. Han lade handen vid sitt bröst och kände efter en känsla, en känsla av liv, en känsla av hjärtat. Något ryckte till under handen med regelbundna slag, något som tycktes ytterst likt ett hjärta, men det saknade något. Mannen visste att hans hjärta lämnat sin boning och ändrat form, ty han visste att ett hjärta skall ge ifrån sig mer än slag. Hans hjärta låg kvar på sin ensamma plats och mannen ville ta det tillbaka, han ville än en gång bli hel, och han lyfte sitt ben för att kliva ned till det. Ljuset och ljudet kom allt närmre, och tiden kunde tyckas stå stilla i det ögonblicket när mannen lade sin vikt på sitt främre ben och tunnelbanetåget kom ut ur den mörka tunneln. Vad var han för människa om han inte längre hade ett hjärta? Kunde han leva utan det? Han längtade efter det, trånade efter dess värme, och därför hade hans ben lyft sig mot den uppenbara undergången. Ett förlorat hjärta kan man endast få åter genom att förlora livet. Det visste mannen, och han var beredd att offra sitt för att få tillbaka det som han hade förlorat. Just när steget var taget, och hans öde skulle beseglas mötte hans blick några små ord som stod nedklottrade på hans hjärta. "Du är speciell". Han visste inte varför men de orden fick hans fot att åter placera sig på det hårda, kalla golvet. Tåget passerade i en dåraktig fart, utan att sakta in, och den unge mannen stod kvar på perrongen och kände sig än en gång hel. De små orden som han själv hade skrivit fick honom att inse att hjärtat inte alls försunnit. Han lade än en gång handen på tomrummet i hans bröst och kände de nu hårda, snabba slagen mot sin kalla handflata. Det fanns där, hans hjärta, och det hade aldrig försvunnit utan bara blivit sårat. Han visste nu innerst inne att han skulle läka sina sår, att hans hjärta skulle finna en plats i världen, och att livet inte behövde ta slut för en dum pappersbits skull.
När han stod där kom ett nytt tåg ut genom tunneln, och det stannade framför honom. Dörrarna öppnades och släppte ut en varm bris mot hans ansikte som tycktes välkomna honom. Tåget erbjöd honom en skjuts någonstans, en resa som skulle leda honom framåt. Men vart? Utan att veta vad framtiden skulle ha i plan för honom lyfte han sitt nu stadiga ben.
Ett hjärta kan alltid läka, tänkte han för sig själv, medan han gick över den tunna springan till tåget och förbi de glasbeklädda dörrarna.
"Se upp för dörrarna, när dörrarna stängs."
Så kan det gå när en sårad person lyckas reda ut sina innersta tankar. Hoppas ni gillade denna sorgliga historia, för jag tänkte nog skriva några till, fast inte för att de behöver vara sorgliga. Nu tycker jag att vi dröjt lite väl länge vid det här skedet som kalla intro, så om ni inte misstycker skall jag gå vidare. Men först middag.
En middag och bit butterkaka senare:
Wmiii vad den här helgen har varit mysig. Johan Wibke och jag reste hem till mig med en koffert full med konfektyr och krokiga hattar. Totororna tittade tvivelaktigt vid vårt tarvliga försök att vara totalt seriösa. Jag hittade till slut mina sedan länge försvunna två hekto té, och lyckades skrämma vettet ur Wibke med hjälp av Johans mumindalenhistoria. Vi kollade på studio ghibli filmer, till vilka Wibke somnade i mitten i två fall av tre, och satt och pratade massa saker fram till morgonen. Vi öppnade oss alla och uttryckte våra känslor, vår längtan och vårt hopp för framtiden. Jag lyckades dra ned den positiva stämningen med mina tragiska berättelser, men tack vare att laman och "tecknaren" är såna underbara människor fick de mig att inse att man inte behöver stressa fram i livet för att finna kärlek. De fick mig att inse att jag inte behöver ändra mig för att passa in, vilket jag faktiskt har tyckt men aldrig riktigt vågat att uttrycka själv. Jag kände att jag och Wibke fick en allt djupare relation och att jag och johan nu verkligen funnit vart vi har varandra, jag fick tillochmed låna en underbart skön och välluktande halsduk som var grå, och Wibke fick leka snusmumrik för en kväll. munspel och plastelgitarrer, och Lasse, vänskapskramar och brasor blandade ihop sig till en fin smet som endast kan kallas lycka. Det är för såna här stunder jag lever, tänkte jag för mig själv och lade sen Wibke tillrätta där hon sov i soffan och önskade henne en god natt. Morgonen grydde med en klängig farsa i antåg och en närmande vardag, men stugan förblev en trevlig plats ända till 18.45, då jag först körde hem laman till sitt slott i kärret och efter en välbehövd hejdå-kram som hetteduga sen startade bilen en gång till för att bära tecknaren till sin hemplanet. På vägen beslutade sig Salkin och Wichmedh att de tillsammans skulle tatuera sig med gänget innan sommarens slut och hjälpa varandra färga håret vitt. Hitsugaya-taischo-da! *hosthost* Nej jag skall inte bli cosplayer. vad tror ni om mig egentligen.
Söndag morgonen grydde med en far som klagade på allt jag inte gjort och ringde endast för syftet att lägga ett mörkt moln över mitt fina humör. Hoppet krympte blixtfort då jag ringde till Mike och fick reda på att han bajschade på det inplanerade pluggmötet. Det känns som om den mannen har blivit allt mer osocial mot mig, och jag oroar mig mer och mer för att hans skall slänga bort sitt liv och sina drömmar bara därför att han inte orkar flytta bort från sin kära säng. Så jag sket i honom och inledde dagen med stadig frukost och två avsnitt av Utawarerumono, bästaste serien på länge trots att Naruto nu äntligen har återbördats till sin forna glans, fast bättre och med fler bandanas. Innan jag började plugga för provet han far ringa igen och anmärka på att jag gjort fler fel och att vi skall tillbringa mestadelen av sportlovet i skogen. Ved behövs sade han, jag vet det sade jag. Han ger mig aldrig ett val, hur mycket han än vill att det skall låta som det. Han klagar mycket på att jag aldrig gör något arbete på impuls, som bror, men det kan bero på att jag aldrig hinner innan han ger mig det i uppgift. *suck* Jag vill härifrån, fast ändå inte.
Kärleksproblem till trots så mår jag nu bra igen. Jag har klarat att komma över den stora smällen av att Anna bara vill vara min vän på förvånandsvärd tid. Detta skulle aldrig ha varit möjligt om det inte vore för Johan, och alla andra som stod bredvid mig och höll upp mig när jag föll handlöst ned mot den hårda betongen som ville skrapa mina knän.(Sen så hade det väl aldrig heller hänt om det inte vore för er, så jag kanske snarare skulle skylla på er än tacka er... just kidding :P)
Niklas sitter och rättar till hela bloggarkivet på en ren nyck, och upptäcker vad han skrev om Anna och sina känslor. Fasen vad allt skall gå åt fel håll.
Med vänner klarar man allt, även de svåraste delarna i livet kan man klara sig igenom om man har en trogen kamrat vid sin sida. Det känns just nu som att jag har fler sådana än någonsin, och några mindre viktiga men ack så viktiga ändå samtidigt. Det känns lite skit att jag svek Andreas, min äldsta och bästa kompis, genom att inte ringa till honom och planera en kvalitetstid session, och sen inte heller ringde honom dagarna efter. Han och jag glider allt mer isär känner jag, våra intressen blir inte de samma och han blir allt mer fäst vid sin dator och WoW. Jag accepterar det och kan bara hoppas att vi kan träffas inom den närmaste tiden, för jag saknar honom... på ett helt manligt och heterosexuellt sätt.
Jag skall nu lägga ner mig i Tomenias värld, skriva av hela min själ om allting jag vill klara av och bli en bättre människa. Boken, Manus, Koncept, Noveller, Dikter ochmassa andra saker som blir hur kul som helst! Jag har ambitioner och orealistiska drömmar, ne? Det kanske kan bli nån ordning på det här livet trotsallt!
Tandblekning - just nu 895:- för er som bryr er!
Wednesday, February 14, 2007
Alla-Sorgers-Dag
Om inte titeln avslöjar vad den här bloggen handlar om så behöver ni hjälp, eller glasögon. Ta inte några kort tack.
Jag ringde till Johan igår för att få råd. Jag ville göra något för Anna på Valentin, men var så rörig i skallen och neggo att jag knappt kunde avgöra vad som var passande. Efter att ha pratat länge och väl kom vi fram till att det bästa var ett kort, fint och simpelt. Jag satt och skrev ned det jag ville ha sagt, och gjorde det så fint jag kunde, Niklas är inte värst bra på pyssel kan jag tillägga.
Morgonen kom och nervös så det räckte åkte jag til skolan. Jag visste inte om hon ens skulle komma idag, men det gjorde hon och jag hann att träffa henne flera gånger innan jag kunde ge henne kortet utan någon vakandes över hennes axel. Allt kändes bra, och jag tog mig till slut modet att gå till henne.
Drömmar blir lätt krossade.
Jag lämnade över mitt simpla ömhetsbetygande kort till en av de finaste flickor som finns, och hon gav mig en kram och sade att jag var gullig. Kul det där hur murar kan byggas upp på nån sekund för att sedan rasa ännu fortare. Trots att det endast skedde för en stund sen kan jag inte minnas allt vad hon sade. Det enda jag minns är att hon nämnde nåt om att balen hade kunnat bli jätte roligt, innan hon sade att hon gillade mig som kompis. Mitt hjärta som gått på högvarv stannade till, och än en gång var jag den mest ensamma människan i hela världen, inte ens mina drömmar får jag ha kvar. Jag sade att det var ok, jag ville säga mer men orden kom inte till mig, och så sade vi hejdå. Så simpelt var det när Niklas för första gången erbjöd sitt hjärta, och ingen ville ta emot det.
Varför just jag?
Är det nåt fel på mig?
Är jag så en jävla dålig människa att ingen annan kan tycka om mig för den jag är?
Varför...?
Jag visste att det här kunde hända, det gjorde jag, och jag visste att det var bättre att detta hände än att jag endast fortsatte drömma, men det hindrar inte tårarna.
Vad skall jag göra nu? Ska jag ge upp? Det är vad jag vill göra just nu. Bara gräva ned mig i ett hål och inte säga ett knyst i fyrtio år. Jag skulle också börja följa den lätta vägen, vilket ser ganska frestande ut nu. Jag orkar inte av att alltid leva så här, jag orkar inte. Jag vill så mycket, och jag vet att jag har mycket att ge, men ingen annan ser eller tror det om mig. Varför?
Av alla människor jag gått i skolan med finns det ingen som tyckt lika bra om mig som Anna. Alla andra anser mig jobbig, irriterande och töntig. Det känns som om jag står ensam i min lilla bubbla, medan andra har stora åar att dela med andra. Men jag får sitta själv, ingen annan delar den med mig.
Jag vet att det kommer att kännas bättre så småningom, men det hindrar inte tårarna.
Inget hindrar tårarna.
Nu tänker jag sluta, för inget mer kan sägas som gör saken bättre. Ni får ursäkta om det är tarvligt skrivet, men jag orkar inte bry mig om meningsuppbyggnad, rättstavning och innehåll just nu.
Om inte titeln avslöjar vad den här bloggen handlar om så behöver ni hjälp, eller glasögon. Ta inte några kort tack.
Jag ringde till Johan igår för att få råd. Jag ville göra något för Anna på Valentin, men var så rörig i skallen och neggo att jag knappt kunde avgöra vad som var passande. Efter att ha pratat länge och väl kom vi fram till att det bästa var ett kort, fint och simpelt. Jag satt och skrev ned det jag ville ha sagt, och gjorde det så fint jag kunde, Niklas är inte värst bra på pyssel kan jag tillägga.
Morgonen kom och nervös så det räckte åkte jag til skolan. Jag visste inte om hon ens skulle komma idag, men det gjorde hon och jag hann att träffa henne flera gånger innan jag kunde ge henne kortet utan någon vakandes över hennes axel. Allt kändes bra, och jag tog mig till slut modet att gå till henne.
Drömmar blir lätt krossade.
Jag lämnade över mitt simpla ömhetsbetygande kort till en av de finaste flickor som finns, och hon gav mig en kram och sade att jag var gullig. Kul det där hur murar kan byggas upp på nån sekund för att sedan rasa ännu fortare. Trots att det endast skedde för en stund sen kan jag inte minnas allt vad hon sade. Det enda jag minns är att hon nämnde nåt om att balen hade kunnat bli jätte roligt, innan hon sade att hon gillade mig som kompis. Mitt hjärta som gått på högvarv stannade till, och än en gång var jag den mest ensamma människan i hela världen, inte ens mina drömmar får jag ha kvar. Jag sade att det var ok, jag ville säga mer men orden kom inte till mig, och så sade vi hejdå. Så simpelt var det när Niklas för första gången erbjöd sitt hjärta, och ingen ville ta emot det.
Varför just jag?
Är det nåt fel på mig?
Är jag så en jävla dålig människa att ingen annan kan tycka om mig för den jag är?
Varför...?
Jag visste att det här kunde hända, det gjorde jag, och jag visste att det var bättre att detta hände än att jag endast fortsatte drömma, men det hindrar inte tårarna.
Vad skall jag göra nu? Ska jag ge upp? Det är vad jag vill göra just nu. Bara gräva ned mig i ett hål och inte säga ett knyst i fyrtio år. Jag skulle också börja följa den lätta vägen, vilket ser ganska frestande ut nu. Jag orkar inte av att alltid leva så här, jag orkar inte. Jag vill så mycket, och jag vet att jag har mycket att ge, men ingen annan ser eller tror det om mig. Varför?
Av alla människor jag gått i skolan med finns det ingen som tyckt lika bra om mig som Anna. Alla andra anser mig jobbig, irriterande och töntig. Det känns som om jag står ensam i min lilla bubbla, medan andra har stora åar att dela med andra. Men jag får sitta själv, ingen annan delar den med mig.
Jag vet att det kommer att kännas bättre så småningom, men det hindrar inte tårarna.
Inget hindrar tårarna.
Nu tänker jag sluta, för inget mer kan sägas som gör saken bättre. Ni får ursäkta om det är tarvligt skrivet, men jag orkar inte bry mig om meningsuppbyggnad, rättstavning och innehåll just nu.
Sunday, February 11, 2007
"Fyllechaffis": min plåga, mitt val.
Allt sedan jag fick mitt körkort har jag fått vara den som kör runt folk när det vankas party. Detta har jag inte haft något emot, eftersom jag tycker om att hjälpa folk, och dessutom har svårt att säga nej när någon ber mig om tjänster. Att vara fyllechaffis var ett val jag gjorde när jag bestämde mig för att inte dricka. Jag har länge fått stå ut med mina föräldrar och deras vänner när de är onyktra, vilket är jobbigt i sig, men att köra runt dem i en trång bil är snäppet värre. Detta kan jag iallafall kämpa mig igenom och komma ut ur opåverkad av vad som sker.
Igår hände däremot något jag inte ville skulle hända. Jag fick ett ultimatum av min storebror att köra runt han och hans kompisar till diverse platser. Först sade jag blankt nej, för att sedan få sagda ultimatum: "Schyssta då?" Niklas barriärer och vreda ord rasar och samlas i en stor pöl tillsammans med mitt lilla tunna ego. Efter att ha visat min plåga över att ha blivit "påtvingad" denna uppgift fick jag mig det sagt från flera håll att "Kristoffer kan ju köra dig och dina kompisar någon gång" till vilket jag mer eller mindre skrek "men jag dricker ju aldrig!" och då får man de försäkrade minerna till svar, som säger att jag lär göra det så småningom. Fan vad trött jag är på att bli betraktad som en potentiell suput/standard bengtsforsare/fjortis/dagens ungdom.
Det var i denna stund som jag bestämde mig. Jag skall förbli den jag är, nämligen en person som tar feststämningen till sig utan vare sig sprit eller annan skit. Visst att jag kan ta en cider eller drink, men då i måttlig mängd(dvs 1 st) men den tar jag eftersom den är god, inte för att bli full.
Under turen med brorsan och gänget fick jag vänta i tjugo minuter i bilen på att de skulle komma ut från en fest som: "vi inte skall gå in på, utan bara hämta några". Sen blev det cruising i Åmål där jag blev erbjuden av min kära bror att bli parad ihop med nån tjej jag aldrig någonsin sett. Nej tack, jag vill ha någon jag känner, och helst med ett ifyllt huvud.
Det är fan vad brorsan är populär. Han har charm, är snygg och kan lätt prata med tjejer. Jag blir alltid ställd i hans skugga, av såväl mamma och pappa såväl av folk som känner honom. Personer kan komma upp till mig och fråga "är inte du Kristoffers bror?" nog fan är jag det... och då blir det en massa "Din bror e så härlig" "Han är så jävla rolig" "Ni är så lika", yeah.... right. När det gäller far och mor, eller ja mest far, blir det alltid "Kristoffer han -jobbar- han" "Kristoffer har varit igång med arbetet sedan morgonen" "Kristoffer är så redig" "Kristoffer sliter som en galning".
HÅLL KÄFTEN!
Jag är så trött på att bli jämförd med någon som jag inte ens vill likna, en som tog den lätta vägen. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte känner någon större samhörighet med min bror. Han är min storebror och jag kan inte säga så mycket mer än det.
Jag får samla tankarna lite, och äta frukost. Konstigt vilka myskotider jag börjat blogga på, ne?
En frukost och ett avsnitt av Fader Ted senare:
Jag började fundera över en sak just nu, hur hade mitt liv sett ut om jag följt samma väg som alla andra? Hade jag varit lyckligare då? Hade jag haft någon att vara med? Mycket möjligt, men jag tror faktiskt att jag föredrar att vara.. jag, som jag är nu.
På tal om mig, så har jag börjat komma in på en idé om vad jag är för något. Det kan vara så att jag är en "Ditto". Ja ni läste rätt, en rosa pokémon med många likheter till slime. Det är nämligen så att jag har börjat märka att jag är en härmare. Jag har den "förmågan" att komma in i en helt okänd situation och förstå den genom att härma andra. Detta gör väl alla, då människan är uppbyggd på det sätt att man lär sig saker genom att härmas, men jag tror att det för mig är en mycket stor och viktig del av mig själv. Det måste erkännas att jag härmat andra för att finna mig själv. Bland annat så blev jag som Mike i början av 1:an och började tjata om inget annat än japan och kampsport i två hela år (Vilket jag börjar bli -väldigt- trött på. Mike san skärp dig!). Sen så måste det erkännas att jag tagit till mig en hel del av Johan kuns vanor också. Om det inte vore för honom så skulle jag nog aldrig dricka té med konstiga namn, göra ständiga ransakningar av min själ, eller skriva den här bloggen. Jag tror även att jag hjälpte honom att forma sig själv, för det var ju ändå jag som införde honom i lajvandets hemska, mörka värld. Vi två har nog tillsammans lyckats att hitta en stig att vandra på, och en röst att tala med. Tack för det Johan kun, my friend the lama.
Vid närmare eftertanke är jag kanske inte någon rosa pokémon, men det är nog iallafall en del av mig, en relativt viktig del dessutom. Som en arm fast mindre köttig.
Nej, jag får nog hädanefter presentera mig som VG-man! The saviour of the videogame industry, and future creator of "Mostly harmless - The official game of the roleplaying club", så står det skrivet i stjärnorna. Det låter väl inte så pjåkigt, ne?
Jaha, då närmar sig onsdagen med stormsteg och jag är fortfarande inte säker vad jag skall göra. Får nog låta det ske som det sker, på ett filosofiskt sätt, men med mindre limesmak.
Tjubb!
"Vinn en iPod varje timme, på kokain.se"
Allt sedan jag fick mitt körkort har jag fått vara den som kör runt folk när det vankas party. Detta har jag inte haft något emot, eftersom jag tycker om att hjälpa folk, och dessutom har svårt att säga nej när någon ber mig om tjänster. Att vara fyllechaffis var ett val jag gjorde när jag bestämde mig för att inte dricka. Jag har länge fått stå ut med mina föräldrar och deras vänner när de är onyktra, vilket är jobbigt i sig, men att köra runt dem i en trång bil är snäppet värre. Detta kan jag iallafall kämpa mig igenom och komma ut ur opåverkad av vad som sker.
Igår hände däremot något jag inte ville skulle hända. Jag fick ett ultimatum av min storebror att köra runt han och hans kompisar till diverse platser. Först sade jag blankt nej, för att sedan få sagda ultimatum: "Schyssta då?" Niklas barriärer och vreda ord rasar och samlas i en stor pöl tillsammans med mitt lilla tunna ego. Efter att ha visat min plåga över att ha blivit "påtvingad" denna uppgift fick jag mig det sagt från flera håll att "Kristoffer kan ju köra dig och dina kompisar någon gång" till vilket jag mer eller mindre skrek "men jag dricker ju aldrig!" och då får man de försäkrade minerna till svar, som säger att jag lär göra det så småningom. Fan vad trött jag är på att bli betraktad som en potentiell suput/standard bengtsforsare/fjortis/dagens ungdom.
Det var i denna stund som jag bestämde mig. Jag skall förbli den jag är, nämligen en person som tar feststämningen till sig utan vare sig sprit eller annan skit. Visst att jag kan ta en cider eller drink, men då i måttlig mängd(dvs 1 st) men den tar jag eftersom den är god, inte för att bli full.
Under turen med brorsan och gänget fick jag vänta i tjugo minuter i bilen på att de skulle komma ut från en fest som: "vi inte skall gå in på, utan bara hämta några". Sen blev det cruising i Åmål där jag blev erbjuden av min kära bror att bli parad ihop med nån tjej jag aldrig någonsin sett. Nej tack, jag vill ha någon jag känner, och helst med ett ifyllt huvud.
Det är fan vad brorsan är populär. Han har charm, är snygg och kan lätt prata med tjejer. Jag blir alltid ställd i hans skugga, av såväl mamma och pappa såväl av folk som känner honom. Personer kan komma upp till mig och fråga "är inte du Kristoffers bror?" nog fan är jag det... och då blir det en massa "Din bror e så härlig" "Han är så jävla rolig" "Ni är så lika", yeah.... right. När det gäller far och mor, eller ja mest far, blir det alltid "Kristoffer han -jobbar- han" "Kristoffer har varit igång med arbetet sedan morgonen" "Kristoffer är så redig" "Kristoffer sliter som en galning".
HÅLL KÄFTEN!
Jag är så trött på att bli jämförd med någon som jag inte ens vill likna, en som tog den lätta vägen. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte känner någon större samhörighet med min bror. Han är min storebror och jag kan inte säga så mycket mer än det.
Jag får samla tankarna lite, och äta frukost. Konstigt vilka myskotider jag börjat blogga på, ne?
En frukost och ett avsnitt av Fader Ted senare:
Jag började fundera över en sak just nu, hur hade mitt liv sett ut om jag följt samma väg som alla andra? Hade jag varit lyckligare då? Hade jag haft någon att vara med? Mycket möjligt, men jag tror faktiskt att jag föredrar att vara.. jag, som jag är nu.
På tal om mig, så har jag börjat komma in på en idé om vad jag är för något. Det kan vara så att jag är en "Ditto". Ja ni läste rätt, en rosa pokémon med många likheter till slime. Det är nämligen så att jag har börjat märka att jag är en härmare. Jag har den "förmågan" att komma in i en helt okänd situation och förstå den genom att härma andra. Detta gör väl alla, då människan är uppbyggd på det sätt att man lär sig saker genom att härmas, men jag tror att det för mig är en mycket stor och viktig del av mig själv. Det måste erkännas att jag härmat andra för att finna mig själv. Bland annat så blev jag som Mike i början av 1:an och började tjata om inget annat än japan och kampsport i två hela år (Vilket jag börjar bli -väldigt- trött på. Mike san skärp dig!). Sen så måste det erkännas att jag tagit till mig en hel del av Johan kuns vanor också. Om det inte vore för honom så skulle jag nog aldrig dricka té med konstiga namn, göra ständiga ransakningar av min själ, eller skriva den här bloggen. Jag tror även att jag hjälpte honom att forma sig själv, för det var ju ändå jag som införde honom i lajvandets hemska, mörka värld. Vi två har nog tillsammans lyckats att hitta en stig att vandra på, och en röst att tala med. Tack för det Johan kun, my friend the lama.
Vid närmare eftertanke är jag kanske inte någon rosa pokémon, men det är nog iallafall en del av mig, en relativt viktig del dessutom. Som en arm fast mindre köttig.
Nej, jag får nog hädanefter presentera mig som VG-man! The saviour of the videogame industry, and future creator of "Mostly harmless - The official game of the roleplaying club", så står det skrivet i stjärnorna. Det låter väl inte så pjåkigt, ne?
Jaha, då närmar sig onsdagen med stormsteg och jag är fortfarande inte säker vad jag skall göra. Får nog låta det ske som det sker, på ett filosofiskt sätt, men med mindre limesmak.
Tjubb!
"Vinn en iPod varje timme, på kokain.se"
Monday, February 05, 2007
En trasig lykta i natten
Jag väljer således att skriva blogg på totalt opassande tider, det är mitt val och vad ni än säger så tänker jag inte ändra mig. Så det så. Det är kanske fel att blogga kl 14.00 men ändå! Skolan slutade tidigt, eller ja, vi fick ha eget arbete och det liksom.. ja... öh... jag arbetar senare.... typ. Men nu till det intressanta, nämligen... det går inget bra det här...
För att öka seriositets nivån med en pinne (inte bokstavligen alltså, det kunde bli -väldigt- pinsamt för alla inblandade parter, speciellt pinnens vänner) så tänkte jag meddela att skolan är kul igen! Vem hade kunnat se det komma? Ingen, eftersom skolan är menad att vara tråkig och hemsk och ångestframkallande. För att vara 100% ärlig så är den fortfarande jobbig, men vi får nu göra en massa kuliga saker, så som att skapa en egen religion (I'll go Tomenia on the teachers ass) skriva alternativa versioner av redan etablerade sagor och historier, bl.a. rödluvan och diverse Strindberg romaner (av någon anledning tycker inte min halv-femenistiska litteraturlärare om Strindberg... lustigt det där). Det känns som allt har lite flyt just nu. Jag fick för så mycket som 50 min sen reda på att jag klarade av GIS-delkursen ypperligt (dataprogram, kartor, mer vill ni inte veta) fick MVG+ så Niklas känner sig väldigt klad just nu. Sist kan jag nämna att jag tagit det till uppgift att skriva en uppsats om Anime/Manga där jag skall frälsa alla ofrälsta och förklara för dem vad som skiljer Anime och Cartoon Network åt. Min själ skriker fortfarande när någon tror att tecknat=barnfilm. Skall försöka klämma in diverse fakta om typer av manga, men skall nog undvika hentai området. Vill ju inte uppröra B-tjejerna, de pryda små liven. Det är skrämmande hur mycket del av all manga som är hentai, vilket är -mycket-. Av alla 569 sorters manga är ca 355 hentai sorter.
"Murrfell i pannkakan Lama-boy, det är mycket porr!"
"Där slog du huvudet på centralsynapsen VG-man"
I nästa nummer av Lamor och Tv-spel:
Den fruktade Dr Hobo har rymt från rehabiliterings kliniken, kan våra hjältar hindra honom från att dricka upp all stadens sprit? Och vad är det som kryper i buskarna i stadsparken iförd lila spandex och en rosa topphat? Mer om detta i nästa utgåva. Utkommer: när kycklingar än en gång kan spöa upp Link.
Hade en väldigt härlig start på helgen, då Den otroliga duon färdades till Uddevalla i det simpla men viktiga syftet att inhandla te. Förutom två hekto grönt té somjagförnuvarandeglömtnamnetpåochletateftermenupptäcktattdetärborta,johanhardurörtdet så köpte jag Legend of Zelda Minish Cap, som är hur kul som helst och mycket bättre än Link to the Past, och Sonic Rush, som är ett av de bästa Sonicspelen någonsin. Leve Sonic till SEGAmegadrive! Efter att, iförd personligt omtyckt läderrock, ha blivit utglodd av fjortisar, försökt att visa mina skills i Gituar Hero 2, (vilket faktiskt inte är mycket att skryta med men man kan ju alltid få nybörjare att flämta i avund) inhandlade jag hästgrejjer till mor på Hööks. Sedan bar det av till Maxi, där inplanerat kundvagnsrace blev inställt, vilse blev gådd och enmeters baguetter inhandlades. Som avslutning drog vi in på McDrive och köpte -stora- chokladmuffins och milkshakes som smakade smält vaniljglass. Baguetter stoppades in i Niklas öra, Winnerbäck sjöng om kortlekar, plastprodukter (tupperware måntro?) och den konungliga huvudstaden, och sedan bar det av hem till stugan där vi satt och myste framför elden till fyra på morgonen. Johan måste nog vara den person jag kan vara mest öppen med, och jag är glad att jag har någon som lyssnar på min eviga klagan och inte sticker. thx m8.
Jag kom fram till att jag måste prata med Anna snart, och hon kommer hem imorgon fick jag nyss höra. Jag vill helt enkelt säga att jag gillar henne och vill lära känna henne bättre, ska det vara så svårt? Jag tror det kommer ordna sig, man kan ju inte heller få något värre än ett Nej i svar, och jag tror nog att jag skulle överleva det, men bara om hon fortfarande vill vara min vän. Tiden får utvisa vad som sker, men nog fan skall jag göra ett försök på Allahjärtansdag!
Resten av helgen spenderade Niklas allena och isolerad på sitt rum. Efter att ha suttit helt hjärndött och kollat på diverse komedi serier fick jag undvara lite tid åt att rädda Hyrule... igen. Något som inte blev gjort i någon större utsträckning var projektarbete och arbetsprov till univeritetsansökan. Efter två dagars slött jäsande kändes kroppen stel och ryggen svag, och jag valde att gå ut på en uppfriskande promenad i vinternatten. Tyvärr förstördes denna av is, en sjuhelvetes massa is. Jag gick där i kylan och min fantasi skapade varelser som stod i mörkret, kupade i gömdom. Jag var en gång tvungen att lysa upp en gunga med min behändiga ficklampa på mobilen, för att verkligen övertala mig själv om att det inte fanns någon där. Allt var tyst, ingen rörde sig över stadens gator. Det enda som visade tecken på att världen fortfarande befann sig i rörelse var kölden som bet i skinnet, och en trasig gatlykta som kastade ett knastrande, flimmrande sken över den hala, blanka asfalten. Jag började tänka över de triviala onödiga saker vi alla funderar på när vi är ensamma och inte har något annat att vända oss till än våra egna tankar. Vad är det för mening med allting? Varför är jag här? Efter detta mycket deprimerande tänkande gick jag hem, somnade och vaknade till en ny morgon.
'Mein gott' vad existensiella frågor kan få en att bli mosig i skallen, hjärnsubstansen ryker ut ur örnen och näshåret flyter iväg på flottar till fjärran öar.
Jag blir mer och mer orolig för min framtid. Johan anmärkte så väl att om ett halvår är möjligheten stor att jag är borta. Jag kan inte stanna kvar här om jag vill uppnå min dröm, ej heller om jag vill behålla min goda relation till min familj, för om jag skulle bli kvar tror jag nog att jag och far skulle ryka ihop varannan sekund.
Jag vill ha kvar allt jag har här, men fortfarande flytta bort och få mitt eget liv. Jag vill ha kakan, äta den och få en till.
"Skicka hjälp"
Jag väljer således att skriva blogg på totalt opassande tider, det är mitt val och vad ni än säger så tänker jag inte ändra mig. Så det så. Det är kanske fel att blogga kl 14.00 men ändå! Skolan slutade tidigt, eller ja, vi fick ha eget arbete och det liksom.. ja... öh... jag arbetar senare.... typ. Men nu till det intressanta, nämligen... det går inget bra det här...
För att öka seriositets nivån med en pinne (inte bokstavligen alltså, det kunde bli -väldigt- pinsamt för alla inblandade parter, speciellt pinnens vänner) så tänkte jag meddela att skolan är kul igen! Vem hade kunnat se det komma? Ingen, eftersom skolan är menad att vara tråkig och hemsk och ångestframkallande. För att vara 100% ärlig så är den fortfarande jobbig, men vi får nu göra en massa kuliga saker, så som att skapa en egen religion (I'll go Tomenia on the teachers ass) skriva alternativa versioner av redan etablerade sagor och historier, bl.a. rödluvan och diverse Strindberg romaner (av någon anledning tycker inte min halv-femenistiska litteraturlärare om Strindberg... lustigt det där). Det känns som allt har lite flyt just nu. Jag fick för så mycket som 50 min sen reda på att jag klarade av GIS-delkursen ypperligt (dataprogram, kartor, mer vill ni inte veta) fick MVG+ så Niklas känner sig väldigt klad just nu. Sist kan jag nämna att jag tagit det till uppgift att skriva en uppsats om Anime/Manga där jag skall frälsa alla ofrälsta och förklara för dem vad som skiljer Anime och Cartoon Network åt. Min själ skriker fortfarande när någon tror att tecknat=barnfilm. Skall försöka klämma in diverse fakta om typer av manga, men skall nog undvika hentai området. Vill ju inte uppröra B-tjejerna, de pryda små liven. Det är skrämmande hur mycket del av all manga som är hentai, vilket är -mycket-. Av alla 569 sorters manga är ca 355 hentai sorter.
"Murrfell i pannkakan Lama-boy, det är mycket porr!"
"Där slog du huvudet på centralsynapsen VG-man"
I nästa nummer av Lamor och Tv-spel:
Den fruktade Dr Hobo har rymt från rehabiliterings kliniken, kan våra hjältar hindra honom från att dricka upp all stadens sprit? Och vad är det som kryper i buskarna i stadsparken iförd lila spandex och en rosa topphat? Mer om detta i nästa utgåva. Utkommer: när kycklingar än en gång kan spöa upp Link.
Hade en väldigt härlig start på helgen, då Den otroliga duon färdades till Uddevalla i det simpla men viktiga syftet att inhandla te. Förutom två hekto grönt té somjagförnuvarandeglömtnamnetpåochletateftermenupptäcktattdetärborta,johanhardurörtdet så köpte jag Legend of Zelda Minish Cap, som är hur kul som helst och mycket bättre än Link to the Past, och Sonic Rush, som är ett av de bästa Sonicspelen någonsin. Leve Sonic till SEGAmegadrive! Efter att, iförd personligt omtyckt läderrock, ha blivit utglodd av fjortisar, försökt att visa mina skills i Gituar Hero 2, (vilket faktiskt inte är mycket att skryta med men man kan ju alltid få nybörjare att flämta i avund) inhandlade jag hästgrejjer till mor på Hööks. Sedan bar det av till Maxi, där inplanerat kundvagnsrace blev inställt, vilse blev gådd och enmeters baguetter inhandlades. Som avslutning drog vi in på McDrive och köpte -stora- chokladmuffins och milkshakes som smakade smält vaniljglass. Baguetter stoppades in i Niklas öra, Winnerbäck sjöng om kortlekar, plastprodukter (tupperware måntro?) och den konungliga huvudstaden, och sedan bar det av hem till stugan där vi satt och myste framför elden till fyra på morgonen. Johan måste nog vara den person jag kan vara mest öppen med, och jag är glad att jag har någon som lyssnar på min eviga klagan och inte sticker. thx m8.
Jag kom fram till att jag måste prata med Anna snart, och hon kommer hem imorgon fick jag nyss höra. Jag vill helt enkelt säga att jag gillar henne och vill lära känna henne bättre, ska det vara så svårt? Jag tror det kommer ordna sig, man kan ju inte heller få något värre än ett Nej i svar, och jag tror nog att jag skulle överleva det, men bara om hon fortfarande vill vara min vän. Tiden får utvisa vad som sker, men nog fan skall jag göra ett försök på Allahjärtansdag!
Resten av helgen spenderade Niklas allena och isolerad på sitt rum. Efter att ha suttit helt hjärndött och kollat på diverse komedi serier fick jag undvara lite tid åt att rädda Hyrule... igen. Något som inte blev gjort i någon större utsträckning var projektarbete och arbetsprov till univeritetsansökan. Efter två dagars slött jäsande kändes kroppen stel och ryggen svag, och jag valde att gå ut på en uppfriskande promenad i vinternatten. Tyvärr förstördes denna av is, en sjuhelvetes massa is. Jag gick där i kylan och min fantasi skapade varelser som stod i mörkret, kupade i gömdom. Jag var en gång tvungen att lysa upp en gunga med min behändiga ficklampa på mobilen, för att verkligen övertala mig själv om att det inte fanns någon där. Allt var tyst, ingen rörde sig över stadens gator. Det enda som visade tecken på att världen fortfarande befann sig i rörelse var kölden som bet i skinnet, och en trasig gatlykta som kastade ett knastrande, flimmrande sken över den hala, blanka asfalten. Jag började tänka över de triviala onödiga saker vi alla funderar på när vi är ensamma och inte har något annat att vända oss till än våra egna tankar. Vad är det för mening med allting? Varför är jag här? Efter detta mycket deprimerande tänkande gick jag hem, somnade och vaknade till en ny morgon.
'Mein gott' vad existensiella frågor kan få en att bli mosig i skallen, hjärnsubstansen ryker ut ur örnen och näshåret flyter iväg på flottar till fjärran öar.
Jag blir mer och mer orolig för min framtid. Johan anmärkte så väl att om ett halvår är möjligheten stor att jag är borta. Jag kan inte stanna kvar här om jag vill uppnå min dröm, ej heller om jag vill behålla min goda relation till min familj, för om jag skulle bli kvar tror jag nog att jag och far skulle ryka ihop varannan sekund.
Jag vill ha kvar allt jag har här, men fortfarande flytta bort och få mitt eget liv. Jag vill ha kakan, äta den och få en till.
"Skicka hjälp"
Subscribe to:
Posts (Atom)
