Heliga Helger med Hela Hobbitskarans Hel-ylliga Handdukars Hull. Vad Helkul vi Hade.
Det är lustigt hur endast några få dagar kan fylla en med så mycket glädje och värme, men det är just vad den här helgen hade i förvar. Hela gänget följde med till "ungkarlsstugan" och det spelades rollspel, Wii och kollades på film. När vi körde DoD så fick jag och Mike än en gång genomlida hemskheterna i Vildhjerta *host, harkel* men med -en- liten skillnad: Det var kul! Dalle den sluga tjuven blev ägd av mitt godhetsfyllda sinne... och bakdelen av Mikes yxa, men ändå! Helena visste inte vad som hände överhuvudtaget. Wibke gick från glupsk trollhona med smak för kottar, till adelsdam med smak för rustnings-iklädda män, Mig bland annat, utan att ens byta hud. Och Mike... tja... han spelade en för honom ganska -normal- roll; sig själv. *Blarg!*
För att överleva helgen så gjorde vi tillochmed vår egen mat! Det är knappt man tror det, men sant är det till viss del... Och när de andra såg på den oändliga trädgårdsmästaren så låg Joram och Gendar ute på ängen, och betraktande stjärnfall och kontellationer i evig rörelse. (we -will- do that again my friend)
När vi åkte hem hjälpte några faktiskt till med att städa, who would've guessed? Blev förvånad att Någon stack utan att säga bye-bye, men sen så hördes vi ju på MSN så No Biggie :P
Skolan går bra, ännu ett MVG sällar sig till min lilla men stolta skara, och inget ligger efter och släpar sig i min nacke. Det har däremot stått still med arbetet på boken nu igen, ingenting skrivit på en hel vecka. Bara för det ska jag lägga till några rader på tredje kapitlet innan jag lägger mig, så att jag känner att något har gjorts åt saken, men först ska det tas en promenad i blixthalka. Som tur är finns det inga backar som jag kan falla baklänges i. Billie är ett bra sällskap på dessa mina nattliga turer över stan, men nog skulle man vilja ha någon att hålla i handen i vintermörkret.
Jag träffade -henne- idag. Vi pratade länge och väl om massa saker. Det var allmänt gurgelfmös, och jag skjutsade sen henne till centrum. Frågade om hon skulle ha lust att dra med på film efter jul, och positivt svar fick man. Tänkte väl ta nåt bättre, men det verkar bli nya Bond-rullen, som Hon faktiskt vill se. Under vårt samtal så lyckades jag luska fram diverse saker om vad hon gillar hos killar i allmänhet, och jag drar en lättad suck när jag säger att jag kan ha en chans. Jag har ingen aning om hur stor den är, men en chans är allt jag begär. Däremot så är jag rädd att jag kanske blir fast i denna eviga plåga som hemsöker mig: Att bara vara en vän.

I'm not giving up, not yet... not yet

Ändå sedan november så har mitt engagemang för träning flugit till (insert random place from random novel in the englishclass supplyroom *ganska många*). Det känns så hefla frustrerande att hur mycket jag än vill aldrig orkar bry mig om att röra mig tillräckligt. Mina nattpromenader är just nu den enda förflyttning jag gör till fots, karaten ställs in titt som tätt, och jag har inte vart på simhallen sen slutet av oktober. Jag vill göra det, jag vill röra på mig, så varför rinner orken ur mig så fort jag kommer hem? Jag får fanimej lägga på ett kol om jag någonsin skall kunna gå ned de där kilona som hindrar mig från att vara "normal" *ryser*.... jag hatar det där ordet!
Så för att avsluta vill jag citera en ganska känd snubbe. Seriöst, han är JÄTTE känd, nästan lika känd som Zaphod Beeblebrox. Han har många namn men ingen brukar kalla honom vid namn, det brukade reultera i att man fick små gråa projektiler kastade på sig förr i tiden. Och sånt gör ont, men framförallt så är det ansträngande för dem som kastar projektilerna. Jag antar att det är därför man slutade med det för några århundranden sen...
Men -iallafall- här kommer det:
"We apologize for the inconvenience"

Klatchigt eller hur? Vilken jäkla lyftkran!

"Jehova! JEHOVA!!!"

Prinsessor från två världar.
I torsdags hände det mest sockervaddiga på hela veckan. Wii hade anlänt, och jag plockade upp den inom den kvart efter butiken ringde och sade att den fanns i lager. Säffles enda Wii, slå den om ni kan. Det vankades sport och skymnings prinsessa hela helgen, med undantaget av skymningsgrejen, då det fanns "andra" som också ville spela. Det kollades på för lite, men ändå tillräckligt, med film. Det åts godis i lagom mängd, och det spelades på tok för mycket golf.
"Snygg putt där Mike"
"Håll käften innan jag kör upp kontrolljäveln i rektum på dig!"
Lamor är ganska luriga djur. Dem ringer inte på telefonen, inte ens när dem själva vill. Jaja kanske nästa gayfestival...

Det har visats att Anna vill att jag ska dö. Jo det är sant, men jag vet inte om det är positivt eller mellankoliskt negativt. Låt mig förklara (Tar upp en varmkorv och en donut).
Jag hade ett litet samtal med Anna och hennes lillasyster, när jag sen erbjöd dem skjuts till stan så fick jag lovordet att jag var en ängel... Ahh... kanske inte helt i den kontext jag vill höra det, men en ängel "non the less". Annas syster Pia kom då på en skrämmande bit fakta.
"Men, det måste ju betyda att han är död"
"Va" frågade Anna frågande... Dah...
"Om han är en ängel måste han ju vara död" fortsatte Pia, "Det betyder väl att du vill att han skall dö?"
Anna såg kors och tvärs mellan oss, och kom fram till att hennes syster var jobbig när hon tvunget behövde lägga märke till saker.
Sedan dess har jag sovit med ett och ett halvt öga öppet. Det är inte så svårt, se på Gandalf. Snubben kan ju helt plötsligt byta färg, bara sådär. Respekt, mannen (halvguden)!

"Fucking Pagans!"

Jag har äntligen börjat bli positiv vad det gäller mitt projektarbete. Det känns som jag äntligen kommer nån vart, och det är inte min näsas förtjänst. Faktiskt, den har inget med saken att göra, eller ja förutom att den sitter mellan ögonen på mig medans jag skriver, Men Iallafall! Jag har koncentrerat mig mer på att ta delar av mitt liv och skriva ned det, inte för att göra boken till en halv-biografi, utan bara för att dela med mig av vissa känslor och händelser som betytt mycket för mig. Till och med min noble springare finns med på ett hörn, helt odold, ungefär lika osynlig som en domedagsprofet i morgonrock med en lila, turkos pináta stickandes ut ur random kroppsöppning varje röd torsdag.
Väldigt många ger mig positiva reaktioner när de läser vad jag skrivit, men ibland fruktar jag att dem överdriver hur bra det är, endast för att göra mig glad och positiv. Nog fan att det funkat som sagt, men jag vill inte arbeta med nåt som är en lögn. Det tror jag ingen vill. *Sch Bush, inte så högt*

Jag försöker prata med Henne, det gör jag. Men jag har fått råden: att vänta, att ta det lugnt, en sak i taget. Men jag vill inte vänta, jag har väntat för länge. Men även om tiden var inne, skulle jag kunna göra det? Allt i Niklas sinne säger emot, för Niklas är inte "verklig". Jag känner mig som något surrealistiskt, något som inte stämmer in med resten av världen. Mina handlingar återspeglas inte likt andras, mitt leende fanns aldrig där till och börja med. Men med hopp finns det en väg, och hoppet har inte lämnat mig än, hur starkt det än försökt att slita sig ur -det- självmordsuppdraget.
Livet skulle vara så simpelt om man bara låste sig in i ett rum och tittade på TV, men då skulle man ju gå miste om allt det häftiga i livet: Skidboxning, handdukar, vårrullar, kristen-mobbning, för att nämna några saker. En annan lösning vore väl att supa skallen av sig varje helg, då verkar ju allt lösa sig, eller hur? Nog för att man inte är smart, men SÅ korkad kan jag inte förstå att någon kan vara. Att ens göra det valet är absurt, men det är klart... många -är- bengtsforsare djupt nere i själens mörka botten. Som tur är föddes man Åmål, fostrades Säffle. Dä årner sej!
Att skrika hat-, respektive kärleksförklaringar från ett berg i Chile skulle passa fint just nu. Om det finns lamor i Chile? Fråga inte mig, jag är ingen morot.

Över slätter över hav
sluttningar utav sand
jag fann ej vad jag bar
det låg där i min hand

varför söka nåt man glömt
inget är menat att vara
detta liv det är fördömt
kärlek är det enda vi hava

Galloperande hästar i mitt minne, för evigt.