Förlorade drömmar och sviktande sallader.
Det är konstigt hur man kan tvivla på sig själv till en sån grad att man faktiskt tycker att man inte är värd ett skit eller kommer kunna åstadkomma ett skit för den delen. Ingen? Nähä... då var det bara jag då... *suck*
Människors humör kan skifta av de mest underliga saker. Oftast har detta att göra med en hemsk sak som kallas hormon, men det är en annan historia. Just den här historien handlar om en pojke som ville bli en man, och som trodde han mådde bra i själen, ända tills han ramlade ned i samma grop han försökt kravla upp ur. Dessutom handlar den om rockar av finfin lamapäls, och några korta reklamavbrott.
Jag har faktiskt börjat må bättre vad det gäller mig själv. Jag är fortfarande paranoid när jag hör folk som skrattar, för det är sån jag är. Tack vare min uppväxt, och bengtsfors, så har jag det programmerat att det betyder att någon hånar mig. Men jag har lyckats att sluta bry mig om dem verkligen skrattar åt mig. Och det kallar jag en mindre vinst.
Nej det som fått mig att må dåligt de senaste dagarna är den osäkerhet som jag vill ignorera. Den som får min tunga att svika mig och mitt hjärta att lida. Jag har nu frågat Anna två gånger om hon skulle vilja gå på bio, helt oskyldigt faktiskt, och båda gångerna fått svaret att vi får se. Dessa tre små ord sätter en okontrollerbar reaktion i gungning inuti Niklas huvud. Denna reaktion kallas tvivel. Tänk om hon inte gillar dig? Tänk om hon bara är snäll mot dig för allmäna skäl? Tänk om hon skulle hata dig om du frågade om hon gillade dig? Tänk om? TÄNK OM?!
Jag vill bara fråga henne för att få det överstökat. Men skulle det förstöra vår vänskap? Vi är inte -så- nära ändå, men vi har kännt varandra i två år. Jag tänker att det är för tidigt att komma in på ämnet, hon kanske skulle bli orolig för att jag känner starkt för henne utan grund, och bli skrämd av det. Det har hänt förr berättade hon för mig. Fast skillnaden var att en kille hon sett i 20sek och pratat med för att han var ensam sade att han älskade henne... så det är väl inte samma sak... eller? Tvivel.
Andra saker som stört Niklas i veckan är det faktum att den linje han planerat att söka till i september kanske ska läggas ned. Så Niklas begav sig ut på nätets vågor och sökte nya alternativ, och fann två: Falun och Karlshamn. Dalarna och Blekinge. Dessa ligger långt bort som man lätt kan förstå, och Niklas känner inte för att lämna vänner i Värmland och Dalsland... han har fått kämpa hårt för att få dem i första taget. "Vänner tappar kontakten med tiden" har far sagt i flera år "så håll nära dem du har starka band till."
Far... Han frågade mig igår vad jag tänkte söka till, trots att vi redan talat om saken ca fyra gånger. Men far vill inte acceptera verkar det som. Far vill att Niklas skall läsa i Trollhättan (med största sannolikhet därför att far då får gratis och näraliggande arbetskraft på restaurangen, som om jag inte redan arbetat nog för honom!). Far vill att Niklas skall läsa juridik, direkt efter gymnasiet. Det är bäst att läsa då säger han, då är huvudet redan inställt på studier. Men Niklas huvud klarar inte av mer vanlig skola, än midre högskola. Spelutbildningen är iallafall något som liknar arbete mer än studier, och det är det Niklas drömmt om att syssla med sen början på högstadiet. Och när Niklas berättar detta så anser far att det inte är någon idé att hålla på med sånt "lek". Men Niklas vill inget hellre. Niklas kan studera något -vettigt- efter han fått en paus.
Jag måste börja tänka på sökandet efter studier, nu! jag skall tala med SYO så fort det går. jag har ingen ide om hur man gör för att ansöka om studieplats, så jag behöver hjälp. Jag har skickat mail till olika läroplatser i landet och de säger alla att det finns chans för mig att få en plats. Jag behöver inte vara bra på att rita. Jag behöver inte redan kunna använda 3-D program. Jag kan komma som jag är, med min fantasi och min lust för att skapa.
Projektarbetet rinner på helt ok nu faktiskt. om jag håller samma takt kanske det kan bli nåt av det iallafall! Jag önskar bara att jag fick de få pusselbitar som saknas mig. Jag vill bli hel, för en gångs skull i mitt liv. Jag är en drömmare. En drömmare som aldrig vågat agera ut sina drömmar. Kanske jag kan göra det, men tvivlet ligger och svärtar mitt sinne. Jag vill bara säga till henne. Kan jag göra det? jag vet inte....