En lite rippoff till novell, för er som har lust.

Berättelsen om Rödluvan
Av Niklas D. Karlsson

Den här berättelsen är kopierad och omskriven till en sådan grad att man knappt känner igen originalet. Detta var helt min avsikt, och jag fann att en växling mellan allvar och komedi är en mycket bättre kombination än en stor tråkig röra med enbart en av dessa aspekter. Jag skrev allt detta helt utan respekt till världen och än mindre dess invånare. Jag tar inget som helst ansvar för dem som råkar illa ut av att läsa följande text. Trevlig läsning!

Det var en gång en tjej som hette Sara. Det var vad hon hette, men ingen på hennes skola kände till hennes riktiga namn, inte ens lärarna som undervisade henne, och de har ändå papper om såna saker! Sara var en ganska normal tjej, utan något som utmärkte henne, men hon hade ändå folk som såg ned på henne. Kanske det var så eftersom man ansåg henne onormal, eller för att hon var en tjej med dåligt själförtroende, eller så berodde det på tröjan. (Hemska varelser de där tonåringarna. De har en förkärlek för att såra andra och dricka sig redlöst fulla ackompanjerat till dålig musik, och så dras de till dåligt självförtroende som en haj till blod, eller en nyligen utskriven AA-medlem till en Pina Colada.) Nu var det nämligen så att det alla skrek åt Sara, viskade om henne och sade bakom hennes rygg när de syftade på just henne, var Rödluvan, och det berodde på den röda tröjan med luva som hon alltid hade på sig. De brukade ofta säga ”Samma skitfula tröja, varje dag!” och ”Kan ni fatta vilken nolla?” högt och tydligt när hon kunde höra dem. Det var vad de dagligen brukade säga, och Sara hatade dem för det.
Anledningen till att hon bar just den, och endast den tröjan hade hon aldrig berättat för någon, inte ens sin enda bästa kompis Anna, som faktiskt visste vad hon hette, men kallade henne för rödluvan ändå. Sara hade faktiskt inget emot att Anna kallade henne för det öknamnet, för de var vänner och det var trotsallt det namnet som Anna först trodde att hon hette, och ett första intryck är svåra att bli av med.
- Alla sade det ju till dig hela tiden, hade Anna senare förklarat. Så jag trodde att det var vad du hette.
Anna var ganska dum och naiv ibland, men hon var snäll som få, och det hade sett till att hon aldrig blivit mobbad eller utpekad av ”de populära” ungarna. Hon var som ett spöke som ingen lade direkt märke till när de letade efter någon att kasta glåpord efter eller anmärka brister hos. Hon hade blont hår, glasögon och var ganska normal fast ändå inte, vilket i sig sade mer om henne än vad den dyraste psykolog skulle kunna få fram. Anna och Sara sågs varje dag, vardag som helg, skola som fritid, och Sara kände sig väldigt ensam och mer utsatt om Anna inte var vid hennes sida.
Sara gillade inte att bo i staden där hon bodde, trots att den var ganska liten och bara hade en kommunalskola kändes den alltid för stor för henne. Hon ville ut på landet, där hon hade bott när hon var liten, och än en gång känna sig fri och få vara ifred från dem som såg ned på henne.
En dag innan Sara skulle gå till skolan blev hon tillsagd av sin far att de skulle till sjukhuset efter hon hade slutat. Sara hatade sjukhuset, med sina dofter och sina färger, allting där påminde henne om det som hade hänt när hon var yngre, anledningen till att hon bara använde den röda tröjan. Hon svarade aldrig sin far, och på vägen ut när hon tog på sig sina vantar, sin mössa och plockade upp sin ryggsäck och gick ut i hallen ropade han efter henne att han skulle bli lite sen, och att hon kunde gå iväg före honom till sjukhuset. Sara fick fram ett lågt ja och sprang ut ur dörren med en rännil av tårar på kinden.
Anna bodde på Saras väg till skolan, och hon brukade alltid vänta på Sara vid vägkanten, lika trogen som den mest nobla goldenretrievern i världen. Anna var ganska lik en golden, med det blonda håret och en förkärlek för att hämta pinnar. Hon ville bli skogshuggare, eller jägare, hade hon berättat för Sara och när hon då fick frågan varför, svarade hon bara:
- Nåt måste man jobba med, och skogen är ju häftiga.
Sara skakade på huvudet. Nog var Anna egen alltid. Hon närmade sig Annas hus men när hon gick runt gathörnet såg hon ingen liten trogen vän stå där. Sara beslutade sig för att vänta, men efter en kvart insåg hon att Anna måste vara sjuk idag och började småspringa till skolan för att inte komma för sent.
När hon sprang genom bostadskvarter och kom till den lilla parken innan skolan hade hon bara några få minuter kvar innan klockan skulle ringa in för den första morgonlektionen. Parkens träd reste sig högt över hennes huvud och tycktes nästan vilja omsluta henne helt och hållet. Hon var inte ensam i parken, där stod ett gäng av ungdomar, de som brukade mobba henne allra ihärdigast, och turades om att dricka ur en fickplunta. De var det där typiska gänget som alla skolor har, de där som skolkar dagligen utav ren lathet och inte bryr sig om vare sig sina betyg, sina lärare och än mindre sina föräldrar. Sara frös till på insidan, och hon visste att de skulle fälla någon kommentar så fort hon närmade sig. Trots det samlade hon mod och gick rakt förbi dem, men när hon trodde att hon var i säkerhet tog någon tag i hennes axel och höll henne i fast grepp. När hon vände sig om såg hon att det var den värsta av dem alla, Morgan suputen, som hade sina äckliga händer på henne. Han stank av sprit och cigaretter, och hans mörkröda, kortklippta hår som han lyft upp med antagligen en hel burk vax fick honom att mer likna en piassavakvast än den B-filmskådis han egentligen hade haft i åtanke när han gick till frisören. Morgan flinade elakt åt henne, och Sara kunde se att han inte borstat sina tänder den här morgonen. Han öppnade munnen och ropade åt sina kamrater, och stanken från hans käftar var olidlig!
- Nej men är det inte Rödluvan? Han fick genast sina vänners uppmärksamhet, och de fnissade alla högljutt. Kommer du för sent till skolan Rödluvan? Det var inte bra, då kan ju lärarna tro att du skolkar.
Sara kved av Morgans hårda grepp om hennes axel, och lirkade sig runt för att komma loss, men utan framgång. Han stod bara där och skrattade och stank av sprit, och hon var helt oförmögen att handla, mest på grund av smärtan i hennes axel men också av den vederstyggliga lukten från Morgans trut. Men när han hade hånat henne och skrattat åt henne en stund, som verkade vara i flera timmar, lossnade hans grepp för en sekund och Sara lyckades ta sig loss. Hon samlade alla sina krafter och knuffade till Morgan, som häpet föll och slog hårt ned i marken, och sprang så fort hon kunde mot skolan, och bakom sig kunde hon höra skratten öka likt en storm och deras skrik: ”Rödluvan!” Hon vände sig inte om, utan bara fortsatte springa tills hon var inne på skolgården, där hon hämtade andan och kände svetten rinna nedför ryggen och klibba sig fast i hennes t-shirt. Hon märkte mellan andhämtningarna att hon blev iakttagen av så gott som alla på hela skolgården, och med tysta steg gick hon mot ingången och hörde hur de flesta började fnissa. Hon önskade att Anna varit där så att hon inte hade behövt genomlida den här dagen ensam, men hon insåg att hon inte var så lyckosam och blev tvungen att spendera hela skoldagen ensam och utpekad.
Timmarna gick långsammare än vanligt verkade det enligt Sara. Hon försökte att ignorera alla de pikar och fnissningar som kastades åt henne, och väntade på att allt skulle ta slut för dagen. Då skulle hon gå till sjukhuset, något som hon heller inte ville göra, och hon kände sig så bitter och ensam att hon allvarligt började fundera på att gräva ett hål och aldrig gå ut ur det. På rasterna gömde hon sig längst in vid skåpen, i springan mellan hennes eget skåp och väggen, och när skolan väl var slut packade hon ihop sin ryggsäck och begav sig med raska steg mot centrum, och därifrån till hennes sorgers boning.
Vad Sara inte visste var att hon blev förföljd. Morgan som hade slagit sig ganska rejält vid sitt fall på morgonen ville nu utkräva hämnd. Han kände inga spärrar vad det gällde att slå tjejer, det hade han gjort många gånger förr, men med Rödluvan tänkte han göra mer än så, mycket värre saker än en simpel misshandel. Hans vrede hade kommit över honom och då var det omöjligt att få honom att sluta innan han fått släppa ut den på någon stackars liten människa.
Sara, oviss om sin förföljares aggressioner mot henne, hade lugnat sin gång och traskade nu över de stora shoppinggatorna i stadens centrum. Klädaffärer visade upp de senaste modena, brunt var tydligen detta årets vitt, och hälsokostaffärerna skyltade med ett nytt mirakelbantningsmedel som garanterade viktminskning. Allt detta passerade Saras intresseavdelning, för hon var smart nog att inse världen för vad den egentligen var, en galen plats full med dårar som försöker finna en mening genom sitt utseende.
När Sara väl kom fram till sjukhuset var det redan sent på eftermiddagen. Den anlagda trädgården doftade av syren och rosor, medan den nybyggda parkeringsplatsen luktade uppvärmd asfalt och hundskit. Den perfekta mixen av natur och civilisation, hade hennes far sagt en gång. Vid den stora svängdörren till entré hejdade hon sig, och stirrade in genom glaset. Sara visste vad som skulle hända om hon gick in där. Hon skulle efteråt få spendera flera timmar på sitt rum försjunken i sorg och gråta sig till sömns, men även om så var fallet visste hon att hon inte kunde svika sin pappa, eller den som väntade på henne heller. Just därför tog hon det osäkra valet att låta sina ben bära henne in till lobbyn och in i den hissen som förde henne till tredje våningen. Långvården.
Morgan smög sig tyst efter Sara in i sjukhuset, och när hon gick in i hissen hejdade han sig och tittade efter på dess display vart den var på väg. Den stannade till på akuten på andra våningen, där Morgan ofta legat efter sina vilda helger på stan. Han hamnade lätt i slagsmål när han var full, han kunde aldrig minnas varför, men han antog att det berodde på att de som han slogs med blev avundsjuka på honom och därför ville slå honom på käften. Morgan visste att det inte var akuten Rödluvan var på väg till, han hade hört ryktena om det som hänt hennes familj för flera år sen, och kunde räkna ut att det var fel avdelning. Hissen fortsatte och stannade så till på långvården, vilket passade mycket bättre med vad Morgan hört. Som en oljad blixt sprang han mot trapporna för att hinna ikapp henne, han snavade ett par gånger och hade redan förlorat tid på att vänta på hissen, men när han nådde upp till tredje våningen såg han klart och tydligt en rödtröja med luva försvinna ned genom den långa korridoren. Snart skulle hon få igen.
Sara gick sakta mot det rummet hon kände till alltför väl. Det hon nu hade besökt i tre år. Inte för att hon ville, inte för att hon var tvungen, ingetdera och både ock. Där inne på en säng med vita fina sängkläder och omringad av en arme av blommor låg en kvinna och tycktes sova. Saras mamma, som i tre år hade legat i koma efter en bilolycka. Det var av henne som Sara fått sin röda tröja. Det var en mors sista present till sin dotter innan det hände som inte fick hända. Blotta synen av henne fick Saras tårar att börja rinna, och hon blev tvungen att backa ut ur rummet för att inte bryta ihop. Hon sökte sig till toaletten dörren mittemot och i sin hast glömde hon att låsa dörren.
Morgan såg sin chans, och han tog den utan att tveka.
Sara stod vid handfatet och såg in i sin spegelbild, som nästan kunde jämföras med någon affischflicka om hon fick säga sin egen mening, vilket hon aldrig fick. Hon stänkte vatten i ögonen och torkade bort det med tröjans ärm. När hon åter kunde se sin spegelbild stod det någon bakom hennes andra jag och stirrade in i hennes ögon. En kille med rött hår och för mycket vax. Paniken slog till i Saras hjärta och hon vände sig om för att rusa ut ur det lilla rummet, men än en gång skulle Morgans styrka visa sig vara henne övermäktig, och denna gången fick han ett grepp om hennes hals med bägge händerna. Han flinade lika fult som tidigare och han stank nu ännu värre av en blandning av sprit och halvhjärtad husmanskost.
- Trodde du att jag skulle låta dig komma undan ostraffad Rödluvan? frågade Morgan hånfullt. Jag tänker inte tillåta dig att tro att du kan göra vad fan du vill, och när jag väl är klar med dig skall jag ge din morsa en omgång också ditt lilla missfoster.
Sara förlorade uppfattningen om verkligheten, precis som en proffsboxare blir nästintill hjärndöd vid knockningen, men hon kunde känna luften ta slut i sina lungor. Morgans fula flin blev suddigt, men just när hon förlorat hoppet om att få komma ur den hemska situationen flimrade något gult runt på hennes synaps. I nästa sekund föll hon till marken samtidigt som det röda håret flög in i väggen och landade i handfatet efter att ha blivit träffat av något som liknade en mindre gran. Sara själv låg med kinden på det kalla kakelgolvet och såg hur ett par slitna gymnastikskor kom allt närmre. Ett ögonblick senare sög något tag om hennes midja och drog upp henne på benen, samtidigt som detta relativt stora ”något” lade hennes arm om sin axel. Så fort Sara väl kommit tillbaka till verkligheten såg hon ett par glasögon en lugg av blont hår titta tillbaka i den mån de förmådde. Anna log mot sin kompis och frågade den klassiska frågan alla någon gång ställer sin halvt medvetslösa vän på en tjejtoalett full med granbarr:
- Hur stora är oddsen för att jag skall plantera träd som välgörenhet vid sjukhuset samma dag som du blir anfallen av en idiotisk grobian? Anna var kanske ingen riddare i skinande rustning men det gjorde inget tyckte Sara. Istället var hon hennes alldeles egna skogshuggare och vän, och det är vad som verkligen räknas.