I think I've found her
But she have already felt true love
How can I then even try to suffice
With a body and a soul that isn't enough
But I will try, because she's worth it
and who knows
maybe she she can see that which she claims
and maybe I for once can become truly happy
who knows?

By the way, I'm giving up drinking

Tjubb (with an English accent)

Dikter
Tänkte bara lägga upp de här. Ville få ur mig något nu efter allt som händer. Kritisera gärna, men kom ihåg: jag är känslig just nu. NOT. Och tro inte att det här är nåt tecken på att jag kommer uppdatera ofta heller!
Tjubb!

Ett tudelat hjärta

Den som har ett hjärta lider alla kval

Den som har två måste göra ett val

Den änglalika bär mina synder med mig

Den benådade bär sina synder för sig

Att välja den rätta vägen i livet är svår

Ty livets väg är full av svek och mörka snår

Jag ber för min lycka och för mitt liv

Nu när jag än igen tar mina första kliv

Stjärnornas fall

Ett vilt hjärta vågar alltid mer

En vild själ äger alltid fler

Det fega hjärtat får ingen kär

Den fria själen kommer ingen när

Den själviska bröt alla sina band

Den hatfulle försvann ner i sand

Kan vilda själar av kedjor tämjas?

Kan den själviske få känna sämjan?

Ingen vill veta av den som bara hatar

Ingen vill känna vid den som nu pratar

Så låt alla stjärnor ned från himlen vina

Och låt dem slockna och förtvina

Inga ljus på natthimlen får finnas

Mitt hjärta har inget det kan minnas

Ett renande regn

I ett fallande regn står jag här

Kallad av ett ljud som fört mig hit

Jag vet ej vart vägen under bär

Men min önskan är att hitta dit

Lovad att stå över liv så ock lag

Lovad att aldrig mer lida livets kval

En stilla bön för den som nu gått förlorad

En stilla bön för den som aldrig blev född

Minnen av ett sökande är allt jag har

Minnen som nu spolats bort likt sand

Förr var det mot henne mina fötter bar

Förr låg mitt mål bortom jordens rand

Lovade att aldrig bli någon annan än mig

Lovade att aldrig nånsin sluta leta efter dig

Här i regnet minns jag för en gångs skull

Här i regnet tvättar jag bort all min skuld

Förnyelsens vecka
"Jösses amalia, en ny uppdatering redan nu!? Detta måste vara ett mirakel."
Ta inte och häll grisen överbord innan ni skjutit jägarn i nacken nu. Jag vill bara göra en del kompletteringar till mitt förra inlägg. Men ja, det kan väl räknas som en tidig uppdatering på bloggen, så luta er nu tillbaka och mys med valfritt plyschdjur/toffel-hjälte och läs om vad jag kommit underfund med.

Det var inte med stadiga fingrar och klart sinne jag skrev det där senaste inlägget, men det var sant det jag ville få fram och det var med ärlighet jag gick ut med de där tankarna. Jag fick flera bra saker som svar, men det var ett som var det jag hade väntat på, och ett som gjorde mig mer eller mindre förkrossad. Min bästa vän gick ut och gav mig den där örfilen jag hade behövt för länge sedan. Den smärtade och jag grät en hel del hopkurad i ett hörn, arg och full av ånger. Jag blev inte arg över vad han sade men jag hade inte väntat mig det, trots att jag kände mig förbered på det värsta. Istället blev jag arg på mig själv.

Sanningen gjorde ont, men den fick mig att inse vad jag gjort fel, och vad jag behövde göra för att ställa saker och ting till rätta. Jag vet inte om de jag sårat någonsin kommer kunna förlåta mig, för jag behandlade dem på samma sätt som jag själv blev behandlad i högstadiet. Som skit. Jag kan bara hoppas att de kan finna det i sina hjärtan att förstå och ta emot mina ursäkter, även om de kommer senare än de borde ha kommit.

Så vad betyder detta? Det betyder att jag vill be alla de människor som jag sagt kränkande, elaka saker till om ursäkt från botten av mitt hjärta. Jag har aldrig menat att vara rolig på er bekostnad, och jag har aldrig menat något illa i det jag sagt. Men det rättfärdigar inte att jag gjort det, så därför så förstår jag om ni inte vill förlåta mig, för jag fann det aldrig själv i mitt hjärta att förlåta den som behandlat mig på samma sätt.
Jag kan bara skylla på en sak, och det är all den tid jag fick spendera med människor som använde elaka skämt om andra för att vara roliga. Vad jag än gjorde för att passa in fungerade ingenting, och då antar jag att det var mitt undermedvetna som tog beslutet att börja bli som de andra för att få uppmärksamhet och acceptans i gruppen.

Jag borde aldrig ha gjort det, men efter att ha gått isolerad och ensam i skolan i 9 år hade jag fått nog, och jag bestämde mig för att passa in. I slutändan var det här vad jag fick ut av det. Och jag ångrar det mer än något annat, för tack vare det valet har jag sårat mina närmsta vänner flertalet gånger.

Om någon av er läser det här, vilket jag egentligen tvivlar, så vill jag bara än en gång säga att jag är ledsen för det jag gjort och ber er om förlåtelse. Det är allt jag kan göra. Det var ingen annans fel, och jag skyller inte bort det på dem där som jag ville passa in hos. Jag ber er bara om ursäkt och hoppas att ni kan förstå att det aldrig var min mening att såra er.
//Niklas

Flera val i livets vägskäl

Jag vill förbereda er innan ni läser den här texten genom att säga följande:
Jag skriver inte detta för att söka någon uppmärksamhet, eller för att få er att ge mig sympati. Detta är en text som jag skrivit för att lägga fram mina kort på bordet, för att jag vill få något gjort, och inte för att jag bara tycker synd om mig själv. Detta är mina äkta tankar och rädslor som jag lägger upp med hjälp av 1:or och 0:or, och om det verkar osammanhängande ber jag om ursäkt. Att reda ut de här känslorna och tankarna har varit svårt.

___

Jag var förra veckan på en stor studentfest i Kalmar, där jag fick se och uppleva mycket. Jag såg människor stå och hångla med varandra i någon kvart innan de gick iväg och tillslut hamnade i knät hos någon annan. Jag såg andra som satt för sig själva och verkade hoppas att någon skulle komma fram till dem och helt plötsligt hoppa i knät på dem. Jag såg hur människor som vanligtvis är kalla och frånstötande tog alla till sig och blev sin raka motsats. Jag såg också hur folk som delade varandras intressen och verkade perfekta för varandra helt ignorera varandra och istället gå till första bästa person som var aningen snyggare. Jag upplevde allt det jag hatar med alkohol, och samtidigt de få saker jag faktiskt tycker den duger till.

Jag började dricka ungefär när jag blev 18, och ända sedan dess har jag upplevt så många riktiga fester som jag kan räkna med båda händerna. Jag insåg redan för länge sedan att spriten funkade som en substitut för något, men hade ingen direkt koll på varför någon skulle behöva det substitutet. Och absolut inte varför den skulle behövas i sådana kopiösa mängder som alltför många puckon väljer att ta till sig. Jag upplevde att jag fick lättare att tala med folk, lättare att förstå dem, lättare att närma mig andra, och lättare att dansa. Allt det här kunde jag göra utan att dricka, men det underlättar en aning och kanske är det därför folk väljer den vägen, därför att den är enklare.

Jag försöker just nu besluta mig om jag inte borde gå tillbaka till den nykterist jag en gång var (däremot klassar jag mig fortfarande som en sådan, då jag faktiskt aldrig gått förbi salongfyllan).
Anledningarna till detta är många, men en av dem är en viss person som inspirerat mig nyligen, två egentligen, men den andra har vart en källa till inspiration sedan länge, tillika så värme.
Jag blev kär igen under en Halloween fest i år. Jag träffade någon helt ny som fick mig att skratta och vice versa. Mycket förändrade sig under den kvällen, och jag kände mig stundom förbisedd i förmån för en snyggare och smått mer klassisk model.
Vi sågs däremot dagen efter och såg på Emil Jensen tillsammans. Vi skulle höras av och kanske gå på Lars Winnerbäck tillsammans. Så blev inte fallet riktigt. Jag försökte hålla kontakten, men hennes skola och jobb tog för mycket plats, och datorn funkade inte, så msn blev avbockat det med. Jag har nu mer eller mindre slutat bry mig, för jag är säker att det kommer sluta på samma sätt som det alltid gör. Nothing is different, nothing can be done.

Det gör mig på något sätt illa innombords när jag ser andra vara tillsammans. Avundsjuka kallas det visst, men ibland är det också en smula förakt, då jag ofta ifrågasätter andras syften till att vara tillsammans med varandra.

Saken är den att jag aldrig haft en riktig flickvän (tillägnat den enda som antagligen inte redan listat ut det) och därför gör det mig extra avundsjuk när jag pratar med de nya människorna jag har omkring mig och märker att de upplevt allt det jag velat, eller åtminstone delar av det. Men det värsta är att hur mycket än folk sagt åt mig att det tar sin tid, och hur mycket jag än intalat mig själv att det de sagt är sant så kan jag inte innerst inne tro på det när jag fått uppleva det jag har. Kanske är det vissas förbannelse att aldrig få nå nära inpå någon annan, eller känna kärlek, och kanske har just den oändligt stora nitlotten fallit på mig. (likt ett verkligt städ i en tecknad film som faktiskt tar kål på Hjulben)

Jag är, precis som alla andra människor, unik. Jag märker däremot att vissa av oss är mer fulla av talang och potential än andra, och när jag ser omkring mig idag ser jag bara en massa människor som har potentialen, förmågan att komma någonstans. Och när jag då ser inom mig själv ser jag att det inte finns mer än hos någon annan, faktum är att jag verkar ha allra minst potential av alla omkring mig just nu. Om jag ens skall kunna nå det jag vill så måste något ske, inombords såväl som på utsidan, men jag har redan försökt och misslyckats flera gånger.

"Så försök igen då."

Om det bara vore så enkelt...

"Vad är det som är så svårt?"

Allt helt enkelt, att orka med...

"Det verkar ju finnas många andra som orkar. Varför kan inte du?"

...

jag vet inte...

Jag hatar min egen ovisshet, jag hatar min egen oförmåga att ta mig själv i kragen, jag hatar att jag aldrig lärt mig det jag nu märker att alla andra redan kan, jag hatar att jag aldrig lyckas bli av med min paranoia och jag hatar att jag aldrig blir kvitt de här känslorna av hat och ilska.

Jag har påtal om aggresivitet och illvilja lagt märke till ett par saker.
Jag delar samma tro som en viss Hasan in Sabbah, (kolla upp det) och detta skrämmer mig något oerhört. Det gör det eftersom ibn Sabbah pågrund av vår delade tro mördade folk för att uppnå något han tyckte var större än allt annat, något som egentligen bara låg i hans egna syften. Han var möjligen en psykopat, men ibland undrar jag om vi inte alla är det.

Jag har dessutom börjat älska en tv-serie vid namn Dexter, som handlar om en seriemördare som arbetar som kriminalinspektör och dödar de brottslingar som slinker undan systemet. Allt för att uppfylla en dröm som sattes ihop av hans far. Jag tog de moraliska meddelandena till mig. Är det rätt att döda människor bara för att de gjort orätt? Är det rätt att offra få liv för att rädda flera? Är det rätt att låta en seriemördare gå fri bara för att han dödar onda människor? Jag svarade nog ja på varje fråga.

Dexter fick också mig att se min mörka sida i nytt ljus, den mörka rösten som kommer till mig, den bittra och hatiska delen. Den säger mycket som jag aldrig kommer dela med någon, och som jag vill tysta ned, men tyvärr kan jag inte sluta lyssna på den. En bekant som har haft liknande erfarenheter sade till mig att det enda som skiljer psykopater ifrån andra är att de inte säger emot den där rösten, och det fick mig att känna en gnutta av tröst.
Men vad händer om rösten blir för stark och i något tillfälle av svaghet tar sig igenom förnuftets försvar? Kvinnor har tack vare sitt inre mörker dränkt sina nyfödda, syskon har knivhuggit varandra, och otaliga människor har gjort det slutgiltiga valet och begått självmord, allt tack vare en ond närvaro innuti som vill få dem att rädas sina svagheter och avundas andras styrkor. Där. Där har jag slutit cirkeln.

Min inre demon, min rädsla och mitt eget personliga mörker är vad som fått mig att lida mest av allt här i livet, och ibland funderar jag allvarlig på att låta de murar som fängslar det falla ned. För att få ett slut på den där rädslan. Men då inser jag också att jag kan fortsätta, att istället för att ta den enkla vägen ut och fly från mina svagheter kan omfamna dem och lida med dem. Detta är vad jag gjort hittils, men jag vill också bekämpa dem, försvaga dem, men detta har jag aldrig lyckats med.

"Varför har du aldrig lyckats?"

För jag är svag.

Den där styrkan är något jag kanske behöver merdelen av livet på mig att finna. Antagligen behöver jag någons hjälp, men för att hitta den personen måste jag först bekämpa de där svagheterna. Cirkeln är än en gång sluten.

För att avsluta den här texten om depression och allmänt "tyck synd om mig" babbel, vill jag bara säga än en gång att jag inte vill att ni ska tycka synd om mig, eller erbjuda ert stöd heller. Jag ber er, mina vänner, de vars åsikt jag värderar högre än andras, om en sak. Nämligen att n hjälper mig att bättra mig genom att vara ärliga mot mig. Säg mig vad jag gör fel, säg vad jag gör som irriterar er eller får er att undra varför ni egentligen läser den här bloggen, säg vad i hela friden jag ska göra för att bli den människan som jag en gång trodde att jag var, och som jag nu drömmer om att vara. Jag trodde ett tag att jag nått den där punkten, och jag är nog faktiskt på väg, men jag har en lång sträcka kvar. Nu kan jag åtminstone förstå att jag tidigare stått i avkanten och enbart drömt en skendröm om livet, medan jag nu faktiskt kan se skymten av det vid horisonten.

Om ni kan göra det för mig är jag er evigt tacksam.

"I know that I need help
And I know that you need help too"

//Niklas D. Karlsson; En drömmare, skugga och allmän besserwisser

Saknaden efter en ponny
Jag skall direkt be om ursäkt för att jag inte skriver så ofta, men det kan inte undvikas. Jag har massor att göra i skolan och efteråt är det precis man får tid att unna sig lite fritid. Det har hänt en hel del sedan sist. På Halloween blev jag förälskad, dagarna efter såg jag Emil Jensen för andra gången, blivit dumpad från Lars Winnerbäck konserter, och idag dog min lilla ponny.

Egentligen så var väl Salle inte min ponny. Han var min fjording, min guling, min ädle springare, och min vän. Han var min häst, och jag kunde inte tro det när jag ringde morsan och fick reda på det. Jag frågade hur läget var i allmänhet, och hon svarade att det var: "så där".
"Du låter som om det vore nåt negativt" sade jag skämtsamt. Och det var det tydligen.
Han hade varit dålig en längre tid, och hade tillfrisknat, men förra veckan fick han ett återfall, och han togs bort idag. Mor sade att de inte hade velat säga något för att inte jag skulle oroa mig, men om de hade berättat det så skulle jag ha tagit första bästa tåg och hälsat på honom innan det var dags. Kanske gjorde de det så jag skulle slippa se honom sjuk, eller kanske slog tanken dem aldrig, men i vilket fall som helst så önskar jag att jag hade vetat så jag hade kunnat få se honom en gång till. Han betydde mer för mig än många andra människor jag känner, och jag ångrar verkligen att jag inte alltid brydde mig om honom så mycket som han förtjänade. Vi kallade honom ponny för han var så där tillgiven och mysig som bara ponnys kan vara. Min busiga, uppkäftiga och goa häst. Min Salle...

Fan vad jag saknar honom...

Jag har mer att berätta om, men jag kan bara inte fortsätta. Jag får ta det någon annan gång.
Tjubb

Återvändon från nära land
Ja det var väl inte igår precis. Hela sommaren tycks ha gått ifrån utan att jag skrivit ett enda inlägg, och nu är det redan höst. Jag har ingen höstdepression, inte särskilt många löv har fallit och värmen ligger fortfarande kvar i luften. Ergo, det känns inte som höst än.
Jag kan för er sammanfatta min sommar i sju ord: Arbete, lite vila, och lika lite fritid. Jag har helt enkelt spenderat merparten av min sommar åt att hjälpa till på gården, go-carten och diverse annat. Jag hade gärna åkt med till "Peace and Love" med Johan-kun, och jag hade gärna åkt och besökt Stockholm, men jag har helt enkelt inte haft tid/orkat då jag varit mer eller mindre utpumpad. Nog om det.
För dem av er som inte vet så bor jag just nu i Karlshamn, Blekinge, Sverige... Europa, Jorden. Jag läser programmet "Digitala Spel" på tekniska högskolan, och är för nuvarande inne på min fjärde vecka. Just nu läser jag en grundkurs där vi får göra brädspel. Vår lärare är mer eller mindre ett svin som hela tiden säger att vi kommer misslyckas, och som gillar att ge oss mängder av jobb, men vi gillar honom ändå. FYI så har han varit med och gjort "Invasion Gotland" och annordnatr flera lajv på samma ö, där han även bor.
Jag har mer eller mindre lagt mig tillrätta i den här stan. Jag har börjat lära känna massa nya härliga människor, jag skall nu i helgen arbeta på Studentkårens bar under deras "Ninja Vs. Pirate" event, och tror ni inte på fan att jag är bäst i vår klass på "Soul Calibur"?
Jag vill bara hälsa er alla att jag mår bra, och även om det är tufft här så försöker jag så gott jag kan. Jag kommer fortsätta blogga, men med bristande tid hemma så kommer det nog inte bli lika ofta.
Ni får ha det så bra, hälsningar från nördskolan i Blekinge!
Tjubb!

PS. Om ni undrar hur det går med min bok så är den än inte i tryck. Folken jag kontaktat har ett jävla sjå med att ringa tillbaka med information om priser, och än har jag inte hört nåt på mer än en månad. Så det kan gå. Den skall komma ut förr eller senare, men det kan i värsta fall bli så att det får vänta tills jag skrivit klart del 2. Ni får helt enkelt ha tålamod ^^

And the Bible didn't mention us, not even once
Jag sitter nu här och tänkte mest bara ge en notis om att jag är vid liv. Har varit på en underbar Midsommarfest i helgen, utan släkt och sprit (förutom de två kryss-cider jag ensam tog) och det var muffsigt så det heter duga. Wibke bjöd in nördgruppen till sin ex-missionskyrka som nu inhyser surrealistiska lampor, rosa delfiner/karpar och en hel del icke-religiöst (om man nu inte tillhör någon mysko sekt som tillber den gigantiska rosa valen och offrar surrealistiska lampskärmar till dess rosa delfin barn. Det skulle inte förvåna mig om något sådant fanns. Faktiskt.) Vi spelade fejk gitarr, riktig gitarr, Själs Kaliber, Tecken, och lite Wii sport, och en hel del Legend of the five rings. Jag agerade Spelledare för första gången sen jag slutade i föreningen i Bengtsfors, och det märktes att jag var ringrostig.
När tröttheten grep sig in vid fyra tiden på morgonen ville jag sova, då jag fann att jag inte kunde tänka klart och inte kunde ge mitt episka-äventyr-som-jag-kom-på-på-en-kvart-men-som-kändes-intressant-och-smart-uttänkt-samt-fullt-av-potential riktigt den energi som krävdes för att det skulle bli som jag tänkt mig. Men folket lät mig inte sova, oh nej, istället fick Johan Andreas att peta på mig med Mikes bokken varje gång jag inte svarade. Argument fördes fram för att jag inte skulle få sova, men tillslut belönades min grinighet och ack så närvarande envishet i min fördel.
Oh sömn, du ljuva väktarinna
jag skall aldrig ur din famn försvinna
där låter jag mitt huvud vila
innan jag till andra famnar ilar
men alltid jag återvänder tillbaka
och låter dig mitt livs bedrifter bevaka
men otrogen jag aldrig vara, för jag förblir
alltid såpass trogen att jag till dig tar vid

Imorgon skall jag åka till Falun för att där genomgå min sista intervju för mina framtida studier, och efter det återstår endast att se vart jag kommer in och valet av vart jag skall ta vägen. Fick höra rykten om att en del av intervjun var att i grupp spela brädspelet Tjuv-o-Polis och sedan konvertera det till ett spel. Låter kul inte sant ^^
Jag avslutar dagens inlägg med att ge er inledningen till vad jag skall försöka göra till mitt nästa novell/roman projekt. Enjoy, och tjubb i förväg!

Den mörka nattens barn
Gatorna i staden var tomma. De höga husen som låg tätt och sträckte sig mot himlen var svarta och endast i något enstaka fönster brann fortfarande ett ljus i nattens sena timma. Det var stjärnklart, och ett gyllene, perfekt klot satt på sin plats uppe bland de brinnande ljusen på himlavalvet och kastade sitt ljuva sken över staden. På huvudgatan i stadens gamla kvarter, där flera hundra år gamla byggnader låg tätt med tak som nästan slog i varandra, låg den lilla affären "Mystik". Fasaden till det hus där affären låg var av vitmålat tegel, och över dörren in i huset hängde en skylt med ett gyllene "M" på en mörk bakgrund. Allting var lugnt, den sköna tystnaden bröts endast när en bil sakta körde på den smala vägen som löpte mellan de gamla stenbyggnaderna. Inte en enda människa vandrade ute i natten.
I utkanten av en trång gränd, som löpte ut mittemot "Mystik" stod det en ensam lyktstolpe. Från glaskupan kom ett endera döende, endera levande ljus, som i den nuvarande stillheten var det enda tecknet på att världen, och tiden fortfarande var i rörelse. Men det blinkande ljuset dog plötsligt ut, gnistor slog ut från en glödtråd, och så var allting svart. Allt eftersom mörkret blev intensivare, började en lätt slöja av dimma lägga sig över de kullerstensbelagda gatorna. Dimman var silvervit, ringlade sig nära marken, och även om den var tunn och lätt så låg det något mörkt och mäktigt över den. Den klara tjockan rörde sig allt mer ut för gatan och låg till slut över hela gatan, en vind letade sig samtidigt ned mellan husen och fick skylten vid "Mystiks" dörr att vaja kraftigt så det knarrade i gångjärnen. Vinden fick inte dimman att krusa sig det minsta, inte ens röra sig snabbare, men ändock så började den försvinna, i tomma intet. När väl allt dis var försvunnet bröts det nya lugnet av att en ensam man stod vid ingången till "Mystik".
Han var lång och mörk, hans långa hår draperades nedför hans skuldror och ramade in hans vackra bleka ansikte, och han hade ett ungt utseende men hade ändå något otroligt vist och erfaret vilande över sina mjuka drag. Med händerna nedstuckna i fickorna på sin långa rock betraktade han lugnt entrén till den lilla affären, och hans läppar drog ihop sig till ett självgott leende.
"Jaså," sade mannen roat. "Det är så det ligger till."
Han vände sig från dörren och såg upp mot den stjärnklara himlen där fullmånen hängde.
"Det är sannerligen en vacker natt."
Ännu en vind ven gatan förbi, och skylten slog till och gångjärnen knakade. Mannen stod stilla med upplyft ansikte och blundade samtidigt som den kyliga nattluften smekte hans kind. Han njöt, och drog i sitt långa hår som låg lika perfekt som förut.
"Det blir inte mycket bättre än så här." Mannen skakade på huvudet och fokuserade sig.
Han var tvungen att göra det här, trots att det var långt ifrån vad han ville göra. Han suckade lättjefullt och gick in igenom dörren till "Mystik".
En frän lukt slog emot mannens skarpa luktsinne, och han rynkade lätt på näsan, irriterad över vad han fick se skapade lukten. Omkring på golvet låg en mängd flaskor, sönderslagna efter det att de ramlet ned från en nedfallen hylla vid en av rummets väggar, och avgav den äckliga lukten. Affären hade en mängd olika hyllor, bokställ och piedestaler där föremål var på uppställning, och det verkade som om någon hade rivit ned den som nu låg på golvet, kanske hade det varit stridigheter här. Det var något med lukten som störde mannen, inte med lukten i sig, utan det var som om något underliggande försökte göra honom uppmärksam om något. Ett ljud fick honom att lämna den tanken, ett knakande ljud som kom från övervåningen, och med blicken låst på ljudets källa så började mannen sakta gå mot den trappa som han visste låg bakom affärsdisken. De slitna, ruttnande trappstegen såg ut som om de skulle ge vika när som helst, men mannen gick utan oro upp för stegen i samma takt som innan. Väl uppe stod han inför ett skynke av pärlband, och han gick sakta igenom det för att inte störa pärlorna så de skulle skapa ett ljud. Han ville inte bli upptäckt. En dörröppning uppenbarade sig efter skynket, och mannen rörde sig raskt, men tyst, över tröskeln och in i det rum där hans mål befann sig.
Rummet var nästan helt tomt på möblemang, endast en röd, läder fåtölj och en enkel madrass med sängkläder fanns där, likaså en TV-apparat. Vid ett fönster som vette ut till gatan stod en man iförd en ärmlös väst lutad mot väggen och stirrade ut. Han var rädd, handen som lealöst hängde vid hans sida darrade kraftigt, och hans huvud vred sig hela tiden för att spana ned över gatan, som om han sökte efter något, något han var rädd för. Mannen som just i denna stund kommit in i rummet log elakt. Han kände en stor glädje i att ingjuta en sådan skräck i människor, även om han fortfarande kände en sorts medlidande för dem som rädes honom.
Ljudlöst gick han fram till mannen som såg ut genom fönstret och ställde sig bakom dennes vänstra axel. Han kunde känna lukten av en stark, vedervärdig parfym som låg likt en aura omkring den räddsinte karlen, och han rynkade lätt på näsan innan han sträckte fram huvudet och viskade in i mannens öra.
"Din tid är inne Marv," han sade orden med sin ljuvaste och mest hänförande röst.
Mannen Marl flög med ett skri framåt. Han slängde sig in i väggen med ryggen före och stirrade med skräckslagna ögon på mannen som obemärkt tagit sig fram till honom. Marvs hjärta dunkade så frenetiskt att den andre mannen kunde höra det tydligt, och han kunde nästan se hur blodet forsade fram i ådrorna längst hans nakna armar och strupe. Marv försökte säga något, mellan stängda läppar, och efter ett par sekunder fick han fram vad han ville säga.
"Hur kom du in?" frågade han, hans ögon rullade panikartat och såg över hela rummet, antingen sökande efter hur hans ovälkomne gäst tagit sig in, eller en egen väg ut.
"Marv," sade mannen ömkande. "Du tror väl inte att en låst dörr och lite simpel magi kan hindra mig från att ta mig in? Låt mig också påminna dig om att du bjöd in mig en gång för länge sedan, och därför anser jag mig nog tillåten att ta mig in är."
Marv såg ut att kunna falla död ned när som helst av rädslan, och han såg desperat mot trappan ned till undervåningen.
"Vad vill ni mig, Rivon?" frågade han hest med gråten i halsen. "Jag har gjort allt ni bett mig om och..."
"Du gick bakom våra ryggar Marv" sade mannen som kallades Rivon med nästan tröstande röst. "Du trodde att vi inte skulle få reda på det, men där tog du fel. Du kan inte förråda Syskonskapet utan att det kommer till våran vetskap."
"Men, de lurade mig!" Marv var panikslagen, han skulle i denna stund göra vad som helst för att slippa undan, men det var för sent, han var tvungen att stå för sitt kast.
"Marv," sade Rivon mellan sammanbitna tänder. "Testa inte mitt tålamod, för i så fall kommer jag att göra din död till något värre än du kan föreställa dig. Din tid är över, och du har bara dig själv att skylla."
Tårar började välla fram ur Marvs ögon, han sjönk ihop intill väggen och låg hopkurad nere på golvet, och han kved hjälplöst. Rivon ställde sig ned på ett knä och lade sin bleka hand på Marvs kind.
"Var inte rädd min gamle vän," sade han återigen för att trösta den sorgsne mannen. "Döden är inget att frukta, du borde rent av omfamna den med glädje. Men sen... vad vet jag om det?"
Rivon sänkte sitt ansikte mot Marvs och stirrade rakt in i hans rädda ögon.
"Jag beklagar det här Marv," sade han beklagande. "Jag vill inte göra det här, men du vet hur det är. Endast affärer."
Just när Rivon tänkte sätta dödsstöten hände något han inte hade väntat sig. Marv sträckte med nyfunnen behärskning in armen innanför västen och drog fram en glasflaska. Innan Rivon hann reagera kastade Marv flaskan i hans ansikte. Glaset sprack i flera stora skärvor och dess innehåll kastades upp i Rivons ansikte. Vätskan sved när den hamnade i hans ögon, Rivon skrek till och stanken slog upp från vätskan fyllde hans näsborrar och plågade honom värre än smärtan gjorde. Detta hade varit vad som legat under de andra lukterna på nedervåningen. Marvs sista ess i rockärmen.
Marv stod nu upp och såg ned på den plågade och förstenade mannen framför honom. Ett elakt flin spred sig över hans nu galna ansikte, och i sin hand höll han en av de långa glasskärvorna som kommit av den krossade flaskan. Med en snabb rörelse slog han in glasbiten in mellan Rivons ögon, och blod forsade ut från attackerarens hand, och offrets ansikte. Rivon föll till marken, med öppna, frusna ögon och en förvånad min. Han rörde sig inte mer. Marv stannade inte för att studera sitt verk, utan sprang utan uppehåll ned för trappan och ut i natten.
Liket av Rivon af Albaihem låg kvar på övervåningen till affären "Mystik", och en stor pöl av blod omgärdade det. En av dess händer låg öppen som om den försökte söka tag om något, och ögonen stirrade med ett sådant hat att det säkerligen var någons hals händerna ville ta tag om. Från springorna i fönstren i rummet började då en lätt dimma sippra in, och den lade sig fort över hela rummet och fyllde det med ett silverklart dis.
Marv sprang längst gatorna, in bland gränderna, ut mellan husen och planerade inte att stanna. Han kunde inte tro sin tur att han lyckats fly, men han tänkte inte stanna och se till att Rivon var död. Han behövde fly, fort, innan det var för sent och syskonskapet skulle uppfylla det Rivon lovat. Marv kastade ibland bakåt blicken för att se till att han inte blev förföljd, trots att han försökte övertala sig själv om att det var omöjligt. När han så sprang in i en trång gränd och sett sig om lät han åter blicken glida framåt, och då fick han se ett lik stå framför honom med en glasbit i handen. Marv sprang nästan in i det innan han hann stanna, och han vägrade tro vad han just såg. Han ville inte tro vad han just såg. Han blinkade till för en sekund, och när han då öppnade ögonen var synen borta, och gränden var tom.
Marv drog en lättad suck och tänkte sig just fortsätta sin flykt när någon tog tag i hans nacke bakifrån och stack upp en glasskärva mot hans öga.
"Nu, har du verkligen ställt till det för dig själv, Marv," sade Rivons lik hatfullt.
"Snälla Rivon, jag ber," kved Marv. "Snälla låt mig gå."
"Du tvingade mig att leta upp dig," började Rivon. "Du kastade vitlök i mitt ansikte när jag kom för att få dig fri från din pina. Du högg in glas i mitt kött och du lät mig ligga i en pöl av mitt eget blod. Nu är det dags att du får känna vreden av ett av mörkrets barn. Gammal vän eller inte."
Liket närmade sig, med glässkärvan i ett fast grepp.
Natten fylldes av hesa, dämpade skri, och månen betraktade allting likgiltigt från sin upphöjda plats. Till slut blev det åter tyst, och friden återvände till gatorna. Rivon borstade av sig dammet ifrån sin rock, såg upp mot månen och log för sig själv. "Det här var sannerligen en underbar natt," sade han och skrattade lågt för sig själv. När han gick lämnade hans fotsteg ett spår av klarrött blod efter sig, och för varje steg blev de tunnare, ända tills de var helt försvunna. En dimma steg upp i natten, och med ens var mannen borta, lika tyst som han hade kommit.
Ensam kvar i en mörk gränd låg mannen som en gång kallats Marv. Hans ansikte var sargat, tillika hans kropp, och vid hans hals fanns två djupa sår, där svaga rännilar av blod sprang ut. Än en gång hade Syskonskapet försvarat sin heder, och dess trogne tjänare skulle få den belöning han förtjänade.

PS. Ja jag vet att repliken är en ripoff från Hellsing, men den är ju så tuff! Den skall antagligen försvinna i en senare arbetssession.

And the poets are just kids who didn't make it
Well, well, här sitter jag igen, tröttare än någonsin och utan ett bekymmer i världen *host*. Jag skall börja med att ursäkta för det förra inlägget, jag bara föll ned i ett hål av mörker och orkade inte ens kravla mig upp, trots at det bara var en halvmeter hög kant. Så det kan gå. I skrivande stund så har jag just tagit studenten, med allt vad det innebär, och jag funderar på att gå och sova nån timme innan jag ska gå ut på stan med Mike, Lovisa och Anna. Den Anna. Som dissade mig från balen p.g.a. av att hon skulle resa bort. Får se hur det hänger ihop senare.
Allting känns så overkligt, mest därför att jag inte vill lämna den där skolan, där jag har upplevt mina bästa dagar, och där jag har umgåtts med (nästan) alla mina bästa vänner. Jag vill inte förlora dem, men för att gå vidare här i livet måste vi offra det vi samlat på oss hittills, må det vara kärlek, vänskap, eller könssjukdomar. Jag hoppas bara jag tar mig igenom allt med själen i behåll.
I måndags så reste jag ned till Blekinge, Karlshamn för att vara exakt. Det tog mig 6 timmar med nya fina bilen som jag fick låna av far, och jag sov på glassigt hotell (vaniljsmak) och på tisdagen gick jag på intervju på BTH. Skolan var underbart cool, och den låg precis i skärgården vid havet, man behöver bara sätta foten utanför för att kunna dingla med benen ut över bryggorna. På intervjun fick jag svara på sådana frågor som man hittills aldrig diskuterat med någon annan om. Typ: vilka spel tycker du är bra? Vad kan man göra bättre? Varför tycker du spel är ett sådant intressant medie? Och vad kunde ha gjorts bättre I Pirates of the Carribean 3?
Jag skötte mig nog ganska bra, och läraren var så tuff som bara få kan bli. "De som har bra positioner i spelbranschen idag, har det eftersom de är så jävla ninja i allt de gör." Pwnag. Jag föll för skolan direkt, men när vi gick igenom vad som kommer ske började jag få kalla kårar. Inga garantier finns. Man måste minst arbeta fulla arbetsdagar hela veckan för att kunna ha möjligheten att lyckas, och även då kanske man inte är lika bra som andra är. Jag vill verkligen göra detta, men jag har förstått att det inte kommer bli en dans på rosor, om än jävligt intressant. Men innan jag bestämmer mig för om jag skall orka flytta till Blekinge ska jag på två intervjuer i veckorna, Falun vs Arvika. Dalarna gentemot Värmland. Vi får se vad det går.
Boken ligger just nu och väntar på tryckpressarna, och jag skall starta försäljning inom kort. Jag blev nöjd med slutresultatet, även om jag ser att det finns plats för förbättring. Tidningen i Säffle intervjuade mig och de blev väldigt imponerade av vad jag gjort, även om jag själv inte kan se varför det är så himla fascinerande. Lena tyckte att jag skulle ha fått ett stipendium för bästa projektarbete, men det gick till några fordonare som byggt en crosscart. Säffle är -väldigt- industri/fordons präglat.
Stigen framför mig börjar bli lite oskarp, och mina ögon blir mer och mer grumlade av det skumma ljuset. Jag får helt enkelt vänta och se vad som sker, och kanske kan det lösa sig till slut. Men nu väntar mig en kväll av vänskapskretsar, dricka och kanske ljuv romans (I wish).
Ha det bra tills nästa gång allihopa, och ta hand om er!
Tjubb!

From the bottom of my heart to the abyss of the seas
Skolans sista dag närmar sig allt snabbare. På något vis verkar det som om jag kommer hinna klart med allt jag måste ha klart tills imorgon, och jag är mäkta förvånad själv. Jag har inte mått vidare bra på hela veckan, stressen blandat med kvavt klimat har fått min apati att nå nya kulmen, och allt för många gånger har jag kommit på mig själv med att luta mig tillbaka i stolen och blicka tomt upp i taket. Inte har det hjälpt med att mina vänner mått dåligt de också av andra skäl, men det verkar som de klarar sig, och jag tror att de är mycket starkare än de själva vet.
Mitt i allt skolarbete så valde jag och Mike-san att anstränga oss och plugga på för karategraderingen i tisdags. Det gick hyfsat och Niklas-sensei tyckte att det kändes rätt att låta oss stiga upp till nästa nivå. Jag är glad att sensei inte är lika lätt på reglerna som andra dojos, och om det inte hade varit för honom hade jag antagligen legat på blått bälte så här dags. Om man ska följa en kampsport skall man göra så på gammalt vis, med traditioner och allt vad det innebär. Det tråkiga är att karate är lite för stelt för min smak. Nåväl, jag hann bli gulbältare innan jag slutade min träning här i Säffle, och jag får se vart jag kommer träna i framtiden. Det känns otroligt mysko att jag inte kommer att sätta min fot i dojon igen, någonsin igen i värsta fall, men jag får helt enkelt ta mina upplevelser med mig och lära mig av det jag fått erfara. Livet går vidare.
Till nästa vecka har jag att skriva två uppgifter i historia, en bra vampyrnovell för mitt MVG i Svenska C, ett föredrag om irländsk-engelska, plus att jag skall arbeta på go-carten på söndag. Man har mycket att stå i, men det är väl det enda rätta. Utan saker att göra blir min släkt helt CP, det har jag fått se flertalet gånger. När vi inte får arbeta med något blir vi som alkoholister som inte sett en droppe sprit på diverse månvarv. Det är läskigt, som ni kan förstå.
Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag försöker tänka ut vad jag ska göra med allt. Skolan, familjen, kärleken, livet, mig själv. Allt är en stor röra, och allt jag trodde mig förstå helt klart börjar bli alldeles mörkt och förstört. Ingenting får bli som jag tänkt mig. Igår kunde jag inte sluta tänka på hur jävla ful jag egentligen är. Jag har aldrig intalat mig annat, men igår så kunde jag inte släppa det. Jag äcklar mig själv, och jag ville bara slita mig ur mitt eget skinn, men oturligt nog går det inte alltför väl. Jag har väl bara mig själv att skylla att jag ser ut som jag gör, och det får mig att bli än mer frustrerad. Ingen ser åt mig, allas blickar glider av mig, som om jag var något som inte var värt att lägga notis om, eller som man inte vill veta av.
Livet är inte alltid rättvist. Det tog min farbror som inte förtjänade döden, det gav min vän Johan ett öde han minst av alla borde få dras med, och det gjorde så att många andra behandlas sämre än de förtjänar. I jämförelse är mitt dilemma ingenting, men jag kan ändå inte sluta gräma mig över den skit jag får dras med. Ända sedan jag var ung har jag varit en obotlig romantiker, med en stor nervositet, ett stort hjärta, en oförmåga att prata med flickor och ett utseende som får mig att inte känna mig värd någonting. Alla är utseendefixerade på något sätt, det är vad jag tror, jag är sådan själv. Många som jag har tyckt om har rynkat på näsan, gått vidare och aldrig vänt om blicken igen, och ensam sitter jag kvar på min bänk och väntar på någon ny. Varför skall det vara så, frågar jag mig själv. Är jag så himla annorlunda från alla andra? Jag som alltid försökt se det positiva hos människor, lyckas aldrig få någon att se det positiva hos mig. Om det nu finns nåt...
Jag skall inte slösa bort er tid mer än nödvändigt, ni har säkert bättre saker för er ändå. Jag ville bara lätta min börda en aning, det är allt. Vi kanske hörs, och lova mig att ni tar hand om er, för ni är det enda som betyder något för mig just nu.
Tjubb...

Dagarna närmar sig sitt slut
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:

Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.

Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.

Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"

Tjubb!

Utvald, och kanske inte av dåliga anledningar.
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.

Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.

Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!

Får jag föna ditt underliv?

Den sista tiden
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.

En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.

Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.

Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!

Ansökningar om en framtid
Så var det gjort. Niklas har skickat iväg sin ansökan till högskolan. Det var nära att det helt gått i väggen, då jag själv trodde att sista anmälningsdagen var i maj. Mor ringde mig lägligt i förrgår och berättade att så inte var fallet. Allting tog blott några minuter och listan såg till slut ut så här:

1. BTH-86102 - Digitala spel 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn

2. BTH-86101 - Digitala spel Särskilt Urval 120p, Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn

3. HG-33250 - Speldesign och programmering 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland

4. UMU-01120 - Manusutbildning för film, TV och nya medier 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Umeå universitet, Umeå

5. LU-80730 - Kandidatprogram i öst- och sydöstasienkunskap, Japanska 120pDagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Lunds universitet, Lund

6. HS-62105 - Dataspelsutveckling - grafik/ljud 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan i Skövde, Skövde

7. HG-33045 - Internationella arkeologiprogrammet 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland

8. UU-P2800 - Juristprogrammet 180p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Uppsala universitet, Uppsala

9. KAU-67139 - Multimedia 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Karlstads universitet, Karlstad

Kanske kommar jag in på något av dem, vem vet?

För övrigt kan jag berätta att jag helt svek vad jag hade beslutat mig att göra det här påsklovet. Eller rättare sagt inte göra. Jag hade bestämt mig att inte låta farsan hunsa mig och låta mitt projektarbete hamna på efterslänten. Men hör och häpna, jag är en ryggradslös idiot som inte har hjärtat att säga emot min far när han "ber" mig om hjälp hemma på gården. Visst han slet ut mig två dagar i sträck, visst han säger hela tiden "vi ska bara göra en sak till", visst han är full av skit, men han har inte längre alla de som brukade hjälpa honom vid sin sida och jag och bror är de enda ha nhar kvar nu för tiden.
Sen så var det lite värre när han bad mig att hjälpa till -igen-, men efter att ha ringt och sagt till honom att jag inte kunde på grund av tre prov och boken, så fick jag höra "Det är lugnt, ditt arbete är viktigare för mig än det här."
Niklas blev mäkta paff, det må jag säga. Men what do you know? Det slutade med att jag åkte i alla fall. Det fanns ingen som kunde byta ut mig, och vi hade en krävande natt framför oss nere på restaurangen. Så jag pallrade iväg på lördag morgon från Säffle till Bengtsfors, och därifrån till Trollhättan. Jag skurade, plockade skräp, satte ihop 100 trädgårdsstolar och 25 bord för uteserveringen, och hamnade i disken i sex timmar. (Som farsan för övrigt lovat att jag inte skulle behöva göra) Idag fick jag reda på att vi faktiskt var överbemannade igår och det gjorde mig -knappast- gladdare till sinnes. Det berodde däremot på ett par idioeter till trollhättebor med "planering på -50" som min kära mor på ett ytterst rollspelsaktigt vis.

In other news, I'm not wearing pants. And now to the cultural phenomenons of the week.

Jag sökte efter Fall Out Boy på nätet, efter att ha hört så mycket om dem på Silvrares bloggar, och fann ett album vid namn "Infinity On High". Detta album är nu det mest spelade på min dator och mp3.
Solklar 5 av 5.

Billie the Vision and the Dancers släppte ny skiva i veckan. "Where the Ocean meets my hand" har ett nytt härligt sound som genomsyrar hela skivan, och bibehåller Billies sköna stil med bravur. Johan-kun var så vänlig att rippa den, och packa ned i ett fint winzip paket åt moi, och de dansvänliga rytmerna är såååå härliga. Introspåret "My Love" anser jag vara den bästa sommarlåten någonsin.
5 av 5 på den också.

På vägen till Trollhättan fick jag i mitt avlägsnaste medvetande, som lyssnade på FOB i min mobil, höra orden "Linkin Parks nyaste" yttras. Jag blev bokstavligen vild, eller tja, upprymd kanske är bättre ord, och när jag återvände hem till mitt bredband skändade jag mitt favoritbands (av mig) iscensatta grav och laddade ned "Minutes to Midnight". Jag vet, jag är en hemsk människa, men jag lovar att jag skall köpa den när jag har pengar att undvara. Efter en snabb genomlyssning kunde jag konstatera att den var nog för att stilla min abstinens, om än kanske inte helt vad jag hoppats på. Mycket gammalt, mycket nytt. En bra skiva.
En lättsam 4 av 5.

Nu över till vädret, och finansnyheterna.

Byter kanal.

Vilande under körsbärsträdets grenar
Nu var det bestämt ett tag sedan jag bloggade, två veckor för att vara nästan exakt. Tiden tycks rinna ut ur mina kupade händer likt den allra finaste sand, och jag kan inte hålla tillbaka den. Jag har försökt att sätta mig ned och skriva om vad som händer just nu, men jag är vanligtvis alltför trött efter skolan eller för upptagen med skolan för att jag skall ha ork. Men nu är det påsklov och lite tid kan jag äntligen undvara för att underhålla er som läser. Hoppas jag inte gör er besvikna.
Jag kan nog inte göra det här i kronologisk ordning, men det spelar heller ingen större roll. Jag kan däremot börja med att berätta om att jag den 31 mars utförde högskoleprovet. Det gick sådär, fick 68/122 vilket jag inte har en aning om vart det placerar mig. Det skall nog inte vara för dåligt, men jag känner ändå att jag borde ha kunnat göra bättre ifrån mig. Sådana här prov tycks det mig är mer utformade för att belöna dem med bra tur vad gäller gissningar, än de som verkligen har kunskapen som eftersöks. Detta är jag tydligen inte ensam att tro, och vi (dvs jag och De andra som tror så här) får gladeligen se på medan ett samhälle som koncentrerar sig för mycket på statistik och siffror ignorerar oss som är eftertänksamma och innehar den sanna kunskapen om världen. (Om ni vill bli insatt i denna Stora Sanning, skicka 500 kr i ett frankerat brev till min adress, så kanske ni har turen att få delta i min kurs i Sann Filosofi.) Tiden får utvisa vad som händer, men jag bryr mig faktiskt inte så värst om hur väl jag gjorde ifrån mig, då jag inte behöver ett bra högskolebetyg till de linjer jag skall söka. Men det är ju ändå bra att ha, så vi skulle inte tacka nej till ett mer än medelbra betyg.
Vad har mer hänt? Till att börja med har vi haft inlämningsuppgifter och prov ungefär varannan dag nu det senaste, vilket har gjort mig och mina Samhällsstuderande kamrater aningen griniga och stressade. Sedan hjälper det inte att Projekt arbetet skall vara klart veckan efter lovet. Jag har nästan nått mitt mål med boken. Jag tänkte mig i början att jag ville få ihop hundra sidor, och jag ligger nu på ungefär nittio, så om jag nu får till de två extra kapitlen jag vill ha innan jag kan avsluta kommer allting att ha gått enligt planerna. Detta har gjort mig allmänt glad, faktiskt.

Sen dyker problemen upp. Bland annat så har jag fått flera saker att välja mellan att göra på lovet, bl.a. bio, arbete, drägg med Johan-kun, mer arbete, Softairgun, och sist av allt arbete. Farsan kom med ett nytt ultimatum idag om två dagars arbete med honom och bror, medan jag själv skall ta ett tag imorgon hemma i vedhögen. Jag säger till er redan nu att jag kommer meddela honom att jag inte kan eller vill. Mitt projekt arbete betyder för mycket för att jag skall sumpa chansen att göra ett halvdant arbete nu. Att säga något sådant går inte för sig enligt min far, men jag struntar blanka *** i det, och vet ni varför? Jo, jag har nämligen slutat att vara rädd för honom. Detta kom jag underfund med när vi talade i telefon och jag inte längre brydde mig om vad han sade till mig. Minsta ord från honom kunde få mig att darra förr, men det är slut med att jag skall frukta hans vrede från och med nu. För att vara ärlig kommer jag alltid ha en sorts skräck/respekt för honom, han är ju trots allt min far, men jag tänker inte längre vara rädd för att inte vara honom til lags eller göra honom besviken. Jag skall leva mitt liv för mig, inte för honom. Punkt slut.
Kom att tänka på häromdagen att jag tar studenten om åtta eller tio veckor, och det fick mig att inse en mycket hemsk sak. Jag måste hitta en dejt till studentbalen! Det är lite panik nu, för alla tjejer jag känner är upptagna, och de mina vänner försöker para ihop mig med är alla uteslutna, de bad mig gå med min kultur lärare för guds skull! Det löser sig nog, och i värsta fall har jag Mike-san, som faktiskt borde göra sig ganska fint i klänning.
Apropå Mike-san så har jag beslutat att han själv får ta hand om sitt liv. Under hela tiden jag har känt honom så har an klagat på sin familj och på sitt liv, och jag har försökt att få honom att göra något åt det och få det han vill här i livet. Tyvärr då så är han aningen för lat för att göra just det. Om han vill bli kvar i en stad han föraktar, bo hos en familj han inte tål, och få ett jobb han kommer hata så får han väl göra det. För jag är nu trött på att försöka få honom att uppfylla sina drömmar när han alltid säger: "Det kommer aldrig gå." Hädanefter får han själv hitta sin dröm, det är inget jag kan göra åt honom. Men jag kommer ändå vara hans vän, om han vill det, och stödja han där han går på sin egen osäkra stig i livet.
Jag har funderat på vad jag själv skall göra med mitt liv. Vad som skall hände efter gymnasiet, om jag kommer in på någon bra spelutvecklings linje, och om jag klarar den. "Vad skall jag göra sedan då?", frågade jag mig själv. Skall jag ta ett jobb direkt om det finns möjlighet, eller skall jag ta den där vågade chansen och uppfylla min andra dröm? Skall jag våga åka till japan, lära mig det idag mytiska språket och skall jag någonsin få sitta under ett blommande körsbärsträd i meditation? Jag vet inte ännu, men jag hoppas verkligen att det kan bli så. Det valet får jag ta efter jag har blivit lite äldre och lite visare, men då jag fortfarande är lika snygg. *host*
Vidare så har jag nu börjat planera lite för mitt eget engagerade och påtänkta vampyrlajv, "Säffle-bynite". Originell titel, ne? Jag skall försöka samla ihop gänget och vi får tillsammans bestämma hur vi skall gå tillväga. Storyn och upplägget har jag redan klart, det enda som behövs är husrum, tid och regler/bestämmelser. Listan växer sig längre för varje dag om hur många som skall med. Senast jag kollade var det nästan tjugo personer. Kanske kan man locka hit några Silvrare med löften om vild, våt sodomi och allmänt våld. Får ta mig ett snack med dem på SaToF.

Musiken spelar en större roll i mitt liv nu mer än någonsin. Den lugnar mig, får mig att drömma, och i brist på en musa är den min inspiration. Jag har åter hittat Coldplay som den underbara grupp de är, och Lars Winnerbäcks ljuva musik kan höras från mina hörlurar varje dag. Sist och absolut inte minst, är Colin Hay, den underbare trubaduren känd från "Scrubs". Dessa tre fyller min vardag med hopp om liv och kärlek, och utan dem skulle jag känna mig mycket mer stressad och nere än vad jag är nu. Det är nu bara en vecka kvar till Billie the Vision släpper sin nya skiva, och jag skall då köpa ett ex av alla tre skivorna de gjort. Jag besökte Johan-kun förra veckan och lyssnade på hela "Where the Ocean meets my hand" och jag säger så mycket som: Skivan är så himla härlig! Kan inte vänta tills den är i min skivspelare och klämmer ut de där sköna och dansvänliga låtarna som jag kärde mig att älska på en minut nere i min gode väns sovrum.

Jag har blivit alltmer filosofisk och grubblande nu för tiden, och jag kan inte sluta att fundera över vad jag tror och hur jag ter mig till andras tro. Det jag hittills har kommit underfund med är att många inte ens bryr sig om att ifrågasätta eller ens tänka efter gällande sin egen existens, och detta tycker jag är skrämmande. Om man inte kan engagera sig i att ställa frågor om livet och sig själv är det väl ganska onödigt att ens leva om ni frågar mig. Utan eftertänksamhet och grubblerier skulle världen bara var en stor hemsk plats full av krig, svält, karriärmänniskor, USA och Idol på TV. Ett sätt man kan använda för att undersöka vilka människor som är vettiga är att helt enkelt fråga dem vad de tycker om skolämnet Filosofi. De människor som är av typen dålig, d.v.s. tycker att man inte behöver eller ens ska fundera på "korkade och meningslösa" frågor om livet, är de som säger samma sak om ämnet i sig och som aldrig lyssnar på läraren under lektionerna. Medan typen bra är motsatsen.
Jag tycker om filosofi, och har märkt att de som tänkt allra vettigast och levt efter den bästa tankegången var: Ninjor och Haschachinner. Ironiskt att just lönnmördare verkar vara några av de enda som verkligen tänkt efter och skapat en tänkvärd livsfilosofi. Jag insåg detta när jag läste "Skuggkrigarens anda", som jag djupt rekommenderar. Och jag förstod att jag borde eftersträva ninjans hemligheter för mer än jag först hade gjort. Jag vill finna svar i mig själv, för att leta hos andra ger ingen insikt om dig själv.

Rin, Hei, Tou, Sha, Kai, Jin, Retsu, Zai, Zen.

Johan-kun hittade den bästa uppmaningen någonsin.

Jag kom att fundera på innebörden av ett hem idag. "Ditt hem är där du lägger hatten" brukade man visst säga, vilket alltså innebär att man skall betrakta platsen där du har dina kläder och där du sover som ditt hem. Jag vill nog ha det till en annan definition än så. Ett hem skall vara en plats där du känner dig trygg, där du känner dig välbehållen och lycklig enbart genom att befinna dig där enligt mig. För någon som mig som har bott på tre platser i hela sitt liv, varav på en av dem i femton år, så är det kanske lättare att ha något att kalla ett äkta hem än någon som flyttat runt regelbundet under sin uppväxt. För när man som jag har haft en plats att gå till varje dag, där man blir bemött av en omtänksam, om än smula en krävande, familj och alltid känt sig trygg på i femton år är det kanske inte så konstigt att den platsen nu och för alltid blir sedd som ens enda riktiga hem. Jag känner mig alldeles varm varje gång jag går över nejderna i vårsolen eller på vintermorgnarna, och jag vet att den platsen alltid kommer att finnas där och alltid erbjuda mig skydd från allt det onda i världen. Den är mitt hem, och jag kommer aldrig att glömma den. Vart än jag lägger min hatt kommer nog aldrig att kännas som ett sant hem, eftersom jag bara har en plats för ett sådant i mitt hjärta. Som slutsats vill jag då göra en ny definition, nämligen att "Ditt hem är den platsen där du känner dig hemma." Rätta mig om jag har fel.

Målet på resan närmar sig mer och mer, och den sista sträckan kommer att kräva all min styrka. Men jag kämpar på. Mina fötter kommer bära mig framåt, och marken leda mig till mitt öde. Än finns det hopp för mig min vän. Och kanske, bara kanske, finns det en plats för mig på andra sidan.

Jag hade en dröm.
I den drömmen kunde varje liten person besegra sina demoner,och vinna tron om sig själv.
Jag drömde om en värld där ingen utnyttjade andra,
och där alla fick leva så som de ville.
Där behövde inget barn gå hungrigt,
och ingen stal från andra.
Det var en värld där varje person gick fri,
och där heder och ära existerade.
Jag drömde om en värld där varje dag var ett nytt mirakel.
Jag har en dröm.

Mantran i duschen och andras misstag.

Det har nu gått ett bra tag sen sist tror jag, och det har hänt en hel del. Skolan känns allmänt seg och stressig, och den alltmer närmande deadlinen på projektarbetet hjälper inte till att lätta på stämningen precis. I vanlig ordning så gör jag samma misstag som alltid och väntar med att göra alla stora skolarbeten i sista sekund (eller dag, det skulle bli ganska svårt att skriva en uppsats på en sekund). Jag har gjort mindre lyckade försök att lära mig teckna människokroppen, och det enda jag har lärt mig från efterforskning är att kvinnor i regel är runda och mjuka medans vi män är kantiga och hårda. Tänka sig vad de kommer på nu för tiden! Att få energi till arbete blir helt enkelt svårare för var år man går i skolan, och inte hjälper det med att man fått en hotande syn av hur vuxenlivet kan bli. Nä tacka vet jag att vara spelnörd till döden och fantasyälskare i evighet, här skall vi inte bli gamla och prata reporänta och skatteåterbäring, det får alla andra -normala- samhälls-studerande grejja med. Växa upp, vad skulle det vara bra för?

En ovanligt hemsk affisch

de tillät att hänga i skolans korridorer.

Självklart var jag tvungen att stjäla den.

Ni sanna Silvrar lär första det dolda

budskapet i den här bilden.

Förra veckan blev det en spontan tur till Bengtsfors där Johan-kun och jag gick ned i parken och drack te och åt kakor. Mysigt värre. Vi hade ett av de mest givande samtalen i mitt liv, och det hjälpte mig verkligen att nå den där översta pinnen på stegen som jag alltid strävat efter att nå. "Arigato goshaimasu Johan-kun, watashi wa ganbatte nånting nånting?" (Japanskan i detta stycke bidrogs av Johan Helgesson, Lama, Druid, och en hel del mittemellan).

På torsdagen blev det tur till Stockholm med klassen. Vi spenderade hela 9 timmar i bussen tur och retur och jag tror att jag lyssnade igenom MP3:ns hela spelninglista 5-6 gånger totalt. Stämningen var relativt trevlig och sådär, men på hemvägen fick jag mig en rejäl dos av spontant dethopparuppiansiktetpådigmedennagelfilochbazooka depressionsattack. Jag visste inte riktigt varför men allt det hemska som hänt mig de senaste året hopade upp sig i en stor hög och lade sig över mig. Jag tvingades att gå igenom varje sak, tänka över den tills ögonen tårades, arkivera om den i hjärnan och tillslut blev det för mycket. Min historialärare Kenneth kom på mig med att sitta dödstyst och stirra ut i regnet som for förbi mitt fönster, och han förklarade för de andra att jag var på en plats där författare bara kan ta sig till. Vis man den där Kenneth, och det måste nog påstås att jag ser honom som en mentor, och han hade nog för övrigt rätt i det han sade. Väl i huvudstaden traskade vi omkring som irrande höns och tittade först på konst i nationella museet. Efter det blev det besök i en synagoga, och den coolaste religösa människan någonsin frågade oss om vi inte kunde fråga ut honom om alla fördomar vi hade mot judar.

"Men kom igen nu! Ni har väl inte kommit hela vägen från Säffle för att stå tysta och höra mig pladdra? Se så, fråga vad ni vill, ta upp varje fördom i kroppen! Vi är giriga, vi är rika och vi är de som egentligen ligger bakom Bush politik! Visst är det så?" Ett tag blev jag så hänförd att jag började fundera på att konvertera, men jag är inte så sugen på en omskärelse, och som förut nämnda persons mamma hade sagt:

"Varför vill ni bli jude? Har ni inte nog med problem som det är!?" Man måste bara älska unika människor.

Efter våra studiebesök fick vi gå fritt och jag och Mike-san spenderade tiden med att dra till Etnografiska museet. Där fick vi se bl.a.: Ett japanskt tehus, inga okarinor, en billig tubkikare, världens första och största womba, och en riktig kalashnikov. Se vad roliga saker man kan finna. Till sist gick vi till SF-bokhandeln, och tyvärr kunde Henning inte komma och hälsa, och på det viset missade han även chansen att se min fina Pölsabandana. Nåväl, nån annan gång kanske? Jag inhandlade för övrigt två Miyazaki filmer, tre Totoro-pins och ett äventyr till Trudvang. Pengar slösas bort värre än vanligt nu för tiden och jag är lite osäker vad jag skall lägga ut dem på framöver. Som avslutning blev det ett fint gruppfoto uppe vid kungliga slottet, av Madde, Anna, Mathias och Mike. Den sistnämnda lovade högt och tydligt att han aldrig mer skulle åka till Stockholm, eftersom "Det är en jävla håla!". Jag får nog faktiskt hålla med.

Folket stående vid slottet efter att ha

mobbat en stackars högvakt.

I fredags blev det allmänt skönt rollspelsmöte i Bengtsfors, och jag och Jens talade ut om hur läget var mellan oss. Att han hade ryggrad nog att be mig uppriktigt om ursäkt efter alla dessa år är verkligen beundransvärt, och jag kunde inte annat än säga att allt var förlåtet och be oss gå vidare i vår vänskap. Dalle överdrev sin karaktär och sitt rollspelande som vanligt, och Olle och Jens yttrade några för många könsord för min och Johan-kuns smak, men annars var allt jättetrevligt och fullt med presenter, bongotrummor, marshmallowbrasor och grillad korv.

Andra visa saker som jag och Mike-san kom på idag är att det mesta som händer alltid är någon annans fel, och att nynna på Halo-temat låter bäst i duschen i skolans omklädningsrum. Vi kom på detta tack vare lite mögel i tacket och vattenskador. Tro mig, svampdjur och förmultnat kakel kan vara -mycket- inspirerande.

Jag börjar se att tiden rinner ut för allt här i världen, även mitt bloggskrivande. Mitt timglas sitter på mitt skrivbord och påminner mig om det dagligen, och klockan på min vägg påminner mig om det varje sekund. Min filosofilärare frågade mig hur långt ett -nu- var, och jag tror att det är något som kan vara allt från en millisekund till en mindre evighet. Tiden uppfattas som den vill att vi skall uppfatta den, och man kan aldrig vara riktigt säker om hur snabbt den egentligen går. Någonsin kännt att en lektion eller tråkig släktmiddag går sakta? Det beror inte på att ni har tråkigt, utan det orsakas av att tiden inser att ni har tråkigt och gör vad som helst för att se till att ni får det ännu värre. Det gäller att ta vara på de ögonblick som går fort, de vi spenderar med vänner och människor vi bryr oss om, de vi använder för att göra något vi älskar, och de vi förbrukar för att inse vad lyckliga vi egentligen är. Ta vara på varje ögonblick, för till slut är det försent.

Ta hand om er allihop, och värdera den tid ni fått.

Köttfärspaj i en stulen gocart.

Då satt man här igen på sedvanlig tid efter en period av förmiddags bloggande. Känns skönt att återvända till originalet. Veckan var ganska slapp. Sjuka lärare och eget arbete fick arbetsnivån att sänkas, och sen fick vi en universitetsnivå föreläsning med eget ansvar för vad vi ville anteckna. Illa förberedd var man ju då tack vare allt slappande, och stressen blev enorm på en ynka timme historia om sprit. Jag ringde runt till de speldesignkurserna jag skall söka till och frågade diverse viktiga saker. Jag skall försöka göra klart mina arbetsprov så jag har det ur vägen nu när det bara är fem veckor kvar att skriva klart projektarbetet på.
Den här dagen har varit trevlig, konstig, hemsk och oerhört onödig i många aspekter. Till att börja med kan jag informera om att jag steg upp 10.00 efter att ha lagt mig 04.00 efter att ha sett på The Island (Som var förvånandsvärt mycket bättre än jag trodde). Jag tog hand om djuren och begav mig till min vän Yacob, som jag delade med mig av mitt nedladdade stöldgods till och begav mig sedan tillbaka hem till det tomma huset i skogen. Jag spelade lite FF12 och tränade mina färdigheter i Guitar Hero, och trots att jag tycker att jag blir sämre tycks inte spelet hålla med, mina scores tycks rättare sagt gå upp. Lustigt det där. När jag sedan beslöt mig att ta hand om stordisken ringde en stressad fader från Trollhättan och frågade om jag var nykter. Jag var ganska säker på det och han berättade att jag måste åka till Åmål och prata med polisen, för någon hade tydligen brutit sig in på vår go-cartbana och stulit fyra go-carts. Sagt och gjort så flög jag iväg med bilen över skogsvägarna, och tack vare tjälen så agerade min Saab 93 som en lowrider med hydralik, fast bättre. Rånarna hade slagit, sågat och slitit sönder fem starka hänglås och brutit sig in på ljusan dag på gocartbanan utan att någon märkte det. Polisen frågade mig frågor, mest om vad människors personnummer var, vilket jag fick fråga mamma/pappa om via telefon. Jag gjorde mer detektivarbete än poliserna själva, vilket inte är så konstigt när man ser till vilka resurser de har att göra undersökningar med. De konstaterade att det inte fanns mycket att göra, och sade att vi själva fick göra undersökningar vart cartarna kunde säljas. Vad bra att vi har polisen, ne? Utan försäkring så har min familj alltså blivit bestulna på ca 65000 svenska riksdaler. Stämmningen ligger inte på topp direkt, men vi klarar oss.
Försvinner en stund och kör bror med vän till fest i Åmål av ren vänlighet. Krävde inte ens bensinpengar eftersom jag gärna vill hjälpa folk utan att tänka på belöningar.
Inte har jag hunnit med att skriva på min bok, eller något annat vettigt för den delen. Istället för att göra det nu så sitter jag och räknar ut att jag har spenderat två timmar i bilen idag (och jag har endast färdats mellan två punkter som ligger fem mil från varandra). Detta får mig osökt att tänka på en jojo, vilket mitt humör kan liknas med nu för tiden. Ni som läser detta vet säkert att jag var ganska depp i det senaste inlägget, just då var min jojo ihoptrasslad på den lägre nivån, och efter en snabb fix fick jag den att funka igen. Just nu har jojon trasslat ihop sig när snöret är helt uppvirat, vilket innebär att jag för tillfället är låst på munter, och jag ser själv inget fel i det.
Saker som annars hänt är att jag fått tag i ett nytt exemplar av kultspelet Outcast, vilket nu gör att jag har mina tre stora favoritspel från ungdomen i min ägo once again. Däribland fins tidigare nämnda Outcast, Silver och Broken Sword Shadow of the Templars. Silver är helt enkelt världens bästa rollspel, end of story, och BSSotT startade mitt brinnande intresse för Tempelriddarna vilket nog aldrig kommer få nå en kulmen. Jag kanske skall lägga ned mig i mina studier så att jag kan ansöka om att få bli en riddare av St. Nikolai. Fast om Mike-san har rätt så skulle en sådan förfrågan få de äldre medlemmarna att skratta en rakt i ansiktet, så jag får se på det där.
Några tankar om Champagne:
Champagne har antagligen fått sin höga status som lyxdricka efter det att britterna efter sina många krig med de fjolliga männen i randiga skjortor och baskrar, kom till Frankriket som turister och upptäckte att till skillnad från den batterisyra fransmännen vanligtvis häller i sig var champagne nästan drickbart. Av denna anledning fick det en ställning som något av det bästa fransmännen gjort, om man bortser från Mona Lisa (som är italiensk men ändå). Champagne ansågs även så låg på alkohol att man fann den ytterst väl anpassad till att tvätta av smutsen från varandra, då vatten kunde användas till att framställa riktig sprit med hjälp av en potatis och några ficktjuvar.
Nästa vecka i "Mat och Lagbrott":
Bouillabaise och skatteförskingring.

Tills dess, ta hand om er alla underbara människor!
Tjubb!