Oväntade händelser i Novembermörkret.
Ibland så kan de konstigaste saker hända på en annars så normal dag. En bortsprungen hund kan lära sig fylla år på en parkbänk, ett historiaprov bli avbrutet av golfspelande antiloper, och kanske en perfekt engelskauppsats får G-, pga en pågående HIV-epedimi bland småbarnen. Den här dagen så hände det högst oväntade att Niklas i matsalen, förtärandes på en alltför ljummen och slaskig torsk, fick en dejt till studentbalen.
Ni kanske börjar undra när ni får höra det här, så låt mig ta allt från början. Allt startade med Lovisa, så som många saker gör (förutom en våg av gay-tolerans), då hon så humoristiskt ställde frågan om inte jag och min vapendragare Mike skulle gå tillsammans på den slutgiltiga sammankomsten för champagne fyllda 18-åringar, studentbalen. "Gayskämt," tänkte Niklas och drog på smilbanden för syns skull, "så ovanligt." Detta däremot startade en disskussion som fortsatte över historialektionen inpå matrasten, då några andra klasskamrater och Anna och hennes vän hakade på till matsalen. Blöt sprödbakad torsk, det svider i näsborrarna, så man häller en oidentifierad sås över skräpet för att dölja lukten. Sen visar det sig att just såsen var problemet. Alla pratade om vem dem skulle gå med på balen och vad som gjordes där. Två av tjejerna drog samma skämt igen: "Du och Mike skulle ju kunna gå", Niklas drar inte längre på banden, de har tröttnat på dessa eviga "humorister". Anna nämner att hon skulle vilja gå på balen med oss, sin gamla klass, och jag säger att hon ju -är- en del av vår klass och därför måste följa med. Här kommer det Niklas länge tänkt på men inte trodde skulle ske så snart.
Allt börjar med Lovisa.
"Kan inte Anna gå med Niklas!" utbrister hon och ler stort, och ser frågande på oss båda. Jag registrerade inte allvaret i förslaget innan Anna skinit upp med ett av sina trademarkade leenden (om dem inte redan är det, så gud hjälpe mig borde de vara det) och sagt att det skulle vara jättetrevligt. Utan att själv hinna förstå vad som just hänt, så svarar Niklas att det faktiskt -skulle- vara jättetrevligt. Utan att någon säger det så är det nu bestämt, eller så känns det åtminstone som. Jag vet inte hur eller varför det hände, det bara gjorde det.
Problemet som då uppstod berodde på att Niklas, oturligt nog som vi alla vet, föddes med ett otroligt dåligt självförtroende. Dessutom så förbannar jag denna dag att Kenneth lärde mig att ifrågasätta, då jag inte kan sluta tänka: Menade hon det verkligen? Kommer det uppfyllas? Var det ett skämt? Gillar hon mig på riktigt? Hjärnan svarar med stora svulstiga nej i mango på alla punkter, men något annat mycket mosigare och kladdigt säger: "Kanske".
Och här står jag (eller ja, sitter ned, ni förstår vad jag menar) med fler frågor än någonsin, en vän som är alltmer positiv för det jag önskar, och en flicka som jag faktiskt -tycker om-, ingen falsk kärlek, som har min MSN. Och det anser jag vara ett steg, kanske ett bakåt, eller ett framåt, uppåt är lite svårt, men ett steg "non the less".

Jag skulle vilja skriva mer om det virrvarr som just nu är min hjärna, men jag behöver förstå det innan jag kan yttra frågan vidare, så därför, aufvidersen, eller nåt.

"Finally... Recognition!"