Flera val i livets vägskäl

Jag vill förbereda er innan ni läser den här texten genom att säga följande:
Jag skriver inte detta för att söka någon uppmärksamhet, eller för att få er att ge mig sympati. Detta är en text som jag skrivit för att lägga fram mina kort på bordet, för att jag vill få något gjort, och inte för att jag bara tycker synd om mig själv. Detta är mina äkta tankar och rädslor som jag lägger upp med hjälp av 1:or och 0:or, och om det verkar osammanhängande ber jag om ursäkt. Att reda ut de här känslorna och tankarna har varit svårt.

___

Jag var förra veckan på en stor studentfest i Kalmar, där jag fick se och uppleva mycket. Jag såg människor stå och hångla med varandra i någon kvart innan de gick iväg och tillslut hamnade i knät hos någon annan. Jag såg andra som satt för sig själva och verkade hoppas att någon skulle komma fram till dem och helt plötsligt hoppa i knät på dem. Jag såg hur människor som vanligtvis är kalla och frånstötande tog alla till sig och blev sin raka motsats. Jag såg också hur folk som delade varandras intressen och verkade perfekta för varandra helt ignorera varandra och istället gå till första bästa person som var aningen snyggare. Jag upplevde allt det jag hatar med alkohol, och samtidigt de få saker jag faktiskt tycker den duger till.

Jag började dricka ungefär när jag blev 18, och ända sedan dess har jag upplevt så många riktiga fester som jag kan räkna med båda händerna. Jag insåg redan för länge sedan att spriten funkade som en substitut för något, men hade ingen direkt koll på varför någon skulle behöva det substitutet. Och absolut inte varför den skulle behövas i sådana kopiösa mängder som alltför många puckon väljer att ta till sig. Jag upplevde att jag fick lättare att tala med folk, lättare att förstå dem, lättare att närma mig andra, och lättare att dansa. Allt det här kunde jag göra utan att dricka, men det underlättar en aning och kanske är det därför folk väljer den vägen, därför att den är enklare.

Jag försöker just nu besluta mig om jag inte borde gå tillbaka till den nykterist jag en gång var (däremot klassar jag mig fortfarande som en sådan, då jag faktiskt aldrig gått förbi salongfyllan).
Anledningarna till detta är många, men en av dem är en viss person som inspirerat mig nyligen, två egentligen, men den andra har vart en källa till inspiration sedan länge, tillika så värme.
Jag blev kär igen under en Halloween fest i år. Jag träffade någon helt ny som fick mig att skratta och vice versa. Mycket förändrade sig under den kvällen, och jag kände mig stundom förbisedd i förmån för en snyggare och smått mer klassisk model.
Vi sågs däremot dagen efter och såg på Emil Jensen tillsammans. Vi skulle höras av och kanske gå på Lars Winnerbäck tillsammans. Så blev inte fallet riktigt. Jag försökte hålla kontakten, men hennes skola och jobb tog för mycket plats, och datorn funkade inte, så msn blev avbockat det med. Jag har nu mer eller mindre slutat bry mig, för jag är säker att det kommer sluta på samma sätt som det alltid gör. Nothing is different, nothing can be done.

Det gör mig på något sätt illa innombords när jag ser andra vara tillsammans. Avundsjuka kallas det visst, men ibland är det också en smula förakt, då jag ofta ifrågasätter andras syften till att vara tillsammans med varandra.

Saken är den att jag aldrig haft en riktig flickvän (tillägnat den enda som antagligen inte redan listat ut det) och därför gör det mig extra avundsjuk när jag pratar med de nya människorna jag har omkring mig och märker att de upplevt allt det jag velat, eller åtminstone delar av det. Men det värsta är att hur mycket än folk sagt åt mig att det tar sin tid, och hur mycket jag än intalat mig själv att det de sagt är sant så kan jag inte innerst inne tro på det när jag fått uppleva det jag har. Kanske är det vissas förbannelse att aldrig få nå nära inpå någon annan, eller känna kärlek, och kanske har just den oändligt stora nitlotten fallit på mig. (likt ett verkligt städ i en tecknad film som faktiskt tar kål på Hjulben)

Jag är, precis som alla andra människor, unik. Jag märker däremot att vissa av oss är mer fulla av talang och potential än andra, och när jag ser omkring mig idag ser jag bara en massa människor som har potentialen, förmågan att komma någonstans. Och när jag då ser inom mig själv ser jag att det inte finns mer än hos någon annan, faktum är att jag verkar ha allra minst potential av alla omkring mig just nu. Om jag ens skall kunna nå det jag vill så måste något ske, inombords såväl som på utsidan, men jag har redan försökt och misslyckats flera gånger.

"Så försök igen då."

Om det bara vore så enkelt...

"Vad är det som är så svårt?"

Allt helt enkelt, att orka med...

"Det verkar ju finnas många andra som orkar. Varför kan inte du?"

...

jag vet inte...

Jag hatar min egen ovisshet, jag hatar min egen oförmåga att ta mig själv i kragen, jag hatar att jag aldrig lärt mig det jag nu märker att alla andra redan kan, jag hatar att jag aldrig lyckas bli av med min paranoia och jag hatar att jag aldrig blir kvitt de här känslorna av hat och ilska.

Jag har påtal om aggresivitet och illvilja lagt märke till ett par saker.
Jag delar samma tro som en viss Hasan in Sabbah, (kolla upp det) och detta skrämmer mig något oerhört. Det gör det eftersom ibn Sabbah pågrund av vår delade tro mördade folk för att uppnå något han tyckte var större än allt annat, något som egentligen bara låg i hans egna syften. Han var möjligen en psykopat, men ibland undrar jag om vi inte alla är det.

Jag har dessutom börjat älska en tv-serie vid namn Dexter, som handlar om en seriemördare som arbetar som kriminalinspektör och dödar de brottslingar som slinker undan systemet. Allt för att uppfylla en dröm som sattes ihop av hans far. Jag tog de moraliska meddelandena till mig. Är det rätt att döda människor bara för att de gjort orätt? Är det rätt att offra få liv för att rädda flera? Är det rätt att låta en seriemördare gå fri bara för att han dödar onda människor? Jag svarade nog ja på varje fråga.

Dexter fick också mig att se min mörka sida i nytt ljus, den mörka rösten som kommer till mig, den bittra och hatiska delen. Den säger mycket som jag aldrig kommer dela med någon, och som jag vill tysta ned, men tyvärr kan jag inte sluta lyssna på den. En bekant som har haft liknande erfarenheter sade till mig att det enda som skiljer psykopater ifrån andra är att de inte säger emot den där rösten, och det fick mig att känna en gnutta av tröst.
Men vad händer om rösten blir för stark och i något tillfälle av svaghet tar sig igenom förnuftets försvar? Kvinnor har tack vare sitt inre mörker dränkt sina nyfödda, syskon har knivhuggit varandra, och otaliga människor har gjort det slutgiltiga valet och begått självmord, allt tack vare en ond närvaro innuti som vill få dem att rädas sina svagheter och avundas andras styrkor. Där. Där har jag slutit cirkeln.

Min inre demon, min rädsla och mitt eget personliga mörker är vad som fått mig att lida mest av allt här i livet, och ibland funderar jag allvarlig på att låta de murar som fängslar det falla ned. För att få ett slut på den där rädslan. Men då inser jag också att jag kan fortsätta, att istället för att ta den enkla vägen ut och fly från mina svagheter kan omfamna dem och lida med dem. Detta är vad jag gjort hittils, men jag vill också bekämpa dem, försvaga dem, men detta har jag aldrig lyckats med.

"Varför har du aldrig lyckats?"

För jag är svag.

Den där styrkan är något jag kanske behöver merdelen av livet på mig att finna. Antagligen behöver jag någons hjälp, men för att hitta den personen måste jag först bekämpa de där svagheterna. Cirkeln är än en gång sluten.

För att avsluta den här texten om depression och allmänt "tyck synd om mig" babbel, vill jag bara säga än en gång att jag inte vill att ni ska tycka synd om mig, eller erbjuda ert stöd heller. Jag ber er, mina vänner, de vars åsikt jag värderar högre än andras, om en sak. Nämligen att n hjälper mig att bättra mig genom att vara ärliga mot mig. Säg mig vad jag gör fel, säg vad jag gör som irriterar er eller får er att undra varför ni egentligen läser den här bloggen, säg vad i hela friden jag ska göra för att bli den människan som jag en gång trodde att jag var, och som jag nu drömmer om att vara. Jag trodde ett tag att jag nått den där punkten, och jag är nog faktiskt på väg, men jag har en lång sträcka kvar. Nu kan jag åtminstone förstå att jag tidigare stått i avkanten och enbart drömt en skendröm om livet, medan jag nu faktiskt kan se skymten av det vid horisonten.

Om ni kan göra det för mig är jag er evigt tacksam.

"I know that I need help
And I know that you need help too"

//Niklas D. Karlsson; En drömmare, skugga och allmän besserwisser