Vilande under körsbärsträdets grenar
Nu var det bestämt ett tag sedan jag bloggade, två veckor för att vara nästan exakt. Tiden tycks rinna ut ur mina kupade händer likt den allra finaste sand, och jag kan inte hålla tillbaka den. Jag har försökt att sätta mig ned och skriva om vad som händer just nu, men jag är vanligtvis alltför trött efter skolan eller för upptagen med skolan för att jag skall ha ork. Men nu är det påsklov och lite tid kan jag äntligen undvara för att underhålla er som läser. Hoppas jag inte gör er besvikna.
Jag kan nog inte göra det här i kronologisk ordning, men det spelar heller ingen större roll. Jag kan däremot börja med att berätta om att jag den 31 mars utförde högskoleprovet. Det gick sådär, fick 68/122 vilket jag inte har en aning om vart det placerar mig. Det skall nog inte vara för dåligt, men jag känner ändå att jag borde ha kunnat göra bättre ifrån mig. Sådana här prov tycks det mig är mer utformade för att belöna dem med bra tur vad gäller gissningar, än de som verkligen har kunskapen som eftersöks. Detta är jag tydligen inte ensam att tro, och vi (dvs jag och De andra som tror så här) får gladeligen se på medan ett samhälle som koncentrerar sig för mycket på statistik och siffror ignorerar oss som är eftertänksamma och innehar den sanna kunskapen om världen. (Om ni vill bli insatt i denna Stora Sanning, skicka 500 kr i ett frankerat brev till min adress, så kanske ni har turen att få delta i min kurs i Sann Filosofi.) Tiden får utvisa vad som händer, men jag bryr mig faktiskt inte så värst om hur väl jag gjorde ifrån mig, då jag inte behöver ett bra högskolebetyg till de linjer jag skall söka. Men det är ju ändå bra att ha, så vi skulle inte tacka nej till ett mer än medelbra betyg.
Vad har mer hänt? Till att börja med har vi haft inlämningsuppgifter och prov ungefär varannan dag nu det senaste, vilket har gjort mig och mina Samhällsstuderande kamrater aningen griniga och stressade. Sedan hjälper det inte att Projekt arbetet skall vara klart veckan efter lovet. Jag har nästan nått mitt mål med boken. Jag tänkte mig i början att jag ville få ihop hundra sidor, och jag ligger nu på ungefär nittio, så om jag nu får till de två extra kapitlen jag vill ha innan jag kan avsluta kommer allting att ha gått enligt planerna. Detta har gjort mig allmänt glad, faktiskt.

Sen dyker problemen upp. Bland annat så har jag fått flera saker att välja mellan att göra på lovet, bl.a. bio, arbete, drägg med Johan-kun, mer arbete, Softairgun, och sist av allt arbete. Farsan kom med ett nytt ultimatum idag om två dagars arbete med honom och bror, medan jag själv skall ta ett tag imorgon hemma i vedhögen. Jag säger till er redan nu att jag kommer meddela honom att jag inte kan eller vill. Mitt projekt arbete betyder för mycket för att jag skall sumpa chansen att göra ett halvdant arbete nu. Att säga något sådant går inte för sig enligt min far, men jag struntar blanka *** i det, och vet ni varför? Jo, jag har nämligen slutat att vara rädd för honom. Detta kom jag underfund med när vi talade i telefon och jag inte längre brydde mig om vad han sade till mig. Minsta ord från honom kunde få mig att darra förr, men det är slut med att jag skall frukta hans vrede från och med nu. För att vara ärlig kommer jag alltid ha en sorts skräck/respekt för honom, han är ju trots allt min far, men jag tänker inte längre vara rädd för att inte vara honom til lags eller göra honom besviken. Jag skall leva mitt liv för mig, inte för honom. Punkt slut.
Kom att tänka på häromdagen att jag tar studenten om åtta eller tio veckor, och det fick mig att inse en mycket hemsk sak. Jag måste hitta en dejt till studentbalen! Det är lite panik nu, för alla tjejer jag känner är upptagna, och de mina vänner försöker para ihop mig med är alla uteslutna, de bad mig gå med min kultur lärare för guds skull! Det löser sig nog, och i värsta fall har jag Mike-san, som faktiskt borde göra sig ganska fint i klänning.
Apropå Mike-san så har jag beslutat att han själv får ta hand om sitt liv. Under hela tiden jag har känt honom så har an klagat på sin familj och på sitt liv, och jag har försökt att få honom att göra något åt det och få det han vill här i livet. Tyvärr då så är han aningen för lat för att göra just det. Om han vill bli kvar i en stad han föraktar, bo hos en familj han inte tål, och få ett jobb han kommer hata så får han väl göra det. För jag är nu trött på att försöka få honom att uppfylla sina drömmar när han alltid säger: "Det kommer aldrig gå." Hädanefter får han själv hitta sin dröm, det är inget jag kan göra åt honom. Men jag kommer ändå vara hans vän, om han vill det, och stödja han där han går på sin egen osäkra stig i livet.
Jag har funderat på vad jag själv skall göra med mitt liv. Vad som skall hände efter gymnasiet, om jag kommer in på någon bra spelutvecklings linje, och om jag klarar den. "Vad skall jag göra sedan då?", frågade jag mig själv. Skall jag ta ett jobb direkt om det finns möjlighet, eller skall jag ta den där vågade chansen och uppfylla min andra dröm? Skall jag våga åka till japan, lära mig det idag mytiska språket och skall jag någonsin få sitta under ett blommande körsbärsträd i meditation? Jag vet inte ännu, men jag hoppas verkligen att det kan bli så. Det valet får jag ta efter jag har blivit lite äldre och lite visare, men då jag fortfarande är lika snygg. *host*
Vidare så har jag nu börjat planera lite för mitt eget engagerade och påtänkta vampyrlajv, "Säffle-bynite". Originell titel, ne? Jag skall försöka samla ihop gänget och vi får tillsammans bestämma hur vi skall gå tillväga. Storyn och upplägget har jag redan klart, det enda som behövs är husrum, tid och regler/bestämmelser. Listan växer sig längre för varje dag om hur många som skall med. Senast jag kollade var det nästan tjugo personer. Kanske kan man locka hit några Silvrare med löften om vild, våt sodomi och allmänt våld. Får ta mig ett snack med dem på SaToF.

Musiken spelar en större roll i mitt liv nu mer än någonsin. Den lugnar mig, får mig att drömma, och i brist på en musa är den min inspiration. Jag har åter hittat Coldplay som den underbara grupp de är, och Lars Winnerbäcks ljuva musik kan höras från mina hörlurar varje dag. Sist och absolut inte minst, är Colin Hay, den underbare trubaduren känd från "Scrubs". Dessa tre fyller min vardag med hopp om liv och kärlek, och utan dem skulle jag känna mig mycket mer stressad och nere än vad jag är nu. Det är nu bara en vecka kvar till Billie the Vision släpper sin nya skiva, och jag skall då köpa ett ex av alla tre skivorna de gjort. Jag besökte Johan-kun förra veckan och lyssnade på hela "Where the Ocean meets my hand" och jag säger så mycket som: Skivan är så himla härlig! Kan inte vänta tills den är i min skivspelare och klämmer ut de där sköna och dansvänliga låtarna som jag kärde mig att älska på en minut nere i min gode väns sovrum.

Jag har blivit alltmer filosofisk och grubblande nu för tiden, och jag kan inte sluta att fundera över vad jag tror och hur jag ter mig till andras tro. Det jag hittills har kommit underfund med är att många inte ens bryr sig om att ifrågasätta eller ens tänka efter gällande sin egen existens, och detta tycker jag är skrämmande. Om man inte kan engagera sig i att ställa frågor om livet och sig själv är det väl ganska onödigt att ens leva om ni frågar mig. Utan eftertänksamhet och grubblerier skulle världen bara var en stor hemsk plats full av krig, svält, karriärmänniskor, USA och Idol på TV. Ett sätt man kan använda för att undersöka vilka människor som är vettiga är att helt enkelt fråga dem vad de tycker om skolämnet Filosofi. De människor som är av typen dålig, d.v.s. tycker att man inte behöver eller ens ska fundera på "korkade och meningslösa" frågor om livet, är de som säger samma sak om ämnet i sig och som aldrig lyssnar på läraren under lektionerna. Medan typen bra är motsatsen.
Jag tycker om filosofi, och har märkt att de som tänkt allra vettigast och levt efter den bästa tankegången var: Ninjor och Haschachinner. Ironiskt att just lönnmördare verkar vara några av de enda som verkligen tänkt efter och skapat en tänkvärd livsfilosofi. Jag insåg detta när jag läste "Skuggkrigarens anda", som jag djupt rekommenderar. Och jag förstod att jag borde eftersträva ninjans hemligheter för mer än jag först hade gjort. Jag vill finna svar i mig själv, för att leta hos andra ger ingen insikt om dig själv.

Rin, Hei, Tou, Sha, Kai, Jin, Retsu, Zai, Zen.

Johan-kun hittade den bästa uppmaningen någonsin.

Jag kom att fundera på innebörden av ett hem idag. "Ditt hem är där du lägger hatten" brukade man visst säga, vilket alltså innebär att man skall betrakta platsen där du har dina kläder och där du sover som ditt hem. Jag vill nog ha det till en annan definition än så. Ett hem skall vara en plats där du känner dig trygg, där du känner dig välbehållen och lycklig enbart genom att befinna dig där enligt mig. För någon som mig som har bott på tre platser i hela sitt liv, varav på en av dem i femton år, så är det kanske lättare att ha något att kalla ett äkta hem än någon som flyttat runt regelbundet under sin uppväxt. För när man som jag har haft en plats att gå till varje dag, där man blir bemött av en omtänksam, om än smula en krävande, familj och alltid känt sig trygg på i femton år är det kanske inte så konstigt att den platsen nu och för alltid blir sedd som ens enda riktiga hem. Jag känner mig alldeles varm varje gång jag går över nejderna i vårsolen eller på vintermorgnarna, och jag vet att den platsen alltid kommer att finnas där och alltid erbjuda mig skydd från allt det onda i världen. Den är mitt hem, och jag kommer aldrig att glömma den. Vart än jag lägger min hatt kommer nog aldrig att kännas som ett sant hem, eftersom jag bara har en plats för ett sådant i mitt hjärta. Som slutsats vill jag då göra en ny definition, nämligen att "Ditt hem är den platsen där du känner dig hemma." Rätta mig om jag har fel.

Målet på resan närmar sig mer och mer, och den sista sträckan kommer att kräva all min styrka. Men jag kämpar på. Mina fötter kommer bära mig framåt, och marken leda mig till mitt öde. Än finns det hopp för mig min vän. Och kanske, bara kanske, finns det en plats för mig på andra sidan.

Jag hade en dröm.
I den drömmen kunde varje liten person besegra sina demoner,och vinna tron om sig själv.
Jag drömde om en värld där ingen utnyttjade andra,
och där alla fick leva så som de ville.
Där behövde inget barn gå hungrigt,
och ingen stal från andra.
Det var en värld där varje person gick fri,
och där heder och ära existerade.
Jag drömde om en värld där varje dag var ett nytt mirakel.
Jag har en dröm.