Oväntade händelser i Novembermörkret.
Ibland så kan de konstigaste saker hända på en annars så normal dag. En bortsprungen hund kan lära sig fylla år på en parkbänk, ett historiaprov bli avbrutet av golfspelande antiloper, och kanske en perfekt engelskauppsats får G-, pga en pågående HIV-epedimi bland småbarnen. Den här dagen så hände det högst oväntade att Niklas i matsalen, förtärandes på en alltför ljummen och slaskig torsk, fick en dejt till studentbalen.
Ni kanske börjar undra när ni får höra det här, så låt mig ta allt från början. Allt startade med Lovisa, så som många saker gör (förutom en våg av gay-tolerans), då hon så humoristiskt ställde frågan om inte jag och min vapendragare Mike skulle gå tillsammans på den slutgiltiga sammankomsten för champagne fyllda 18-åringar, studentbalen. "Gayskämt," tänkte Niklas och drog på smilbanden för syns skull, "så ovanligt." Detta däremot startade en disskussion som fortsatte över historialektionen inpå matrasten, då några andra klasskamrater och Anna och hennes vän hakade på till matsalen. Blöt sprödbakad torsk, det svider i näsborrarna, så man häller en oidentifierad sås över skräpet för att dölja lukten. Sen visar det sig att just såsen var problemet. Alla pratade om vem dem skulle gå med på balen och vad som gjordes där. Två av tjejerna drog samma skämt igen: "Du och Mike skulle ju kunna gå", Niklas drar inte längre på banden, de har tröttnat på dessa eviga "humorister". Anna nämner att hon skulle vilja gå på balen med oss, sin gamla klass, och jag säger att hon ju -är- en del av vår klass och därför måste följa med. Här kommer det Niklas länge tänkt på men inte trodde skulle ske så snart.
Allt börjar med Lovisa.
"Kan inte Anna gå med Niklas!" utbrister hon och ler stort, och ser frågande på oss båda. Jag registrerade inte allvaret i förslaget innan Anna skinit upp med ett av sina trademarkade leenden (om dem inte redan är det, så gud hjälpe mig borde de vara det) och sagt att det skulle vara jättetrevligt. Utan att själv hinna förstå vad som just hänt, så svarar Niklas att det faktiskt -skulle- vara jättetrevligt. Utan att någon säger det så är det nu bestämt, eller så känns det åtminstone som. Jag vet inte hur eller varför det hände, det bara gjorde det.
Problemet som då uppstod berodde på att Niklas, oturligt nog som vi alla vet, föddes med ett otroligt dåligt självförtroende. Dessutom så förbannar jag denna dag att Kenneth lärde mig att ifrågasätta, då jag inte kan sluta tänka: Menade hon det verkligen? Kommer det uppfyllas? Var det ett skämt? Gillar hon mig på riktigt? Hjärnan svarar med stora svulstiga nej i mango på alla punkter, men något annat mycket mosigare och kladdigt säger: "Kanske".
Och här står jag (eller ja, sitter ned, ni förstår vad jag menar) med fler frågor än någonsin, en vän som är alltmer positiv för det jag önskar, och en flicka som jag faktiskt -tycker om-, ingen falsk kärlek, som har min MSN. Och det anser jag vara ett steg, kanske ett bakåt, eller ett framåt, uppåt är lite svårt, men ett steg "non the less".

Jag skulle vilja skriva mer om det virrvarr som just nu är min hjärna, men jag behöver förstå det innan jag kan yttra frågan vidare, så därför, aufvidersen, eller nåt.

"Finally... Recognition!"

Ett sinne förvirrat, och en känsla överkommen. Livet ser mindre svart ut, när det täckts av den mörkaste röd.
En människas hjärna är otrolig. Den kan i den ena stunden fungera som en väloljad klocka, för att sedan bringa in en mycket stor motorsåg och sprätta flis åt alla håll. Som tur är funkar denna process även i motsatt riktning, men då med mindre trä och mer förzinkade womba-rör. Mitt eget exemplar fick denna vecka en hel genomkörare av alla sinnesstämmningar som finns dokumenterade i Encyklopedia-Galaktika. Från ren deppression till medelmåttig lycka, till domedagstankar för att slutligen hamna på slutstationen allmänt fröjdsam.

Uttrar tycker inte om ateister med liknande konsonanter i deras titlar enligt medelmåttiga amerikaner. Inte heller vill lamor från Puerto-Rico regissera filmer längre. Beror antagligen på alla dessa älgar som drar åt sig nudisternas gunst.

Är alla människor lika mycket värda? Är livet verkligen värt att leva i ensamhet? Kan norrmän verkligen tala engelska? Dessa frågor flög igenom min å så mörka hjärna i dessa bistra tider, och fann ett fäste som inte riktigt höll i längden. Måste nog beskyllas på deras undermåliga klättringsutrustning. Men ack vad gör väl det? De skulle ändå bara ha bringat slafsiga motell och 0-stjärniga restauranger till ett redan fjäder-plockat sinne.

Att ha en egen stuga är ganska mysigt, och dessa framtidstankar som hemsöker mig slog nya rekord när jag och Mike slappade i de -stora- sköna sofforna. Jag har faktiskt aldrig haft liknande sinnesbilder förr, men jag kan säga som så att de bringade ljus till ett mörkt rum.

"Hon satt i mitt knä
hennes ord likt vinden
inget kunde få mig så kär
en ensam tår på kinden"

Har jag det som krävs? Martini drickande nervceller ekar i mitt inre. Jag trycker på mute och går ut genom dörren, som öppnats bara för mig. En trappa uppenbarar sig framför mina fötter, varje steg som en klippavsats. I mitten stod Hon, med leendet jag lärt mig älska. Vid dess fot stod jag, och sträckte ut en hand.

"Känn min sorg,
känn min lycka
varje dag försvinner
bortom livets krön
jag finner min egen väg
om jag letar på rätt plats"

Sträcker ut en hand.

Gaseller och fontaneller, Rättstavning och Ångesten
Jag mådde än en gång som skit när jag vaknade i morse. Samtal och ifyllda tabeller, stämpeln: sjuk; i pannbenet, denna gången i lila nyans av grön. Jag kände mig bättre senare på förmiddagen, men låtsades må lika mycket bajsh för att slippa frågor. Pappa ringde och frågade hur jag mådde, sen kom han till den riktiga orsaken till varför han vill känna av mig: "Ska du med och jobba på fredag?" Kanske jag överdriver, vem vet? Det enda jag vet är att det är så det känns djup nere i hjärtat.
Eftersom sjukdom ofta för mig innebär att spela tv-spel hela dagen, på ett ganska hjärndött sätt, så fick jag mycket tid till att fundera över min så kallade "dröm" här i livet. Har jag vad som krävs för att skriva en gripande fantasy-roman? Finns det en chans att någon faktiskt skulle vilja läsa det jag skriver? "Knappast!" skriker varje nervcell i min hjärna och rör iordning dubbla martinis som jag aldrig gav dem. "Minderåriga skola ej dricka mer än två flaskor absint" sade Herren och dansade chottis med limegröna älvor på pridefest. Varför måste min rädsla för misslyckande alltid komma upp i skallen när jag behöver den som minst? För några dagar sen så dök en annan tanke upp: Om jag inte kan nå mitt mål, vad i helvete skall jag då göra?

Sex fot ned.

"Nothing is meant to last
yet we live in this world
searching for happiness
the blue bird flies away"

Jag fann mig själv ifrågasätta mina känslor för Anna. Ljuva, snälla, söta Anna. Jag kom ihåg hur jag kände för henne för två år sen, och frågade mig själv: "Är du säker på att du inte inbillar dig en massa saker?"
Precis som Salkin skulle ha svarat: "Jag vet inte"
Och precis när min hjärna vill stänga ned fabriken p.g.a. för mycket neggo, så dyker bilder upp, tankar om framtiden. Om händer tätt omslutna, om böcker bundna, om upplevelser genomlevda. Kan det bli sanning? Kanske om jag sätter igång nån jävla gång!

Hur mår jag egentligen? Kan det vara normalt att alltid vara så förbannat deprimerad? Inte fan kan jag svara på det själv. Inte heller vet jag varför jag alltid beter mig som en idiot mot dem jag bryr mig om och vars vänskap och kärlek jag värdesätter högst av allt. Om någon av er läser detta, förlåt. Ett ord kan inte ge rättvisa, men det är ett försök.

Ingen människa har någonsin fått mig att gråta lika mycket som mig själv, och det är inte vad jag själv kallar bra existens. En jävla lama skulle man vara.

"The blue bird flies away"

Sträck ut en hand.

Umgänge, sprit och en gestikulerande lama.
Förra veckan slutade ganska så fluffigt, med mig tagandes med Mike och Johan till Trollhättan för att snylta på allt vad sprit och mat hette. Vilgot hade varit stolt över oss. Jag köpte på tok för många dvd-filmer, men det finns inget som går upp mot nyöppnad hårdplast förpackning. Har den där hjärncells-dödande-genom-kvävning-och-dålig-poesi effekt. Vi hade allmänt trevligt, lyssnade på Jim's skrålande "cheers" uppmaningar och suveräna gitarrspel, och så plågade jag och Johan ihjäl Mike med Billie the Vision, som tillslut verkar ha funnit ett fäste i hans å så röriga inre.
Under resan så fann jag det svar jag så länge letat efter. Johan är en lama. Det förklarar allting, bland annat varför han är så fascinerad att sprejlackera mig med diverse vätskor. Jag kände att något inte stämde under turen hem, och jag antog att det var en flicka från Uppsala som låg och spökade i vissa passagerares annars så rosa hjärnor. Jag har aldrig varit så glad för någon annans lycka förr, och jag kände att helgen vart väldigt lyckad. Och jag hoppas att jag fortfarande har vänner att åka med nästa gång.

Jag skrev ett nytt mail till Sofia i måndags. Jag hade faktiskt börjat ge upp hoppet när hon knappt hälsade på mig på säffle-tivolit, men nu fick jag reda på i svaret att hon hade en pojkvän. Detta gjorde mig förvånansvärt igenting, absolut nada faktiskt. Jag tror inte ni riktigt förstår hur lite jag brydde mig, det var alltså.... zero. Detta bevisade den tanke jag haft väldigt länge nu, det var bara en förälskelse, en liten sådan, en av många jag haft och även denna utan grund att stå på. Det gjorde mig även lugn i mitt annars så kaotiska sinne, för nu kunde jag äntligen gå över det som hände, eller rättare sagt inte hände. Sofia och jag är vänner nu, det har vi ju alltid varit från hennes synvinkel, men nu finns det inget annat dolt bakom masken.
Ända sedan tivoli-händelsen så började jag fatta mer och mer tycke för Anna, jag hade inte sett henne på ett helt år och när hon kom tillbaka efter sommaren så kändes det som om jag hade hittat en länge försvunnen pusselbit. Med henne känns det faktiskt som att jag skulle kunna vara en del av hennes liv, och hon en del av min. Jag fruktar ibland att hon skall vara som alla andra mina förälskelser, orealistisk och omöjlig, men det känns ändå som om hon... och jag... skulle funka, så enkelt är det. Varje gång jag ser henne så vill jag bara brista ut i ett lika stort leende som det hon ger mig, men då skulle mina käkben stämma skiten ur mig.

Jag har aldrig varit bra på att läsa av vad folk tycker om mig. Värst är det med "dom" då jag aldrig riktigt har varit i kontakt med deras "sort". De skrämmer mig på vissa sätt, och jag känner en viss samhörighet med en viss 40-åring. Men med Anna så känns det... annorlunda, får man säga så? Mike menar att hon lyser upp när hon ser mig, men jag mitt neggo tror att hon bara är allmänt trevlig. Hon frågade om hon fick intervjua mig om lajv, för skolan, och jag ser det som ett fint tillfälle att inleda en djupare relation. Jag vill verkligen vara den där som bara går fram till den person jag gillar och säger mina känslor rakt ut. Men ack så föddes Niklas med dåligt självförtroende, ni vet det där som dom kletar in i örat på dig när du sitter där på din 13års dag, och du helt plötslig blir varse om ditt utseende.
Jag vill verkligen lära känna henne bättre, frågan är om hon vill lära känna -mig-, inte den där killen som knappt säger nåt vettigt i skolan och försöker vara så rolig som han kan, utan -mig-. Men kanske -hon- är -annorlunda-, kanske hon kan finna sig i det underliga som ligger i att tycka om någon som sticker ut, och jag menar inte på det bra sättet. Vem vet, kanske har det jag hela tiden letat efter legat precis under min näsa.