Dagarna närmar sig sitt slut
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:

Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.

Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.

Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"

Tjubb!

Utvald, och kanske inte av dåliga anledningar.
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.

Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.

Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!

Får jag föna ditt underliv?

Den sista tiden
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.

En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.

Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.

Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!

Ansökningar om en framtid
Så var det gjort. Niklas har skickat iväg sin ansökan till högskolan. Det var nära att det helt gått i väggen, då jag själv trodde att sista anmälningsdagen var i maj. Mor ringde mig lägligt i förrgår och berättade att så inte var fallet. Allting tog blott några minuter och listan såg till slut ut så här:

1. BTH-86102 - Digitala spel 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn

2. BTH-86101 - Digitala spel Särskilt Urval 120p, Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn

3. HG-33250 - Speldesign och programmering 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland

4. UMU-01120 - Manusutbildning för film, TV och nya medier 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Umeå universitet, Umeå

5. LU-80730 - Kandidatprogram i öst- och sydöstasienkunskap, Japanska 120pDagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Lunds universitet, Lund

6. HS-62105 - Dataspelsutveckling - grafik/ljud 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan i Skövde, Skövde

7. HG-33045 - Internationella arkeologiprogrammet 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland

8. UU-P2800 - Juristprogrammet 180p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Uppsala universitet, Uppsala

9. KAU-67139 - Multimedia 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Karlstads universitet, Karlstad

Kanske kommar jag in på något av dem, vem vet?

För övrigt kan jag berätta att jag helt svek vad jag hade beslutat mig att göra det här påsklovet. Eller rättare sagt inte göra. Jag hade bestämt mig att inte låta farsan hunsa mig och låta mitt projektarbete hamna på efterslänten. Men hör och häpna, jag är en ryggradslös idiot som inte har hjärtat att säga emot min far när han "ber" mig om hjälp hemma på gården. Visst han slet ut mig två dagar i sträck, visst han säger hela tiden "vi ska bara göra en sak till", visst han är full av skit, men han har inte längre alla de som brukade hjälpa honom vid sin sida och jag och bror är de enda ha nhar kvar nu för tiden.
Sen så var det lite värre när han bad mig att hjälpa till -igen-, men efter att ha ringt och sagt till honom att jag inte kunde på grund av tre prov och boken, så fick jag höra "Det är lugnt, ditt arbete är viktigare för mig än det här."
Niklas blev mäkta paff, det må jag säga. Men what do you know? Det slutade med att jag åkte i alla fall. Det fanns ingen som kunde byta ut mig, och vi hade en krävande natt framför oss nere på restaurangen. Så jag pallrade iväg på lördag morgon från Säffle till Bengtsfors, och därifrån till Trollhättan. Jag skurade, plockade skräp, satte ihop 100 trädgårdsstolar och 25 bord för uteserveringen, och hamnade i disken i sex timmar. (Som farsan för övrigt lovat att jag inte skulle behöva göra) Idag fick jag reda på att vi faktiskt var överbemannade igår och det gjorde mig -knappast- gladdare till sinnes. Det berodde däremot på ett par idioeter till trollhättebor med "planering på -50" som min kära mor på ett ytterst rollspelsaktigt vis.

In other news, I'm not wearing pants. And now to the cultural phenomenons of the week.

Jag sökte efter Fall Out Boy på nätet, efter att ha hört så mycket om dem på Silvrares bloggar, och fann ett album vid namn "Infinity On High". Detta album är nu det mest spelade på min dator och mp3.
Solklar 5 av 5.

Billie the Vision and the Dancers släppte ny skiva i veckan. "Where the Ocean meets my hand" har ett nytt härligt sound som genomsyrar hela skivan, och bibehåller Billies sköna stil med bravur. Johan-kun var så vänlig att rippa den, och packa ned i ett fint winzip paket åt moi, och de dansvänliga rytmerna är såååå härliga. Introspåret "My Love" anser jag vara den bästa sommarlåten någonsin.
5 av 5 på den också.

På vägen till Trollhättan fick jag i mitt avlägsnaste medvetande, som lyssnade på FOB i min mobil, höra orden "Linkin Parks nyaste" yttras. Jag blev bokstavligen vild, eller tja, upprymd kanske är bättre ord, och när jag återvände hem till mitt bredband skändade jag mitt favoritbands (av mig) iscensatta grav och laddade ned "Minutes to Midnight". Jag vet, jag är en hemsk människa, men jag lovar att jag skall köpa den när jag har pengar att undvara. Efter en snabb genomlyssning kunde jag konstatera att den var nog för att stilla min abstinens, om än kanske inte helt vad jag hoppats på. Mycket gammalt, mycket nytt. En bra skiva.
En lättsam 4 av 5.

Nu över till vädret, och finansnyheterna.

Byter kanal.

Vilande under körsbärsträdets grenar
Nu var det bestämt ett tag sedan jag bloggade, två veckor för att vara nästan exakt. Tiden tycks rinna ut ur mina kupade händer likt den allra finaste sand, och jag kan inte hålla tillbaka den. Jag har försökt att sätta mig ned och skriva om vad som händer just nu, men jag är vanligtvis alltför trött efter skolan eller för upptagen med skolan för att jag skall ha ork. Men nu är det påsklov och lite tid kan jag äntligen undvara för att underhålla er som läser. Hoppas jag inte gör er besvikna.
Jag kan nog inte göra det här i kronologisk ordning, men det spelar heller ingen större roll. Jag kan däremot börja med att berätta om att jag den 31 mars utförde högskoleprovet. Det gick sådär, fick 68/122 vilket jag inte har en aning om vart det placerar mig. Det skall nog inte vara för dåligt, men jag känner ändå att jag borde ha kunnat göra bättre ifrån mig. Sådana här prov tycks det mig är mer utformade för att belöna dem med bra tur vad gäller gissningar, än de som verkligen har kunskapen som eftersöks. Detta är jag tydligen inte ensam att tro, och vi (dvs jag och De andra som tror så här) får gladeligen se på medan ett samhälle som koncentrerar sig för mycket på statistik och siffror ignorerar oss som är eftertänksamma och innehar den sanna kunskapen om världen. (Om ni vill bli insatt i denna Stora Sanning, skicka 500 kr i ett frankerat brev till min adress, så kanske ni har turen att få delta i min kurs i Sann Filosofi.) Tiden får utvisa vad som händer, men jag bryr mig faktiskt inte så värst om hur väl jag gjorde ifrån mig, då jag inte behöver ett bra högskolebetyg till de linjer jag skall söka. Men det är ju ändå bra att ha, så vi skulle inte tacka nej till ett mer än medelbra betyg.
Vad har mer hänt? Till att börja med har vi haft inlämningsuppgifter och prov ungefär varannan dag nu det senaste, vilket har gjort mig och mina Samhällsstuderande kamrater aningen griniga och stressade. Sedan hjälper det inte att Projekt arbetet skall vara klart veckan efter lovet. Jag har nästan nått mitt mål med boken. Jag tänkte mig i början att jag ville få ihop hundra sidor, och jag ligger nu på ungefär nittio, så om jag nu får till de två extra kapitlen jag vill ha innan jag kan avsluta kommer allting att ha gått enligt planerna. Detta har gjort mig allmänt glad, faktiskt.

Sen dyker problemen upp. Bland annat så har jag fått flera saker att välja mellan att göra på lovet, bl.a. bio, arbete, drägg med Johan-kun, mer arbete, Softairgun, och sist av allt arbete. Farsan kom med ett nytt ultimatum idag om två dagars arbete med honom och bror, medan jag själv skall ta ett tag imorgon hemma i vedhögen. Jag säger till er redan nu att jag kommer meddela honom att jag inte kan eller vill. Mitt projekt arbete betyder för mycket för att jag skall sumpa chansen att göra ett halvdant arbete nu. Att säga något sådant går inte för sig enligt min far, men jag struntar blanka *** i det, och vet ni varför? Jo, jag har nämligen slutat att vara rädd för honom. Detta kom jag underfund med när vi talade i telefon och jag inte längre brydde mig om vad han sade till mig. Minsta ord från honom kunde få mig att darra förr, men det är slut med att jag skall frukta hans vrede från och med nu. För att vara ärlig kommer jag alltid ha en sorts skräck/respekt för honom, han är ju trots allt min far, men jag tänker inte längre vara rädd för att inte vara honom til lags eller göra honom besviken. Jag skall leva mitt liv för mig, inte för honom. Punkt slut.
Kom att tänka på häromdagen att jag tar studenten om åtta eller tio veckor, och det fick mig att inse en mycket hemsk sak. Jag måste hitta en dejt till studentbalen! Det är lite panik nu, för alla tjejer jag känner är upptagna, och de mina vänner försöker para ihop mig med är alla uteslutna, de bad mig gå med min kultur lärare för guds skull! Det löser sig nog, och i värsta fall har jag Mike-san, som faktiskt borde göra sig ganska fint i klänning.
Apropå Mike-san så har jag beslutat att han själv får ta hand om sitt liv. Under hela tiden jag har känt honom så har an klagat på sin familj och på sitt liv, och jag har försökt att få honom att göra något åt det och få det han vill här i livet. Tyvärr då så är han aningen för lat för att göra just det. Om han vill bli kvar i en stad han föraktar, bo hos en familj han inte tål, och få ett jobb han kommer hata så får han väl göra det. För jag är nu trött på att försöka få honom att uppfylla sina drömmar när han alltid säger: "Det kommer aldrig gå." Hädanefter får han själv hitta sin dröm, det är inget jag kan göra åt honom. Men jag kommer ändå vara hans vän, om han vill det, och stödja han där han går på sin egen osäkra stig i livet.
Jag har funderat på vad jag själv skall göra med mitt liv. Vad som skall hände efter gymnasiet, om jag kommer in på någon bra spelutvecklings linje, och om jag klarar den. "Vad skall jag göra sedan då?", frågade jag mig själv. Skall jag ta ett jobb direkt om det finns möjlighet, eller skall jag ta den där vågade chansen och uppfylla min andra dröm? Skall jag våga åka till japan, lära mig det idag mytiska språket och skall jag någonsin få sitta under ett blommande körsbärsträd i meditation? Jag vet inte ännu, men jag hoppas verkligen att det kan bli så. Det valet får jag ta efter jag har blivit lite äldre och lite visare, men då jag fortfarande är lika snygg. *host*
Vidare så har jag nu börjat planera lite för mitt eget engagerade och påtänkta vampyrlajv, "Säffle-bynite". Originell titel, ne? Jag skall försöka samla ihop gänget och vi får tillsammans bestämma hur vi skall gå tillväga. Storyn och upplägget har jag redan klart, det enda som behövs är husrum, tid och regler/bestämmelser. Listan växer sig längre för varje dag om hur många som skall med. Senast jag kollade var det nästan tjugo personer. Kanske kan man locka hit några Silvrare med löften om vild, våt sodomi och allmänt våld. Får ta mig ett snack med dem på SaToF.

Musiken spelar en större roll i mitt liv nu mer än någonsin. Den lugnar mig, får mig att drömma, och i brist på en musa är den min inspiration. Jag har åter hittat Coldplay som den underbara grupp de är, och Lars Winnerbäcks ljuva musik kan höras från mina hörlurar varje dag. Sist och absolut inte minst, är Colin Hay, den underbare trubaduren känd från "Scrubs". Dessa tre fyller min vardag med hopp om liv och kärlek, och utan dem skulle jag känna mig mycket mer stressad och nere än vad jag är nu. Det är nu bara en vecka kvar till Billie the Vision släpper sin nya skiva, och jag skall då köpa ett ex av alla tre skivorna de gjort. Jag besökte Johan-kun förra veckan och lyssnade på hela "Where the Ocean meets my hand" och jag säger så mycket som: Skivan är så himla härlig! Kan inte vänta tills den är i min skivspelare och klämmer ut de där sköna och dansvänliga låtarna som jag kärde mig att älska på en minut nere i min gode väns sovrum.

Jag har blivit alltmer filosofisk och grubblande nu för tiden, och jag kan inte sluta att fundera över vad jag tror och hur jag ter mig till andras tro. Det jag hittills har kommit underfund med är att många inte ens bryr sig om att ifrågasätta eller ens tänka efter gällande sin egen existens, och detta tycker jag är skrämmande. Om man inte kan engagera sig i att ställa frågor om livet och sig själv är det väl ganska onödigt att ens leva om ni frågar mig. Utan eftertänksamhet och grubblerier skulle världen bara var en stor hemsk plats full av krig, svält, karriärmänniskor, USA och Idol på TV. Ett sätt man kan använda för att undersöka vilka människor som är vettiga är att helt enkelt fråga dem vad de tycker om skolämnet Filosofi. De människor som är av typen dålig, d.v.s. tycker att man inte behöver eller ens ska fundera på "korkade och meningslösa" frågor om livet, är de som säger samma sak om ämnet i sig och som aldrig lyssnar på läraren under lektionerna. Medan typen bra är motsatsen.
Jag tycker om filosofi, och har märkt att de som tänkt allra vettigast och levt efter den bästa tankegången var: Ninjor och Haschachinner. Ironiskt att just lönnmördare verkar vara några av de enda som verkligen tänkt efter och skapat en tänkvärd livsfilosofi. Jag insåg detta när jag läste "Skuggkrigarens anda", som jag djupt rekommenderar. Och jag förstod att jag borde eftersträva ninjans hemligheter för mer än jag först hade gjort. Jag vill finna svar i mig själv, för att leta hos andra ger ingen insikt om dig själv.

Rin, Hei, Tou, Sha, Kai, Jin, Retsu, Zai, Zen.

Johan-kun hittade den bästa uppmaningen någonsin.

Jag kom att fundera på innebörden av ett hem idag. "Ditt hem är där du lägger hatten" brukade man visst säga, vilket alltså innebär att man skall betrakta platsen där du har dina kläder och där du sover som ditt hem. Jag vill nog ha det till en annan definition än så. Ett hem skall vara en plats där du känner dig trygg, där du känner dig välbehållen och lycklig enbart genom att befinna dig där enligt mig. För någon som mig som har bott på tre platser i hela sitt liv, varav på en av dem i femton år, så är det kanske lättare att ha något att kalla ett äkta hem än någon som flyttat runt regelbundet under sin uppväxt. För när man som jag har haft en plats att gå till varje dag, där man blir bemött av en omtänksam, om än smula en krävande, familj och alltid känt sig trygg på i femton år är det kanske inte så konstigt att den platsen nu och för alltid blir sedd som ens enda riktiga hem. Jag känner mig alldeles varm varje gång jag går över nejderna i vårsolen eller på vintermorgnarna, och jag vet att den platsen alltid kommer att finnas där och alltid erbjuda mig skydd från allt det onda i världen. Den är mitt hem, och jag kommer aldrig att glömma den. Vart än jag lägger min hatt kommer nog aldrig att kännas som ett sant hem, eftersom jag bara har en plats för ett sådant i mitt hjärta. Som slutsats vill jag då göra en ny definition, nämligen att "Ditt hem är den platsen där du känner dig hemma." Rätta mig om jag har fel.

Målet på resan närmar sig mer och mer, och den sista sträckan kommer att kräva all min styrka. Men jag kämpar på. Mina fötter kommer bära mig framåt, och marken leda mig till mitt öde. Än finns det hopp för mig min vän. Och kanske, bara kanske, finns det en plats för mig på andra sidan.

Jag hade en dröm.
I den drömmen kunde varje liten person besegra sina demoner,och vinna tron om sig själv.
Jag drömde om en värld där ingen utnyttjade andra,
och där alla fick leva så som de ville.
Där behövde inget barn gå hungrigt,
och ingen stal från andra.
Det var en värld där varje person gick fri,
och där heder och ära existerade.
Jag drömde om en värld där varje dag var ett nytt mirakel.
Jag har en dröm.

Mantran i duschen och andras misstag.

Det har nu gått ett bra tag sen sist tror jag, och det har hänt en hel del. Skolan känns allmänt seg och stressig, och den alltmer närmande deadlinen på projektarbetet hjälper inte till att lätta på stämningen precis. I vanlig ordning så gör jag samma misstag som alltid och väntar med att göra alla stora skolarbeten i sista sekund (eller dag, det skulle bli ganska svårt att skriva en uppsats på en sekund). Jag har gjort mindre lyckade försök att lära mig teckna människokroppen, och det enda jag har lärt mig från efterforskning är att kvinnor i regel är runda och mjuka medans vi män är kantiga och hårda. Tänka sig vad de kommer på nu för tiden! Att få energi till arbete blir helt enkelt svårare för var år man går i skolan, och inte hjälper det med att man fått en hotande syn av hur vuxenlivet kan bli. Nä tacka vet jag att vara spelnörd till döden och fantasyälskare i evighet, här skall vi inte bli gamla och prata reporänta och skatteåterbäring, det får alla andra -normala- samhälls-studerande grejja med. Växa upp, vad skulle det vara bra för?

En ovanligt hemsk affisch

de tillät att hänga i skolans korridorer.

Självklart var jag tvungen att stjäla den.

Ni sanna Silvrar lär första det dolda

budskapet i den här bilden.

Förra veckan blev det en spontan tur till Bengtsfors där Johan-kun och jag gick ned i parken och drack te och åt kakor. Mysigt värre. Vi hade ett av de mest givande samtalen i mitt liv, och det hjälpte mig verkligen att nå den där översta pinnen på stegen som jag alltid strävat efter att nå. "Arigato goshaimasu Johan-kun, watashi wa ganbatte nånting nånting?" (Japanskan i detta stycke bidrogs av Johan Helgesson, Lama, Druid, och en hel del mittemellan).

På torsdagen blev det tur till Stockholm med klassen. Vi spenderade hela 9 timmar i bussen tur och retur och jag tror att jag lyssnade igenom MP3:ns hela spelninglista 5-6 gånger totalt. Stämningen var relativt trevlig och sådär, men på hemvägen fick jag mig en rejäl dos av spontant dethopparuppiansiktetpådigmedennagelfilochbazooka depressionsattack. Jag visste inte riktigt varför men allt det hemska som hänt mig de senaste året hopade upp sig i en stor hög och lade sig över mig. Jag tvingades att gå igenom varje sak, tänka över den tills ögonen tårades, arkivera om den i hjärnan och tillslut blev det för mycket. Min historialärare Kenneth kom på mig med att sitta dödstyst och stirra ut i regnet som for förbi mitt fönster, och han förklarade för de andra att jag var på en plats där författare bara kan ta sig till. Vis man den där Kenneth, och det måste nog påstås att jag ser honom som en mentor, och han hade nog för övrigt rätt i det han sade. Väl i huvudstaden traskade vi omkring som irrande höns och tittade först på konst i nationella museet. Efter det blev det besök i en synagoga, och den coolaste religösa människan någonsin frågade oss om vi inte kunde fråga ut honom om alla fördomar vi hade mot judar.

"Men kom igen nu! Ni har väl inte kommit hela vägen från Säffle för att stå tysta och höra mig pladdra? Se så, fråga vad ni vill, ta upp varje fördom i kroppen! Vi är giriga, vi är rika och vi är de som egentligen ligger bakom Bush politik! Visst är det så?" Ett tag blev jag så hänförd att jag började fundera på att konvertera, men jag är inte så sugen på en omskärelse, och som förut nämnda persons mamma hade sagt:

"Varför vill ni bli jude? Har ni inte nog med problem som det är!?" Man måste bara älska unika människor.

Efter våra studiebesök fick vi gå fritt och jag och Mike-san spenderade tiden med att dra till Etnografiska museet. Där fick vi se bl.a.: Ett japanskt tehus, inga okarinor, en billig tubkikare, världens första och största womba, och en riktig kalashnikov. Se vad roliga saker man kan finna. Till sist gick vi till SF-bokhandeln, och tyvärr kunde Henning inte komma och hälsa, och på det viset missade han även chansen att se min fina Pölsabandana. Nåväl, nån annan gång kanske? Jag inhandlade för övrigt två Miyazaki filmer, tre Totoro-pins och ett äventyr till Trudvang. Pengar slösas bort värre än vanligt nu för tiden och jag är lite osäker vad jag skall lägga ut dem på framöver. Som avslutning blev det ett fint gruppfoto uppe vid kungliga slottet, av Madde, Anna, Mathias och Mike. Den sistnämnda lovade högt och tydligt att han aldrig mer skulle åka till Stockholm, eftersom "Det är en jävla håla!". Jag får nog faktiskt hålla med.

Folket stående vid slottet efter att ha

mobbat en stackars högvakt.

I fredags blev det allmänt skönt rollspelsmöte i Bengtsfors, och jag och Jens talade ut om hur läget var mellan oss. Att han hade ryggrad nog att be mig uppriktigt om ursäkt efter alla dessa år är verkligen beundransvärt, och jag kunde inte annat än säga att allt var förlåtet och be oss gå vidare i vår vänskap. Dalle överdrev sin karaktär och sitt rollspelande som vanligt, och Olle och Jens yttrade några för många könsord för min och Johan-kuns smak, men annars var allt jättetrevligt och fullt med presenter, bongotrummor, marshmallowbrasor och grillad korv.

Andra visa saker som jag och Mike-san kom på idag är att det mesta som händer alltid är någon annans fel, och att nynna på Halo-temat låter bäst i duschen i skolans omklädningsrum. Vi kom på detta tack vare lite mögel i tacket och vattenskador. Tro mig, svampdjur och förmultnat kakel kan vara -mycket- inspirerande.

Jag börjar se att tiden rinner ut för allt här i världen, även mitt bloggskrivande. Mitt timglas sitter på mitt skrivbord och påminner mig om det dagligen, och klockan på min vägg påminner mig om det varje sekund. Min filosofilärare frågade mig hur långt ett -nu- var, och jag tror att det är något som kan vara allt från en millisekund till en mindre evighet. Tiden uppfattas som den vill att vi skall uppfatta den, och man kan aldrig vara riktigt säker om hur snabbt den egentligen går. Någonsin kännt att en lektion eller tråkig släktmiddag går sakta? Det beror inte på att ni har tråkigt, utan det orsakas av att tiden inser att ni har tråkigt och gör vad som helst för att se till att ni får det ännu värre. Det gäller att ta vara på de ögonblick som går fort, de vi spenderar med vänner och människor vi bryr oss om, de vi använder för att göra något vi älskar, och de vi förbrukar för att inse vad lyckliga vi egentligen är. Ta vara på varje ögonblick, för till slut är det försent.

Ta hand om er allihop, och värdera den tid ni fått.

Köttfärspaj i en stulen gocart.

Då satt man här igen på sedvanlig tid efter en period av förmiddags bloggande. Känns skönt att återvända till originalet. Veckan var ganska slapp. Sjuka lärare och eget arbete fick arbetsnivån att sänkas, och sen fick vi en universitetsnivå föreläsning med eget ansvar för vad vi ville anteckna. Illa förberedd var man ju då tack vare allt slappande, och stressen blev enorm på en ynka timme historia om sprit. Jag ringde runt till de speldesignkurserna jag skall söka till och frågade diverse viktiga saker. Jag skall försöka göra klart mina arbetsprov så jag har det ur vägen nu när det bara är fem veckor kvar att skriva klart projektarbetet på.
Den här dagen har varit trevlig, konstig, hemsk och oerhört onödig i många aspekter. Till att börja med kan jag informera om att jag steg upp 10.00 efter att ha lagt mig 04.00 efter att ha sett på The Island (Som var förvånandsvärt mycket bättre än jag trodde). Jag tog hand om djuren och begav mig till min vän Yacob, som jag delade med mig av mitt nedladdade stöldgods till och begav mig sedan tillbaka hem till det tomma huset i skogen. Jag spelade lite FF12 och tränade mina färdigheter i Guitar Hero, och trots att jag tycker att jag blir sämre tycks inte spelet hålla med, mina scores tycks rättare sagt gå upp. Lustigt det där. När jag sedan beslöt mig att ta hand om stordisken ringde en stressad fader från Trollhättan och frågade om jag var nykter. Jag var ganska säker på det och han berättade att jag måste åka till Åmål och prata med polisen, för någon hade tydligen brutit sig in på vår go-cartbana och stulit fyra go-carts. Sagt och gjort så flög jag iväg med bilen över skogsvägarna, och tack vare tjälen så agerade min Saab 93 som en lowrider med hydralik, fast bättre. Rånarna hade slagit, sågat och slitit sönder fem starka hänglås och brutit sig in på ljusan dag på gocartbanan utan att någon märkte det. Polisen frågade mig frågor, mest om vad människors personnummer var, vilket jag fick fråga mamma/pappa om via telefon. Jag gjorde mer detektivarbete än poliserna själva, vilket inte är så konstigt när man ser till vilka resurser de har att göra undersökningar med. De konstaterade att det inte fanns mycket att göra, och sade att vi själva fick göra undersökningar vart cartarna kunde säljas. Vad bra att vi har polisen, ne? Utan försäkring så har min familj alltså blivit bestulna på ca 65000 svenska riksdaler. Stämmningen ligger inte på topp direkt, men vi klarar oss.
Försvinner en stund och kör bror med vän till fest i Åmål av ren vänlighet. Krävde inte ens bensinpengar eftersom jag gärna vill hjälpa folk utan att tänka på belöningar.
Inte har jag hunnit med att skriva på min bok, eller något annat vettigt för den delen. Istället för att göra det nu så sitter jag och räknar ut att jag har spenderat två timmar i bilen idag (och jag har endast färdats mellan två punkter som ligger fem mil från varandra). Detta får mig osökt att tänka på en jojo, vilket mitt humör kan liknas med nu för tiden. Ni som läser detta vet säkert att jag var ganska depp i det senaste inlägget, just då var min jojo ihoptrasslad på den lägre nivån, och efter en snabb fix fick jag den att funka igen. Just nu har jojon trasslat ihop sig när snöret är helt uppvirat, vilket innebär att jag för tillfället är låst på munter, och jag ser själv inget fel i det.
Saker som annars hänt är att jag fått tag i ett nytt exemplar av kultspelet Outcast, vilket nu gör att jag har mina tre stora favoritspel från ungdomen i min ägo once again. Däribland fins tidigare nämnda Outcast, Silver och Broken Sword Shadow of the Templars. Silver är helt enkelt världens bästa rollspel, end of story, och BSSotT startade mitt brinnande intresse för Tempelriddarna vilket nog aldrig kommer få nå en kulmen. Jag kanske skall lägga ned mig i mina studier så att jag kan ansöka om att få bli en riddare av St. Nikolai. Fast om Mike-san har rätt så skulle en sådan förfrågan få de äldre medlemmarna att skratta en rakt i ansiktet, så jag får se på det där.
Några tankar om Champagne:
Champagne har antagligen fått sin höga status som lyxdricka efter det att britterna efter sina många krig med de fjolliga männen i randiga skjortor och baskrar, kom till Frankriket som turister och upptäckte att till skillnad från den batterisyra fransmännen vanligtvis häller i sig var champagne nästan drickbart. Av denna anledning fick det en ställning som något av det bästa fransmännen gjort, om man bortser från Mona Lisa (som är italiensk men ändå). Champagne ansågs även så låg på alkohol att man fann den ytterst väl anpassad till att tvätta av smutsen från varandra, då vatten kunde användas till att framställa riktig sprit med hjälp av en potatis och några ficktjuvar.
Nästa vecka i "Mat och Lagbrott":
Bouillabaise och skatteförskingring.

Tills dess, ta hand om er alla underbara människor!
Tjubb!

Sportlovet då livet försvann

Jaha, då satt man här igen. Jag kan börja med att informera om att det inte skedde mycket under det här sportlovet, knappt nåt faktiskt. Men några stora saker fick vi iallafall plats med i den annars så tomma perioden i mitt liv. Som ni kanske redan vet är jag inte sports typen direkt, och därför tillbringar jag alltid lovet på soffan eller i skogen (om jag är hemma och farsan förstår att han har gratis arbetskraft tillgänglig).
Lovet har mest bestått av bilkörning mellan Säffle och Hemma, eftersom bilbrist resulterat i att Niklas får lämna in sina bilar till andra, och eftersom bror fått ny rallybil (istället för att jag skulle få en egen bil, men men) och jag tvingats hjälpa med plastningar och annat. Annars spenderade jag min tid med mitt nyligen införskaffade Final Fantasy 12, som är mycket bättre än jag först trodde. Mina förhoppningar var redan höga, men de blev överträffade efter 10minuter.
I lördags vaknade jag efter en natt av orolig sömn, och jag började att förberedde mig för min allra första karatetävling. Efter att ha hämtat Mike-san gick vi till fots den långa promenaden till tävlingshallen (den ligger 200meter ifrån där jag bor för er som inte vet). Mina värsta förhågor besannades, då jag fick se tävlingschemat. Jag skulle möta förra guldmedaljören och gamla franskakurspolaren Emil. Nervositeten försvann märkligt nog så fort jag gjorde entré i salen tre timmar före matchstarten, och vi kollade på katatävlingar, skrattade åt unga aspiranter som skrek sina: "Kiai!" (Japanerna skulle liksom skratta ihjäl sig om de fick höra ungdomarna skrika: "Stridsvrål!" hela tiden). Ludde-kun vann sin klass i kata, som bestod av han och en till snubbe, och han fick hoppa upp i vår viktklass i kumite p.g.a. brist av folk i hans. Detta gjorde att han fick möta och värma upp Emil i första ronden, innan min match. Det slutade i katastrof när de båda efter en lång fajt fastnade i ett dubbelt benlås och Ludde fick en knäskål att hoppa ur led. Blod och skrik fyllde salen och min nervositet steg till skyarna. Det var inte Emils fel, men det kändes oroligt ändock. Ludde tog allt som en riktig man, grät knappt trots svåra smärtor. Mike mötte en blåbältare, (själv är han och jag rödbältare) och han förlorade med ynka 2-1. Sen var det min tur. Emil sparkade bokstavligen talat skiten ur mig, men jag lyckades att undvika hans värsta attacker och fällningar. Jag är stolt och nöjd bara för att jag klarade av det, Emil är nämligen en grym fighter. Efter att han slagit in både näsan och magen på mig avslutade han med en spark i skallen som fick min syn att flacka, men trots min yrsel dömde domaren i Emils förtjänst. Matchen slutade 11-1 och det ser jag ändå som en egen vinst, eftersom skillnaden i skicklighet var såpass stor som den var. Mike-san och jag fick dela på bronset och min hylla pryds nu med en liten trofe som jag placerat bredvid mitt nya fina timglas (som endast mäter upp 3 minuter, men det spelar ingen roll).
Efter att ha blivit bankad mör så bjöds det på lunch av mormor, och mamma klagade över att Emil gjorde som han gjort, och sade att de tänkt protestera. De tog det inte så allvarlig som det låter när jag skriver det, min släkt är komiska i sitt eget allvar på ett ganska så oförklarligt sätt. Efter detta begav jag mig efter ett expresssamtal med Johan till Bengtsfors där jag skulle träffa Jens och Olle och spela rollspel med dem för första gången på länge. Jag blev förvånad av hur mycket de hade förändrats, och jag vill nu faktiskt kalla dem för mina vänner igen. Rollspelet var det bästa på länge. Det var mer stämning än vanligt och inget lootande på mils avstånd. Liam (Jens) blev kär, och Dóm (Olle) insåg att han behövde förändring, medan min dvärg thul Erzam kämpade vidare för att vinna tillbaka storhet åt sitt brödraskap. Jag gillade det, mycket, Johan-kun har fått tillbaka sin fantasi tycks det mig och hans spontana historier var mycket bra. När vi var klara blev det utdelning av helt nya vänskapskramar och allt verkade gå åt rätt håll. Jag sov över och vaknade av en morgonpigg Olle, och inledde denna dag med att kasta kuddar på den mindre pigga Johan.
"Gå upp nu då" sade Niklas och hivade en ny kudde i johans fejs.
"Du ligger ju kvar själv!" kontrade den unge laman med.
"Jag sitter ju iallafall upp" gav Niklas till gensvar.
"Men jag sitter ju också upp... fast i liggande ställning!" Klockrent

Jag lämnade Bengtsfors och en synnerligen trött Johan bakom mig. Jag hoppas han förstår att jag gärna vill hjälpa honom, som tack för den hjälp jag själv fått, men också för att jag tror att jag är en av de enda som kan komma att förstå hans situation, men dock adrig till fullo.
I'm here for you my friend, always and forever, just a phonecall away.
Sen satte jag mig och skrev klart det sjätte kapitlet i min roman, det börjar nästan likna nåt, fast jag kriticerar fortfarande skiten ur den sörja jag vill kalla min fantasy berättelse. Sen använde jag mina nya sketchpennor och block för att åter ta upp försöken i att lära mig rita bra, och efter en hyffsat snygg bild av en grottöppning avhärmad från "Eld och Sot" lade jag ned projektet för dagen. Efter det blev det en spontan kvällspromenad där följande saker konstateradesoch begrundades:
*Min bror tycker inte om min önskan av karriärval. Han tycker att jag borde söka nåt inom ekonomi.
*Jag har än en gång börjat att se ned på mitt liv.
*My Chemical Romance är mitt nya favoritband, "Sleep" får mig att vilja skrika ut i natten och sträcka ut min händer och försöka flyga ut ur min kalla existens. *Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, förvånande eller hur?
Varför skall livet vara så här? Från lycka till misär, från glädje till sorg. Jag vill bara få en hand att hålla, någon som förstår mig och älskar mig för den jag är, men jag börjar förstå att det är en omöjlighet. Jag ser alltid på mig själv som en sådan där person som aldrig kommer få en flickvän eller ett riktigt liv, men det är inte som om jag bara tänker låta det ske. Hur mycket mina vänner och familj än försöker intala mig hur bra eller trevlig jag är kan jag aldrig tro dem, för det verkar bara vara dem som tycker det och ingen annan, men sen kanske det är så därför att ingen någonsin velat gå igenom den processen som det är att verkligen lära känna mig. Även detta har jag försökt att inleda, men ingen svarar på mina rop i natten. Det i sin tur kanske beror på att jag är för annorlunda från alla andra, eller så beror det på att ingen kan gilla mig helt enkelt. Jag vet att det inte är synd om mig, men jag vet också att felet inte enbart är mitt för att jag är olycklig igen. Efter mitt misslyckade försök att få respons från flickan jag gillade började jag efter sorgen att inse vad jag skulle göra och hur allt kunde bli bra, men någonstans på vägen från då till nu tappade jag bort den där tanken, precis som jag tappade min livslust idag. Jag tror det går över, det hoppas jag och jag tänker inte låta mitt hopp falla i mörkret utan en fight. Den här fighten är däremot tuffare än mina förra, men jag vet att jag kan gå segrande ur den om jag ger det mitt allt.
Gånggången slår och Matchen kan börja!

En lite rippoff till novell, för er som har lust.

Berättelsen om Rödluvan
Av Niklas D. Karlsson

Den här berättelsen är kopierad och omskriven till en sådan grad att man knappt känner igen originalet. Detta var helt min avsikt, och jag fann att en växling mellan allvar och komedi är en mycket bättre kombination än en stor tråkig röra med enbart en av dessa aspekter. Jag skrev allt detta helt utan respekt till världen och än mindre dess invånare. Jag tar inget som helst ansvar för dem som råkar illa ut av att läsa följande text. Trevlig läsning!

Det var en gång en tjej som hette Sara. Det var vad hon hette, men ingen på hennes skola kände till hennes riktiga namn, inte ens lärarna som undervisade henne, och de har ändå papper om såna saker! Sara var en ganska normal tjej, utan något som utmärkte henne, men hon hade ändå folk som såg ned på henne. Kanske det var så eftersom man ansåg henne onormal, eller för att hon var en tjej med dåligt själförtroende, eller så berodde det på tröjan. (Hemska varelser de där tonåringarna. De har en förkärlek för att såra andra och dricka sig redlöst fulla ackompanjerat till dålig musik, och så dras de till dåligt självförtroende som en haj till blod, eller en nyligen utskriven AA-medlem till en Pina Colada.) Nu var det nämligen så att det alla skrek åt Sara, viskade om henne och sade bakom hennes rygg när de syftade på just henne, var Rödluvan, och det berodde på den röda tröjan med luva som hon alltid hade på sig. De brukade ofta säga ”Samma skitfula tröja, varje dag!” och ”Kan ni fatta vilken nolla?” högt och tydligt när hon kunde höra dem. Det var vad de dagligen brukade säga, och Sara hatade dem för det.
Anledningen till att hon bar just den, och endast den tröjan hade hon aldrig berättat för någon, inte ens sin enda bästa kompis Anna, som faktiskt visste vad hon hette, men kallade henne för rödluvan ändå. Sara hade faktiskt inget emot att Anna kallade henne för det öknamnet, för de var vänner och det var trotsallt det namnet som Anna först trodde att hon hette, och ett första intryck är svåra att bli av med.
- Alla sade det ju till dig hela tiden, hade Anna senare förklarat. Så jag trodde att det var vad du hette.
Anna var ganska dum och naiv ibland, men hon var snäll som få, och det hade sett till att hon aldrig blivit mobbad eller utpekad av ”de populära” ungarna. Hon var som ett spöke som ingen lade direkt märke till när de letade efter någon att kasta glåpord efter eller anmärka brister hos. Hon hade blont hår, glasögon och var ganska normal fast ändå inte, vilket i sig sade mer om henne än vad den dyraste psykolog skulle kunna få fram. Anna och Sara sågs varje dag, vardag som helg, skola som fritid, och Sara kände sig väldigt ensam och mer utsatt om Anna inte var vid hennes sida.
Sara gillade inte att bo i staden där hon bodde, trots att den var ganska liten och bara hade en kommunalskola kändes den alltid för stor för henne. Hon ville ut på landet, där hon hade bott när hon var liten, och än en gång känna sig fri och få vara ifred från dem som såg ned på henne.
En dag innan Sara skulle gå till skolan blev hon tillsagd av sin far att de skulle till sjukhuset efter hon hade slutat. Sara hatade sjukhuset, med sina dofter och sina färger, allting där påminde henne om det som hade hänt när hon var yngre, anledningen till att hon bara använde den röda tröjan. Hon svarade aldrig sin far, och på vägen ut när hon tog på sig sina vantar, sin mössa och plockade upp sin ryggsäck och gick ut i hallen ropade han efter henne att han skulle bli lite sen, och att hon kunde gå iväg före honom till sjukhuset. Sara fick fram ett lågt ja och sprang ut ur dörren med en rännil av tårar på kinden.
Anna bodde på Saras väg till skolan, och hon brukade alltid vänta på Sara vid vägkanten, lika trogen som den mest nobla goldenretrievern i världen. Anna var ganska lik en golden, med det blonda håret och en förkärlek för att hämta pinnar. Hon ville bli skogshuggare, eller jägare, hade hon berättat för Sara och när hon då fick frågan varför, svarade hon bara:
- Nåt måste man jobba med, och skogen är ju häftiga.
Sara skakade på huvudet. Nog var Anna egen alltid. Hon närmade sig Annas hus men när hon gick runt gathörnet såg hon ingen liten trogen vän stå där. Sara beslutade sig för att vänta, men efter en kvart insåg hon att Anna måste vara sjuk idag och började småspringa till skolan för att inte komma för sent.
När hon sprang genom bostadskvarter och kom till den lilla parken innan skolan hade hon bara några få minuter kvar innan klockan skulle ringa in för den första morgonlektionen. Parkens träd reste sig högt över hennes huvud och tycktes nästan vilja omsluta henne helt och hållet. Hon var inte ensam i parken, där stod ett gäng av ungdomar, de som brukade mobba henne allra ihärdigast, och turades om att dricka ur en fickplunta. De var det där typiska gänget som alla skolor har, de där som skolkar dagligen utav ren lathet och inte bryr sig om vare sig sina betyg, sina lärare och än mindre sina föräldrar. Sara frös till på insidan, och hon visste att de skulle fälla någon kommentar så fort hon närmade sig. Trots det samlade hon mod och gick rakt förbi dem, men när hon trodde att hon var i säkerhet tog någon tag i hennes axel och höll henne i fast grepp. När hon vände sig om såg hon att det var den värsta av dem alla, Morgan suputen, som hade sina äckliga händer på henne. Han stank av sprit och cigaretter, och hans mörkröda, kortklippta hår som han lyft upp med antagligen en hel burk vax fick honom att mer likna en piassavakvast än den B-filmskådis han egentligen hade haft i åtanke när han gick till frisören. Morgan flinade elakt åt henne, och Sara kunde se att han inte borstat sina tänder den här morgonen. Han öppnade munnen och ropade åt sina kamrater, och stanken från hans käftar var olidlig!
- Nej men är det inte Rödluvan? Han fick genast sina vänners uppmärksamhet, och de fnissade alla högljutt. Kommer du för sent till skolan Rödluvan? Det var inte bra, då kan ju lärarna tro att du skolkar.
Sara kved av Morgans hårda grepp om hennes axel, och lirkade sig runt för att komma loss, men utan framgång. Han stod bara där och skrattade och stank av sprit, och hon var helt oförmögen att handla, mest på grund av smärtan i hennes axel men också av den vederstyggliga lukten från Morgans trut. Men när han hade hånat henne och skrattat åt henne en stund, som verkade vara i flera timmar, lossnade hans grepp för en sekund och Sara lyckades ta sig loss. Hon samlade alla sina krafter och knuffade till Morgan, som häpet föll och slog hårt ned i marken, och sprang så fort hon kunde mot skolan, och bakom sig kunde hon höra skratten öka likt en storm och deras skrik: ”Rödluvan!” Hon vände sig inte om, utan bara fortsatte springa tills hon var inne på skolgården, där hon hämtade andan och kände svetten rinna nedför ryggen och klibba sig fast i hennes t-shirt. Hon märkte mellan andhämtningarna att hon blev iakttagen av så gott som alla på hela skolgården, och med tysta steg gick hon mot ingången och hörde hur de flesta började fnissa. Hon önskade att Anna varit där så att hon inte hade behövt genomlida den här dagen ensam, men hon insåg att hon inte var så lyckosam och blev tvungen att spendera hela skoldagen ensam och utpekad.
Timmarna gick långsammare än vanligt verkade det enligt Sara. Hon försökte att ignorera alla de pikar och fnissningar som kastades åt henne, och väntade på att allt skulle ta slut för dagen. Då skulle hon gå till sjukhuset, något som hon heller inte ville göra, och hon kände sig så bitter och ensam att hon allvarligt började fundera på att gräva ett hål och aldrig gå ut ur det. På rasterna gömde hon sig längst in vid skåpen, i springan mellan hennes eget skåp och väggen, och när skolan väl var slut packade hon ihop sin ryggsäck och begav sig med raska steg mot centrum, och därifrån till hennes sorgers boning.
Vad Sara inte visste var att hon blev förföljd. Morgan som hade slagit sig ganska rejält vid sitt fall på morgonen ville nu utkräva hämnd. Han kände inga spärrar vad det gällde att slå tjejer, det hade han gjort många gånger förr, men med Rödluvan tänkte han göra mer än så, mycket värre saker än en simpel misshandel. Hans vrede hade kommit över honom och då var det omöjligt att få honom att sluta innan han fått släppa ut den på någon stackars liten människa.
Sara, oviss om sin förföljares aggressioner mot henne, hade lugnat sin gång och traskade nu över de stora shoppinggatorna i stadens centrum. Klädaffärer visade upp de senaste modena, brunt var tydligen detta årets vitt, och hälsokostaffärerna skyltade med ett nytt mirakelbantningsmedel som garanterade viktminskning. Allt detta passerade Saras intresseavdelning, för hon var smart nog att inse världen för vad den egentligen var, en galen plats full med dårar som försöker finna en mening genom sitt utseende.
När Sara väl kom fram till sjukhuset var det redan sent på eftermiddagen. Den anlagda trädgården doftade av syren och rosor, medan den nybyggda parkeringsplatsen luktade uppvärmd asfalt och hundskit. Den perfekta mixen av natur och civilisation, hade hennes far sagt en gång. Vid den stora svängdörren till entré hejdade hon sig, och stirrade in genom glaset. Sara visste vad som skulle hända om hon gick in där. Hon skulle efteråt få spendera flera timmar på sitt rum försjunken i sorg och gråta sig till sömns, men även om så var fallet visste hon att hon inte kunde svika sin pappa, eller den som väntade på henne heller. Just därför tog hon det osäkra valet att låta sina ben bära henne in till lobbyn och in i den hissen som förde henne till tredje våningen. Långvården.
Morgan smög sig tyst efter Sara in i sjukhuset, och när hon gick in i hissen hejdade han sig och tittade efter på dess display vart den var på väg. Den stannade till på akuten på andra våningen, där Morgan ofta legat efter sina vilda helger på stan. Han hamnade lätt i slagsmål när han var full, han kunde aldrig minnas varför, men han antog att det berodde på att de som han slogs med blev avundsjuka på honom och därför ville slå honom på käften. Morgan visste att det inte var akuten Rödluvan var på väg till, han hade hört ryktena om det som hänt hennes familj för flera år sen, och kunde räkna ut att det var fel avdelning. Hissen fortsatte och stannade så till på långvården, vilket passade mycket bättre med vad Morgan hört. Som en oljad blixt sprang han mot trapporna för att hinna ikapp henne, han snavade ett par gånger och hade redan förlorat tid på att vänta på hissen, men när han nådde upp till tredje våningen såg han klart och tydligt en rödtröja med luva försvinna ned genom den långa korridoren. Snart skulle hon få igen.
Sara gick sakta mot det rummet hon kände till alltför väl. Det hon nu hade besökt i tre år. Inte för att hon ville, inte för att hon var tvungen, ingetdera och både ock. Där inne på en säng med vita fina sängkläder och omringad av en arme av blommor låg en kvinna och tycktes sova. Saras mamma, som i tre år hade legat i koma efter en bilolycka. Det var av henne som Sara fått sin röda tröja. Det var en mors sista present till sin dotter innan det hände som inte fick hända. Blotta synen av henne fick Saras tårar att börja rinna, och hon blev tvungen att backa ut ur rummet för att inte bryta ihop. Hon sökte sig till toaletten dörren mittemot och i sin hast glömde hon att låsa dörren.
Morgan såg sin chans, och han tog den utan att tveka.
Sara stod vid handfatet och såg in i sin spegelbild, som nästan kunde jämföras med någon affischflicka om hon fick säga sin egen mening, vilket hon aldrig fick. Hon stänkte vatten i ögonen och torkade bort det med tröjans ärm. När hon åter kunde se sin spegelbild stod det någon bakom hennes andra jag och stirrade in i hennes ögon. En kille med rött hår och för mycket vax. Paniken slog till i Saras hjärta och hon vände sig om för att rusa ut ur det lilla rummet, men än en gång skulle Morgans styrka visa sig vara henne övermäktig, och denna gången fick han ett grepp om hennes hals med bägge händerna. Han flinade lika fult som tidigare och han stank nu ännu värre av en blandning av sprit och halvhjärtad husmanskost.
- Trodde du att jag skulle låta dig komma undan ostraffad Rödluvan? frågade Morgan hånfullt. Jag tänker inte tillåta dig att tro att du kan göra vad fan du vill, och när jag väl är klar med dig skall jag ge din morsa en omgång också ditt lilla missfoster.
Sara förlorade uppfattningen om verkligheten, precis som en proffsboxare blir nästintill hjärndöd vid knockningen, men hon kunde känna luften ta slut i sina lungor. Morgans fula flin blev suddigt, men just när hon förlorat hoppet om att få komma ur den hemska situationen flimrade något gult runt på hennes synaps. I nästa sekund föll hon till marken samtidigt som det röda håret flög in i väggen och landade i handfatet efter att ha blivit träffat av något som liknade en mindre gran. Sara själv låg med kinden på det kalla kakelgolvet och såg hur ett par slitna gymnastikskor kom allt närmre. Ett ögonblick senare sög något tag om hennes midja och drog upp henne på benen, samtidigt som detta relativt stora ”något” lade hennes arm om sin axel. Så fort Sara väl kommit tillbaka till verkligheten såg hon ett par glasögon en lugg av blont hår titta tillbaka i den mån de förmådde. Anna log mot sin kompis och frågade den klassiska frågan alla någon gång ställer sin halvt medvetslösa vän på en tjejtoalett full med granbarr:
- Hur stora är oddsen för att jag skall plantera träd som välgörenhet vid sjukhuset samma dag som du blir anfallen av en idiotisk grobian? Anna var kanske ingen riddare i skinande rustning men det gjorde inget tyckte Sara. Istället var hon hennes alldeles egna skogshuggare och vän, och det är vad som verkligen räknas.

Framsteg och den bästa helgen någonsin.

Den unge mannen satt där på sin bänk vid tunnelbanan, ensam med en tom blick och kramade om en pappersbit som en gång hade haft den distinkta formen av ett hjärta. Hans hjärta. Men nu var det sönder, hopklämt till en ojämn boll som endast kunde uppfylla ett syfte som skräp. Den unge mannen slängde så sitt hjärta i den överfulla sopkorgen till höger om bänken han satt på. Bollen flög med en okänd kraft mot sitt mål, men den blev inte mottagen till skräpets livsstil och fick så nöja sig med en plats på det smutsiga stengolvet. Förbipasserande gick på den, sparkade den, trampade den, precis som om de varit en förälskelses nekande gensvar som krossar unga människors liv. Hjärtat rullade efter en spark från en ung pojke med för stora byxor ned på tågspåret. Där låg det och väntade på sin slutgiltiga undergång, på att krossas för sista gången. Den unge mannen reste sig med ostadiga ben och gick sakta mot kanten. Där såg han ned på sitt hjärta som låg där på sin dödsbädd av metall och han hörde ett susande i tunnelöppningen och kunde se ett ljus uppenbaras från den. Han kände en tillhörighet med sitt hjärta, där det låg på spåret, och han kände att det skulle krossas när som helst. Han lade handen vid sitt bröst och kände efter en känsla, en känsla av liv, en känsla av hjärtat. Något ryckte till under handen med regelbundna slag, något som tycktes ytterst likt ett hjärta, men det saknade något. Mannen visste att hans hjärta lämnat sin boning och ändrat form, ty han visste att ett hjärta skall ge ifrån sig mer än slag. Hans hjärta låg kvar på sin ensamma plats och mannen ville ta det tillbaka, han ville än en gång bli hel, och han lyfte sitt ben för att kliva ned till det. Ljuset och ljudet kom allt närmre, och tiden kunde tyckas stå stilla i det ögonblicket när mannen lade sin vikt på sitt främre ben och tunnelbanetåget kom ut ur den mörka tunneln. Vad var han för människa om han inte längre hade ett hjärta? Kunde han leva utan det? Han längtade efter det, trånade efter dess värme, och därför hade hans ben lyft sig mot den uppenbara undergången. Ett förlorat hjärta kan man endast få åter genom att förlora livet. Det visste mannen, och han var beredd att offra sitt för att få tillbaka det som han hade förlorat. Just när steget var taget, och hans öde skulle beseglas mötte hans blick några små ord som stod nedklottrade på hans hjärta. "Du är speciell". Han visste inte varför men de orden fick hans fot att åter placera sig på det hårda, kalla golvet. Tåget passerade i en dåraktig fart, utan att sakta in, och den unge mannen stod kvar på perrongen och kände sig än en gång hel. De små orden som han själv hade skrivit fick honom att inse att hjärtat inte alls försunnit. Han lade än en gång handen på tomrummet i hans bröst och kände de nu hårda, snabba slagen mot sin kalla handflata. Det fanns där, hans hjärta, och det hade aldrig försvunnit utan bara blivit sårat. Han visste nu innerst inne att han skulle läka sina sår, att hans hjärta skulle finna en plats i världen, och att livet inte behövde ta slut för en dum pappersbits skull.
När han stod där kom ett nytt tåg ut genom tunneln, och det stannade framför honom. Dörrarna öppnades och släppte ut en varm bris mot hans ansikte som tycktes välkomna honom. Tåget erbjöd honom en skjuts någonstans, en resa som skulle leda honom framåt. Men vart? Utan att veta vad framtiden skulle ha i plan för honom lyfte han sitt nu stadiga ben.
Ett hjärta kan alltid läka, tänkte han för sig själv, medan han gick över den tunna springan till tåget och förbi de glasbeklädda dörrarna.
"Se upp för dörrarna, när dörrarna stängs."

Så kan det gå när en sårad person lyckas reda ut sina innersta tankar. Hoppas ni gillade denna sorgliga historia, för jag tänkte nog skriva några till, fast inte för att de behöver vara sorgliga. Nu tycker jag att vi dröjt lite väl länge vid det här skedet som kalla intro, så om ni inte misstycker skall jag gå vidare. Men först middag.

En middag och bit butterkaka senare:
Wmiii vad den här helgen har varit mysig. Johan Wibke och jag reste hem till mig med en koffert full med konfektyr och krokiga hattar. Totororna tittade tvivelaktigt vid vårt tarvliga försök att vara totalt seriösa. Jag hittade till slut mina sedan länge försvunna två hekto té, och lyckades skrämma vettet ur Wibke med hjälp av Johans mumindalenhistoria. Vi kollade på studio ghibli filmer, till vilka Wibke somnade i mitten i två fall av tre, och satt och pratade massa saker fram till morgonen. Vi öppnade oss alla och uttryckte våra känslor, vår längtan och vårt hopp för framtiden. Jag lyckades dra ned den positiva stämningen med mina tragiska berättelser, men tack vare att laman och "tecknaren" är såna underbara människor fick de mig att inse att man inte behöver stressa fram i livet för att finna kärlek. De fick mig att inse att jag inte behöver ändra mig för att passa in, vilket jag faktiskt har tyckt men aldrig riktigt vågat att uttrycka själv. Jag kände att jag och Wibke fick en allt djupare relation och att jag och johan nu verkligen funnit vart vi har varandra, jag fick tillochmed låna en underbart skön och välluktande halsduk som var grå, och Wibke fick leka snusmumrik för en kväll. munspel och plastelgitarrer, och Lasse, vänskapskramar och brasor blandade ihop sig till en fin smet som endast kan kallas lycka. Det är för såna här stunder jag lever, tänkte jag för mig själv och lade sen Wibke tillrätta där hon sov i soffan och önskade henne en god natt. Morgonen grydde med en klängig farsa i antåg och en närmande vardag, men stugan förblev en trevlig plats ända till 18.45, då jag först körde hem laman till sitt slott i kärret och efter en välbehövd hejdå-kram som hetteduga sen startade bilen en gång till för att bära tecknaren till sin hemplanet. På vägen beslutade sig Salkin och Wichmedh att de tillsammans skulle tatuera sig med gänget innan sommarens slut och hjälpa varandra färga håret vitt. Hitsugaya-taischo-da! *hosthost* Nej jag skall inte bli cosplayer. vad tror ni om mig egentligen.

Söndag morgonen grydde med en far som klagade på allt jag inte gjort och ringde endast för syftet att lägga ett mörkt moln över mitt fina humör. Hoppet krympte blixtfort då jag ringde till Mike och fick reda på att han bajschade på det inplanerade pluggmötet. Det känns som om den mannen har blivit allt mer osocial mot mig, och jag oroar mig mer och mer för att hans skall slänga bort sitt liv och sina drömmar bara därför att han inte orkar flytta bort från sin kära säng. Så jag sket i honom och inledde dagen med stadig frukost och två avsnitt av Utawarerumono, bästaste serien på länge trots att Naruto nu äntligen har återbördats till sin forna glans, fast bättre och med fler bandanas. Innan jag började plugga för provet han far ringa igen och anmärka på att jag gjort fler fel och att vi skall tillbringa mestadelen av sportlovet i skogen. Ved behövs sade han, jag vet det sade jag. Han ger mig aldrig ett val, hur mycket han än vill att det skall låta som det. Han klagar mycket på att jag aldrig gör något arbete på impuls, som bror, men det kan bero på att jag aldrig hinner innan han ger mig det i uppgift. *suck* Jag vill härifrån, fast ändå inte.

Kärleksproblem till trots så mår jag nu bra igen. Jag har klarat att komma över den stora smällen av att Anna bara vill vara min vän på förvånandsvärd tid. Detta skulle aldrig ha varit möjligt om det inte vore för Johan, och alla andra som stod bredvid mig och höll upp mig när jag föll handlöst ned mot den hårda betongen som ville skrapa mina knän.(Sen så hade det väl aldrig heller hänt om det inte vore för er, så jag kanske snarare skulle skylla på er än tacka er... just kidding :P)

Niklas sitter och rättar till hela bloggarkivet på en ren nyck, och upptäcker vad han skrev om Anna och sina känslor. Fasen vad allt skall gå åt fel håll.

Med vänner klarar man allt, även de svåraste delarna i livet kan man klara sig igenom om man har en trogen kamrat vid sin sida. Det känns just nu som att jag har fler sådana än någonsin, och några mindre viktiga men ack så viktiga ändå samtidigt. Det känns lite skit att jag svek Andreas, min äldsta och bästa kompis, genom att inte ringa till honom och planera en kvalitetstid session, och sen inte heller ringde honom dagarna efter. Han och jag glider allt mer isär känner jag, våra intressen blir inte de samma och han blir allt mer fäst vid sin dator och WoW. Jag accepterar det och kan bara hoppas att vi kan träffas inom den närmaste tiden, för jag saknar honom... på ett helt manligt och heterosexuellt sätt.

Jag skall nu lägga ner mig i Tomenias värld, skriva av hela min själ om allting jag vill klara av och bli en bättre människa. Boken, Manus, Koncept, Noveller, Dikter ochmassa andra saker som blir hur kul som helst! Jag har ambitioner och orealistiska drömmar, ne? Det kanske kan bli nån ordning på det här livet trotsallt!

Tandblekning - just nu 895:- för er som bryr er!

Alla-Sorgers-Dag

Om inte titeln avslöjar vad den här bloggen handlar om så behöver ni hjälp, eller glasögon. Ta inte några kort tack.
Jag ringde till Johan igår för att få råd. Jag ville göra något för Anna på Valentin, men var så rörig i skallen och neggo att jag knappt kunde avgöra vad som var passande. Efter att ha pratat länge och väl kom vi fram till att det bästa var ett kort, fint och simpelt. Jag satt och skrev ned det jag ville ha sagt, och gjorde det så fint jag kunde, Niklas är inte värst bra på pyssel kan jag tillägga.
Morgonen kom och nervös så det räckte åkte jag til skolan. Jag visste inte om hon ens skulle komma idag, men det gjorde hon och jag hann att träffa henne flera gånger innan jag kunde ge henne kortet utan någon vakandes över hennes axel. Allt kändes bra, och jag tog mig till slut modet att gå till henne.

Drömmar blir lätt krossade.

Jag lämnade över mitt simpla ömhetsbetygande kort till en av de finaste flickor som finns, och hon gav mig en kram och sade att jag var gullig. Kul det där hur murar kan byggas upp på nån sekund för att sedan rasa ännu fortare. Trots att det endast skedde för en stund sen kan jag inte minnas allt vad hon sade. Det enda jag minns är att hon nämnde nåt om att balen hade kunnat bli jätte roligt, innan hon sade att hon gillade mig som kompis. Mitt hjärta som gått på högvarv stannade till, och än en gång var jag den mest ensamma människan i hela världen, inte ens mina drömmar får jag ha kvar. Jag sade att det var ok, jag ville säga mer men orden kom inte till mig, och så sade vi hejdå. Så simpelt var det när Niklas för första gången erbjöd sitt hjärta, och ingen ville ta emot det.
Varför just jag?
Är det nåt fel på mig?
Är jag så en jävla dålig människa att ingen annan kan tycka om mig för den jag är?
Varför...?

Jag visste att det här kunde hända, det gjorde jag, och jag visste att det var bättre att detta hände än att jag endast fortsatte drömma, men det hindrar inte tårarna.
Vad skall jag göra nu? Ska jag ge upp? Det är vad jag vill göra just nu. Bara gräva ned mig i ett hål och inte säga ett knyst i fyrtio år. Jag skulle också börja följa den lätta vägen, vilket ser ganska frestande ut nu. Jag orkar inte av att alltid leva så här, jag orkar inte. Jag vill så mycket, och jag vet att jag har mycket att ge, men ingen annan ser eller tror det om mig. Varför?
Av alla människor jag gått i skolan med finns det ingen som tyckt lika bra om mig som Anna. Alla andra anser mig jobbig, irriterande och töntig. Det känns som om jag står ensam i min lilla bubbla, medan andra har stora åar att dela med andra. Men jag får sitta själv, ingen annan delar den med mig.
Jag vet att det kommer att kännas bättre så småningom, men det hindrar inte tårarna.

Inget hindrar tårarna.

Nu tänker jag sluta, för inget mer kan sägas som gör saken bättre. Ni får ursäkta om det är tarvligt skrivet, men jag orkar inte bry mig om meningsuppbyggnad, rättstavning och innehåll just nu.

"Fyllechaffis": min plåga, mitt val.

Allt sedan jag fick mitt körkort har jag fått vara den som kör runt folk när det vankas party. Detta har jag inte haft något emot, eftersom jag tycker om att hjälpa folk, och dessutom har svårt att säga nej när någon ber mig om tjänster. Att vara fyllechaffis var ett val jag gjorde när jag bestämde mig för att inte dricka. Jag har länge fått stå ut med mina föräldrar och deras vänner när de är onyktra, vilket är jobbigt i sig, men att köra runt dem i en trång bil är snäppet värre. Detta kan jag iallafall kämpa mig igenom och komma ut ur opåverkad av vad som sker.
Igår hände däremot något jag inte ville skulle hända. Jag fick ett ultimatum av min storebror att köra runt han och hans kompisar till diverse platser. Först sade jag blankt nej, för att sedan få sagda ultimatum: "Schyssta då?" Niklas barriärer och vreda ord rasar och samlas i en stor pöl tillsammans med mitt lilla tunna ego. Efter att ha visat min plåga över att ha blivit "påtvingad" denna uppgift fick jag mig det sagt från flera håll att "Kristoffer kan ju köra dig och dina kompisar någon gång" till vilket jag mer eller mindre skrek "men jag dricker ju aldrig!" och då får man de försäkrade minerna till svar, som säger att jag lär göra det så småningom. Fan vad trött jag är på att bli betraktad som en potentiell suput/standard bengtsforsare/fjortis/dagens ungdom.
Det var i denna stund som jag bestämde mig. Jag skall förbli den jag är, nämligen en person som tar feststämningen till sig utan vare sig sprit eller annan skit. Visst att jag kan ta en cider eller drink, men då i måttlig mängd(dvs 1 st) men den tar jag eftersom den är god, inte för att bli full.
Under turen med brorsan och gänget fick jag vänta i tjugo minuter i bilen på att de skulle komma ut från en fest som: "vi inte skall gå in på, utan bara hämta några". Sen blev det cruising i Åmål där jag blev erbjuden av min kära bror att bli parad ihop med nån tjej jag aldrig någonsin sett. Nej tack, jag vill ha någon jag känner, och helst med ett ifyllt huvud.
Det är fan vad brorsan är populär. Han har charm, är snygg och kan lätt prata med tjejer. Jag blir alltid ställd i hans skugga, av såväl mamma och pappa såväl av folk som känner honom. Personer kan komma upp till mig och fråga "är inte du Kristoffers bror?" nog fan är jag det... och då blir det en massa "Din bror e så härlig" "Han är så jävla rolig" "Ni är så lika", yeah.... right. När det gäller far och mor, eller ja mest far, blir det alltid "Kristoffer han -jobbar- han" "Kristoffer har varit igång med arbetet sedan morgonen" "Kristoffer är så redig" "Kristoffer sliter som en galning".

HÅLL KÄFTEN!

Jag är så trött på att bli jämförd med någon som jag inte ens vill likna, en som tog den lätta vägen. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte känner någon större samhörighet med min bror. Han är min storebror och jag kan inte säga så mycket mer än det.
Jag får samla tankarna lite, och äta frukost. Konstigt vilka myskotider jag börjat blogga på, ne?
En frukost och ett avsnitt av Fader Ted senare:
Jag började fundera över en sak just nu, hur hade mitt liv sett ut om jag följt samma väg som alla andra? Hade jag varit lyckligare då? Hade jag haft någon att vara med? Mycket möjligt, men jag tror faktiskt att jag föredrar att vara.. jag, som jag är nu.
På tal om mig, så har jag börjat komma in på en idé om vad jag är för något. Det kan vara så att jag är en "Ditto". Ja ni läste rätt, en rosa pokémon med många likheter till slime. Det är nämligen så att jag har börjat märka att jag är en härmare. Jag har den "förmågan" att komma in i en helt okänd situation och förstå den genom att härma andra. Detta gör väl alla, då människan är uppbyggd på det sätt att man lär sig saker genom att härmas, men jag tror att det för mig är en mycket stor och viktig del av mig själv. Det måste erkännas att jag härmat andra för att finna mig själv. Bland annat så blev jag som Mike i början av 1:an och började tjata om inget annat än japan och kampsport i två hela år (Vilket jag börjar bli -väldigt- trött på. Mike san skärp dig!). Sen så måste det erkännas att jag tagit till mig en hel del av Johan kuns vanor också. Om det inte vore för honom så skulle jag nog aldrig dricka té med konstiga namn, göra ständiga ransakningar av min själ, eller skriva den här bloggen. Jag tror även att jag hjälpte honom att forma sig själv, för det var ju ändå jag som införde honom i lajvandets hemska, mörka värld. Vi två har nog tillsammans lyckats att hitta en stig att vandra på, och en röst att tala med. Tack för det Johan kun, my friend the lama.
Vid närmare eftertanke är jag kanske inte någon rosa pokémon, men det är nog iallafall en del av mig, en relativt viktig del dessutom. Som en arm fast mindre köttig.
Nej, jag får nog hädanefter presentera mig som VG-man! The saviour of the videogame industry, and future creator of "Mostly harmless - The official game of the roleplaying club", så står det skrivet i stjärnorna. Det låter väl inte så pjåkigt, ne?
Jaha, då närmar sig onsdagen med stormsteg och jag är fortfarande inte säker vad jag skall göra. Får nog låta det ske som det sker, på ett filosofiskt sätt, men med mindre limesmak.
Tjubb!

"Vinn en iPod varje timme, på kokain.se"

En trasig lykta i natten

Jag väljer således att skriva blogg på totalt opassande tider, det är mitt val och vad ni än säger så tänker jag inte ändra mig. Så det så. Det är kanske fel att blogga kl 14.00 men ändå! Skolan slutade tidigt, eller ja, vi fick ha eget arbete och det liksom.. ja... öh... jag arbetar senare.... typ. Men nu till det intressanta, nämligen... det går inget bra det här...
För att öka seriositets nivån med en pinne (inte bokstavligen alltså, det kunde bli -väldigt- pinsamt för alla inblandade parter, speciellt pinnens vänner) så tänkte jag meddela att skolan är kul igen! Vem hade kunnat se det komma? Ingen, eftersom skolan är menad att vara tråkig och hemsk och ångestframkallande. För att vara 100% ärlig så är den fortfarande jobbig, men vi får nu göra en massa kuliga saker, så som att skapa en egen religion (I'll go Tomenia on the teachers ass) skriva alternativa versioner av redan etablerade sagor och historier, bl.a. rödluvan och diverse Strindberg romaner (av någon anledning tycker inte min halv-femenistiska litteraturlärare om Strindberg... lustigt det där). Det känns som allt har lite flyt just nu. Jag fick för så mycket som 50 min sen reda på att jag klarade av GIS-delkursen ypperligt (dataprogram, kartor, mer vill ni inte veta) fick MVG+ så Niklas känner sig väldigt klad just nu. Sist kan jag nämna att jag tagit det till uppgift att skriva en uppsats om Anime/Manga där jag skall frälsa alla ofrälsta och förklara för dem vad som skiljer Anime och Cartoon Network åt. Min själ skriker fortfarande när någon tror att tecknat=barnfilm. Skall försöka klämma in diverse fakta om typer av manga, men skall nog undvika hentai området. Vill ju inte uppröra B-tjejerna, de pryda små liven. Det är skrämmande hur mycket del av all manga som är hentai, vilket är -mycket-. Av alla 569 sorters manga är ca 355 hentai sorter.
"Murrfell i pannkakan Lama-boy, det är mycket porr!"
"Där slog du huvudet på centralsynapsen VG-man"

I nästa nummer av Lamor och Tv-spel:
Den fruktade Dr Hobo har rymt från rehabiliterings kliniken, kan våra hjältar hindra honom från att dricka upp all stadens sprit? Och vad är det som kryper i buskarna i stadsparken iförd lila spandex och en rosa topphat? Mer om detta i nästa utgåva. Utkommer: när kycklingar än en gång kan spöa upp Link.

Hade en väldigt härlig start på helgen, då Den otroliga duon färdades till Uddevalla i det simpla men viktiga syftet att inhandla te. Förutom två hekto grönt té somjagförnuvarandeglömtnamnetpåochletateftermenupptäcktattdetärborta,johanhardurörtdet så köpte jag Legend of Zelda Minish Cap, som är hur kul som helst och mycket bättre än Link to the Past, och Sonic Rush, som är ett av de bästa Sonicspelen någonsin. Leve Sonic till SEGAmegadrive! Efter att, iförd personligt omtyckt läderrock, ha blivit utglodd av fjortisar, försökt att visa mina skills i Gituar Hero 2, (vilket faktiskt inte är mycket att skryta med men man kan ju alltid få nybörjare att flämta i avund) inhandlade jag hästgrejjer till mor på Hööks. Sedan bar det av till Maxi, där inplanerat kundvagnsrace blev inställt, vilse blev gådd och enmeters baguetter inhandlades. Som avslutning drog vi in på McDrive och köpte -stora- chokladmuffins och milkshakes som smakade smält vaniljglass. Baguetter stoppades in i Niklas öra, Winnerbäck sjöng om kortlekar, plastprodukter (tupperware måntro?) och den konungliga huvudstaden, och sedan bar det av hem till stugan där vi satt och myste framför elden till fyra på morgonen. Johan måste nog vara den person jag kan vara mest öppen med, och jag är glad att jag har någon som lyssnar på min eviga klagan och inte sticker. thx m8.
Jag kom fram till att jag måste prata med Anna snart, och hon kommer hem imorgon fick jag nyss höra. Jag vill helt enkelt säga att jag gillar henne och vill lära känna henne bättre, ska det vara så svårt? Jag tror det kommer ordna sig, man kan ju inte heller få något värre än ett Nej i svar, och jag tror nog att jag skulle överleva det, men bara om hon fortfarande vill vara min vän. Tiden får utvisa vad som sker, men nog fan skall jag göra ett försök på Allahjärtansdag!
Resten av helgen spenderade Niklas allena och isolerad på sitt rum. Efter att ha suttit helt hjärndött och kollat på diverse komedi serier fick jag undvara lite tid åt att rädda Hyrule... igen. Något som inte blev gjort i någon större utsträckning var projektarbete och arbetsprov till univeritetsansökan. Efter två dagars slött jäsande kändes kroppen stel och ryggen svag, och jag valde att gå ut på en uppfriskande promenad i vinternatten. Tyvärr förstördes denna av is, en sjuhelvetes massa is. Jag gick där i kylan och min fantasi skapade varelser som stod i mörkret, kupade i gömdom. Jag var en gång tvungen att lysa upp en gunga med min behändiga ficklampa på mobilen, för att verkligen övertala mig själv om att det inte fanns någon där. Allt var tyst, ingen rörde sig över stadens gator. Det enda som visade tecken på att världen fortfarande befann sig i rörelse var kölden som bet i skinnet, och en trasig gatlykta som kastade ett knastrande, flimmrande sken över den hala, blanka asfalten. Jag började tänka över de triviala onödiga saker vi alla funderar på när vi är ensamma och inte har något annat att vända oss till än våra egna tankar. Vad är det för mening med allting? Varför är jag här? Efter detta mycket deprimerande tänkande gick jag hem, somnade och vaknade till en ny morgon.
'Mein gott' vad existensiella frågor kan få en att bli mosig i skallen, hjärnsubstansen ryker ut ur örnen och näshåret flyter iväg på flottar till fjärran öar.
Jag blir mer och mer orolig för min framtid. Johan anmärkte så väl att om ett halvår är möjligheten stor att jag är borta. Jag kan inte stanna kvar här om jag vill uppnå min dröm, ej heller om jag vill behålla min goda relation till min familj, för om jag skulle bli kvar tror jag nog att jag och far skulle ryka ihop varannan sekund.
Jag vill ha kvar allt jag har här, men fortfarande flytta bort och få mitt eget liv. Jag vill ha kakan, äta den och få en till.

"Skicka hjälp"