"Fyllechaffis": min plåga, mitt val.

Allt sedan jag fick mitt körkort har jag fått vara den som kör runt folk när det vankas party. Detta har jag inte haft något emot, eftersom jag tycker om att hjälpa folk, och dessutom har svårt att säga nej när någon ber mig om tjänster. Att vara fyllechaffis var ett val jag gjorde när jag bestämde mig för att inte dricka. Jag har länge fått stå ut med mina föräldrar och deras vänner när de är onyktra, vilket är jobbigt i sig, men att köra runt dem i en trång bil är snäppet värre. Detta kan jag iallafall kämpa mig igenom och komma ut ur opåverkad av vad som sker.
Igår hände däremot något jag inte ville skulle hända. Jag fick ett ultimatum av min storebror att köra runt han och hans kompisar till diverse platser. Först sade jag blankt nej, för att sedan få sagda ultimatum: "Schyssta då?" Niklas barriärer och vreda ord rasar och samlas i en stor pöl tillsammans med mitt lilla tunna ego. Efter att ha visat min plåga över att ha blivit "påtvingad" denna uppgift fick jag mig det sagt från flera håll att "Kristoffer kan ju köra dig och dina kompisar någon gång" till vilket jag mer eller mindre skrek "men jag dricker ju aldrig!" och då får man de försäkrade minerna till svar, som säger att jag lär göra det så småningom. Fan vad trött jag är på att bli betraktad som en potentiell suput/standard bengtsforsare/fjortis/dagens ungdom.
Det var i denna stund som jag bestämde mig. Jag skall förbli den jag är, nämligen en person som tar feststämningen till sig utan vare sig sprit eller annan skit. Visst att jag kan ta en cider eller drink, men då i måttlig mängd(dvs 1 st) men den tar jag eftersom den är god, inte för att bli full.
Under turen med brorsan och gänget fick jag vänta i tjugo minuter i bilen på att de skulle komma ut från en fest som: "vi inte skall gå in på, utan bara hämta några". Sen blev det cruising i Åmål där jag blev erbjuden av min kära bror att bli parad ihop med nån tjej jag aldrig någonsin sett. Nej tack, jag vill ha någon jag känner, och helst med ett ifyllt huvud.
Det är fan vad brorsan är populär. Han har charm, är snygg och kan lätt prata med tjejer. Jag blir alltid ställd i hans skugga, av såväl mamma och pappa såväl av folk som känner honom. Personer kan komma upp till mig och fråga "är inte du Kristoffers bror?" nog fan är jag det... och då blir det en massa "Din bror e så härlig" "Han är så jävla rolig" "Ni är så lika", yeah.... right. När det gäller far och mor, eller ja mest far, blir det alltid "Kristoffer han -jobbar- han" "Kristoffer har varit igång med arbetet sedan morgonen" "Kristoffer är så redig" "Kristoffer sliter som en galning".

HÅLL KÄFTEN!

Jag är så trött på att bli jämförd med någon som jag inte ens vill likna, en som tog den lätta vägen. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte känner någon större samhörighet med min bror. Han är min storebror och jag kan inte säga så mycket mer än det.
Jag får samla tankarna lite, och äta frukost. Konstigt vilka myskotider jag börjat blogga på, ne?
En frukost och ett avsnitt av Fader Ted senare:
Jag började fundera över en sak just nu, hur hade mitt liv sett ut om jag följt samma väg som alla andra? Hade jag varit lyckligare då? Hade jag haft någon att vara med? Mycket möjligt, men jag tror faktiskt att jag föredrar att vara.. jag, som jag är nu.
På tal om mig, så har jag börjat komma in på en idé om vad jag är för något. Det kan vara så att jag är en "Ditto". Ja ni läste rätt, en rosa pokémon med många likheter till slime. Det är nämligen så att jag har börjat märka att jag är en härmare. Jag har den "förmågan" att komma in i en helt okänd situation och förstå den genom att härma andra. Detta gör väl alla, då människan är uppbyggd på det sätt att man lär sig saker genom att härmas, men jag tror att det för mig är en mycket stor och viktig del av mig själv. Det måste erkännas att jag härmat andra för att finna mig själv. Bland annat så blev jag som Mike i början av 1:an och började tjata om inget annat än japan och kampsport i två hela år (Vilket jag börjar bli -väldigt- trött på. Mike san skärp dig!). Sen så måste det erkännas att jag tagit till mig en hel del av Johan kuns vanor också. Om det inte vore för honom så skulle jag nog aldrig dricka té med konstiga namn, göra ständiga ransakningar av min själ, eller skriva den här bloggen. Jag tror även att jag hjälpte honom att forma sig själv, för det var ju ändå jag som införde honom i lajvandets hemska, mörka värld. Vi två har nog tillsammans lyckats att hitta en stig att vandra på, och en röst att tala med. Tack för det Johan kun, my friend the lama.
Vid närmare eftertanke är jag kanske inte någon rosa pokémon, men det är nog iallafall en del av mig, en relativt viktig del dessutom. Som en arm fast mindre köttig.
Nej, jag får nog hädanefter presentera mig som VG-man! The saviour of the videogame industry, and future creator of "Mostly harmless - The official game of the roleplaying club", så står det skrivet i stjärnorna. Det låter väl inte så pjåkigt, ne?
Jaha, då närmar sig onsdagen med stormsteg och jag är fortfarande inte säker vad jag skall göra. Får nog låta det ske som det sker, på ett filosofiskt sätt, men med mindre limesmak.
Tjubb!

"Vinn en iPod varje timme, på kokain.se"