En hopplös drömmares verklighet; tro, hopp och kärlek.
En sån vecka. Inget speciellt hände, inget speciellt behövde göras. Precis som det ska vara. Fast ändå kan man ju tycka att livet borde vara lite mer intressant emellanåt, ne?
Helgen var helt underbar. Säfflegänget tog sig til Trollhättan och lyssnade på skottskt trubadur (männiksan tappade när han spelade RedHotChiliPepper's "under the bridge" for crying out loud! respektpoängen bara ökar), det spelades Guitar Hero II, vilket Niklas slog ut allt motstånd i,(detta kan vara ett tecken på att jag spelar det för mycket, ne) Efter världens kortaste arbtetsdag så reste vi hem till gården och hämtade johan-kun. Resten av helgen blev en kakofoni av snöbollar, sprukna pulkor och vildhjerta. Jag fick ta det svåra beslutet att antingen rädda eller offra min karaktärs nemesis (relativ term; han var mest irriterande på ett väldigt... manfred-sätt inom rollspel). Helger varar endast i två dagar, men den här finns kvar i mitt minne för alltid.
Iallafall, skolveckan är snart slut, och i måndags började Niklas ta tag i sin framtid genom att boka tid med SYO, (eller SYV som hon av någon anledning börjat kalla sig själv) och kolla massa hemsidor för olika utbildningar. SYV (varför?!) lovade att kolla upp var det fanns japanskakurser på grundnivå på högskolor, och Niklas lovade att leta upp vad han tänkte söka till. För att göra far nöjd bestämde han sig för att iallafall söka till juristlinjer och liknande, men också för sin egen skull, utan att själv veta om det så klart.
Objection!
Tisdagen blev ganska surmulen. Anna reste iväg till Thailand och jag hann inte säga ett riktigt hej-då. Jag vill inte tränga mig på hennes semester, men vill ändå skicka ett mail och berätta hur tråkig skolan är utan henne, och hur inget kan lysa upp en dag som hennes vackra leende. Jag har i mitt snurriga sinne gjort klart för mig att jag skall fråga henne, och jag försöker planera vad och hur jag ska säga det till henne. Ganska dumt om man tänker efter, men det är så Niklas är uppbyggd. Beräknande och idiotiskt... vad trodde ni egentligen?
Efter att ha läst Sonjas blogg har jag insett att det kanske är fel av mig att pracka på någon annan alla mina problem. Johan tror jag inte har något emot det, han är ju en -lama- och de kan bära ganska tunga bördor. (En dag när han är redo skall han få veta -varför- han blev utnämnd till lama, men det är en annan historia) Däremot tror jag att jag skall be Lovisa om ursäkt för all den hjälp jag mer eller mindre krävt av henne. Hon är visserligen en person som gillar att hjälpa andra, men hon har säkert sina egna problem att hantera. Inte för att det syns på ytan men det är vad jag tror. Alla har vi problem, vissa bär dem på insidan och delger dem endast med nära vänner, medan andra skriker ut dem till alla och envar endast för att få uppmärksamhet.
En dag när jag åkte till skolan såg jag en kille från min parallel-klass, han som påminner mig om mitt gamla jag. Han går fortfarande med huvudet sänkt, blicken i marken, och verkar skämmas enbart för sin egen existens. Jag ser medens min person från bengtsgården, och min person idag, och ser att jag nu faktiskt gillar mig själv och min närhet. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag kom ur det avgrundshålet, och med lyckliga stjärna menar jag: vänner. Tack för allt ni gjort för mig, från botten av mitt hjärta.
Jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. Jag tränar regelbundet nästan varenda dag, och jag äter mindre och nyttigare. Jag blir bara lite besviken för att resultaten än har att visa sig, men sen så är jag ju en ganska otålig person.
Från filosofilektionen i måndags: "Behöver livet vara fyllt av betydelsefulla händelser? Där vi gör sådant som påverkar världen på något sätt," frågade läraren.
"I helvete heller," sade niklas tyst i sitt huvud. "Livet behöver endast innehålla det en människa vill att det ska ha, vi behöver inte lämna ett märke, vi behöver inte ha betytt något, det enda vi behöver känna är att vi gjort vad vi velat med vårat liv, punkt slut."
(Lite senare samma lektion)
*Niklas gör entre genom dörren
David utropar besviket: "ÅH NEJ!"
Om detta skett för tre år sen så hade Niklas tagit det som en personlig skymf, men dagens Niklas förstår att något ligger bakom, och hade inte brytt sig även om det rörde honom.
"I lôve progrez!"
To be part of this world, is a gift greater than any other. But to find one's own place is the biggest achievment of them all.
Thursday, January 25, 2007
Tuesday, January 16, 2007
Förlorade drömmar och sviktande sallader.
Det är konstigt hur man kan tvivla på sig själv till en sån grad att man faktiskt tycker att man inte är värd ett skit eller kommer kunna åstadkomma ett skit för den delen. Ingen? Nähä... då var det bara jag då... *suck*
Människors humör kan skifta av de mest underliga saker. Oftast har detta att göra med en hemsk sak som kallas hormon, men det är en annan historia. Just den här historien handlar om en pojke som ville bli en man, och som trodde han mådde bra i själen, ända tills han ramlade ned i samma grop han försökt kravla upp ur. Dessutom handlar den om rockar av finfin lamapäls, och några korta reklamavbrott.
Jag har faktiskt börjat må bättre vad det gäller mig själv. Jag är fortfarande paranoid när jag hör folk som skrattar, för det är sån jag är. Tack vare min uppväxt, och bengtsfors, så har jag det programmerat att det betyder att någon hånar mig. Men jag har lyckats att sluta bry mig om dem verkligen skrattar åt mig. Och det kallar jag en mindre vinst.
Nej det som fått mig att må dåligt de senaste dagarna är den osäkerhet som jag vill ignorera. Den som får min tunga att svika mig och mitt hjärta att lida. Jag har nu frågat Anna två gånger om hon skulle vilja gå på bio, helt oskyldigt faktiskt, och båda gångerna fått svaret att vi får se. Dessa tre små ord sätter en okontrollerbar reaktion i gungning inuti Niklas huvud. Denna reaktion kallas tvivel. Tänk om hon inte gillar dig? Tänk om hon bara är snäll mot dig för allmäna skäl? Tänk om hon skulle hata dig om du frågade om hon gillade dig? Tänk om? TÄNK OM?!
Jag vill bara fråga henne för att få det överstökat. Men skulle det förstöra vår vänskap? Vi är inte -så- nära ändå, men vi har kännt varandra i två år. Jag tänker att det är för tidigt att komma in på ämnet, hon kanske skulle bli orolig för att jag känner starkt för henne utan grund, och bli skrämd av det. Det har hänt förr berättade hon för mig. Fast skillnaden var att en kille hon sett i 20sek och pratat med för att han var ensam sade att han älskade henne... så det är väl inte samma sak... eller? Tvivel.
Andra saker som stört Niklas i veckan är det faktum att den linje han planerat att söka till i september kanske ska läggas ned. Så Niklas begav sig ut på nätets vågor och sökte nya alternativ, och fann två: Falun och Karlshamn. Dalarna och Blekinge. Dessa ligger långt bort som man lätt kan förstå, och Niklas känner inte för att lämna vänner i Värmland och Dalsland... han har fått kämpa hårt för att få dem i första taget. "Vänner tappar kontakten med tiden" har far sagt i flera år "så håll nära dem du har starka band till."
Far... Han frågade mig igår vad jag tänkte söka till, trots att vi redan talat om saken ca fyra gånger. Men far vill inte acceptera verkar det som. Far vill att Niklas skall läsa i Trollhättan (med största sannolikhet därför att far då får gratis och näraliggande arbetskraft på restaurangen, som om jag inte redan arbetat nog för honom!). Far vill att Niklas skall läsa juridik, direkt efter gymnasiet. Det är bäst att läsa då säger han, då är huvudet redan inställt på studier. Men Niklas huvud klarar inte av mer vanlig skola, än midre högskola. Spelutbildningen är iallafall något som liknar arbete mer än studier, och det är det Niklas drömmt om att syssla med sen början på högstadiet. Och när Niklas berättar detta så anser far att det inte är någon idé att hålla på med sånt "lek". Men Niklas vill inget hellre. Niklas kan studera något -vettigt- efter han fått en paus.
Jag måste börja tänka på sökandet efter studier, nu! jag skall tala med SYO så fort det går. jag har ingen ide om hur man gör för att ansöka om studieplats, så jag behöver hjälp. Jag har skickat mail till olika läroplatser i landet och de säger alla att det finns chans för mig att få en plats. Jag behöver inte vara bra på att rita. Jag behöver inte redan kunna använda 3-D program. Jag kan komma som jag är, med min fantasi och min lust för att skapa.
Projektarbetet rinner på helt ok nu faktiskt. om jag håller samma takt kanske det kan bli nåt av det iallafall! Jag önskar bara att jag fick de få pusselbitar som saknas mig. Jag vill bli hel, för en gångs skull i mitt liv. Jag är en drömmare. En drömmare som aldrig vågat agera ut sina drömmar. Kanske jag kan göra det, men tvivlet ligger och svärtar mitt sinne. Jag vill bara säga till henne. Kan jag göra det? jag vet inte....
Det är konstigt hur man kan tvivla på sig själv till en sån grad att man faktiskt tycker att man inte är värd ett skit eller kommer kunna åstadkomma ett skit för den delen. Ingen? Nähä... då var det bara jag då... *suck*
Människors humör kan skifta av de mest underliga saker. Oftast har detta att göra med en hemsk sak som kallas hormon, men det är en annan historia. Just den här historien handlar om en pojke som ville bli en man, och som trodde han mådde bra i själen, ända tills han ramlade ned i samma grop han försökt kravla upp ur. Dessutom handlar den om rockar av finfin lamapäls, och några korta reklamavbrott.
Jag har faktiskt börjat må bättre vad det gäller mig själv. Jag är fortfarande paranoid när jag hör folk som skrattar, för det är sån jag är. Tack vare min uppväxt, och bengtsfors, så har jag det programmerat att det betyder att någon hånar mig. Men jag har lyckats att sluta bry mig om dem verkligen skrattar åt mig. Och det kallar jag en mindre vinst.
Nej det som fått mig att må dåligt de senaste dagarna är den osäkerhet som jag vill ignorera. Den som får min tunga att svika mig och mitt hjärta att lida. Jag har nu frågat Anna två gånger om hon skulle vilja gå på bio, helt oskyldigt faktiskt, och båda gångerna fått svaret att vi får se. Dessa tre små ord sätter en okontrollerbar reaktion i gungning inuti Niklas huvud. Denna reaktion kallas tvivel. Tänk om hon inte gillar dig? Tänk om hon bara är snäll mot dig för allmäna skäl? Tänk om hon skulle hata dig om du frågade om hon gillade dig? Tänk om? TÄNK OM?!
Jag vill bara fråga henne för att få det överstökat. Men skulle det förstöra vår vänskap? Vi är inte -så- nära ändå, men vi har kännt varandra i två år. Jag tänker att det är för tidigt att komma in på ämnet, hon kanske skulle bli orolig för att jag känner starkt för henne utan grund, och bli skrämd av det. Det har hänt förr berättade hon för mig. Fast skillnaden var att en kille hon sett i 20sek och pratat med för att han var ensam sade att han älskade henne... så det är väl inte samma sak... eller? Tvivel.
Andra saker som stört Niklas i veckan är det faktum att den linje han planerat att söka till i september kanske ska läggas ned. Så Niklas begav sig ut på nätets vågor och sökte nya alternativ, och fann två: Falun och Karlshamn. Dalarna och Blekinge. Dessa ligger långt bort som man lätt kan förstå, och Niklas känner inte för att lämna vänner i Värmland och Dalsland... han har fått kämpa hårt för att få dem i första taget. "Vänner tappar kontakten med tiden" har far sagt i flera år "så håll nära dem du har starka band till."
Far... Han frågade mig igår vad jag tänkte söka till, trots att vi redan talat om saken ca fyra gånger. Men far vill inte acceptera verkar det som. Far vill att Niklas skall läsa i Trollhättan (med största sannolikhet därför att far då får gratis och näraliggande arbetskraft på restaurangen, som om jag inte redan arbetat nog för honom!). Far vill att Niklas skall läsa juridik, direkt efter gymnasiet. Det är bäst att läsa då säger han, då är huvudet redan inställt på studier. Men Niklas huvud klarar inte av mer vanlig skola, än midre högskola. Spelutbildningen är iallafall något som liknar arbete mer än studier, och det är det Niklas drömmt om att syssla med sen början på högstadiet. Och när Niklas berättar detta så anser far att det inte är någon idé att hålla på med sånt "lek". Men Niklas vill inget hellre. Niklas kan studera något -vettigt- efter han fått en paus.
Jag måste börja tänka på sökandet efter studier, nu! jag skall tala med SYO så fort det går. jag har ingen ide om hur man gör för att ansöka om studieplats, så jag behöver hjälp. Jag har skickat mail till olika läroplatser i landet och de säger alla att det finns chans för mig att få en plats. Jag behöver inte vara bra på att rita. Jag behöver inte redan kunna använda 3-D program. Jag kan komma som jag är, med min fantasi och min lust för att skapa.
Projektarbetet rinner på helt ok nu faktiskt. om jag håller samma takt kanske det kan bli nåt av det iallafall! Jag önskar bara att jag fick de få pusselbitar som saknas mig. Jag vill bli hel, för en gångs skull i mitt liv. Jag är en drömmare. En drömmare som aldrig vågat agera ut sina drömmar. Kanske jag kan göra det, men tvivlet ligger och svärtar mitt sinne. Jag vill bara säga till henne. Kan jag göra det? jag vet inte....
Sunday, January 07, 2007
Läderrockar, lama-par, flummiga nyår och ett krus med julmust.
Detta är Julbloggen.
Det känns som ett år sedan jag senast bloggade. Det är det väl nu egentligen då vi har -anlänt- i herrens år 2007. Det hände mycket under det förra året, men det mesta har jag glömt. De få saker som jag faktiskt minns är sådant jag redan tagit upp här, fast två saker fattas, julen och nyåret. Sedan kan Salkin föras in i det nya året med ett stolt huvud som bärs högt, och en lama vid sin sida.
Åh vart skall vi börja? Vad sägs som vid slutet!? Det är min favorit del av allting, utom livet av uppenbara skäl. Däremot så skulle det bli ganska svårt att få en fungerande tidslinje, både i huvudet och i binär. Nej det får bli det traditionella från A-Z... eller var det G? Iallafall! Vår berättelse kan inledas med att berätta om att Niklas jul var en trevlig sådan. Jag bråkade inte mycket med far, vilket har blivit något av en tradition de senaste åren. Det är inget jag önskat mig, tvärtom, men Niklas och Royne går ihop ungefär lika bra som CD-skivor och majonäs... dvs gammal majonäs, sådan där med stora klumpar i, och CD:n har repor i sig... -många- repor. Förutom detta så gick allt bra. Vi var även detta året en person mindre vid julklappsutdelningen, (tack så jävla mycket Stefan Sauk din bittra finn-jävel) men julklapparna var i lika stort antal som vanligt. Skillnaden var att Niklas och Kristoffer nu fick lika många klappar som de gamla, vilket Niklas kände var ett farligt och verkligt bevis på att han började bli gammal själv. Men inget gjorde det, det var nog den bästa julen på länge, men aldrig så bra som den då Niklas fick Zelda OoT, och även Niklas har lärt sig att julklapparna inte är det viktiga med julen... fast det hör ju ändå till, ne? Här är vad Niklas fick:
3 handdukar (-väldigt- användbart)
2 böcker i Stephen King serien "Det mörka tornet"
6 krus till lajv av glas (Tack broder)
1 fin ylletröja (Kanske inte lika praktisk som en handduk men den kan absorbera vätska)
2 par kalsonger (Klassiker!)
1 sjuhelvetes massa trisslotter
samt en massa pengar (Vi pratar inte om hur mycket, men låt oss säga att PS3 inte längre är ett problem)
Mellandagarna flöt på, och Niklas fick en inbjudan att följa med till Torp på rea. Det blev en lyckad resa där machoman fans blev trackade, gamla bekantskaper påmindes och det koms ut ur garderober. Niklas fick med hjälp av Johan reda på att han är Läder! Kanske inte Metal eller Goth, men Läder tar många fler skepnader. Till exempel: Kohud, behandlat, fejkat, lajvprylar. I ett desperat försökte Niklas få tag på Guitar Hero 2, men de ondskefulla trollkarlarna på EB-Games hade bränt dem alla så att Johan ej skulle finna sitt öde i att spela bas. Som hämnd så terroriserade den eminenta duon en näraliggande thé affär. (Detta hände före händelsen med trollkarlarna, men ändå! Min historia) de söta expediterna var hjälpsamma och hjälpte Niklas att hugga ned japanska körsbärsträd i Skåne på Getingegården, medans Johan fick hjälp med att utföra en offer ritual på Lille-Skutt och annan Socialistpropaganda. Melodikrysset ljöd i Valhall och sen kom nyår.
Det nya året skulle firas. Men inte med smällare och trumpeter, utan med automatkarbiner, 80-tals musik och Tekken 5. Danskarna är inte riktigt kloka. "Möhelle Videgeeng Di Morbeeenadde" "Vad fan säger karln? Om han inte börjar tala klarspråk dödar jag nån!" *Mike gör entre*
Vi spenderade tre dagar i en liten stuga utanför Dalles gård ute på Värmland näs (Vilket = lantis plats för er ej insatta) där vi umgicks med vänskapskretsen och lite nytt blod. Niklas fick åter möta Madeleine, Luddes storasyster, som han gick i paralellklass med i tre år och samtalade med kanske 4 ggr under hela högstadietiden. Spriten flödade, Dalle tyckte vi drack för lite och Niklas kände sig först utanför för att han inte drack. Men senare så kunde man inte märka någon skillnad mellan dem som drack och dem som inte gjorde det. Du gör festen, inte spriten! Det är sant, faktiskt. Dum som han var började Niklas tro att han kunde charma upp Madde, något han har försökt förr med andra Maddar, men blev brädad av Peder, Mikes tremänning som är grisodlare. Grogg måste göra något med folks luktsinne. Bruten och skärrad som han var satte sig Niklas ensam ute på en sten där ingen kunde se honom och hoppades att någon skulle leta efter honom. En barnslig sak som ännu ej släppt sig verkar det som. Allt han ville ha var någon att prata med, men det gick mot det bättre då han själv förstod vilken idiot han varit. Anna var det enda som kretsat i hans huvud i flera dagar, och det första han gör var att glömma bort sina egna önskningar. Tvekningar och dåligt självförtroende är ingen bra blandning. Som tur var så fick han någon att prata med senare, två i själva verket, då Wibke och Oscar samtalade med vår anti-hjälte om gamla relationer och gav vissa tips.
Det nya året ringdes in av någon gammal pensionär som rymt från rinkeby, Jan Malmströ eller något var hans namn. Allt avrundades fint med dans med värdinnan, och dagen efter så skjutsade Niklas hem Madde till Bengtsfors efter han hade varit hos den hemska häxan i Säffle som äter tv-apparater. Under färden fick Niklas reda på att ryktena var sanna, Madde gillade tydligen lumpen.... en hel del! Det kändes lite obehagligt ett tag men en bit efter Åmål så kunde den vilda hydran tämjas och de två hade ganska fina samtal. MSN kanske blir ett faktum och det skulle inte sitta fel. (ah.. MSN.. *tragiskt och nära minne* vi kommer dit sen)
När den gode riddaren nått helvetets granne, Bengtsfors, så besökte han den lilla boning av godhet som där låg. The House of Johan. Niklas fick äntligen -träffa- Sonja och lära känna henne lite bättre. Flickan var jättetrevlig och förvånandsvärt reko för att vara en Silver (no offence but you -are- Silver) Den stilige hjälten fick rädda det älskande paret från en sladdhärva som sprang upp ur mörka hörn, och i den vilda battaljen så slaktades en oskyldig Wii-kabel, och gruppen fick nöja sig med närbelägen nostalgi med Mario-Cart och Super Smash. För att lufta de unga sinnena bevandrade de tre helvetets relativt friska luft. Det blev allsång till Billie, ända tills det som inte fick ske skedde. Niklas mobil dog en tragisk död... dess oändliga aptit för elektroner fick en ände när dess beroende slukade den i junkiens oundvikliga slutsation. Neo höll en kort minnesstund och Johan sade fina ord om den trogne mobilen. Efter det ville Neo avreagera sig på det dåliga slutet i Matrix 3 och stannade tiden, varefter Johan fick känna av den utvaldes vrede. De tre vandrade bort mot solnedgången och man såg dem aldrig igen...
Eftersom mitt sinne för tid checkat in på Hilton i Paris så får jag säga att nästa berättelse utspelar sig någon gång imellan punkt 1 och punkt 42. Dvs Nu.
Niklas teamade än en gång upp med Johan och dennes syster hemma på Sannerud för att invänta fler rollspelare. Dessa satans avskum uteblev och istället så skapade den nya trion världens bästa lajvgrupp. Detta krävde mycken att dricka, gitarrspelande och vasselin på tub. Smurgelflös! Så falukorv! Det är ju lite negerbarn över alltihop. Allting var allmänt mys och jag hoppas vi kan göra om det vid nästa lajv spåning.
Vi dyrkar en hatt
Vad tror ni om det
Vi gillar vår katt
Oavsett var han sket
Och där slutar vår berättelse om Julen 2006, och vi hoppar över till det melodramatiska som är Niklas sinnesliv... Nu i första-person och 3D!
Anna pratade om att vi skulle träffas på MSN under jul. Flickan och jag har inte pratat avskiljt en enda gånd sedan jag först förstod mina känslor för henne. Detta blev inte förändrat då jag inte hört av något från henne alls under hela jullovet. Detta hjälper inte direkt mitt redan tunga sinne nämnvärt, men jaja, skolan börjar imorgon och vi får sörsöka igen, ne? Jag känner hur jag allt mer och mer vill ha någons hand i min. Detta kulminerade när jag skrev ned många av mina egna känsloupplevelser i bokens senaste kapitel. Salkin känner vad jag har kännt, skillnaden är att han har modet att säga vad hans känslor säger till honom. Niklas vågade aldrig säga någonting, inte ens när han hade chansen. (Ah! damn you third-person, you're fired!) Låt oss säga att -Jag- inte är en kanditat för Triforce of Courage. Kanske jag kan visa mitt mod nu, 2007, möjligheternas år. Nu när jag ser de känslor jag kände och fortfarande känner ser jag hur patetisk jag har varit all denna tid. Älska är ett ord som jag velat slänga ur mig tusen gånger, fast då till en annan person, hon som var mitt allt i 5år ända tills hon förändrade framför mina ögon och svek mig utan att veta om det.
Jag känner inte mig själv längre, trots att jag lärt mig mer om Niklas. Det måste väl betyda att jag aldrig vart mig själv förr, utan bara ett steg till den riktiga slutstationen. Jag hoppas att jag kan lära mig vem jag är, att jag kan lära mig att vara modig. För vem vet kanske kan jag vara den som är utvald att bära Triforce... i värsta fall får jag fejka en.
Jag börjar känna mig mer och mer tveksam vad gäller mina känslor. Men allt beror på Mig, min hjärna, min kropp. Jag skäms när jag ser mig själv, inte bara för vad jag ser, utan också för vad jag tänker. Så varför händer ingenting!? Varför kan jag inte förändra mig? Jag kommer få hjälp nu... precis som far alltid sagt att jag behövt. Hela min uppväxt har jag fått höra hur min farbror Dennis var lik mig. "Lat och oengagerad... men snäll" Min far fokuserar alltid på mina dåliga sidor, aldrig de få som är bra. Men kanske är det så det är när man är förälder, men ändå så tycker jag inte om honom för det. Det är det jag hatar honom för, bland andra saker.
Käre Farbror
Jag är ledsen för att jag inte har besökt dig sen begravningen, men jag känner att det fortfarande är för tidigt. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Farmor saknar dig alltid lika mycket. Ibland kan hon brista ut i gråt när hon påminns om vad som hänt. Far är aldrig snäll mot henne längre, är det verkligen sant det han säger om henne? Var hon en sådan människa? Nej svara inte på det... Jag vill inte veta, det skulle förstöra mitt minne av henne.
Skolan går sådär. Vissa ämnen känns värre än förr, och jag borde kunna bättre, men orken har gått ifrån mig. Brukade inte jag brinna för skolan? Det är de där idioternas fel... nej.. det är mitt eget. Jag trodde att det alltid skulle vara lika lätt, men tiderna förändras. Men jag får iallafall bra betyg, och det är väl det som räknas, eller hur?
Jag är kär än en gång, förvånad? Jag som inte ens haft en flickvän sen 6:an... patetiskt eller hur? Jag vet vad du skulle säga, att alla träffar någon till slut, problemet är att jag aldrig vågar prata med människor, hur ska man göra då? Jag önskar mer än något annat att du var här, jag skulle göra vad som helst för att bara få tala med dig en gång till.
Jag hoppas du har det bättre var du än är. Där ingen lurar dig eller pratar om dig bakom din rygg. Och jag hoppas att du minns mig som den person jag vill vara, precis som jag minns dig för vad du var och inte för vad du blev.
Din brorson och gudbarn
//Niklas D. Karlsson
Detta är Julbloggen.
Det känns som ett år sedan jag senast bloggade. Det är det väl nu egentligen då vi har -anlänt- i herrens år 2007. Det hände mycket under det förra året, men det mesta har jag glömt. De få saker som jag faktiskt minns är sådant jag redan tagit upp här, fast två saker fattas, julen och nyåret. Sedan kan Salkin föras in i det nya året med ett stolt huvud som bärs högt, och en lama vid sin sida.
Åh vart skall vi börja? Vad sägs som vid slutet!? Det är min favorit del av allting, utom livet av uppenbara skäl. Däremot så skulle det bli ganska svårt att få en fungerande tidslinje, både i huvudet och i binär. Nej det får bli det traditionella från A-Z... eller var det G? Iallafall! Vår berättelse kan inledas med att berätta om att Niklas jul var en trevlig sådan. Jag bråkade inte mycket med far, vilket har blivit något av en tradition de senaste åren. Det är inget jag önskat mig, tvärtom, men Niklas och Royne går ihop ungefär lika bra som CD-skivor och majonäs... dvs gammal majonäs, sådan där med stora klumpar i, och CD:n har repor i sig... -många- repor. Förutom detta så gick allt bra. Vi var även detta året en person mindre vid julklappsutdelningen, (tack så jävla mycket Stefan Sauk din bittra finn-jävel) men julklapparna var i lika stort antal som vanligt. Skillnaden var att Niklas och Kristoffer nu fick lika många klappar som de gamla, vilket Niklas kände var ett farligt och verkligt bevis på att han började bli gammal själv. Men inget gjorde det, det var nog den bästa julen på länge, men aldrig så bra som den då Niklas fick Zelda OoT, och även Niklas har lärt sig att julklapparna inte är det viktiga med julen... fast det hör ju ändå till, ne? Här är vad Niklas fick:
3 handdukar (-väldigt- användbart)
2 böcker i Stephen King serien "Det mörka tornet"
6 krus till lajv av glas (Tack broder)
1 fin ylletröja (Kanske inte lika praktisk som en handduk men den kan absorbera vätska)
2 par kalsonger (Klassiker!)
1 sjuhelvetes massa trisslotter
samt en massa pengar (Vi pratar inte om hur mycket, men låt oss säga att PS3 inte längre är ett problem)
Mellandagarna flöt på, och Niklas fick en inbjudan att följa med till Torp på rea. Det blev en lyckad resa där machoman fans blev trackade, gamla bekantskaper påmindes och det koms ut ur garderober. Niklas fick med hjälp av Johan reda på att han är Läder! Kanske inte Metal eller Goth, men Läder tar många fler skepnader. Till exempel: Kohud, behandlat, fejkat, lajvprylar. I ett desperat försökte Niklas få tag på Guitar Hero 2, men de ondskefulla trollkarlarna på EB-Games hade bränt dem alla så att Johan ej skulle finna sitt öde i att spela bas. Som hämnd så terroriserade den eminenta duon en näraliggande thé affär. (Detta hände före händelsen med trollkarlarna, men ändå! Min historia) de söta expediterna var hjälpsamma och hjälpte Niklas att hugga ned japanska körsbärsträd i Skåne på Getingegården, medans Johan fick hjälp med att utföra en offer ritual på Lille-Skutt och annan Socialistpropaganda. Melodikrysset ljöd i Valhall och sen kom nyår.
Det nya året skulle firas. Men inte med smällare och trumpeter, utan med automatkarbiner, 80-tals musik och Tekken 5. Danskarna är inte riktigt kloka. "Möhelle Videgeeng Di Morbeeenadde" "Vad fan säger karln? Om han inte börjar tala klarspråk dödar jag nån!" *Mike gör entre*
Vi spenderade tre dagar i en liten stuga utanför Dalles gård ute på Värmland näs (Vilket = lantis plats för er ej insatta) där vi umgicks med vänskapskretsen och lite nytt blod. Niklas fick åter möta Madeleine, Luddes storasyster, som han gick i paralellklass med i tre år och samtalade med kanske 4 ggr under hela högstadietiden. Spriten flödade, Dalle tyckte vi drack för lite och Niklas kände sig först utanför för att han inte drack. Men senare så kunde man inte märka någon skillnad mellan dem som drack och dem som inte gjorde det. Du gör festen, inte spriten! Det är sant, faktiskt. Dum som han var började Niklas tro att han kunde charma upp Madde, något han har försökt förr med andra Maddar, men blev brädad av Peder, Mikes tremänning som är grisodlare. Grogg måste göra något med folks luktsinne. Bruten och skärrad som han var satte sig Niklas ensam ute på en sten där ingen kunde se honom och hoppades att någon skulle leta efter honom. En barnslig sak som ännu ej släppt sig verkar det som. Allt han ville ha var någon att prata med, men det gick mot det bättre då han själv förstod vilken idiot han varit. Anna var det enda som kretsat i hans huvud i flera dagar, och det första han gör var att glömma bort sina egna önskningar. Tvekningar och dåligt självförtroende är ingen bra blandning. Som tur var så fick han någon att prata med senare, två i själva verket, då Wibke och Oscar samtalade med vår anti-hjälte om gamla relationer och gav vissa tips.
Det nya året ringdes in av någon gammal pensionär som rymt från rinkeby, Jan Malmströ eller något var hans namn. Allt avrundades fint med dans med värdinnan, och dagen efter så skjutsade Niklas hem Madde till Bengtsfors efter han hade varit hos den hemska häxan i Säffle som äter tv-apparater. Under färden fick Niklas reda på att ryktena var sanna, Madde gillade tydligen lumpen.... en hel del! Det kändes lite obehagligt ett tag men en bit efter Åmål så kunde den vilda hydran tämjas och de två hade ganska fina samtal. MSN kanske blir ett faktum och det skulle inte sitta fel. (ah.. MSN.. *tragiskt och nära minne* vi kommer dit sen)
När den gode riddaren nått helvetets granne, Bengtsfors, så besökte han den lilla boning av godhet som där låg. The House of Johan. Niklas fick äntligen -träffa- Sonja och lära känna henne lite bättre. Flickan var jättetrevlig och förvånandsvärt reko för att vara en Silver (no offence but you -are- Silver) Den stilige hjälten fick rädda det älskande paret från en sladdhärva som sprang upp ur mörka hörn, och i den vilda battaljen så slaktades en oskyldig Wii-kabel, och gruppen fick nöja sig med närbelägen nostalgi med Mario-Cart och Super Smash. För att lufta de unga sinnena bevandrade de tre helvetets relativt friska luft. Det blev allsång till Billie, ända tills det som inte fick ske skedde. Niklas mobil dog en tragisk död... dess oändliga aptit för elektroner fick en ände när dess beroende slukade den i junkiens oundvikliga slutsation. Neo höll en kort minnesstund och Johan sade fina ord om den trogne mobilen. Efter det ville Neo avreagera sig på det dåliga slutet i Matrix 3 och stannade tiden, varefter Johan fick känna av den utvaldes vrede. De tre vandrade bort mot solnedgången och man såg dem aldrig igen...
Eftersom mitt sinne för tid checkat in på Hilton i Paris så får jag säga att nästa berättelse utspelar sig någon gång imellan punkt 1 och punkt 42. Dvs Nu.
Niklas teamade än en gång upp med Johan och dennes syster hemma på Sannerud för att invänta fler rollspelare. Dessa satans avskum uteblev och istället så skapade den nya trion världens bästa lajvgrupp. Detta krävde mycken att dricka, gitarrspelande och vasselin på tub. Smurgelflös! Så falukorv! Det är ju lite negerbarn över alltihop. Allting var allmänt mys och jag hoppas vi kan göra om det vid nästa lajv spåning.
Vi dyrkar en hatt
Vad tror ni om det
Vi gillar vår katt
Oavsett var han sket
Och där slutar vår berättelse om Julen 2006, och vi hoppar över till det melodramatiska som är Niklas sinnesliv... Nu i första-person och 3D!
Anna pratade om att vi skulle träffas på MSN under jul. Flickan och jag har inte pratat avskiljt en enda gånd sedan jag först förstod mina känslor för henne. Detta blev inte förändrat då jag inte hört av något från henne alls under hela jullovet. Detta hjälper inte direkt mitt redan tunga sinne nämnvärt, men jaja, skolan börjar imorgon och vi får sörsöka igen, ne? Jag känner hur jag allt mer och mer vill ha någons hand i min. Detta kulminerade när jag skrev ned många av mina egna känsloupplevelser i bokens senaste kapitel. Salkin känner vad jag har kännt, skillnaden är att han har modet att säga vad hans känslor säger till honom. Niklas vågade aldrig säga någonting, inte ens när han hade chansen. (Ah! damn you third-person, you're fired!) Låt oss säga att -Jag- inte är en kanditat för Triforce of Courage. Kanske jag kan visa mitt mod nu, 2007, möjligheternas år. Nu när jag ser de känslor jag kände och fortfarande känner ser jag hur patetisk jag har varit all denna tid. Älska är ett ord som jag velat slänga ur mig tusen gånger, fast då till en annan person, hon som var mitt allt i 5år ända tills hon förändrade framför mina ögon och svek mig utan att veta om det.
Jag känner inte mig själv längre, trots att jag lärt mig mer om Niklas. Det måste väl betyda att jag aldrig vart mig själv förr, utan bara ett steg till den riktiga slutstationen. Jag hoppas att jag kan lära mig vem jag är, att jag kan lära mig att vara modig. För vem vet kanske kan jag vara den som är utvald att bära Triforce... i värsta fall får jag fejka en.
Jag börjar känna mig mer och mer tveksam vad gäller mina känslor. Men allt beror på Mig, min hjärna, min kropp. Jag skäms när jag ser mig själv, inte bara för vad jag ser, utan också för vad jag tänker. Så varför händer ingenting!? Varför kan jag inte förändra mig? Jag kommer få hjälp nu... precis som far alltid sagt att jag behövt. Hela min uppväxt har jag fått höra hur min farbror Dennis var lik mig. "Lat och oengagerad... men snäll" Min far fokuserar alltid på mina dåliga sidor, aldrig de få som är bra. Men kanske är det så det är när man är förälder, men ändå så tycker jag inte om honom för det. Det är det jag hatar honom för, bland andra saker.
Käre Farbror
Jag är ledsen för att jag inte har besökt dig sen begravningen, men jag känner att det fortfarande är för tidigt. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Farmor saknar dig alltid lika mycket. Ibland kan hon brista ut i gråt när hon påminns om vad som hänt. Far är aldrig snäll mot henne längre, är det verkligen sant det han säger om henne? Var hon en sådan människa? Nej svara inte på det... Jag vill inte veta, det skulle förstöra mitt minne av henne.
Skolan går sådär. Vissa ämnen känns värre än förr, och jag borde kunna bättre, men orken har gått ifrån mig. Brukade inte jag brinna för skolan? Det är de där idioternas fel... nej.. det är mitt eget. Jag trodde att det alltid skulle vara lika lätt, men tiderna förändras. Men jag får iallafall bra betyg, och det är väl det som räknas, eller hur?
Jag är kär än en gång, förvånad? Jag som inte ens haft en flickvän sen 6:an... patetiskt eller hur? Jag vet vad du skulle säga, att alla träffar någon till slut, problemet är att jag aldrig vågar prata med människor, hur ska man göra då? Jag önskar mer än något annat att du var här, jag skulle göra vad som helst för att bara få tala med dig en gång till.
Jag hoppas du har det bättre var du än är. Där ingen lurar dig eller pratar om dig bakom din rygg. Och jag hoppas att du minns mig som den person jag vill vara, precis som jag minns dig för vad du var och inte för vad du blev.
Din brorson och gudbarn
//Niklas D. Karlsson
Subscribe to:
Posts (Atom)
