Heliga Helger med Hela Hobbitskarans Hel-ylliga Handdukars Hull. Vad Helkul vi Hade.
Det är lustigt hur endast några få dagar kan fylla en med så mycket glädje och värme, men det är just vad den här helgen hade i förvar. Hela gänget följde med till "ungkarlsstugan" och det spelades rollspel, Wii och kollades på film. När vi körde DoD så fick jag och Mike än en gång genomlida hemskheterna i Vildhjerta *host, harkel* men med -en- liten skillnad: Det var kul! Dalle den sluga tjuven blev ägd av mitt godhetsfyllda sinne... och bakdelen av Mikes yxa, men ändå! Helena visste inte vad som hände överhuvudtaget. Wibke gick från glupsk trollhona med smak för kottar, till adelsdam med smak för rustnings-iklädda män, Mig bland annat, utan att ens byta hud. Och Mike... tja... han spelade en för honom ganska -normal- roll; sig själv. *Blarg!*
För att överleva helgen så gjorde vi tillochmed vår egen mat! Det är knappt man tror det, men sant är det till viss del... Och när de andra såg på den oändliga trädgårdsmästaren så låg Joram och Gendar ute på ängen, och betraktande stjärnfall och kontellationer i evig rörelse. (we -will- do that again my friend)
När vi åkte hem hjälpte några faktiskt till med att städa, who would've guessed? Blev förvånad att Någon stack utan att säga bye-bye, men sen så hördes vi ju på MSN så No Biggie :P
Skolan går bra, ännu ett MVG sällar sig till min lilla men stolta skara, och inget ligger efter och släpar sig i min nacke. Det har däremot stått still med arbetet på boken nu igen, ingenting skrivit på en hel vecka. Bara för det ska jag lägga till några rader på tredje kapitlet innan jag lägger mig, så att jag känner att något har gjorts åt saken, men först ska det tas en promenad i blixthalka. Som tur är finns det inga backar som jag kan falla baklänges i. Billie är ett bra sällskap på dessa mina nattliga turer över stan, men nog skulle man vilja ha någon att hålla i handen i vintermörkret.
Jag träffade -henne- idag. Vi pratade länge och väl om massa saker. Det var allmänt gurgelfmös, och jag skjutsade sen henne till centrum. Frågade om hon skulle ha lust att dra med på film efter jul, och positivt svar fick man. Tänkte väl ta nåt bättre, men det verkar bli nya Bond-rullen, som Hon faktiskt vill se. Under vårt samtal så lyckades jag luska fram diverse saker om vad hon gillar hos killar i allmänhet, och jag drar en lättad suck när jag säger att jag kan ha en chans. Jag har ingen aning om hur stor den är, men en chans är allt jag begär. Däremot så är jag rädd att jag kanske blir fast i denna eviga plåga som hemsöker mig: Att bara vara en vän.

I'm not giving up, not yet... not yet

Ändå sedan november så har mitt engagemang för träning flugit till (insert random place from random novel in the englishclass supplyroom *ganska många*). Det känns så hefla frustrerande att hur mycket jag än vill aldrig orkar bry mig om att röra mig tillräckligt. Mina nattpromenader är just nu den enda förflyttning jag gör till fots, karaten ställs in titt som tätt, och jag har inte vart på simhallen sen slutet av oktober. Jag vill göra det, jag vill röra på mig, så varför rinner orken ur mig så fort jag kommer hem? Jag får fanimej lägga på ett kol om jag någonsin skall kunna gå ned de där kilona som hindrar mig från att vara "normal" *ryser*.... jag hatar det där ordet!
Så för att avsluta vill jag citera en ganska känd snubbe. Seriöst, han är JÄTTE känd, nästan lika känd som Zaphod Beeblebrox. Han har många namn men ingen brukar kalla honom vid namn, det brukade reultera i att man fick små gråa projektiler kastade på sig förr i tiden. Och sånt gör ont, men framförallt så är det ansträngande för dem som kastar projektilerna. Jag antar att det är därför man slutade med det för några århundranden sen...
Men -iallafall- här kommer det:
"We apologize for the inconvenience"

Klatchigt eller hur? Vilken jäkla lyftkran!

"Jehova! JEHOVA!!!"