Konsten att plocka upp en luftgitarr

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag bloggar för sällan den här gången. (fast det kanske jag på ett sätt gör nu) Jag kan tro att ni vid det här laget inte väntar er två emo-inlägg i veckan av lilla mig, och kan förstå att jag är ganska upptagen. Anywho, ni kanske inte ens läser längre, så vad är då problemet? Betyder det att jag kanske, lite smått, egentligen bara pratar med mig själv nu?
... Läskig tanke, men kanske är det därför man bloggar. Inte bara för att förmedla våra liv för andra, utan för att släppa ut lite av den ånga som lagras upp inom oss själva, som desperat behöver ut.

Jag tänker däremot be om ursäkt för att inlägget kanske är oläsligt och rörigt, men jag har inte sovit riktigt på två veckor, och behövde ändå få ur mig nåt innan jag skulle lägga mig. Hoppas ni har överseende med detta. (stavfel räknas inte, de ger bara karaktär till alltihopa)

Jag läser just nu kursen "spelhistoria" 10p, och den består till mestadels att vi spelar gamla NES, amiga, andra konsol- och PCspel. Det må låta roligt och flumm, men det är vid sina tillfällen riktigt jobbigt. Tänk er att bli tvingad att sitta uppe till kl 03.00 varje dag i en hel vecka, och sen behöva gå upp tidigt på morgonen.
Det vi lagt ned mest tid på är EVE-online, och Lord of the Rings Online. Nedan följer ett urdrag från mitt schema från två veckor tillbaka:

"Måndag. Kl10.00, Fokus på LOTRO och Retro-spel. Mötesplats: Prancing Pony; Bree."

Är det inte nördigt så säg.

Förutom detta så ägnar jag min tid till studentkåren, då jag är satt som ny kassör (aka FörskingringsMästare; BitchSlaps the name, moneys my game) och så kör vi i klassen en extrakurs i Maya, 3D-modellering som är riktigt skoj. Detta innebär att jag kommer hem kl 22.00 på tisdagar och onsdagar. Och sen på måndagarna så går jag på MMA (Mixed martial arts) och lär upp mig att spöa skiten ur folk, fast egentligen är det mest jag som får spö. Men bra träning är det i vilket fall som helst.

Det är en ganska snabb och genomgående sammanfattning för vad som sker just nu, och jag tror inte vi behöver gå vidare in på det. Fast jag kan passa på att säga att jag äntligen tagit saken i egna händer och införskaffat mig en gitarr, elektrisk sådan, och försöker lära mig musikanternas ädla konst närhelst jag får tid över (vilket inte är ofta just nu).

Så vad är det då som tynger mig just nu då? Ingenting egentligen. Det finns alltid saker som man har i huvudet, men inget som får mig nedstämd som det brukar, inte nu. Jag har bara kommit till en viss insikt om att allt i slutändan nog kommer ordna sig, omän kanske inte för det bättre, men ordna sig none the less. Jag har börjat se på utbildningen i nytt ljus, och planerar redan för nästa steg. Släkten är på avstånd och jag har en inte alltför bra relation till farsan just nu, mest av allt kanske för vi inte ses ofta, men det duger för mig.
Men det viktigaste är kanske att jag kommit till insikt om hur det ligger till med den där tjejen...

Jag har nog aldrig träffat någon som Henne. Stryk det där sista, jag har aldrig gjort det, punkt. Ingen människa har nog någonsin kunnat förstå mig lika bra som hon, och ingen har heller delat så många erfarenheter med mig som hon. Jag satt verkligen de första veckorna, och till viss del fortfarande, och bara väntade på att hon skulle gå online på MSN så vi kunde snacka, då vi inte sågs i skolan mycket. Vi lärde känna varandra på typ två dar, då vi satt och snackade från skymning till gryning, och vi hjälpte varandra under sådana där dagar när skiten bara lägger sig över en.
Jag kom däremot för nån vecka fram till det faktum att det inte skulle kunna ske. Varför? Jo, för när en person säger sig redan ha hittat sin själsfrände så är det svårt att övertyga dem att tänka om, även när de blev dumpade av sagda själsfrände. Lustigt det där... eller egentligen inte alls.
Hon sade till mig att hon ofta pratade om sitt ex för att få folk att fatta att hon inte var intresserad, ett sätt att skydda sig på, och det var då jag insåg att jag nog aldrig skulle kunna matcha det där idealet, aldrig någonsin.

"And I will always be waiting for you
So I look in your direction, but you pay me no attention
and you know how much I need ya, but you never even see me do you?"

Men då kom insikten, och den kom så sent som igår. Hon skrev i sin msn post: "***", och jag tolkade det först som om att hon fortfarande väntar på att hennes ex skall komma tillbaka, kanske var det redan hänt, för hon var då på besök hemma i sthlm där hon skulle träffa honom. Men sen började jag tänka efter och såg det ur ett annat perspektiv. Det kan alltid finnas en chans att hon kan lämna den fasen i sitt liv, lära sig se kärleken från annat håll igen. Och jag gjorde ett beslut, att jag skulle vara tålmodig, för om det ens fanns en liten chans så skulle jag ta den. För henne skulle jag nog kunna vänta i all evighet. Så känns det, och den känlan skall jag vårda och bevara tills den dagen kanske kommer.
Men i slutändan är jag nog en pessimist och tror allt det där är bara prat. Men då kommer min andra sida, som vill tro på det omöjliga och vill leva för dagen, och slår pessimist-niklas på käften så hårt att han inte kan resa sig upp.

"For you I'll wait, till Kingdom come
Until my day, my day is done
And say you'll come and set me free
just say you'll wait, you'll wait for me."

Så just nu lever jag i den där perioden när jag inte kan sluta försöka tänka positivt. Jag försöker ibland vara negativ, men det misslyckas oftare än det brukar, och jag kommer på mig själv med att sitta och vissla utan anledning.

Jag känner än en gång den där glädjen av att vara kär och vid liv.
Jag känner mig fri och omgiven av underbara människor som förgyller dagen.
Jag känner mig glad, och sprallig, och givmild och sådär småbråkig man faktisk får vara.
Jag känner mig än en gång kapabel att dra riff på min luftgitarr.
Den som jag förlade för flera månader sen, när hjärtat brast.
Så jag spelar och dansar med i takt till musiken.
Och drömmer om dagar som kanske blir bra till slut.

Livet borde vara på det viset. Dags att kämpa för det.

Tjubb!