From the bottom of my heart to the abyss of the seas
Skolans sista dag närmar sig allt snabbare. På något vis verkar det som om jag kommer hinna klart med allt jag måste ha klart tills imorgon, och jag är mäkta förvånad själv. Jag har inte mått vidare bra på hela veckan, stressen blandat med kvavt klimat har fått min apati att nå nya kulmen, och allt för många gånger har jag kommit på mig själv med att luta mig tillbaka i stolen och blicka tomt upp i taket. Inte har det hjälpt med att mina vänner mått dåligt de också av andra skäl, men det verkar som de klarar sig, och jag tror att de är mycket starkare än de själva vet.
Mitt i allt skolarbete så valde jag och Mike-san att anstränga oss och plugga på för karategraderingen i tisdags. Det gick hyfsat och Niklas-sensei tyckte att det kändes rätt att låta oss stiga upp till nästa nivå. Jag är glad att sensei inte är lika lätt på reglerna som andra dojos, och om det inte hade varit för honom hade jag antagligen legat på blått bälte så här dags. Om man ska följa en kampsport skall man göra så på gammalt vis, med traditioner och allt vad det innebär. Det tråkiga är att karate är lite för stelt för min smak. Nåväl, jag hann bli gulbältare innan jag slutade min träning här i Säffle, och jag får se vart jag kommer träna i framtiden. Det känns otroligt mysko att jag inte kommer att sätta min fot i dojon igen, någonsin igen i värsta fall, men jag får helt enkelt ta mina upplevelser med mig och lära mig av det jag fått erfara. Livet går vidare.
Till nästa vecka har jag att skriva två uppgifter i historia, en bra vampyrnovell för mitt MVG i Svenska C, ett föredrag om irländsk-engelska, plus att jag skall arbeta på go-carten på söndag. Man har mycket att stå i, men det är väl det enda rätta. Utan saker att göra blir min släkt helt CP, det har jag fått se flertalet gånger. När vi inte får arbeta med något blir vi som alkoholister som inte sett en droppe sprit på diverse månvarv. Det är läskigt, som ni kan förstå.
Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag försöker tänka ut vad jag ska göra med allt. Skolan, familjen, kärleken, livet, mig själv. Allt är en stor röra, och allt jag trodde mig förstå helt klart börjar bli alldeles mörkt och förstört. Ingenting får bli som jag tänkt mig. Igår kunde jag inte sluta tänka på hur jävla ful jag egentligen är. Jag har aldrig intalat mig annat, men igår så kunde jag inte släppa det. Jag äcklar mig själv, och jag ville bara slita mig ur mitt eget skinn, men oturligt nog går det inte alltför väl. Jag har väl bara mig själv att skylla att jag ser ut som jag gör, och det får mig att bli än mer frustrerad. Ingen ser åt mig, allas blickar glider av mig, som om jag var något som inte var värt att lägga notis om, eller som man inte vill veta av.
Livet är inte alltid rättvist. Det tog min farbror som inte förtjänade döden, det gav min vän Johan ett öde han minst av alla borde få dras med, och det gjorde så att många andra behandlas sämre än de förtjänar. I jämförelse är mitt dilemma ingenting, men jag kan ändå inte sluta gräma mig över den skit jag får dras med. Ända sedan jag var ung har jag varit en obotlig romantiker, med en stor nervositet, ett stort hjärta, en oförmåga att prata med flickor och ett utseende som får mig att inte känna mig värd någonting. Alla är utseendefixerade på något sätt, det är vad jag tror, jag är sådan själv. Många som jag har tyckt om har rynkat på näsan, gått vidare och aldrig vänt om blicken igen, och ensam sitter jag kvar på min bänk och väntar på någon ny. Varför skall det vara så, frågar jag mig själv. Är jag så himla annorlunda från alla andra? Jag som alltid försökt se det positiva hos människor, lyckas aldrig få någon att se det positiva hos mig. Om det nu finns nåt...
Jag skall inte slösa bort er tid mer än nödvändigt, ni har säkert bättre saker för er ändå. Jag ville bara lätta min börda en aning, det är allt. Vi kanske hörs, och lova mig att ni tar hand om er, för ni är det enda som betyder något för mig just nu.
Tjubb...
Thursday, May 31, 2007
Tuesday, May 22, 2007
Dagarna närmar sig sitt slut
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:
Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.
Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.
Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"
Tjubb!
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:
Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.
Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.
Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"
Tjubb!
Sunday, May 20, 2007
Utvald, och kanske inte av dåliga anledningar.
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.
Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.
Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!
Får jag föna ditt underliv?
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.
Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.
Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!
Får jag föna ditt underliv?
Sunday, May 13, 2007
Den sista tiden
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.
En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.
Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.
Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.
En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.
Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.
Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!
Subscribe to:
Posts (Atom)
