Den sista tiden
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.

En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.

Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.

Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!