Meningen med livet, universum och allting

Detta kommer förhoppningsvis bli ett bra inlägg, det är nämligen mitt fyrtio andre, och bättre än så blir det inte. Det är en siffra som haft ganska många förekomster i mitt liv och det känns lite lustigt, men kanske är det för man letat efter den efter att ha läst liftarens guide till galaxen. Maybe, maybe not. Nu tror jag inte det här inlägget kommer bli särskilt sammanhängande men precis som livet, precis som 42, så är inte de bästa ting alltid sammanhängande, så jag hoppas ni har översikt som ni har haft förut.
Iallafall så är jag nu inne i en bättre period i mitt liv, tror jag. Jag har inte varit deprimerad på länge, och jag känner mig inte så avdomnad som jag så länge har gjort, jag bara är och det är inte så dumt. Faktiskt.
Jag har upptäckt en del om mig själv, en del bra en del dåliga, så mitt strävande efter förbättring är inte över, men det kommer det nog inte vara förrän jag är död och begraven, eller åtminstone död. För vem vet var exakt man hamnar efter det egentligen.
Jag har åtminstone insett lite mer om vad kärlek innebär och om jag skulle skriva en bok om ämnet skulle nog första kapitlet heta "Det är en stor vagel i ögat" och det andra "men jag lät den sitta kvar". Jag har kanske aldrig upplevt äkta kärlek, det är det nog få som någonsin gjort, men tack vare min romantiska natur så kommer jag inte sluta tro, inte sluta leta, även om jag som nu trodde mig ha funnit den och blivit snuvad på den två gånger.

Jag kommer aldrig glömma dig, men jag tror det är lika bra för oss båda (mest dig kanske) att jag håller min mun och låter dig leva ifred utan mig. Jag älskar dig villkorslöst och helt utav min fria vilja, precis som du älskar Honom, så jag hoppas och tror du skulle förstå. Men eftersom jag ser din lycka framför min egen så håller jag min mun, torkar mina tårar och ber till vilken gud du vill att du får som du vill här i livet. Kanske ses vi igen nån dag på samma villkor, kanske inte, det får tiden utvisa, men jag tänker börja leva nu och inte gräva ned mig i det förflutna, det räcker med det nu.

Jag såg på det senaste avsnittet av Scrubs för några dagar sen och jag tyckte det här citat var värt att omnämna:
"Who the hell cares what anybody else thinks. Just look into your heart and do what ever the hell makes you happy" And all will be fine.
Vi kan inte gå och göra det som andra människor vill vi ska göra, eller vad vi tror ser bäst ut om vi gör, i slutändan spelar det ingen roll ändå. Så jag stannar där jag är och jag gör så gott jag kan, för även om jag inte kommer dit jag vill så kommer jag alltid se tillbaka dit jag är nu och le. Så enkelt är det.
Livet kanske bara handlar om att vara lycklig, för det kanske inte finns nåt högre syfte med allt, det är nog vad jag tror. Så själv kommer nog mitt liv bestå av att göra det jag tycker om, leta efter nån som jag kan prata med och som tycker om mitt sällskap och umgås med mina vänner, för jag kommer inte släppa taget om er. Jag bryr mig inte om pengar, jag kan leva precis som jag gör nu om jag bara får vara tillsammans med nån som älskar och får jobba med nåt jag gillar. Det är allt jag begär, så simpelt. Kanske är det just de enklaste svaren som är de rätta, kanske är det så.

Jag kan inte längre se särskilt mycket tillbaka till den gamla tiden, till mitt gamla jag, det börjar bli som höljt i dimma, vilket jag inte klagar för. Jag har inte helt hittat syftet med mitt liv, det närmar sig men det finns en del att finslipa, även fast jag sagt mig ha varit nära att komma på meningen med livet sedan högstadiet. För att hitta ens eget syfte kanske det är så att man måste leta på nya platser, det var så jag kom dit jag är nu genom att bryta de gamla vanorna och skapade nya och söka en ny mening i dem. Och det har kanske inte gått så himla bra alla gånger, men det har blivit bättre än om jag stannat kvar och sökt samma svar om och om igen.
Det lilla jag kan se tillbaka på mitt gamla liv gör mig så himla glad när jag ser kontrasterna. Jag ser hur rädd och ensam jag var, hur jag hatade mig själv och inte såg nåt gott alls. Sen ser jag hur jag idag har börjat fylla tomrummet inom mig med vänner, med mina mål som kommer och går men som ändå kvarstår, och jag kan inte annat än bli glad. För fem år sedan hade jag inte någon som gillade mig direkt och idag så kan jag glädjas över att ett fåtal anser mig vara den roligaste de känner, en trevlig och snäll kille som har en tendens att jobba för mycket. Det gör mig så lycklig så jag känner för att fälla en tår och skratta åt livets ironi. 42.

Thanks for those words, and I can only say the same, but also that I regret not kissing you when I had the chance.

Så vad är då meningen med livet?
Jo jag tror det är att göra vad än det är som gör dig lycklig, så länge det inte skadar någon annan, och försöka hålla fast vid det. I slutändan är det inte vår framgång eller våra pengar eller hur många vänner som spelar roll, utan helt enkelt om vi kan se tillbaka på vårt liv och le åt de bra stunderna vi haft. Kanske ta nåt kallt att dricka innan vi går bort och säga till dem omkring oss att vi älskar dem och alltid kommer göra det.

Jag älskar er allihopa mina vänner. Ge inte upp, för det tänker inte jag göra. För tänk efter: Vad har vi att vara olyckliga för egentligen? Det finns en värld där ute som må vara ond ibland och som kanske inte går vår väg, men samtidigt så är det en värld som är så full av möjligheter, så full av upplevelser som vi kan njuta av, om vi bara vågar ta tag i dem och göra dem till våra egna. Det är kanske inte så lätt alla gånger, men så länge vi kan stå på oss själva och göra det nån gång då och då så räcker det. Livet är inte på väg att börja, det ska inte upplevas senare, det är NU och aldrig mer. Banka in det i huvudet, det ska jag försöka med iallafall.

Och det är med dessa ord jag tackar för mig och detta mitt viktiga blogginlägg i internets mäktiga och icke-existerande dimension. Jag hoppas vi alla kan fortsätta gå framåt i våra liv med huvudena höjda och blicken fäst på någon punkt längst horisonten. Vi kanske kommer snubbla på nån sten eller två, men vi kommer se så himla coola ut på den resterande vägen mot solnedgången.

Tjubb på er

Ils ont arrivé

Idag har jag äntligen fått min vinylskiva från Australien, frakten kostade mer än skivan men det var det värt. Min är nr 501 av de 1000ex som trycktes. Check it out!

Omslaget, härligt retro. Det luktar gammal bok och inte nyöppnad plast, tack o lov!


Kärnan i det hela

Och en liten bonus i och med ett häfte med de handskrivna (kopierade) sångtexterna

All I need now is something to play it on... :D

Lite nytt för omväxlings skull

Tjipp o haj. Jag sitter för närvarande och skriver låttexter till ett par ljudkillar på skolan (Hank och Packe för dig som känner dem) och tänkte jag lägger upp några av dem. Har fått allt från "OMG!" till mer skeptiska "mm ok" för dem, så kommentera fritt :P

*Puzzle of Leaves*
Wet leaves tangeling
to the asphalt
like I hold my dreams
to you and only you

Raindrops falling down
creating fake tears
so that I can cry
for what we never had

Walking the paths
I used to walk
the water rises
and wash them all away

Where should I go
when my mind is heavy
and my feet are wet
as autumn leaves falls

Now I'm stuck here
in this my eternal fall
Now I'm stuck here
solving the puzzle of leaves

and as the mud
turns into my own
rorschach test of life
I question it all

why am I stuck here
in this my eternal fall
why am I stuck here
solving the puzzle of leaves

what do I see
in earths own paper
of ginger gold
and silver tears

I see what I wanted
now it's forever lost
and the only comfort
are these fake tears of mine

So I am stuck here
in this my eternal fall
and again I try
to solve the puzzle of leaves


*Pre Hibernus*
Feeling earths cold arm
Breathing slowly stopping
The true gaze ever shifting
Fearing to forever close

A breaking dawn with no warmth
Filling all there is to feel
Breaking everything it can
Scorching with it's bare cold

Crushing one's will
Chilling the skin
Numbing one's senses
And freezing the heart

Animals flee and humans tuck in
Tell yourself it soon will pass
Not knowing will ease the pain
Not caring would make it go away

Listen to the wind's cry
Hear the changes come
held down by those chains
We Watch them try to run

Breaking one's will
Chilling the skin
Numbing one's senses
And freezing the heart

Now watch when it all happen
as It comes to another close
the colours start to fade away
and all that remains is snow

Och den här blev refuserad, men jag gillar den ändå:
*Working Title*
Walking is harder now
the puddles knee deep
my coat gettin' heavy
and my fingers going numb
just like my heart
but I cannot stop
Walking

Ever forward, on and on
in this autumn dark
all that I hope for
is that maybe just maybe
you would stand hands free
near that my favourite place
Waiting

But I'm not naive
of course you won't
cause you already found
that new hand to hold
a little fast maybe
but really I would be
Wellwishing

and yet I don't
falter by even a step
altough you must have left
already and made a new pact
against all logic I find
that now I start to run
Wishing

Tack för mej!
Tjubb!