The answers are not out there, but in here

Vad ska man säga? Nu har jag bott långt hemifrån i över ett halvår, och allting känns bara så... rätt. Mitt place är det mysigaste som finns, staden är vacker, speciellt om våren, och folket här är helt underbara. Att sedan utbildningen ibland kan kännas som en återvändsgränd och komplett hopplös är en annan sak. Vi kämpar på allihopa, och har våra tvivel, men vi tror också. Vi tror att vi kan komma ut i världen och få jobb, jobb som vi vill ha, och om de inte finns får vi göra dem själva. Så enkelt är det.

Min dygnsrytm är något mer upp-fuckad än vad den brukade vara, men jag försöker komma in i en någotsånär normal peu en peu. Om jag nu bara kommer igång med träningen kanske det skall gå lättare. Efter att ha slagits i två timmar lär man ha det lättare att somna om kvällarna.

Så vad har mer hänt sedan sist? Jag har börjat med den nästintill omöjliga handlingen att lära mig spela gitarr, något jag velat länge. Jag har börjat lära mig hur man kodar c++, om än bara grunder. Jag har blivit närmare vän med ännu flera här nere, och jag har dessutom blivit invald som kassör till studentkåren.

Oh right... there also is this girl...

Jag blev ganska chockad när jag började lära känna henne. Hon låg hemma och var sjuk, och jag var allmänt deprimerad. Vi började prata någonstans runt midnatt, och slutade inte förrän solen gick upp, och så fortsatte det i någon dag. Jag sov inget vidare, men det spelade ingen roll när man var så glad över att ha mött någon som var så lik mig själv att jag nästan inte kunde sluta le.
Hon är faktiskt den första person som jag någonsin kunnat säga "Vi har så himla mycket gemensamt" till, och det säger en hel del. Att hon sedan ärligt öppnade sig för mig, och sade att det var "något visst med mig" gjorde att jag nästan kunde börja gråta.

I'm not invisible anymore. The world isn't entirely blind.

Men vad hindrar då mig från att ta henne i mina armar och säga att jag tycker om henne?
En hel del...

Jag är rädd för att hon bara vill vara en vän
Jag är rädd för att hon inte ens kan gilla mig på det sättet
Jag är rädd för att hon inte kan släppa sitt förra förhållande
Jag är rädd för att hon är sådan mot alla, att jag ser mer än vad som finns
Jag är rädd för att hon...
Jag är rädd helt enkelt, ok?

Jag kommer aldrig ifrån den där rädslan, jag har min uppväxt att tacka för det. Jag är inte så stark, smart eller unik som jag förr ville tro. Jag har kanske inte den där framtiden jag visste jag skulle kunna få.
Men ni skall fan veta att jag försöker.
När jag pratar med henne så känner jag åtminstone hur jag vill ha den styrkan som krävs för att skydda henne, för att se till att ingen behandlar henne illa. För andra kan jag få den där styrkan, men inte för mig själv. Lustigt det där.

Det enda jag kan göra nu är att vänta och se, om det finns en chans kommer jag ta den, men annars...
Då kommer jag att stå där som vanligt, villig att skydda dem jag älskar, men som inte kan älska mig tillbaka. För dem offrar jag gärna min egen lycka, för jag är nog inte värd den ändå. Det enda jag duger till är att hjälpa dem, så de kan få den lycka de förtjänar, och om jag med mina armar kan hjälpa dem att få den skall jag skydda dem tills allt som består är ärr och tårar.

That's just the kind of guy I am.

Please don't hate me for it.