Dagarna närmar sig sitt slut
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:

Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.

Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.

Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"

Tjubb!