Nymånens stigandeHey hallåj vänner. Nu gör jag ett tappert försök att skriva ned vad som hänt sen sist.
Jag har de senaste veckorna haft en kurs i Berättarteknik, vilket är sjukt kul. Kursen har varit nåt av det mest efterlängtade för min del och jag har haft mycket nytta av den. Även fast jag tyvärr tack vare mitt instabila känsloliv fått en mindre motivations- och skrivblockad. Men trots det har jag försökt absorbera så mycket som möjligt och känner mig nöjd ändå.
En stor del av uppgiften har varit att skapa en värld, med karaktärer och en story till. Min värld är som en blandning mellan "Waterworld" och luftpirater, och jag känner mig då och då riktigt nöjd med min insats, men ibland så har det däremot känts som jag gjort på tok för lite i jämförelse med vad jag velat. Oh well.. man kan väl inte lyckas jämt antar jag.
Just nu sitter jag och lyssnar på John Butler Trio, vilket nog måste vara det underbaraste bandet i världen. Deras musik är så full av själ och syfte att allt annat bleknar, och fan vad svängigt det är ^^
Jag hörde bandet för första gången i somras på väg till Metal Town, när Wibkes nya pojkvän John (som nu är hennes stadige, för då var första gången jag träffade honom) hade ett kassettband med deras låtar i sin gamla jänkare. Jag kommer inte ihåg vilken låt det var, eller hur det lät, men jag blev hookad iaf och lovade mig själv att ladda ned deras grejer. Så nu tre månader senare sitter jag med en bredare insikt i det dem gör och med flera hundra genomlyssningar på ett par av deras låtar. Det är kärlek helt enkelt.
Jag har tänkt att beställa en limited edition Vinyl av dem t.o.m, som endast trycks upp i 1000ex.
"Men Niklas, du har ju ingen vinylspelare!"
Nej men jag får då en motivation till att skaffa ett jobb, intesant?
Däremot så känner jag också någon som har en vinylspelare, nämligen min rumskompis Leif. Vi flyttade ihop efter sommaren och har det riktigt nice. Det blir lite rörigt med städningen och diskningen ibland, men de långa, nattliga diskussionerna och slagsmålen gör upp för det med hästlängder.
Jag är lite besviken med mig själv för jag inte har tränat på flera veckor. Jag har mer eller mindre helt gett upp MMA:n, då den har ökats i pris och jag känner att det skulle vara ett slöseri om jag inte kan gå varje gång. Min period av lathet och brist på ork och motivation börjar snart ta knäcken på mig. Jag vill orka, jag vill jobba, och jag vill få nåt gjort!
"Men är inte omotivationen kanske ett tecken på att du inte egentligen vill, innerst inne?"Fan... säg inte så."Men det kan ju vara sant! Se det nån jävla gång! Eller ska jag behöva tvinga det i dig?" Han drog fram sin mörka revolver, långt större än någon känd kaliber. Dirty Harry hade varit stolt.-Låt mig vara, jag tänker kämpa på, även om det kanske är hopplöst!- Även han drog sitt vapen, en silvrig magnum från varje höft, .45:or, de starkaste som faktiskt fanns. Båda piporna glänste och pekade mot den mörka skenbilden.-Låt mig och mitt liv vara..!- Han spände hanarna och siktade.Snabbare än ljuset rörde sig skuggan mot honom, undvek de ljungeldar som for från de silverne vapnen som om de hade varit stora stenar som kastades av ett barn. Innan pojken hann blinka efter han avfyrat det sista, tolfte skottet stod skuggan framför honom, med den mörka revolvern lätt lutad mot pojkens tinning."Du vet att det är lönlöst. Innerst inne så vet du" sade skuggan lugnt. "Så sluta kämpa nu och följ mig. "Pojken svettades av nervositet, hans blick flackade från sin fiende, för det var vad han såg skuggan som, och dennes vapen som från hans synfält liknade ett gigantiskt mörkt torn som reste sig från hans panna. Det fanns inga kulor i hans trummor, skuggans var fulladdade. Det fanns bara en chans kvar, det var antingen det eller ge upp.-Aldrig, det är aldrig lönlöst- Skuggan blinkade till och pojken tog sin chans. I den korta stund som han inte var stålsatt slog pojken till skuggans vapen och bröt anfallsvinkeln, han var säker för enbart ett par ögonblick till, han var tvungen att nyttja dem så gott han kunde.Pojken sträckte sig med tränade fingrar efter den översta patronen i sitt bälte, men trots att han var snabb var skuggan ännu snabbare. Pojken skulle endast hinna med att ladda en kula i en av sina trummor innan skuggan skulle ha återfått balansen igen. Utan att tveka tog pojken den chansen, och när hans fingerspetsar tryckte in kulan i det silverne vapnet log han, för han såg skymten av ett glimrande sken i kulan. Om han träffade först kunde han vinna.Det sista ögonblicket tog slut och som en vind ven de bådas armar när de sträcktes och pekade mot varandra. De stod nu med sina vapen mot varandras tinningar. Ett totalt dödläge.Skuggan log. "Du vet att inte en enda kula kommer räcka"Pojken log också.-Den kommer räcka gott nog-Skuggan betraktade silvervapnet, trumman med den enda kulan, pipan som blänkte i solljuset och handtaget som han visste pryddes av en ros. En enda ros. En fnysning hördes.
"Må det så ske."Båda spände sina avtryckarfingrar, allt skulle snart avgöras, så som det gjort så många gånger förut. Men detta var den slutgiltiga, den viktigaste skottlossningen dem emellan.Två hanar slog till. Två ljungeldar ljöd. Och en av de två föll.Måste erkänna att jag inte vet var det där kom ifrån. Hoppas ni gillar den. Inspirationen kommer från Det Mörka Tornet av Stephen King (och vår vän laman). Om ni inte har läst den bokserien kan ni se det här som en stark rekommendation från mig att göra det. Seriöst.
Så det är väl bara en sak till att ta upp innan jag ger mig för idag. Jag och Hanna gjorde slut idag. Hon hade rätt när hon sade att det skulle sluta dåligt, men det var jag som avslutade det, för jag orkade inte vara del i ett förhållande där hon inte kunde ge gensvar på det jag sade eller inte visste vad hennes känslor var. Det var dömt att misslyckas, men vi skiljs åt så bra som det går och förblir vänner. Jag känner iaf att jag har lärt mig nåt av hela upplevelsen och går ut i singellivet med stora förhoppningar och nya inställningar. Det kan lösa sig. Tillslut.
Tjubb hörrni
