Alla-Sorgers-Dag

Om inte titeln avslöjar vad den här bloggen handlar om så behöver ni hjälp, eller glasögon. Ta inte några kort tack.
Jag ringde till Johan igår för att få råd. Jag ville göra något för Anna på Valentin, men var så rörig i skallen och neggo att jag knappt kunde avgöra vad som var passande. Efter att ha pratat länge och väl kom vi fram till att det bästa var ett kort, fint och simpelt. Jag satt och skrev ned det jag ville ha sagt, och gjorde det så fint jag kunde, Niklas är inte värst bra på pyssel kan jag tillägga.
Morgonen kom och nervös så det räckte åkte jag til skolan. Jag visste inte om hon ens skulle komma idag, men det gjorde hon och jag hann att träffa henne flera gånger innan jag kunde ge henne kortet utan någon vakandes över hennes axel. Allt kändes bra, och jag tog mig till slut modet att gå till henne.

Drömmar blir lätt krossade.

Jag lämnade över mitt simpla ömhetsbetygande kort till en av de finaste flickor som finns, och hon gav mig en kram och sade att jag var gullig. Kul det där hur murar kan byggas upp på nån sekund för att sedan rasa ännu fortare. Trots att det endast skedde för en stund sen kan jag inte minnas allt vad hon sade. Det enda jag minns är att hon nämnde nåt om att balen hade kunnat bli jätte roligt, innan hon sade att hon gillade mig som kompis. Mitt hjärta som gått på högvarv stannade till, och än en gång var jag den mest ensamma människan i hela världen, inte ens mina drömmar får jag ha kvar. Jag sade att det var ok, jag ville säga mer men orden kom inte till mig, och så sade vi hejdå. Så simpelt var det när Niklas för första gången erbjöd sitt hjärta, och ingen ville ta emot det.
Varför just jag?
Är det nåt fel på mig?
Är jag så en jävla dålig människa att ingen annan kan tycka om mig för den jag är?
Varför...?

Jag visste att det här kunde hända, det gjorde jag, och jag visste att det var bättre att detta hände än att jag endast fortsatte drömma, men det hindrar inte tårarna.
Vad skall jag göra nu? Ska jag ge upp? Det är vad jag vill göra just nu. Bara gräva ned mig i ett hål och inte säga ett knyst i fyrtio år. Jag skulle också börja följa den lätta vägen, vilket ser ganska frestande ut nu. Jag orkar inte av att alltid leva så här, jag orkar inte. Jag vill så mycket, och jag vet att jag har mycket att ge, men ingen annan ser eller tror det om mig. Varför?
Av alla människor jag gått i skolan med finns det ingen som tyckt lika bra om mig som Anna. Alla andra anser mig jobbig, irriterande och töntig. Det känns som om jag står ensam i min lilla bubbla, medan andra har stora åar att dela med andra. Men jag får sitta själv, ingen annan delar den med mig.
Jag vet att det kommer att kännas bättre så småningom, men det hindrar inte tårarna.

Inget hindrar tårarna.

Nu tänker jag sluta, för inget mer kan sägas som gör saken bättre. Ni får ursäkta om det är tarvligt skrivet, men jag orkar inte bry mig om meningsuppbyggnad, rättstavning och innehåll just nu.