From the bottom of my heart to the abyss of the seas
Skolans sista dag närmar sig allt snabbare. På något vis verkar det som om jag kommer hinna klart med allt jag måste ha klart tills imorgon, och jag är mäkta förvånad själv. Jag har inte mått vidare bra på hela veckan, stressen blandat med kvavt klimat har fått min apati att nå nya kulmen, och allt för många gånger har jag kommit på mig själv med att luta mig tillbaka i stolen och blicka tomt upp i taket. Inte har det hjälpt med att mina vänner mått dåligt de också av andra skäl, men det verkar som de klarar sig, och jag tror att de är mycket starkare än de själva vet.
Mitt i allt skolarbete så valde jag och Mike-san att anstränga oss och plugga på för karategraderingen i tisdags. Det gick hyfsat och Niklas-sensei tyckte att det kändes rätt att låta oss stiga upp till nästa nivå. Jag är glad att sensei inte är lika lätt på reglerna som andra dojos, och om det inte hade varit för honom hade jag antagligen legat på blått bälte så här dags. Om man ska följa en kampsport skall man göra så på gammalt vis, med traditioner och allt vad det innebär. Det tråkiga är att karate är lite för stelt för min smak. Nåväl, jag hann bli gulbältare innan jag slutade min träning här i Säffle, och jag får se vart jag kommer träna i framtiden. Det känns otroligt mysko att jag inte kommer att sätta min fot i dojon igen, någonsin igen i värsta fall, men jag får helt enkelt ta mina upplevelser med mig och lära mig av det jag fått erfara. Livet går vidare.
Till nästa vecka har jag att skriva två uppgifter i historia, en bra vampyrnovell för mitt MVG i Svenska C, ett föredrag om irländsk-engelska, plus att jag skall arbeta på go-carten på söndag. Man har mycket att stå i, men det är väl det enda rätta. Utan saker att göra blir min släkt helt CP, det har jag fått se flertalet gånger. När vi inte får arbeta med något blir vi som alkoholister som inte sett en droppe sprit på diverse månvarv. Det är läskigt, som ni kan förstå.
Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag försöker tänka ut vad jag ska göra med allt. Skolan, familjen, kärleken, livet, mig själv. Allt är en stor röra, och allt jag trodde mig förstå helt klart börjar bli alldeles mörkt och förstört. Ingenting får bli som jag tänkt mig. Igår kunde jag inte sluta tänka på hur jävla ful jag egentligen är. Jag har aldrig intalat mig annat, men igår så kunde jag inte släppa det. Jag äcklar mig själv, och jag ville bara slita mig ur mitt eget skinn, men oturligt nog går det inte alltför väl. Jag har väl bara mig själv att skylla att jag ser ut som jag gör, och det får mig att bli än mer frustrerad. Ingen ser åt mig, allas blickar glider av mig, som om jag var något som inte var värt att lägga notis om, eller som man inte vill veta av.
Livet är inte alltid rättvist. Det tog min farbror som inte förtjänade döden, det gav min vän Johan ett öde han minst av alla borde få dras med, och det gjorde så att många andra behandlas sämre än de förtjänar. I jämförelse är mitt dilemma ingenting, men jag kan ändå inte sluta gräma mig över den skit jag får dras med. Ända sedan jag var ung har jag varit en obotlig romantiker, med en stor nervositet, ett stort hjärta, en oförmåga att prata med flickor och ett utseende som får mig att inte känna mig värd någonting. Alla är utseendefixerade på något sätt, det är vad jag tror, jag är sådan själv. Många som jag har tyckt om har rynkat på näsan, gått vidare och aldrig vänt om blicken igen, och ensam sitter jag kvar på min bänk och väntar på någon ny. Varför skall det vara så, frågar jag mig själv. Är jag så himla annorlunda från alla andra? Jag som alltid försökt se det positiva hos människor, lyckas aldrig få någon att se det positiva hos mig. Om det nu finns nåt...
Jag skall inte slösa bort er tid mer än nödvändigt, ni har säkert bättre saker för er ändå. Jag ville bara lätta min börda en aning, det är allt. Vi kanske hörs, och lova mig att ni tar hand om er, för ni är det enda som betyder något för mig just nu.
Tjubb...