Förnyelsens vecka
"Jösses amalia, en ny uppdatering redan nu!? Detta måste vara ett mirakel."
Ta inte och häll grisen överbord innan ni skjutit jägarn i nacken nu. Jag vill bara göra en del kompletteringar till mitt förra inlägg. Men ja, det kan väl räknas som en tidig uppdatering på bloggen, så luta er nu tillbaka och mys med valfritt plyschdjur/toffel-hjälte och läs om vad jag kommit underfund med.

Det var inte med stadiga fingrar och klart sinne jag skrev det där senaste inlägget, men det var sant det jag ville få fram och det var med ärlighet jag gick ut med de där tankarna. Jag fick flera bra saker som svar, men det var ett som var det jag hade väntat på, och ett som gjorde mig mer eller mindre förkrossad. Min bästa vän gick ut och gav mig den där örfilen jag hade behövt för länge sedan. Den smärtade och jag grät en hel del hopkurad i ett hörn, arg och full av ånger. Jag blev inte arg över vad han sade men jag hade inte väntat mig det, trots att jag kände mig förbered på det värsta. Istället blev jag arg på mig själv.

Sanningen gjorde ont, men den fick mig att inse vad jag gjort fel, och vad jag behövde göra för att ställa saker och ting till rätta. Jag vet inte om de jag sårat någonsin kommer kunna förlåta mig, för jag behandlade dem på samma sätt som jag själv blev behandlad i högstadiet. Som skit. Jag kan bara hoppas att de kan finna det i sina hjärtan att förstå och ta emot mina ursäkter, även om de kommer senare än de borde ha kommit.

Så vad betyder detta? Det betyder att jag vill be alla de människor som jag sagt kränkande, elaka saker till om ursäkt från botten av mitt hjärta. Jag har aldrig menat att vara rolig på er bekostnad, och jag har aldrig menat något illa i det jag sagt. Men det rättfärdigar inte att jag gjort det, så därför så förstår jag om ni inte vill förlåta mig, för jag fann det aldrig själv i mitt hjärta att förlåta den som behandlat mig på samma sätt.
Jag kan bara skylla på en sak, och det är all den tid jag fick spendera med människor som använde elaka skämt om andra för att vara roliga. Vad jag än gjorde för att passa in fungerade ingenting, och då antar jag att det var mitt undermedvetna som tog beslutet att börja bli som de andra för att få uppmärksamhet och acceptans i gruppen.

Jag borde aldrig ha gjort det, men efter att ha gått isolerad och ensam i skolan i 9 år hade jag fått nog, och jag bestämde mig för att passa in. I slutändan var det här vad jag fick ut av det. Och jag ångrar det mer än något annat, för tack vare det valet har jag sårat mina närmsta vänner flertalet gånger.

Om någon av er läser det här, vilket jag egentligen tvivlar, så vill jag bara än en gång säga att jag är ledsen för det jag gjort och ber er om förlåtelse. Det är allt jag kan göra. Det var ingen annans fel, och jag skyller inte bort det på dem där som jag ville passa in hos. Jag ber er bara om ursäkt och hoppas att ni kan förstå att det aldrig var min mening att såra er.
//Niklas