Framsteg och den bästa helgen någonsin.

Den unge mannen satt där på sin bänk vid tunnelbanan, ensam med en tom blick och kramade om en pappersbit som en gång hade haft den distinkta formen av ett hjärta. Hans hjärta. Men nu var det sönder, hopklämt till en ojämn boll som endast kunde uppfylla ett syfte som skräp. Den unge mannen slängde så sitt hjärta i den överfulla sopkorgen till höger om bänken han satt på. Bollen flög med en okänd kraft mot sitt mål, men den blev inte mottagen till skräpets livsstil och fick så nöja sig med en plats på det smutsiga stengolvet. Förbipasserande gick på den, sparkade den, trampade den, precis som om de varit en förälskelses nekande gensvar som krossar unga människors liv. Hjärtat rullade efter en spark från en ung pojke med för stora byxor ned på tågspåret. Där låg det och väntade på sin slutgiltiga undergång, på att krossas för sista gången. Den unge mannen reste sig med ostadiga ben och gick sakta mot kanten. Där såg han ned på sitt hjärta som låg där på sin dödsbädd av metall och han hörde ett susande i tunnelöppningen och kunde se ett ljus uppenbaras från den. Han kände en tillhörighet med sitt hjärta, där det låg på spåret, och han kände att det skulle krossas när som helst. Han lade handen vid sitt bröst och kände efter en känsla, en känsla av liv, en känsla av hjärtat. Något ryckte till under handen med regelbundna slag, något som tycktes ytterst likt ett hjärta, men det saknade något. Mannen visste att hans hjärta lämnat sin boning och ändrat form, ty han visste att ett hjärta skall ge ifrån sig mer än slag. Hans hjärta låg kvar på sin ensamma plats och mannen ville ta det tillbaka, han ville än en gång bli hel, och han lyfte sitt ben för att kliva ned till det. Ljuset och ljudet kom allt närmre, och tiden kunde tyckas stå stilla i det ögonblicket när mannen lade sin vikt på sitt främre ben och tunnelbanetåget kom ut ur den mörka tunneln. Vad var han för människa om han inte längre hade ett hjärta? Kunde han leva utan det? Han längtade efter det, trånade efter dess värme, och därför hade hans ben lyft sig mot den uppenbara undergången. Ett förlorat hjärta kan man endast få åter genom att förlora livet. Det visste mannen, och han var beredd att offra sitt för att få tillbaka det som han hade förlorat. Just när steget var taget, och hans öde skulle beseglas mötte hans blick några små ord som stod nedklottrade på hans hjärta. "Du är speciell". Han visste inte varför men de orden fick hans fot att åter placera sig på det hårda, kalla golvet. Tåget passerade i en dåraktig fart, utan att sakta in, och den unge mannen stod kvar på perrongen och kände sig än en gång hel. De små orden som han själv hade skrivit fick honom att inse att hjärtat inte alls försunnit. Han lade än en gång handen på tomrummet i hans bröst och kände de nu hårda, snabba slagen mot sin kalla handflata. Det fanns där, hans hjärta, och det hade aldrig försvunnit utan bara blivit sårat. Han visste nu innerst inne att han skulle läka sina sår, att hans hjärta skulle finna en plats i världen, och att livet inte behövde ta slut för en dum pappersbits skull.
När han stod där kom ett nytt tåg ut genom tunneln, och det stannade framför honom. Dörrarna öppnades och släppte ut en varm bris mot hans ansikte som tycktes välkomna honom. Tåget erbjöd honom en skjuts någonstans, en resa som skulle leda honom framåt. Men vart? Utan att veta vad framtiden skulle ha i plan för honom lyfte han sitt nu stadiga ben.
Ett hjärta kan alltid läka, tänkte han för sig själv, medan han gick över den tunna springan till tåget och förbi de glasbeklädda dörrarna.
"Se upp för dörrarna, när dörrarna stängs."

Så kan det gå när en sårad person lyckas reda ut sina innersta tankar. Hoppas ni gillade denna sorgliga historia, för jag tänkte nog skriva några till, fast inte för att de behöver vara sorgliga. Nu tycker jag att vi dröjt lite väl länge vid det här skedet som kalla intro, så om ni inte misstycker skall jag gå vidare. Men först middag.

En middag och bit butterkaka senare:
Wmiii vad den här helgen har varit mysig. Johan Wibke och jag reste hem till mig med en koffert full med konfektyr och krokiga hattar. Totororna tittade tvivelaktigt vid vårt tarvliga försök att vara totalt seriösa. Jag hittade till slut mina sedan länge försvunna två hekto té, och lyckades skrämma vettet ur Wibke med hjälp av Johans mumindalenhistoria. Vi kollade på studio ghibli filmer, till vilka Wibke somnade i mitten i två fall av tre, och satt och pratade massa saker fram till morgonen. Vi öppnade oss alla och uttryckte våra känslor, vår längtan och vårt hopp för framtiden. Jag lyckades dra ned den positiva stämningen med mina tragiska berättelser, men tack vare att laman och "tecknaren" är såna underbara människor fick de mig att inse att man inte behöver stressa fram i livet för att finna kärlek. De fick mig att inse att jag inte behöver ändra mig för att passa in, vilket jag faktiskt har tyckt men aldrig riktigt vågat att uttrycka själv. Jag kände att jag och Wibke fick en allt djupare relation och att jag och johan nu verkligen funnit vart vi har varandra, jag fick tillochmed låna en underbart skön och välluktande halsduk som var grå, och Wibke fick leka snusmumrik för en kväll. munspel och plastelgitarrer, och Lasse, vänskapskramar och brasor blandade ihop sig till en fin smet som endast kan kallas lycka. Det är för såna här stunder jag lever, tänkte jag för mig själv och lade sen Wibke tillrätta där hon sov i soffan och önskade henne en god natt. Morgonen grydde med en klängig farsa i antåg och en närmande vardag, men stugan förblev en trevlig plats ända till 18.45, då jag först körde hem laman till sitt slott i kärret och efter en välbehövd hejdå-kram som hetteduga sen startade bilen en gång till för att bära tecknaren till sin hemplanet. På vägen beslutade sig Salkin och Wichmedh att de tillsammans skulle tatuera sig med gänget innan sommarens slut och hjälpa varandra färga håret vitt. Hitsugaya-taischo-da! *hosthost* Nej jag skall inte bli cosplayer. vad tror ni om mig egentligen.

Söndag morgonen grydde med en far som klagade på allt jag inte gjort och ringde endast för syftet att lägga ett mörkt moln över mitt fina humör. Hoppet krympte blixtfort då jag ringde till Mike och fick reda på att han bajschade på det inplanerade pluggmötet. Det känns som om den mannen har blivit allt mer osocial mot mig, och jag oroar mig mer och mer för att hans skall slänga bort sitt liv och sina drömmar bara därför att han inte orkar flytta bort från sin kära säng. Så jag sket i honom och inledde dagen med stadig frukost och två avsnitt av Utawarerumono, bästaste serien på länge trots att Naruto nu äntligen har återbördats till sin forna glans, fast bättre och med fler bandanas. Innan jag började plugga för provet han far ringa igen och anmärka på att jag gjort fler fel och att vi skall tillbringa mestadelen av sportlovet i skogen. Ved behövs sade han, jag vet det sade jag. Han ger mig aldrig ett val, hur mycket han än vill att det skall låta som det. Han klagar mycket på att jag aldrig gör något arbete på impuls, som bror, men det kan bero på att jag aldrig hinner innan han ger mig det i uppgift. *suck* Jag vill härifrån, fast ändå inte.

Kärleksproblem till trots så mår jag nu bra igen. Jag har klarat att komma över den stora smällen av att Anna bara vill vara min vän på förvånandsvärd tid. Detta skulle aldrig ha varit möjligt om det inte vore för Johan, och alla andra som stod bredvid mig och höll upp mig när jag föll handlöst ned mot den hårda betongen som ville skrapa mina knän.(Sen så hade det väl aldrig heller hänt om det inte vore för er, så jag kanske snarare skulle skylla på er än tacka er... just kidding :P)

Niklas sitter och rättar till hela bloggarkivet på en ren nyck, och upptäcker vad han skrev om Anna och sina känslor. Fasen vad allt skall gå åt fel håll.

Med vänner klarar man allt, även de svåraste delarna i livet kan man klara sig igenom om man har en trogen kamrat vid sin sida. Det känns just nu som att jag har fler sådana än någonsin, och några mindre viktiga men ack så viktiga ändå samtidigt. Det känns lite skit att jag svek Andreas, min äldsta och bästa kompis, genom att inte ringa till honom och planera en kvalitetstid session, och sen inte heller ringde honom dagarna efter. Han och jag glider allt mer isär känner jag, våra intressen blir inte de samma och han blir allt mer fäst vid sin dator och WoW. Jag accepterar det och kan bara hoppas att vi kan träffas inom den närmaste tiden, för jag saknar honom... på ett helt manligt och heterosexuellt sätt.

Jag skall nu lägga ner mig i Tomenias värld, skriva av hela min själ om allting jag vill klara av och bli en bättre människa. Boken, Manus, Koncept, Noveller, Dikter ochmassa andra saker som blir hur kul som helst! Jag har ambitioner och orealistiska drömmar, ne? Det kanske kan bli nån ordning på det här livet trotsallt!

Tandblekning - just nu 895:- för er som bryr er!