Utvald, och kanske inte av dåliga anledningar.
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.

Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.

Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!

Får jag föna ditt underliv?