Mantran i duschen och andras misstag.

Det har nu gått ett bra tag sen sist tror jag, och det har hänt en hel del. Skolan känns allmänt seg och stressig, och den alltmer närmande deadlinen på projektarbetet hjälper inte till att lätta på stämningen precis. I vanlig ordning så gör jag samma misstag som alltid och väntar med att göra alla stora skolarbeten i sista sekund (eller dag, det skulle bli ganska svårt att skriva en uppsats på en sekund). Jag har gjort mindre lyckade försök att lära mig teckna människokroppen, och det enda jag har lärt mig från efterforskning är att kvinnor i regel är runda och mjuka medans vi män är kantiga och hårda. Tänka sig vad de kommer på nu för tiden! Att få energi till arbete blir helt enkelt svårare för var år man går i skolan, och inte hjälper det med att man fått en hotande syn av hur vuxenlivet kan bli. Nä tacka vet jag att vara spelnörd till döden och fantasyälskare i evighet, här skall vi inte bli gamla och prata reporänta och skatteåterbäring, det får alla andra -normala- samhälls-studerande grejja med. Växa upp, vad skulle det vara bra för?

En ovanligt hemsk affisch

de tillät att hänga i skolans korridorer.

Självklart var jag tvungen att stjäla den.

Ni sanna Silvrar lär första det dolda

budskapet i den här bilden.

Förra veckan blev det en spontan tur till Bengtsfors där Johan-kun och jag gick ned i parken och drack te och åt kakor. Mysigt värre. Vi hade ett av de mest givande samtalen i mitt liv, och det hjälpte mig verkligen att nå den där översta pinnen på stegen som jag alltid strävat efter att nå. "Arigato goshaimasu Johan-kun, watashi wa ganbatte nånting nånting?" (Japanskan i detta stycke bidrogs av Johan Helgesson, Lama, Druid, och en hel del mittemellan).

På torsdagen blev det tur till Stockholm med klassen. Vi spenderade hela 9 timmar i bussen tur och retur och jag tror att jag lyssnade igenom MP3:ns hela spelninglista 5-6 gånger totalt. Stämningen var relativt trevlig och sådär, men på hemvägen fick jag mig en rejäl dos av spontant dethopparuppiansiktetpådigmedennagelfilochbazooka depressionsattack. Jag visste inte riktigt varför men allt det hemska som hänt mig de senaste året hopade upp sig i en stor hög och lade sig över mig. Jag tvingades att gå igenom varje sak, tänka över den tills ögonen tårades, arkivera om den i hjärnan och tillslut blev det för mycket. Min historialärare Kenneth kom på mig med att sitta dödstyst och stirra ut i regnet som for förbi mitt fönster, och han förklarade för de andra att jag var på en plats där författare bara kan ta sig till. Vis man den där Kenneth, och det måste nog påstås att jag ser honom som en mentor, och han hade nog för övrigt rätt i det han sade. Väl i huvudstaden traskade vi omkring som irrande höns och tittade först på konst i nationella museet. Efter det blev det besök i en synagoga, och den coolaste religösa människan någonsin frågade oss om vi inte kunde fråga ut honom om alla fördomar vi hade mot judar.

"Men kom igen nu! Ni har väl inte kommit hela vägen från Säffle för att stå tysta och höra mig pladdra? Se så, fråga vad ni vill, ta upp varje fördom i kroppen! Vi är giriga, vi är rika och vi är de som egentligen ligger bakom Bush politik! Visst är det så?" Ett tag blev jag så hänförd att jag började fundera på att konvertera, men jag är inte så sugen på en omskärelse, och som förut nämnda persons mamma hade sagt:

"Varför vill ni bli jude? Har ni inte nog med problem som det är!?" Man måste bara älska unika människor.

Efter våra studiebesök fick vi gå fritt och jag och Mike-san spenderade tiden med att dra till Etnografiska museet. Där fick vi se bl.a.: Ett japanskt tehus, inga okarinor, en billig tubkikare, världens första och största womba, och en riktig kalashnikov. Se vad roliga saker man kan finna. Till sist gick vi till SF-bokhandeln, och tyvärr kunde Henning inte komma och hälsa, och på det viset missade han även chansen att se min fina Pölsabandana. Nåväl, nån annan gång kanske? Jag inhandlade för övrigt två Miyazaki filmer, tre Totoro-pins och ett äventyr till Trudvang. Pengar slösas bort värre än vanligt nu för tiden och jag är lite osäker vad jag skall lägga ut dem på framöver. Som avslutning blev det ett fint gruppfoto uppe vid kungliga slottet, av Madde, Anna, Mathias och Mike. Den sistnämnda lovade högt och tydligt att han aldrig mer skulle åka till Stockholm, eftersom "Det är en jävla håla!". Jag får nog faktiskt hålla med.

Folket stående vid slottet efter att ha

mobbat en stackars högvakt.

I fredags blev det allmänt skönt rollspelsmöte i Bengtsfors, och jag och Jens talade ut om hur läget var mellan oss. Att han hade ryggrad nog att be mig uppriktigt om ursäkt efter alla dessa år är verkligen beundransvärt, och jag kunde inte annat än säga att allt var förlåtet och be oss gå vidare i vår vänskap. Dalle överdrev sin karaktär och sitt rollspelande som vanligt, och Olle och Jens yttrade några för många könsord för min och Johan-kuns smak, men annars var allt jättetrevligt och fullt med presenter, bongotrummor, marshmallowbrasor och grillad korv.

Andra visa saker som jag och Mike-san kom på idag är att det mesta som händer alltid är någon annans fel, och att nynna på Halo-temat låter bäst i duschen i skolans omklädningsrum. Vi kom på detta tack vare lite mögel i tacket och vattenskador. Tro mig, svampdjur och förmultnat kakel kan vara -mycket- inspirerande.

Jag börjar se att tiden rinner ut för allt här i världen, även mitt bloggskrivande. Mitt timglas sitter på mitt skrivbord och påminner mig om det dagligen, och klockan på min vägg påminner mig om det varje sekund. Min filosofilärare frågade mig hur långt ett -nu- var, och jag tror att det är något som kan vara allt från en millisekund till en mindre evighet. Tiden uppfattas som den vill att vi skall uppfatta den, och man kan aldrig vara riktigt säker om hur snabbt den egentligen går. Någonsin kännt att en lektion eller tråkig släktmiddag går sakta? Det beror inte på att ni har tråkigt, utan det orsakas av att tiden inser att ni har tråkigt och gör vad som helst för att se till att ni får det ännu värre. Det gäller att ta vara på de ögonblick som går fort, de vi spenderar med vänner och människor vi bryr oss om, de vi använder för att göra något vi älskar, och de vi förbrukar för att inse vad lyckliga vi egentligen är. Ta vara på varje ögonblick, för till slut är det försent.

Ta hand om er allihop, och värdera den tid ni fått.