Umgänge, sprit och en gestikulerande lama.
Förra veckan slutade ganska så fluffigt, med mig tagandes med Mike och Johan till Trollhättan för att snylta på allt vad sprit och mat hette. Vilgot hade varit stolt över oss. Jag köpte på tok för många dvd-filmer, men det finns inget som går upp mot nyöppnad hårdplast förpackning. Har den där hjärncells-dödande-genom-kvävning-och-dålig-poesi effekt. Vi hade allmänt trevligt, lyssnade på Jim's skrålande "cheers" uppmaningar och suveräna gitarrspel, och så plågade jag och Johan ihjäl Mike med Billie the Vision, som tillslut verkar ha funnit ett fäste i hans å så röriga inre.
Under resan så fann jag det svar jag så länge letat efter. Johan är en lama. Det förklarar allting, bland annat varför han är så fascinerad att sprejlackera mig med diverse vätskor. Jag kände att något inte stämde under turen hem, och jag antog att det var en flicka från Uppsala som låg och spökade i vissa passagerares annars så rosa hjärnor. Jag har aldrig varit så glad för någon annans lycka förr, och jag kände att helgen vart väldigt lyckad. Och jag hoppas att jag fortfarande har vänner att åka med nästa gång.

Jag skrev ett nytt mail till Sofia i måndags. Jag hade faktiskt börjat ge upp hoppet när hon knappt hälsade på mig på säffle-tivolit, men nu fick jag reda på i svaret att hon hade en pojkvän. Detta gjorde mig förvånansvärt igenting, absolut nada faktiskt. Jag tror inte ni riktigt förstår hur lite jag brydde mig, det var alltså.... zero. Detta bevisade den tanke jag haft väldigt länge nu, det var bara en förälskelse, en liten sådan, en av många jag haft och även denna utan grund att stå på. Det gjorde mig även lugn i mitt annars så kaotiska sinne, för nu kunde jag äntligen gå över det som hände, eller rättare sagt inte hände. Sofia och jag är vänner nu, det har vi ju alltid varit från hennes synvinkel, men nu finns det inget annat dolt bakom masken.
Ända sedan tivoli-händelsen så började jag fatta mer och mer tycke för Anna, jag hade inte sett henne på ett helt år och när hon kom tillbaka efter sommaren så kändes det som om jag hade hittat en länge försvunnen pusselbit. Med henne känns det faktiskt som att jag skulle kunna vara en del av hennes liv, och hon en del av min. Jag fruktar ibland att hon skall vara som alla andra mina förälskelser, orealistisk och omöjlig, men det känns ändå som om hon... och jag... skulle funka, så enkelt är det. Varje gång jag ser henne så vill jag bara brista ut i ett lika stort leende som det hon ger mig, men då skulle mina käkben stämma skiten ur mig.

Jag har aldrig varit bra på att läsa av vad folk tycker om mig. Värst är det med "dom" då jag aldrig riktigt har varit i kontakt med deras "sort". De skrämmer mig på vissa sätt, och jag känner en viss samhörighet med en viss 40-åring. Men med Anna så känns det... annorlunda, får man säga så? Mike menar att hon lyser upp när hon ser mig, men jag mitt neggo tror att hon bara är allmänt trevlig. Hon frågade om hon fick intervjua mig om lajv, för skolan, och jag ser det som ett fint tillfälle att inleda en djupare relation. Jag vill verkligen vara den där som bara går fram till den person jag gillar och säger mina känslor rakt ut. Men ack så föddes Niklas med dåligt självförtroende, ni vet det där som dom kletar in i örat på dig när du sitter där på din 13års dag, och du helt plötslig blir varse om ditt utseende.
Jag vill verkligen lära känna henne bättre, frågan är om hon vill lära känna -mig-, inte den där killen som knappt säger nåt vettigt i skolan och försöker vara så rolig som han kan, utan -mig-. Men kanske -hon- är -annorlunda-, kanske hon kan finna sig i det underliga som ligger i att tycka om någon som sticker ut, och jag menar inte på det bra sättet. Vem vet, kanske har det jag hela tiden letat efter legat precis under min näsa.