En hopplös drömmares verklighet; tro, hopp och kärlek.
En sån vecka. Inget speciellt hände, inget speciellt behövde göras. Precis som det ska vara. Fast ändå kan man ju tycka att livet borde vara lite mer intressant emellanåt, ne?
Helgen var helt underbar. Säfflegänget tog sig til Trollhättan och lyssnade på skottskt trubadur (männiksan tappade när han spelade RedHotChiliPepper's "under the bridge" for crying out loud! respektpoängen bara ökar), det spelades Guitar Hero II, vilket Niklas slog ut allt motstånd i,(detta kan vara ett tecken på att jag spelar det för mycket, ne) Efter världens kortaste arbtetsdag så reste vi hem till gården och hämtade johan-kun. Resten av helgen blev en kakofoni av snöbollar, sprukna pulkor och vildhjerta. Jag fick ta det svåra beslutet att antingen rädda eller offra min karaktärs nemesis (relativ term; han var mest irriterande på ett väldigt... manfred-sätt inom rollspel). Helger varar endast i två dagar, men den här finns kvar i mitt minne för alltid.
Iallafall, skolveckan är snart slut, och i måndags började Niklas ta tag i sin framtid genom att boka tid med SYO, (eller SYV som hon av någon anledning börjat kalla sig själv) och kolla massa hemsidor för olika utbildningar. SYV (varför?!) lovade att kolla upp var det fanns japanskakurser på grundnivå på högskolor, och Niklas lovade att leta upp vad han tänkte söka till. För att göra far nöjd bestämde han sig för att iallafall söka till juristlinjer och liknande, men också för sin egen skull, utan att själv veta om det så klart.
Objection!
Tisdagen blev ganska surmulen. Anna reste iväg till Thailand och jag hann inte säga ett riktigt hej-då. Jag vill inte tränga mig på hennes semester, men vill ändå skicka ett mail och berätta hur tråkig skolan är utan henne, och hur inget kan lysa upp en dag som hennes vackra leende. Jag har i mitt snurriga sinne gjort klart för mig att jag skall fråga henne, och jag försöker planera vad och hur jag ska säga det till henne. Ganska dumt om man tänker efter, men det är så Niklas är uppbyggd. Beräknande och idiotiskt... vad trodde ni egentligen?
Efter att ha läst Sonjas blogg har jag insett att det kanske är fel av mig att pracka på någon annan alla mina problem. Johan tror jag inte har något emot det, han är ju en -lama- och de kan bära ganska tunga bördor. (En dag när han är redo skall han få veta -varför- han blev utnämnd till lama, men det är en annan historia) Däremot tror jag att jag skall be Lovisa om ursäkt för all den hjälp jag mer eller mindre krävt av henne. Hon är visserligen en person som gillar att hjälpa andra, men hon har säkert sina egna problem att hantera. Inte för att det syns på ytan men det är vad jag tror. Alla har vi problem, vissa bär dem på insidan och delger dem endast med nära vänner, medan andra skriker ut dem till alla och envar endast för att få uppmärksamhet.
En dag när jag åkte till skolan såg jag en kille från min parallel-klass, han som påminner mig om mitt gamla jag. Han går fortfarande med huvudet sänkt, blicken i marken, och verkar skämmas enbart för sin egen existens. Jag ser medens min person från bengtsgården, och min person idag, och ser att jag nu faktiskt gillar mig själv och min närhet. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag kom ur det avgrundshålet, och med lyckliga stjärna menar jag: vänner. Tack för allt ni gjort för mig, från botten av mitt hjärta.
Jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. Jag tränar regelbundet nästan varenda dag, och jag äter mindre och nyttigare. Jag blir bara lite besviken för att resultaten än har att visa sig, men sen så är jag ju en ganska otålig person.
Från filosofilektionen i måndags: "Behöver livet vara fyllt av betydelsefulla händelser? Där vi gör sådant som påverkar världen på något sätt," frågade läraren.
"I helvete heller," sade niklas tyst i sitt huvud. "Livet behöver endast innehålla det en människa vill att det ska ha, vi behöver inte lämna ett märke, vi behöver inte ha betytt något, det enda vi behöver känna är att vi gjort vad vi velat med vårat liv, punkt slut."
(Lite senare samma lektion)
*Niklas gör entre genom dörren
David utropar besviket: "ÅH NEJ!"
Om detta skett för tre år sen så hade Niklas tagit det som en personlig skymf, men dagens Niklas förstår att något ligger bakom, och hade inte brytt sig även om det rörde honom.
"I lôve progrez!"
To be part of this world, is a gift greater than any other. But to find one's own place is the biggest achievment of them all.
Thursday, January 25, 2007
Tuesday, January 16, 2007
Förlorade drömmar och sviktande sallader.
Det är konstigt hur man kan tvivla på sig själv till en sån grad att man faktiskt tycker att man inte är värd ett skit eller kommer kunna åstadkomma ett skit för den delen. Ingen? Nähä... då var det bara jag då... *suck*
Människors humör kan skifta av de mest underliga saker. Oftast har detta att göra med en hemsk sak som kallas hormon, men det är en annan historia. Just den här historien handlar om en pojke som ville bli en man, och som trodde han mådde bra i själen, ända tills han ramlade ned i samma grop han försökt kravla upp ur. Dessutom handlar den om rockar av finfin lamapäls, och några korta reklamavbrott.
Jag har faktiskt börjat må bättre vad det gäller mig själv. Jag är fortfarande paranoid när jag hör folk som skrattar, för det är sån jag är. Tack vare min uppväxt, och bengtsfors, så har jag det programmerat att det betyder att någon hånar mig. Men jag har lyckats att sluta bry mig om dem verkligen skrattar åt mig. Och det kallar jag en mindre vinst.
Nej det som fått mig att må dåligt de senaste dagarna är den osäkerhet som jag vill ignorera. Den som får min tunga att svika mig och mitt hjärta att lida. Jag har nu frågat Anna två gånger om hon skulle vilja gå på bio, helt oskyldigt faktiskt, och båda gångerna fått svaret att vi får se. Dessa tre små ord sätter en okontrollerbar reaktion i gungning inuti Niklas huvud. Denna reaktion kallas tvivel. Tänk om hon inte gillar dig? Tänk om hon bara är snäll mot dig för allmäna skäl? Tänk om hon skulle hata dig om du frågade om hon gillade dig? Tänk om? TÄNK OM?!
Jag vill bara fråga henne för att få det överstökat. Men skulle det förstöra vår vänskap? Vi är inte -så- nära ändå, men vi har kännt varandra i två år. Jag tänker att det är för tidigt att komma in på ämnet, hon kanske skulle bli orolig för att jag känner starkt för henne utan grund, och bli skrämd av det. Det har hänt förr berättade hon för mig. Fast skillnaden var att en kille hon sett i 20sek och pratat med för att han var ensam sade att han älskade henne... så det är väl inte samma sak... eller? Tvivel.
Andra saker som stört Niklas i veckan är det faktum att den linje han planerat att söka till i september kanske ska läggas ned. Så Niklas begav sig ut på nätets vågor och sökte nya alternativ, och fann två: Falun och Karlshamn. Dalarna och Blekinge. Dessa ligger långt bort som man lätt kan förstå, och Niklas känner inte för att lämna vänner i Värmland och Dalsland... han har fått kämpa hårt för att få dem i första taget. "Vänner tappar kontakten med tiden" har far sagt i flera år "så håll nära dem du har starka band till."
Far... Han frågade mig igår vad jag tänkte söka till, trots att vi redan talat om saken ca fyra gånger. Men far vill inte acceptera verkar det som. Far vill att Niklas skall läsa i Trollhättan (med största sannolikhet därför att far då får gratis och näraliggande arbetskraft på restaurangen, som om jag inte redan arbetat nog för honom!). Far vill att Niklas skall läsa juridik, direkt efter gymnasiet. Det är bäst att läsa då säger han, då är huvudet redan inställt på studier. Men Niklas huvud klarar inte av mer vanlig skola, än midre högskola. Spelutbildningen är iallafall något som liknar arbete mer än studier, och det är det Niklas drömmt om att syssla med sen början på högstadiet. Och när Niklas berättar detta så anser far att det inte är någon idé att hålla på med sånt "lek". Men Niklas vill inget hellre. Niklas kan studera något -vettigt- efter han fått en paus.
Jag måste börja tänka på sökandet efter studier, nu! jag skall tala med SYO så fort det går. jag har ingen ide om hur man gör för att ansöka om studieplats, så jag behöver hjälp. Jag har skickat mail till olika läroplatser i landet och de säger alla att det finns chans för mig att få en plats. Jag behöver inte vara bra på att rita. Jag behöver inte redan kunna använda 3-D program. Jag kan komma som jag är, med min fantasi och min lust för att skapa.
Projektarbetet rinner på helt ok nu faktiskt. om jag håller samma takt kanske det kan bli nåt av det iallafall! Jag önskar bara att jag fick de få pusselbitar som saknas mig. Jag vill bli hel, för en gångs skull i mitt liv. Jag är en drömmare. En drömmare som aldrig vågat agera ut sina drömmar. Kanske jag kan göra det, men tvivlet ligger och svärtar mitt sinne. Jag vill bara säga till henne. Kan jag göra det? jag vet inte....
Det är konstigt hur man kan tvivla på sig själv till en sån grad att man faktiskt tycker att man inte är värd ett skit eller kommer kunna åstadkomma ett skit för den delen. Ingen? Nähä... då var det bara jag då... *suck*
Människors humör kan skifta av de mest underliga saker. Oftast har detta att göra med en hemsk sak som kallas hormon, men det är en annan historia. Just den här historien handlar om en pojke som ville bli en man, och som trodde han mådde bra i själen, ända tills han ramlade ned i samma grop han försökt kravla upp ur. Dessutom handlar den om rockar av finfin lamapäls, och några korta reklamavbrott.
Jag har faktiskt börjat må bättre vad det gäller mig själv. Jag är fortfarande paranoid när jag hör folk som skrattar, för det är sån jag är. Tack vare min uppväxt, och bengtsfors, så har jag det programmerat att det betyder att någon hånar mig. Men jag har lyckats att sluta bry mig om dem verkligen skrattar åt mig. Och det kallar jag en mindre vinst.
Nej det som fått mig att må dåligt de senaste dagarna är den osäkerhet som jag vill ignorera. Den som får min tunga att svika mig och mitt hjärta att lida. Jag har nu frågat Anna två gånger om hon skulle vilja gå på bio, helt oskyldigt faktiskt, och båda gångerna fått svaret att vi får se. Dessa tre små ord sätter en okontrollerbar reaktion i gungning inuti Niklas huvud. Denna reaktion kallas tvivel. Tänk om hon inte gillar dig? Tänk om hon bara är snäll mot dig för allmäna skäl? Tänk om hon skulle hata dig om du frågade om hon gillade dig? Tänk om? TÄNK OM?!
Jag vill bara fråga henne för att få det överstökat. Men skulle det förstöra vår vänskap? Vi är inte -så- nära ändå, men vi har kännt varandra i två år. Jag tänker att det är för tidigt att komma in på ämnet, hon kanske skulle bli orolig för att jag känner starkt för henne utan grund, och bli skrämd av det. Det har hänt förr berättade hon för mig. Fast skillnaden var att en kille hon sett i 20sek och pratat med för att han var ensam sade att han älskade henne... så det är väl inte samma sak... eller? Tvivel.
Andra saker som stört Niklas i veckan är det faktum att den linje han planerat att söka till i september kanske ska läggas ned. Så Niklas begav sig ut på nätets vågor och sökte nya alternativ, och fann två: Falun och Karlshamn. Dalarna och Blekinge. Dessa ligger långt bort som man lätt kan förstå, och Niklas känner inte för att lämna vänner i Värmland och Dalsland... han har fått kämpa hårt för att få dem i första taget. "Vänner tappar kontakten med tiden" har far sagt i flera år "så håll nära dem du har starka band till."
Far... Han frågade mig igår vad jag tänkte söka till, trots att vi redan talat om saken ca fyra gånger. Men far vill inte acceptera verkar det som. Far vill att Niklas skall läsa i Trollhättan (med största sannolikhet därför att far då får gratis och näraliggande arbetskraft på restaurangen, som om jag inte redan arbetat nog för honom!). Far vill att Niklas skall läsa juridik, direkt efter gymnasiet. Det är bäst att läsa då säger han, då är huvudet redan inställt på studier. Men Niklas huvud klarar inte av mer vanlig skola, än midre högskola. Spelutbildningen är iallafall något som liknar arbete mer än studier, och det är det Niklas drömmt om att syssla med sen början på högstadiet. Och när Niklas berättar detta så anser far att det inte är någon idé att hålla på med sånt "lek". Men Niklas vill inget hellre. Niklas kan studera något -vettigt- efter han fått en paus.
Jag måste börja tänka på sökandet efter studier, nu! jag skall tala med SYO så fort det går. jag har ingen ide om hur man gör för att ansöka om studieplats, så jag behöver hjälp. Jag har skickat mail till olika läroplatser i landet och de säger alla att det finns chans för mig att få en plats. Jag behöver inte vara bra på att rita. Jag behöver inte redan kunna använda 3-D program. Jag kan komma som jag är, med min fantasi och min lust för att skapa.
Projektarbetet rinner på helt ok nu faktiskt. om jag håller samma takt kanske det kan bli nåt av det iallafall! Jag önskar bara att jag fick de få pusselbitar som saknas mig. Jag vill bli hel, för en gångs skull i mitt liv. Jag är en drömmare. En drömmare som aldrig vågat agera ut sina drömmar. Kanske jag kan göra det, men tvivlet ligger och svärtar mitt sinne. Jag vill bara säga till henne. Kan jag göra det? jag vet inte....
Sunday, January 07, 2007
Läderrockar, lama-par, flummiga nyår och ett krus med julmust.
Detta är Julbloggen.
Det känns som ett år sedan jag senast bloggade. Det är det väl nu egentligen då vi har -anlänt- i herrens år 2007. Det hände mycket under det förra året, men det mesta har jag glömt. De få saker som jag faktiskt minns är sådant jag redan tagit upp här, fast två saker fattas, julen och nyåret. Sedan kan Salkin föras in i det nya året med ett stolt huvud som bärs högt, och en lama vid sin sida.
Åh vart skall vi börja? Vad sägs som vid slutet!? Det är min favorit del av allting, utom livet av uppenbara skäl. Däremot så skulle det bli ganska svårt att få en fungerande tidslinje, både i huvudet och i binär. Nej det får bli det traditionella från A-Z... eller var det G? Iallafall! Vår berättelse kan inledas med att berätta om att Niklas jul var en trevlig sådan. Jag bråkade inte mycket med far, vilket har blivit något av en tradition de senaste åren. Det är inget jag önskat mig, tvärtom, men Niklas och Royne går ihop ungefär lika bra som CD-skivor och majonäs... dvs gammal majonäs, sådan där med stora klumpar i, och CD:n har repor i sig... -många- repor. Förutom detta så gick allt bra. Vi var även detta året en person mindre vid julklappsutdelningen, (tack så jävla mycket Stefan Sauk din bittra finn-jävel) men julklapparna var i lika stort antal som vanligt. Skillnaden var att Niklas och Kristoffer nu fick lika många klappar som de gamla, vilket Niklas kände var ett farligt och verkligt bevis på att han började bli gammal själv. Men inget gjorde det, det var nog den bästa julen på länge, men aldrig så bra som den då Niklas fick Zelda OoT, och även Niklas har lärt sig att julklapparna inte är det viktiga med julen... fast det hör ju ändå till, ne? Här är vad Niklas fick:
3 handdukar (-väldigt- användbart)
2 böcker i Stephen King serien "Det mörka tornet"
6 krus till lajv av glas (Tack broder)
1 fin ylletröja (Kanske inte lika praktisk som en handduk men den kan absorbera vätska)
2 par kalsonger (Klassiker!)
1 sjuhelvetes massa trisslotter
samt en massa pengar (Vi pratar inte om hur mycket, men låt oss säga att PS3 inte längre är ett problem)
Mellandagarna flöt på, och Niklas fick en inbjudan att följa med till Torp på rea. Det blev en lyckad resa där machoman fans blev trackade, gamla bekantskaper påmindes och det koms ut ur garderober. Niklas fick med hjälp av Johan reda på att han är Läder! Kanske inte Metal eller Goth, men Läder tar många fler skepnader. Till exempel: Kohud, behandlat, fejkat, lajvprylar. I ett desperat försökte Niklas få tag på Guitar Hero 2, men de ondskefulla trollkarlarna på EB-Games hade bränt dem alla så att Johan ej skulle finna sitt öde i att spela bas. Som hämnd så terroriserade den eminenta duon en näraliggande thé affär. (Detta hände före händelsen med trollkarlarna, men ändå! Min historia) de söta expediterna var hjälpsamma och hjälpte Niklas att hugga ned japanska körsbärsträd i Skåne på Getingegården, medans Johan fick hjälp med att utföra en offer ritual på Lille-Skutt och annan Socialistpropaganda. Melodikrysset ljöd i Valhall och sen kom nyår.
Det nya året skulle firas. Men inte med smällare och trumpeter, utan med automatkarbiner, 80-tals musik och Tekken 5. Danskarna är inte riktigt kloka. "Möhelle Videgeeng Di Morbeeenadde" "Vad fan säger karln? Om han inte börjar tala klarspråk dödar jag nån!" *Mike gör entre*
Vi spenderade tre dagar i en liten stuga utanför Dalles gård ute på Värmland näs (Vilket = lantis plats för er ej insatta) där vi umgicks med vänskapskretsen och lite nytt blod. Niklas fick åter möta Madeleine, Luddes storasyster, som han gick i paralellklass med i tre år och samtalade med kanske 4 ggr under hela högstadietiden. Spriten flödade, Dalle tyckte vi drack för lite och Niklas kände sig först utanför för att han inte drack. Men senare så kunde man inte märka någon skillnad mellan dem som drack och dem som inte gjorde det. Du gör festen, inte spriten! Det är sant, faktiskt. Dum som han var började Niklas tro att han kunde charma upp Madde, något han har försökt förr med andra Maddar, men blev brädad av Peder, Mikes tremänning som är grisodlare. Grogg måste göra något med folks luktsinne. Bruten och skärrad som han var satte sig Niklas ensam ute på en sten där ingen kunde se honom och hoppades att någon skulle leta efter honom. En barnslig sak som ännu ej släppt sig verkar det som. Allt han ville ha var någon att prata med, men det gick mot det bättre då han själv förstod vilken idiot han varit. Anna var det enda som kretsat i hans huvud i flera dagar, och det första han gör var att glömma bort sina egna önskningar. Tvekningar och dåligt självförtroende är ingen bra blandning. Som tur var så fick han någon att prata med senare, två i själva verket, då Wibke och Oscar samtalade med vår anti-hjälte om gamla relationer och gav vissa tips.
Det nya året ringdes in av någon gammal pensionär som rymt från rinkeby, Jan Malmströ eller något var hans namn. Allt avrundades fint med dans med värdinnan, och dagen efter så skjutsade Niklas hem Madde till Bengtsfors efter han hade varit hos den hemska häxan i Säffle som äter tv-apparater. Under färden fick Niklas reda på att ryktena var sanna, Madde gillade tydligen lumpen.... en hel del! Det kändes lite obehagligt ett tag men en bit efter Åmål så kunde den vilda hydran tämjas och de två hade ganska fina samtal. MSN kanske blir ett faktum och det skulle inte sitta fel. (ah.. MSN.. *tragiskt och nära minne* vi kommer dit sen)
När den gode riddaren nått helvetets granne, Bengtsfors, så besökte han den lilla boning av godhet som där låg. The House of Johan. Niklas fick äntligen -träffa- Sonja och lära känna henne lite bättre. Flickan var jättetrevlig och förvånandsvärt reko för att vara en Silver (no offence but you -are- Silver) Den stilige hjälten fick rädda det älskande paret från en sladdhärva som sprang upp ur mörka hörn, och i den vilda battaljen så slaktades en oskyldig Wii-kabel, och gruppen fick nöja sig med närbelägen nostalgi med Mario-Cart och Super Smash. För att lufta de unga sinnena bevandrade de tre helvetets relativt friska luft. Det blev allsång till Billie, ända tills det som inte fick ske skedde. Niklas mobil dog en tragisk död... dess oändliga aptit för elektroner fick en ände när dess beroende slukade den i junkiens oundvikliga slutsation. Neo höll en kort minnesstund och Johan sade fina ord om den trogne mobilen. Efter det ville Neo avreagera sig på det dåliga slutet i Matrix 3 och stannade tiden, varefter Johan fick känna av den utvaldes vrede. De tre vandrade bort mot solnedgången och man såg dem aldrig igen...
Eftersom mitt sinne för tid checkat in på Hilton i Paris så får jag säga att nästa berättelse utspelar sig någon gång imellan punkt 1 och punkt 42. Dvs Nu.
Niklas teamade än en gång upp med Johan och dennes syster hemma på Sannerud för att invänta fler rollspelare. Dessa satans avskum uteblev och istället så skapade den nya trion världens bästa lajvgrupp. Detta krävde mycken att dricka, gitarrspelande och vasselin på tub. Smurgelflös! Så falukorv! Det är ju lite negerbarn över alltihop. Allting var allmänt mys och jag hoppas vi kan göra om det vid nästa lajv spåning.
Vi dyrkar en hatt
Vad tror ni om det
Vi gillar vår katt
Oavsett var han sket
Och där slutar vår berättelse om Julen 2006, och vi hoppar över till det melodramatiska som är Niklas sinnesliv... Nu i första-person och 3D!
Anna pratade om att vi skulle träffas på MSN under jul. Flickan och jag har inte pratat avskiljt en enda gånd sedan jag först förstod mina känslor för henne. Detta blev inte förändrat då jag inte hört av något från henne alls under hela jullovet. Detta hjälper inte direkt mitt redan tunga sinne nämnvärt, men jaja, skolan börjar imorgon och vi får sörsöka igen, ne? Jag känner hur jag allt mer och mer vill ha någons hand i min. Detta kulminerade när jag skrev ned många av mina egna känsloupplevelser i bokens senaste kapitel. Salkin känner vad jag har kännt, skillnaden är att han har modet att säga vad hans känslor säger till honom. Niklas vågade aldrig säga någonting, inte ens när han hade chansen. (Ah! damn you third-person, you're fired!) Låt oss säga att -Jag- inte är en kanditat för Triforce of Courage. Kanske jag kan visa mitt mod nu, 2007, möjligheternas år. Nu när jag ser de känslor jag kände och fortfarande känner ser jag hur patetisk jag har varit all denna tid. Älska är ett ord som jag velat slänga ur mig tusen gånger, fast då till en annan person, hon som var mitt allt i 5år ända tills hon förändrade framför mina ögon och svek mig utan att veta om det.
Jag känner inte mig själv längre, trots att jag lärt mig mer om Niklas. Det måste väl betyda att jag aldrig vart mig själv förr, utan bara ett steg till den riktiga slutstationen. Jag hoppas att jag kan lära mig vem jag är, att jag kan lära mig att vara modig. För vem vet kanske kan jag vara den som är utvald att bära Triforce... i värsta fall får jag fejka en.
Jag börjar känna mig mer och mer tveksam vad gäller mina känslor. Men allt beror på Mig, min hjärna, min kropp. Jag skäms när jag ser mig själv, inte bara för vad jag ser, utan också för vad jag tänker. Så varför händer ingenting!? Varför kan jag inte förändra mig? Jag kommer få hjälp nu... precis som far alltid sagt att jag behövt. Hela min uppväxt har jag fått höra hur min farbror Dennis var lik mig. "Lat och oengagerad... men snäll" Min far fokuserar alltid på mina dåliga sidor, aldrig de få som är bra. Men kanske är det så det är när man är förälder, men ändå så tycker jag inte om honom för det. Det är det jag hatar honom för, bland andra saker.
Käre Farbror
Jag är ledsen för att jag inte har besökt dig sen begravningen, men jag känner att det fortfarande är för tidigt. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Farmor saknar dig alltid lika mycket. Ibland kan hon brista ut i gråt när hon påminns om vad som hänt. Far är aldrig snäll mot henne längre, är det verkligen sant det han säger om henne? Var hon en sådan människa? Nej svara inte på det... Jag vill inte veta, det skulle förstöra mitt minne av henne.
Skolan går sådär. Vissa ämnen känns värre än förr, och jag borde kunna bättre, men orken har gått ifrån mig. Brukade inte jag brinna för skolan? Det är de där idioternas fel... nej.. det är mitt eget. Jag trodde att det alltid skulle vara lika lätt, men tiderna förändras. Men jag får iallafall bra betyg, och det är väl det som räknas, eller hur?
Jag är kär än en gång, förvånad? Jag som inte ens haft en flickvän sen 6:an... patetiskt eller hur? Jag vet vad du skulle säga, att alla träffar någon till slut, problemet är att jag aldrig vågar prata med människor, hur ska man göra då? Jag önskar mer än något annat att du var här, jag skulle göra vad som helst för att bara få tala med dig en gång till.
Jag hoppas du har det bättre var du än är. Där ingen lurar dig eller pratar om dig bakom din rygg. Och jag hoppas att du minns mig som den person jag vill vara, precis som jag minns dig för vad du var och inte för vad du blev.
Din brorson och gudbarn
//Niklas D. Karlsson
Detta är Julbloggen.
Det känns som ett år sedan jag senast bloggade. Det är det väl nu egentligen då vi har -anlänt- i herrens år 2007. Det hände mycket under det förra året, men det mesta har jag glömt. De få saker som jag faktiskt minns är sådant jag redan tagit upp här, fast två saker fattas, julen och nyåret. Sedan kan Salkin föras in i det nya året med ett stolt huvud som bärs högt, och en lama vid sin sida.
Åh vart skall vi börja? Vad sägs som vid slutet!? Det är min favorit del av allting, utom livet av uppenbara skäl. Däremot så skulle det bli ganska svårt att få en fungerande tidslinje, både i huvudet och i binär. Nej det får bli det traditionella från A-Z... eller var det G? Iallafall! Vår berättelse kan inledas med att berätta om att Niklas jul var en trevlig sådan. Jag bråkade inte mycket med far, vilket har blivit något av en tradition de senaste åren. Det är inget jag önskat mig, tvärtom, men Niklas och Royne går ihop ungefär lika bra som CD-skivor och majonäs... dvs gammal majonäs, sådan där med stora klumpar i, och CD:n har repor i sig... -många- repor. Förutom detta så gick allt bra. Vi var även detta året en person mindre vid julklappsutdelningen, (tack så jävla mycket Stefan Sauk din bittra finn-jävel) men julklapparna var i lika stort antal som vanligt. Skillnaden var att Niklas och Kristoffer nu fick lika många klappar som de gamla, vilket Niklas kände var ett farligt och verkligt bevis på att han började bli gammal själv. Men inget gjorde det, det var nog den bästa julen på länge, men aldrig så bra som den då Niklas fick Zelda OoT, och även Niklas har lärt sig att julklapparna inte är det viktiga med julen... fast det hör ju ändå till, ne? Här är vad Niklas fick:
3 handdukar (-väldigt- användbart)
2 böcker i Stephen King serien "Det mörka tornet"
6 krus till lajv av glas (Tack broder)
1 fin ylletröja (Kanske inte lika praktisk som en handduk men den kan absorbera vätska)
2 par kalsonger (Klassiker!)
1 sjuhelvetes massa trisslotter
samt en massa pengar (Vi pratar inte om hur mycket, men låt oss säga att PS3 inte längre är ett problem)
Mellandagarna flöt på, och Niklas fick en inbjudan att följa med till Torp på rea. Det blev en lyckad resa där machoman fans blev trackade, gamla bekantskaper påmindes och det koms ut ur garderober. Niklas fick med hjälp av Johan reda på att han är Läder! Kanske inte Metal eller Goth, men Läder tar många fler skepnader. Till exempel: Kohud, behandlat, fejkat, lajvprylar. I ett desperat försökte Niklas få tag på Guitar Hero 2, men de ondskefulla trollkarlarna på EB-Games hade bränt dem alla så att Johan ej skulle finna sitt öde i att spela bas. Som hämnd så terroriserade den eminenta duon en näraliggande thé affär. (Detta hände före händelsen med trollkarlarna, men ändå! Min historia) de söta expediterna var hjälpsamma och hjälpte Niklas att hugga ned japanska körsbärsträd i Skåne på Getingegården, medans Johan fick hjälp med att utföra en offer ritual på Lille-Skutt och annan Socialistpropaganda. Melodikrysset ljöd i Valhall och sen kom nyår.
Det nya året skulle firas. Men inte med smällare och trumpeter, utan med automatkarbiner, 80-tals musik och Tekken 5. Danskarna är inte riktigt kloka. "Möhelle Videgeeng Di Morbeeenadde" "Vad fan säger karln? Om han inte börjar tala klarspråk dödar jag nån!" *Mike gör entre*
Vi spenderade tre dagar i en liten stuga utanför Dalles gård ute på Värmland näs (Vilket = lantis plats för er ej insatta) där vi umgicks med vänskapskretsen och lite nytt blod. Niklas fick åter möta Madeleine, Luddes storasyster, som han gick i paralellklass med i tre år och samtalade med kanske 4 ggr under hela högstadietiden. Spriten flödade, Dalle tyckte vi drack för lite och Niklas kände sig först utanför för att han inte drack. Men senare så kunde man inte märka någon skillnad mellan dem som drack och dem som inte gjorde det. Du gör festen, inte spriten! Det är sant, faktiskt. Dum som han var började Niklas tro att han kunde charma upp Madde, något han har försökt förr med andra Maddar, men blev brädad av Peder, Mikes tremänning som är grisodlare. Grogg måste göra något med folks luktsinne. Bruten och skärrad som han var satte sig Niklas ensam ute på en sten där ingen kunde se honom och hoppades att någon skulle leta efter honom. En barnslig sak som ännu ej släppt sig verkar det som. Allt han ville ha var någon att prata med, men det gick mot det bättre då han själv förstod vilken idiot han varit. Anna var det enda som kretsat i hans huvud i flera dagar, och det första han gör var att glömma bort sina egna önskningar. Tvekningar och dåligt självförtroende är ingen bra blandning. Som tur var så fick han någon att prata med senare, två i själva verket, då Wibke och Oscar samtalade med vår anti-hjälte om gamla relationer och gav vissa tips.
Det nya året ringdes in av någon gammal pensionär som rymt från rinkeby, Jan Malmströ eller något var hans namn. Allt avrundades fint med dans med värdinnan, och dagen efter så skjutsade Niklas hem Madde till Bengtsfors efter han hade varit hos den hemska häxan i Säffle som äter tv-apparater. Under färden fick Niklas reda på att ryktena var sanna, Madde gillade tydligen lumpen.... en hel del! Det kändes lite obehagligt ett tag men en bit efter Åmål så kunde den vilda hydran tämjas och de två hade ganska fina samtal. MSN kanske blir ett faktum och det skulle inte sitta fel. (ah.. MSN.. *tragiskt och nära minne* vi kommer dit sen)
När den gode riddaren nått helvetets granne, Bengtsfors, så besökte han den lilla boning av godhet som där låg. The House of Johan. Niklas fick äntligen -träffa- Sonja och lära känna henne lite bättre. Flickan var jättetrevlig och förvånandsvärt reko för att vara en Silver (no offence but you -are- Silver) Den stilige hjälten fick rädda det älskande paret från en sladdhärva som sprang upp ur mörka hörn, och i den vilda battaljen så slaktades en oskyldig Wii-kabel, och gruppen fick nöja sig med närbelägen nostalgi med Mario-Cart och Super Smash. För att lufta de unga sinnena bevandrade de tre helvetets relativt friska luft. Det blev allsång till Billie, ända tills det som inte fick ske skedde. Niklas mobil dog en tragisk död... dess oändliga aptit för elektroner fick en ände när dess beroende slukade den i junkiens oundvikliga slutsation. Neo höll en kort minnesstund och Johan sade fina ord om den trogne mobilen. Efter det ville Neo avreagera sig på det dåliga slutet i Matrix 3 och stannade tiden, varefter Johan fick känna av den utvaldes vrede. De tre vandrade bort mot solnedgången och man såg dem aldrig igen...
Eftersom mitt sinne för tid checkat in på Hilton i Paris så får jag säga att nästa berättelse utspelar sig någon gång imellan punkt 1 och punkt 42. Dvs Nu.
Niklas teamade än en gång upp med Johan och dennes syster hemma på Sannerud för att invänta fler rollspelare. Dessa satans avskum uteblev och istället så skapade den nya trion världens bästa lajvgrupp. Detta krävde mycken att dricka, gitarrspelande och vasselin på tub. Smurgelflös! Så falukorv! Det är ju lite negerbarn över alltihop. Allting var allmänt mys och jag hoppas vi kan göra om det vid nästa lajv spåning.
Vi dyrkar en hatt
Vad tror ni om det
Vi gillar vår katt
Oavsett var han sket
Och där slutar vår berättelse om Julen 2006, och vi hoppar över till det melodramatiska som är Niklas sinnesliv... Nu i första-person och 3D!
Anna pratade om att vi skulle träffas på MSN under jul. Flickan och jag har inte pratat avskiljt en enda gånd sedan jag först förstod mina känslor för henne. Detta blev inte förändrat då jag inte hört av något från henne alls under hela jullovet. Detta hjälper inte direkt mitt redan tunga sinne nämnvärt, men jaja, skolan börjar imorgon och vi får sörsöka igen, ne? Jag känner hur jag allt mer och mer vill ha någons hand i min. Detta kulminerade när jag skrev ned många av mina egna känsloupplevelser i bokens senaste kapitel. Salkin känner vad jag har kännt, skillnaden är att han har modet att säga vad hans känslor säger till honom. Niklas vågade aldrig säga någonting, inte ens när han hade chansen. (Ah! damn you third-person, you're fired!) Låt oss säga att -Jag- inte är en kanditat för Triforce of Courage. Kanske jag kan visa mitt mod nu, 2007, möjligheternas år. Nu när jag ser de känslor jag kände och fortfarande känner ser jag hur patetisk jag har varit all denna tid. Älska är ett ord som jag velat slänga ur mig tusen gånger, fast då till en annan person, hon som var mitt allt i 5år ända tills hon förändrade framför mina ögon och svek mig utan att veta om det.
Jag känner inte mig själv längre, trots att jag lärt mig mer om Niklas. Det måste väl betyda att jag aldrig vart mig själv förr, utan bara ett steg till den riktiga slutstationen. Jag hoppas att jag kan lära mig vem jag är, att jag kan lära mig att vara modig. För vem vet kanske kan jag vara den som är utvald att bära Triforce... i värsta fall får jag fejka en.
Jag börjar känna mig mer och mer tveksam vad gäller mina känslor. Men allt beror på Mig, min hjärna, min kropp. Jag skäms när jag ser mig själv, inte bara för vad jag ser, utan också för vad jag tänker. Så varför händer ingenting!? Varför kan jag inte förändra mig? Jag kommer få hjälp nu... precis som far alltid sagt att jag behövt. Hela min uppväxt har jag fått höra hur min farbror Dennis var lik mig. "Lat och oengagerad... men snäll" Min far fokuserar alltid på mina dåliga sidor, aldrig de få som är bra. Men kanske är det så det är när man är förälder, men ändå så tycker jag inte om honom för det. Det är det jag hatar honom för, bland andra saker.
Käre Farbror
Jag är ledsen för att jag inte har besökt dig sen begravningen, men jag känner att det fortfarande är för tidigt. Jag saknar dig mer för varje dag som går. Farmor saknar dig alltid lika mycket. Ibland kan hon brista ut i gråt när hon påminns om vad som hänt. Far är aldrig snäll mot henne längre, är det verkligen sant det han säger om henne? Var hon en sådan människa? Nej svara inte på det... Jag vill inte veta, det skulle förstöra mitt minne av henne.
Skolan går sådär. Vissa ämnen känns värre än förr, och jag borde kunna bättre, men orken har gått ifrån mig. Brukade inte jag brinna för skolan? Det är de där idioternas fel... nej.. det är mitt eget. Jag trodde att det alltid skulle vara lika lätt, men tiderna förändras. Men jag får iallafall bra betyg, och det är väl det som räknas, eller hur?
Jag är kär än en gång, förvånad? Jag som inte ens haft en flickvän sen 6:an... patetiskt eller hur? Jag vet vad du skulle säga, att alla träffar någon till slut, problemet är att jag aldrig vågar prata med människor, hur ska man göra då? Jag önskar mer än något annat att du var här, jag skulle göra vad som helst för att bara få tala med dig en gång till.
Jag hoppas du har det bättre var du än är. Där ingen lurar dig eller pratar om dig bakom din rygg. Och jag hoppas att du minns mig som den person jag vill vara, precis som jag minns dig för vad du var och inte för vad du blev.
Din brorson och gudbarn
//Niklas D. Karlsson
Monday, December 18, 2006
Heliga Helger med Hela Hobbitskarans Hel-ylliga Handdukars Hull. Vad Helkul vi Hade.
Det är lustigt hur endast några få dagar kan fylla en med så mycket glädje och värme, men det är just vad den här helgen hade i förvar. Hela gänget följde med till "ungkarlsstugan" och det spelades rollspel, Wii och kollades på film. När vi körde DoD så fick jag och Mike än en gång genomlida hemskheterna i Vildhjerta *host, harkel* men med -en- liten skillnad: Det var kul! Dalle den sluga tjuven blev ägd av mitt godhetsfyllda sinne... och bakdelen av Mikes yxa, men ändå! Helena visste inte vad som hände överhuvudtaget. Wibke gick från glupsk trollhona med smak för kottar, till adelsdam med smak för rustnings-iklädda män, Mig bland annat, utan att ens byta hud. Och Mike... tja... han spelade en för honom ganska -normal- roll; sig själv. *Blarg!*
För att överleva helgen så gjorde vi tillochmed vår egen mat! Det är knappt man tror det, men sant är det till viss del... Och när de andra såg på den oändliga trädgårdsmästaren så låg Joram och Gendar ute på ängen, och betraktande stjärnfall och kontellationer i evig rörelse. (we -will- do that again my friend)
När vi åkte hem hjälpte några faktiskt till med att städa, who would've guessed? Blev förvånad att Någon stack utan att säga bye-bye, men sen så hördes vi ju på MSN så No Biggie :P
Skolan går bra, ännu ett MVG sällar sig till min lilla men stolta skara, och inget ligger efter och släpar sig i min nacke. Det har däremot stått still med arbetet på boken nu igen, ingenting skrivit på en hel vecka. Bara för det ska jag lägga till några rader på tredje kapitlet innan jag lägger mig, så att jag känner att något har gjorts åt saken, men först ska det tas en promenad i blixthalka. Som tur är finns det inga backar som jag kan falla baklänges i. Billie är ett bra sällskap på dessa mina nattliga turer över stan, men nog skulle man vilja ha någon att hålla i handen i vintermörkret.
Jag träffade -henne- idag. Vi pratade länge och väl om massa saker. Det var allmänt gurgelfmös, och jag skjutsade sen henne till centrum. Frågade om hon skulle ha lust att dra med på film efter jul, och positivt svar fick man. Tänkte väl ta nåt bättre, men det verkar bli nya Bond-rullen, som Hon faktiskt vill se. Under vårt samtal så lyckades jag luska fram diverse saker om vad hon gillar hos killar i allmänhet, och jag drar en lättad suck när jag säger att jag kan ha en chans. Jag har ingen aning om hur stor den är, men en chans är allt jag begär. Däremot så är jag rädd att jag kanske blir fast i denna eviga plåga som hemsöker mig: Att bara vara en vän.
I'm not giving up, not yet... not yet
Ändå sedan november så har mitt engagemang för träning flugit till (insert random place from random novel in the englishclass supplyroom *ganska många*). Det känns så hefla frustrerande att hur mycket jag än vill aldrig orkar bry mig om att röra mig tillräckligt. Mina nattpromenader är just nu den enda förflyttning jag gör till fots, karaten ställs in titt som tätt, och jag har inte vart på simhallen sen slutet av oktober. Jag vill göra det, jag vill röra på mig, så varför rinner orken ur mig så fort jag kommer hem? Jag får fanimej lägga på ett kol om jag någonsin skall kunna gå ned de där kilona som hindrar mig från att vara "normal" *ryser*.... jag hatar det där ordet!
Så för att avsluta vill jag citera en ganska känd snubbe. Seriöst, han är JÄTTE känd, nästan lika känd som Zaphod Beeblebrox. Han har många namn men ingen brukar kalla honom vid namn, det brukade reultera i att man fick små gråa projektiler kastade på sig förr i tiden. Och sånt gör ont, men framförallt så är det ansträngande för dem som kastar projektilerna. Jag antar att det är därför man slutade med det för några århundranden sen...
Men -iallafall- här kommer det:
"We apologize for the inconvenience"
Klatchigt eller hur? Vilken jäkla lyftkran!
"Jehova! JEHOVA!!!"
Det är lustigt hur endast några få dagar kan fylla en med så mycket glädje och värme, men det är just vad den här helgen hade i förvar. Hela gänget följde med till "ungkarlsstugan" och det spelades rollspel, Wii och kollades på film. När vi körde DoD så fick jag och Mike än en gång genomlida hemskheterna i Vildhjerta *host, harkel* men med -en- liten skillnad: Det var kul! Dalle den sluga tjuven blev ägd av mitt godhetsfyllda sinne... och bakdelen av Mikes yxa, men ändå! Helena visste inte vad som hände överhuvudtaget. Wibke gick från glupsk trollhona med smak för kottar, till adelsdam med smak för rustnings-iklädda män, Mig bland annat, utan att ens byta hud. Och Mike... tja... han spelade en för honom ganska -normal- roll; sig själv. *Blarg!*
För att överleva helgen så gjorde vi tillochmed vår egen mat! Det är knappt man tror det, men sant är det till viss del... Och när de andra såg på den oändliga trädgårdsmästaren så låg Joram och Gendar ute på ängen, och betraktande stjärnfall och kontellationer i evig rörelse. (we -will- do that again my friend)
När vi åkte hem hjälpte några faktiskt till med att städa, who would've guessed? Blev förvånad att Någon stack utan att säga bye-bye, men sen så hördes vi ju på MSN så No Biggie :P
Skolan går bra, ännu ett MVG sällar sig till min lilla men stolta skara, och inget ligger efter och släpar sig i min nacke. Det har däremot stått still med arbetet på boken nu igen, ingenting skrivit på en hel vecka. Bara för det ska jag lägga till några rader på tredje kapitlet innan jag lägger mig, så att jag känner att något har gjorts åt saken, men först ska det tas en promenad i blixthalka. Som tur är finns det inga backar som jag kan falla baklänges i. Billie är ett bra sällskap på dessa mina nattliga turer över stan, men nog skulle man vilja ha någon att hålla i handen i vintermörkret.
Jag träffade -henne- idag. Vi pratade länge och väl om massa saker. Det var allmänt gurgelfmös, och jag skjutsade sen henne till centrum. Frågade om hon skulle ha lust att dra med på film efter jul, och positivt svar fick man. Tänkte väl ta nåt bättre, men det verkar bli nya Bond-rullen, som Hon faktiskt vill se. Under vårt samtal så lyckades jag luska fram diverse saker om vad hon gillar hos killar i allmänhet, och jag drar en lättad suck när jag säger att jag kan ha en chans. Jag har ingen aning om hur stor den är, men en chans är allt jag begär. Däremot så är jag rädd att jag kanske blir fast i denna eviga plåga som hemsöker mig: Att bara vara en vän.
I'm not giving up, not yet... not yet
Ändå sedan november så har mitt engagemang för träning flugit till (insert random place from random novel in the englishclass supplyroom *ganska många*). Det känns så hefla frustrerande att hur mycket jag än vill aldrig orkar bry mig om att röra mig tillräckligt. Mina nattpromenader är just nu den enda förflyttning jag gör till fots, karaten ställs in titt som tätt, och jag har inte vart på simhallen sen slutet av oktober. Jag vill göra det, jag vill röra på mig, så varför rinner orken ur mig så fort jag kommer hem? Jag får fanimej lägga på ett kol om jag någonsin skall kunna gå ned de där kilona som hindrar mig från att vara "normal" *ryser*.... jag hatar det där ordet!
Så för att avsluta vill jag citera en ganska känd snubbe. Seriöst, han är JÄTTE känd, nästan lika känd som Zaphod Beeblebrox. Han har många namn men ingen brukar kalla honom vid namn, det brukade reultera i att man fick små gråa projektiler kastade på sig förr i tiden. Och sånt gör ont, men framförallt så är det ansträngande för dem som kastar projektilerna. Jag antar att det är därför man slutade med det för några århundranden sen...
Men -iallafall- här kommer det:
"We apologize for the inconvenience"
Klatchigt eller hur? Vilken jäkla lyftkran!
"Jehova! JEHOVA!!!"
Monday, December 11, 2006
Prinsessor från två världar.
I torsdags hände det mest sockervaddiga på hela veckan. Wii hade anlänt, och jag plockade upp den inom den kvart efter butiken ringde och sade att den fanns i lager. Säffles enda Wii, slå den om ni kan. Det vankades sport och skymnings prinsessa hela helgen, med undantaget av skymningsgrejen, då det fanns "andra" som också ville spela. Det kollades på för lite, men ändå tillräckligt, med film. Det åts godis i lagom mängd, och det spelades på tok för mycket golf.
"Snygg putt där Mike"
"Håll käften innan jag kör upp kontrolljäveln i rektum på dig!"
Lamor är ganska luriga djur. Dem ringer inte på telefonen, inte ens när dem själva vill. Jaja kanske nästa gayfestival...
Det har visats att Anna vill att jag ska dö. Jo det är sant, men jag vet inte om det är positivt eller mellankoliskt negativt. Låt mig förklara (Tar upp en varmkorv och en donut).
Jag hade ett litet samtal med Anna och hennes lillasyster, när jag sen erbjöd dem skjuts till stan så fick jag lovordet att jag var en ängel... Ahh... kanske inte helt i den kontext jag vill höra det, men en ängel "non the less". Annas syster Pia kom då på en skrämmande bit fakta.
"Men, det måste ju betyda att han är död"
"Va" frågade Anna frågande... Dah...
"Om han är en ängel måste han ju vara död" fortsatte Pia, "Det betyder väl att du vill att han skall dö?"
Anna såg kors och tvärs mellan oss, och kom fram till att hennes syster var jobbig när hon tvunget behövde lägga märke till saker.
Sedan dess har jag sovit med ett och ett halvt öga öppet. Det är inte så svårt, se på Gandalf. Snubben kan ju helt plötsligt byta färg, bara sådär. Respekt, mannen (halvguden)!
"Fucking Pagans!"
Jag har äntligen börjat bli positiv vad det gäller mitt projektarbete. Det känns som jag äntligen kommer nån vart, och det är inte min näsas förtjänst. Faktiskt, den har inget med saken att göra, eller ja förutom att den sitter mellan ögonen på mig medans jag skriver, Men Iallafall! Jag har koncentrerat mig mer på att ta delar av mitt liv och skriva ned det, inte för att göra boken till en halv-biografi, utan bara för att dela med mig av vissa känslor och händelser som betytt mycket för mig. Till och med min noble springare finns med på ett hörn, helt odold, ungefär lika osynlig som en domedagsprofet i morgonrock med en lila, turkos pináta stickandes ut ur random kroppsöppning varje röd torsdag.
Väldigt många ger mig positiva reaktioner när de läser vad jag skrivit, men ibland fruktar jag att dem överdriver hur bra det är, endast för att göra mig glad och positiv. Nog fan att det funkat som sagt, men jag vill inte arbeta med nåt som är en lögn. Det tror jag ingen vill. *Sch Bush, inte så högt*
Jag försöker prata med Henne, det gör jag. Men jag har fått råden: att vänta, att ta det lugnt, en sak i taget. Men jag vill inte vänta, jag har väntat för länge. Men även om tiden var inne, skulle jag kunna göra det? Allt i Niklas sinne säger emot, för Niklas är inte "verklig". Jag känner mig som något surrealistiskt, något som inte stämmer in med resten av världen. Mina handlingar återspeglas inte likt andras, mitt leende fanns aldrig där till och börja med. Men med hopp finns det en väg, och hoppet har inte lämnat mig än, hur starkt det än försökt att slita sig ur -det- självmordsuppdraget.
Livet skulle vara så simpelt om man bara låste sig in i ett rum och tittade på TV, men då skulle man ju gå miste om allt det häftiga i livet: Skidboxning, handdukar, vårrullar, kristen-mobbning, för att nämna några saker. En annan lösning vore väl att supa skallen av sig varje helg, då verkar ju allt lösa sig, eller hur? Nog för att man inte är smart, men SÅ korkad kan jag inte förstå att någon kan vara. Att ens göra det valet är absurt, men det är klart... många -är- bengtsforsare djupt nere i själens mörka botten. Som tur är föddes man Åmål, fostrades Säffle. Dä årner sej!
Att skrika hat-, respektive kärleksförklaringar från ett berg i Chile skulle passa fint just nu. Om det finns lamor i Chile? Fråga inte mig, jag är ingen morot.
Över slätter över hav
sluttningar utav sand
jag fann ej vad jag bar
det låg där i min hand
varför söka nåt man glömt
inget är menat att vara
detta liv det är fördömt
kärlek är det enda vi hava
Galloperande hästar i mitt minne, för evigt.
I torsdags hände det mest sockervaddiga på hela veckan. Wii hade anlänt, och jag plockade upp den inom den kvart efter butiken ringde och sade att den fanns i lager. Säffles enda Wii, slå den om ni kan. Det vankades sport och skymnings prinsessa hela helgen, med undantaget av skymningsgrejen, då det fanns "andra" som också ville spela. Det kollades på för lite, men ändå tillräckligt, med film. Det åts godis i lagom mängd, och det spelades på tok för mycket golf.
"Snygg putt där Mike"
"Håll käften innan jag kör upp kontrolljäveln i rektum på dig!"
Lamor är ganska luriga djur. Dem ringer inte på telefonen, inte ens när dem själva vill. Jaja kanske nästa gayfestival...
Det har visats att Anna vill att jag ska dö. Jo det är sant, men jag vet inte om det är positivt eller mellankoliskt negativt. Låt mig förklara (Tar upp en varmkorv och en donut).
Jag hade ett litet samtal med Anna och hennes lillasyster, när jag sen erbjöd dem skjuts till stan så fick jag lovordet att jag var en ängel... Ahh... kanske inte helt i den kontext jag vill höra det, men en ängel "non the less". Annas syster Pia kom då på en skrämmande bit fakta.
"Men, det måste ju betyda att han är död"
"Va" frågade Anna frågande... Dah...
"Om han är en ängel måste han ju vara död" fortsatte Pia, "Det betyder väl att du vill att han skall dö?"
Anna såg kors och tvärs mellan oss, och kom fram till att hennes syster var jobbig när hon tvunget behövde lägga märke till saker.
Sedan dess har jag sovit med ett och ett halvt öga öppet. Det är inte så svårt, se på Gandalf. Snubben kan ju helt plötsligt byta färg, bara sådär. Respekt, mannen (halvguden)!
"Fucking Pagans!"
Jag har äntligen börjat bli positiv vad det gäller mitt projektarbete. Det känns som jag äntligen kommer nån vart, och det är inte min näsas förtjänst. Faktiskt, den har inget med saken att göra, eller ja förutom att den sitter mellan ögonen på mig medans jag skriver, Men Iallafall! Jag har koncentrerat mig mer på att ta delar av mitt liv och skriva ned det, inte för att göra boken till en halv-biografi, utan bara för att dela med mig av vissa känslor och händelser som betytt mycket för mig. Till och med min noble springare finns med på ett hörn, helt odold, ungefär lika osynlig som en domedagsprofet i morgonrock med en lila, turkos pináta stickandes ut ur random kroppsöppning varje röd torsdag.
Väldigt många ger mig positiva reaktioner när de läser vad jag skrivit, men ibland fruktar jag att dem överdriver hur bra det är, endast för att göra mig glad och positiv. Nog fan att det funkat som sagt, men jag vill inte arbeta med nåt som är en lögn. Det tror jag ingen vill. *Sch Bush, inte så högt*
Jag försöker prata med Henne, det gör jag. Men jag har fått råden: att vänta, att ta det lugnt, en sak i taget. Men jag vill inte vänta, jag har väntat för länge. Men även om tiden var inne, skulle jag kunna göra det? Allt i Niklas sinne säger emot, för Niklas är inte "verklig". Jag känner mig som något surrealistiskt, något som inte stämmer in med resten av världen. Mina handlingar återspeglas inte likt andras, mitt leende fanns aldrig där till och börja med. Men med hopp finns det en väg, och hoppet har inte lämnat mig än, hur starkt det än försökt att slita sig ur -det- självmordsuppdraget.
Livet skulle vara så simpelt om man bara låste sig in i ett rum och tittade på TV, men då skulle man ju gå miste om allt det häftiga i livet: Skidboxning, handdukar, vårrullar, kristen-mobbning, för att nämna några saker. En annan lösning vore väl att supa skallen av sig varje helg, då verkar ju allt lösa sig, eller hur? Nog för att man inte är smart, men SÅ korkad kan jag inte förstå att någon kan vara. Att ens göra det valet är absurt, men det är klart... många -är- bengtsforsare djupt nere i själens mörka botten. Som tur är föddes man Åmål, fostrades Säffle. Dä årner sej!
Att skrika hat-, respektive kärleksförklaringar från ett berg i Chile skulle passa fint just nu. Om det finns lamor i Chile? Fråga inte mig, jag är ingen morot.
Över slätter över hav
sluttningar utav sand
jag fann ej vad jag bar
det låg där i min hand
varför söka nåt man glömt
inget är menat att vara
detta liv det är fördömt
kärlek är det enda vi hava
Galloperande hästar i mitt minne, för evigt.
Thursday, November 30, 2006
Oväntade händelser i Novembermörkret.
Ibland så kan de konstigaste saker hända på en annars så normal dag. En bortsprungen hund kan lära sig fylla år på en parkbänk, ett historiaprov bli avbrutet av golfspelande antiloper, och kanske en perfekt engelskauppsats får G-, pga en pågående HIV-epedimi bland småbarnen. Den här dagen så hände det högst oväntade att Niklas i matsalen, förtärandes på en alltför ljummen och slaskig torsk, fick en dejt till studentbalen.
Ni kanske börjar undra när ni får höra det här, så låt mig ta allt från början. Allt startade med Lovisa, så som många saker gör (förutom en våg av gay-tolerans), då hon så humoristiskt ställde frågan om inte jag och min vapendragare Mike skulle gå tillsammans på den slutgiltiga sammankomsten för champagne fyllda 18-åringar, studentbalen. "Gayskämt," tänkte Niklas och drog på smilbanden för syns skull, "så ovanligt." Detta däremot startade en disskussion som fortsatte över historialektionen inpå matrasten, då några andra klasskamrater och Anna och hennes vän hakade på till matsalen. Blöt sprödbakad torsk, det svider i näsborrarna, så man häller en oidentifierad sås över skräpet för att dölja lukten. Sen visar det sig att just såsen var problemet. Alla pratade om vem dem skulle gå med på balen och vad som gjordes där. Två av tjejerna drog samma skämt igen: "Du och Mike skulle ju kunna gå", Niklas drar inte längre på banden, de har tröttnat på dessa eviga "humorister". Anna nämner att hon skulle vilja gå på balen med oss, sin gamla klass, och jag säger att hon ju -är- en del av vår klass och därför måste följa med. Här kommer det Niklas länge tänkt på men inte trodde skulle ske så snart.
Allt börjar med Lovisa.
"Kan inte Anna gå med Niklas!" utbrister hon och ler stort, och ser frågande på oss båda. Jag registrerade inte allvaret i förslaget innan Anna skinit upp med ett av sina trademarkade leenden (om dem inte redan är det, så gud hjälpe mig borde de vara det) och sagt att det skulle vara jättetrevligt. Utan att själv hinna förstå vad som just hänt, så svarar Niklas att det faktiskt -skulle- vara jättetrevligt. Utan att någon säger det så är det nu bestämt, eller så känns det åtminstone som. Jag vet inte hur eller varför det hände, det bara gjorde det.
Problemet som då uppstod berodde på att Niklas, oturligt nog som vi alla vet, föddes med ett otroligt dåligt självförtroende. Dessutom så förbannar jag denna dag att Kenneth lärde mig att ifrågasätta, då jag inte kan sluta tänka: Menade hon det verkligen? Kommer det uppfyllas? Var det ett skämt? Gillar hon mig på riktigt? Hjärnan svarar med stora svulstiga nej i mango på alla punkter, men något annat mycket mosigare och kladdigt säger: "Kanske".
Och här står jag (eller ja, sitter ned, ni förstår vad jag menar) med fler frågor än någonsin, en vän som är alltmer positiv för det jag önskar, och en flicka som jag faktiskt -tycker om-, ingen falsk kärlek, som har min MSN. Och det anser jag vara ett steg, kanske ett bakåt, eller ett framåt, uppåt är lite svårt, men ett steg "non the less".
Jag skulle vilja skriva mer om det virrvarr som just nu är min hjärna, men jag behöver förstå det innan jag kan yttra frågan vidare, så därför, aufvidersen, eller nåt.
"Finally... Recognition!"
Ibland så kan de konstigaste saker hända på en annars så normal dag. En bortsprungen hund kan lära sig fylla år på en parkbänk, ett historiaprov bli avbrutet av golfspelande antiloper, och kanske en perfekt engelskauppsats får G-, pga en pågående HIV-epedimi bland småbarnen. Den här dagen så hände det högst oväntade att Niklas i matsalen, förtärandes på en alltför ljummen och slaskig torsk, fick en dejt till studentbalen.
Ni kanske börjar undra när ni får höra det här, så låt mig ta allt från början. Allt startade med Lovisa, så som många saker gör (förutom en våg av gay-tolerans), då hon så humoristiskt ställde frågan om inte jag och min vapendragare Mike skulle gå tillsammans på den slutgiltiga sammankomsten för champagne fyllda 18-åringar, studentbalen. "Gayskämt," tänkte Niklas och drog på smilbanden för syns skull, "så ovanligt." Detta däremot startade en disskussion som fortsatte över historialektionen inpå matrasten, då några andra klasskamrater och Anna och hennes vän hakade på till matsalen. Blöt sprödbakad torsk, det svider i näsborrarna, så man häller en oidentifierad sås över skräpet för att dölja lukten. Sen visar det sig att just såsen var problemet. Alla pratade om vem dem skulle gå med på balen och vad som gjordes där. Två av tjejerna drog samma skämt igen: "Du och Mike skulle ju kunna gå", Niklas drar inte längre på banden, de har tröttnat på dessa eviga "humorister". Anna nämner att hon skulle vilja gå på balen med oss, sin gamla klass, och jag säger att hon ju -är- en del av vår klass och därför måste följa med. Här kommer det Niklas länge tänkt på men inte trodde skulle ske så snart.
Allt börjar med Lovisa.
"Kan inte Anna gå med Niklas!" utbrister hon och ler stort, och ser frågande på oss båda. Jag registrerade inte allvaret i förslaget innan Anna skinit upp med ett av sina trademarkade leenden (om dem inte redan är det, så gud hjälpe mig borde de vara det) och sagt att det skulle vara jättetrevligt. Utan att själv hinna förstå vad som just hänt, så svarar Niklas att det faktiskt -skulle- vara jättetrevligt. Utan att någon säger det så är det nu bestämt, eller så känns det åtminstone som. Jag vet inte hur eller varför det hände, det bara gjorde det.
Problemet som då uppstod berodde på att Niklas, oturligt nog som vi alla vet, föddes med ett otroligt dåligt självförtroende. Dessutom så förbannar jag denna dag att Kenneth lärde mig att ifrågasätta, då jag inte kan sluta tänka: Menade hon det verkligen? Kommer det uppfyllas? Var det ett skämt? Gillar hon mig på riktigt? Hjärnan svarar med stora svulstiga nej i mango på alla punkter, men något annat mycket mosigare och kladdigt säger: "Kanske".
Och här står jag (eller ja, sitter ned, ni förstår vad jag menar) med fler frågor än någonsin, en vän som är alltmer positiv för det jag önskar, och en flicka som jag faktiskt -tycker om-, ingen falsk kärlek, som har min MSN. Och det anser jag vara ett steg, kanske ett bakåt, eller ett framåt, uppåt är lite svårt, men ett steg "non the less".
Jag skulle vilja skriva mer om det virrvarr som just nu är min hjärna, men jag behöver förstå det innan jag kan yttra frågan vidare, så därför, aufvidersen, eller nåt.
"Finally... Recognition!"
Saturday, November 25, 2006
Ett sinne förvirrat, och en känsla överkommen. Livet ser mindre svart ut, när det täckts av den mörkaste röd.
En människas hjärna är otrolig. Den kan i den ena stunden fungera som en väloljad klocka, för att sedan bringa in en mycket stor motorsåg och sprätta flis åt alla håll. Som tur är funkar denna process även i motsatt riktning, men då med mindre trä och mer förzinkade womba-rör. Mitt eget exemplar fick denna vecka en hel genomkörare av alla sinnesstämmningar som finns dokumenterade i Encyklopedia-Galaktika. Från ren deppression till medelmåttig lycka, till domedagstankar för att slutligen hamna på slutstationen allmänt fröjdsam.
Uttrar tycker inte om ateister med liknande konsonanter i deras titlar enligt medelmåttiga amerikaner. Inte heller vill lamor från Puerto-Rico regissera filmer längre. Beror antagligen på alla dessa älgar som drar åt sig nudisternas gunst.
Är alla människor lika mycket värda? Är livet verkligen värt att leva i ensamhet? Kan norrmän verkligen tala engelska? Dessa frågor flög igenom min å så mörka hjärna i dessa bistra tider, och fann ett fäste som inte riktigt höll i längden. Måste nog beskyllas på deras undermåliga klättringsutrustning. Men ack vad gör väl det? De skulle ändå bara ha bringat slafsiga motell och 0-stjärniga restauranger till ett redan fjäder-plockat sinne.
Att ha en egen stuga är ganska mysigt, och dessa framtidstankar som hemsöker mig slog nya rekord när jag och Mike slappade i de -stora- sköna sofforna. Jag har faktiskt aldrig haft liknande sinnesbilder förr, men jag kan säga som så att de bringade ljus till ett mörkt rum.
"Hon satt i mitt knä
hennes ord likt vinden
inget kunde få mig så kär
en ensam tår på kinden"
Har jag det som krävs? Martini drickande nervceller ekar i mitt inre. Jag trycker på mute och går ut genom dörren, som öppnats bara för mig. En trappa uppenbarar sig framför mina fötter, varje steg som en klippavsats. I mitten stod Hon, med leendet jag lärt mig älska. Vid dess fot stod jag, och sträckte ut en hand.
"Känn min sorg,
känn min lycka
varje dag försvinner
bortom livets krön
jag finner min egen väg
om jag letar på rätt plats"
Sträcker ut en hand.
En människas hjärna är otrolig. Den kan i den ena stunden fungera som en väloljad klocka, för att sedan bringa in en mycket stor motorsåg och sprätta flis åt alla håll. Som tur är funkar denna process även i motsatt riktning, men då med mindre trä och mer förzinkade womba-rör. Mitt eget exemplar fick denna vecka en hel genomkörare av alla sinnesstämmningar som finns dokumenterade i Encyklopedia-Galaktika. Från ren deppression till medelmåttig lycka, till domedagstankar för att slutligen hamna på slutstationen allmänt fröjdsam.
Uttrar tycker inte om ateister med liknande konsonanter i deras titlar enligt medelmåttiga amerikaner. Inte heller vill lamor från Puerto-Rico regissera filmer längre. Beror antagligen på alla dessa älgar som drar åt sig nudisternas gunst.
Är alla människor lika mycket värda? Är livet verkligen värt att leva i ensamhet? Kan norrmän verkligen tala engelska? Dessa frågor flög igenom min å så mörka hjärna i dessa bistra tider, och fann ett fäste som inte riktigt höll i längden. Måste nog beskyllas på deras undermåliga klättringsutrustning. Men ack vad gör väl det? De skulle ändå bara ha bringat slafsiga motell och 0-stjärniga restauranger till ett redan fjäder-plockat sinne.
Att ha en egen stuga är ganska mysigt, och dessa framtidstankar som hemsöker mig slog nya rekord när jag och Mike slappade i de -stora- sköna sofforna. Jag har faktiskt aldrig haft liknande sinnesbilder förr, men jag kan säga som så att de bringade ljus till ett mörkt rum.
"Hon satt i mitt knä
hennes ord likt vinden
inget kunde få mig så kär
en ensam tår på kinden"
Har jag det som krävs? Martini drickande nervceller ekar i mitt inre. Jag trycker på mute och går ut genom dörren, som öppnats bara för mig. En trappa uppenbarar sig framför mina fötter, varje steg som en klippavsats. I mitten stod Hon, med leendet jag lärt mig älska. Vid dess fot stod jag, och sträckte ut en hand.
"Känn min sorg,
känn min lycka
varje dag försvinner
bortom livets krön
jag finner min egen väg
om jag letar på rätt plats"
Sträcker ut en hand.
Wednesday, November 22, 2006
Gaseller och fontaneller, Rättstavning och Ångesten
Jag mådde än en gång som skit när jag vaknade i morse. Samtal och ifyllda tabeller, stämpeln: sjuk; i pannbenet, denna gången i lila nyans av grön. Jag kände mig bättre senare på förmiddagen, men låtsades må lika mycket bajsh för att slippa frågor. Pappa ringde och frågade hur jag mådde, sen kom han till den riktiga orsaken till varför han vill känna av mig: "Ska du med och jobba på fredag?" Kanske jag överdriver, vem vet? Det enda jag vet är att det är så det känns djup nere i hjärtat.
Eftersom sjukdom ofta för mig innebär att spela tv-spel hela dagen, på ett ganska hjärndött sätt, så fick jag mycket tid till att fundera över min så kallade "dröm" här i livet. Har jag vad som krävs för att skriva en gripande fantasy-roman? Finns det en chans att någon faktiskt skulle vilja läsa det jag skriver? "Knappast!" skriker varje nervcell i min hjärna och rör iordning dubbla martinis som jag aldrig gav dem. "Minderåriga skola ej dricka mer än två flaskor absint" sade Herren och dansade chottis med limegröna älvor på pridefest. Varför måste min rädsla för misslyckande alltid komma upp i skallen när jag behöver den som minst? För några dagar sen så dök en annan tanke upp: Om jag inte kan nå mitt mål, vad i helvete skall jag då göra?
Sex fot ned.
"Nothing is meant to last
yet we live in this world
searching for happiness
the blue bird flies away"
Jag fann mig själv ifrågasätta mina känslor för Anna. Ljuva, snälla, söta Anna. Jag kom ihåg hur jag kände för henne för två år sen, och frågade mig själv: "Är du säker på att du inte inbillar dig en massa saker?"
Precis som Salkin skulle ha svarat: "Jag vet inte"
Och precis när min hjärna vill stänga ned fabriken p.g.a. för mycket neggo, så dyker bilder upp, tankar om framtiden. Om händer tätt omslutna, om böcker bundna, om upplevelser genomlevda. Kan det bli sanning? Kanske om jag sätter igång nån jävla gång!
Hur mår jag egentligen? Kan det vara normalt att alltid vara så förbannat deprimerad? Inte fan kan jag svara på det själv. Inte heller vet jag varför jag alltid beter mig som en idiot mot dem jag bryr mig om och vars vänskap och kärlek jag värdesätter högst av allt. Om någon av er läser detta, förlåt. Ett ord kan inte ge rättvisa, men det är ett försök.
Ingen människa har någonsin fått mig att gråta lika mycket som mig själv, och det är inte vad jag själv kallar bra existens. En jävla lama skulle man vara.
"The blue bird flies away"
Sträck ut en hand.
Wednesday, November 15, 2006
Umgänge, sprit och en gestikulerande lama.
Förra veckan slutade ganska så fluffigt, med mig tagandes med Mike och Johan till Trollhättan för att snylta på allt vad sprit och mat hette. Vilgot hade varit stolt över oss. Jag köpte på tok för många dvd-filmer, men det finns inget som går upp mot nyöppnad hårdplast förpackning. Har den där hjärncells-dödande-genom-kvävning-och-dålig-poesi effekt. Vi hade allmänt trevligt, lyssnade på Jim's skrålande "cheers" uppmaningar och suveräna gitarrspel, och så plågade jag och Johan ihjäl Mike med Billie the Vision, som tillslut verkar ha funnit ett fäste i hans å så röriga inre.
Under resan så fann jag det svar jag så länge letat efter. Johan är en lama. Det förklarar allting, bland annat varför han är så fascinerad att sprejlackera mig med diverse vätskor. Jag kände att något inte stämde under turen hem, och jag antog att det var en flicka från Uppsala som låg och spökade i vissa passagerares annars så rosa hjärnor. Jag har aldrig varit så glad för någon annans lycka förr, och jag kände att helgen vart väldigt lyckad. Och jag hoppas att jag fortfarande har vänner att åka med nästa gång.
Jag skrev ett nytt mail till Sofia i måndags. Jag hade faktiskt börjat ge upp hoppet när hon knappt hälsade på mig på säffle-tivolit, men nu fick jag reda på i svaret att hon hade en pojkvän. Detta gjorde mig förvånansvärt igenting, absolut nada faktiskt. Jag tror inte ni riktigt förstår hur lite jag brydde mig, det var alltså.... zero. Detta bevisade den tanke jag haft väldigt länge nu, det var bara en förälskelse, en liten sådan, en av många jag haft och även denna utan grund att stå på. Det gjorde mig även lugn i mitt annars så kaotiska sinne, för nu kunde jag äntligen gå över det som hände, eller rättare sagt inte hände. Sofia och jag är vänner nu, det har vi ju alltid varit från hennes synvinkel, men nu finns det inget annat dolt bakom masken.
Ända sedan tivoli-händelsen så började jag fatta mer och mer tycke för Anna, jag hade inte sett henne på ett helt år och när hon kom tillbaka efter sommaren så kändes det som om jag hade hittat en länge försvunnen pusselbit. Med henne känns det faktiskt som att jag skulle kunna vara en del av hennes liv, och hon en del av min. Jag fruktar ibland att hon skall vara som alla andra mina förälskelser, orealistisk och omöjlig, men det känns ändå som om hon... och jag... skulle funka, så enkelt är det. Varje gång jag ser henne så vill jag bara brista ut i ett lika stort leende som det hon ger mig, men då skulle mina käkben stämma skiten ur mig.
Jag har aldrig varit bra på att läsa av vad folk tycker om mig. Värst är det med "dom" då jag aldrig riktigt har varit i kontakt med deras "sort". De skrämmer mig på vissa sätt, och jag känner en viss samhörighet med en viss 40-åring. Men med Anna så känns det... annorlunda, får man säga så? Mike menar att hon lyser upp när hon ser mig, men jag mitt neggo tror att hon bara är allmänt trevlig. Hon frågade om hon fick intervjua mig om lajv, för skolan, och jag ser det som ett fint tillfälle att inleda en djupare relation. Jag vill verkligen vara den där som bara går fram till den person jag gillar och säger mina känslor rakt ut. Men ack så föddes Niklas med dåligt självförtroende, ni vet det där som dom kletar in i örat på dig när du sitter där på din 13års dag, och du helt plötslig blir varse om ditt utseende.
Jag vill verkligen lära känna henne bättre, frågan är om hon vill lära känna -mig-, inte den där killen som knappt säger nåt vettigt i skolan och försöker vara så rolig som han kan, utan -mig-. Men kanske -hon- är -annorlunda-, kanske hon kan finna sig i det underliga som ligger i att tycka om någon som sticker ut, och jag menar inte på det bra sättet. Vem vet, kanske har det jag hela tiden letat efter legat precis under min näsa.
Förra veckan slutade ganska så fluffigt, med mig tagandes med Mike och Johan till Trollhättan för att snylta på allt vad sprit och mat hette. Vilgot hade varit stolt över oss. Jag köpte på tok för många dvd-filmer, men det finns inget som går upp mot nyöppnad hårdplast förpackning. Har den där hjärncells-dödande-genom-kvävning-och-dålig-poesi effekt. Vi hade allmänt trevligt, lyssnade på Jim's skrålande "cheers" uppmaningar och suveräna gitarrspel, och så plågade jag och Johan ihjäl Mike med Billie the Vision, som tillslut verkar ha funnit ett fäste i hans å så röriga inre.
Under resan så fann jag det svar jag så länge letat efter. Johan är en lama. Det förklarar allting, bland annat varför han är så fascinerad att sprejlackera mig med diverse vätskor. Jag kände att något inte stämde under turen hem, och jag antog att det var en flicka från Uppsala som låg och spökade i vissa passagerares annars så rosa hjärnor. Jag har aldrig varit så glad för någon annans lycka förr, och jag kände att helgen vart väldigt lyckad. Och jag hoppas att jag fortfarande har vänner att åka med nästa gång.
Jag skrev ett nytt mail till Sofia i måndags. Jag hade faktiskt börjat ge upp hoppet när hon knappt hälsade på mig på säffle-tivolit, men nu fick jag reda på i svaret att hon hade en pojkvän. Detta gjorde mig förvånansvärt igenting, absolut nada faktiskt. Jag tror inte ni riktigt förstår hur lite jag brydde mig, det var alltså.... zero. Detta bevisade den tanke jag haft väldigt länge nu, det var bara en förälskelse, en liten sådan, en av många jag haft och även denna utan grund att stå på. Det gjorde mig även lugn i mitt annars så kaotiska sinne, för nu kunde jag äntligen gå över det som hände, eller rättare sagt inte hände. Sofia och jag är vänner nu, det har vi ju alltid varit från hennes synvinkel, men nu finns det inget annat dolt bakom masken.
Ända sedan tivoli-händelsen så började jag fatta mer och mer tycke för Anna, jag hade inte sett henne på ett helt år och när hon kom tillbaka efter sommaren så kändes det som om jag hade hittat en länge försvunnen pusselbit. Med henne känns det faktiskt som att jag skulle kunna vara en del av hennes liv, och hon en del av min. Jag fruktar ibland att hon skall vara som alla andra mina förälskelser, orealistisk och omöjlig, men det känns ändå som om hon... och jag... skulle funka, så enkelt är det. Varje gång jag ser henne så vill jag bara brista ut i ett lika stort leende som det hon ger mig, men då skulle mina käkben stämma skiten ur mig.
Jag har aldrig varit bra på att läsa av vad folk tycker om mig. Värst är det med "dom" då jag aldrig riktigt har varit i kontakt med deras "sort". De skrämmer mig på vissa sätt, och jag känner en viss samhörighet med en viss 40-åring. Men med Anna så känns det... annorlunda, får man säga så? Mike menar att hon lyser upp när hon ser mig, men jag mitt neggo tror att hon bara är allmänt trevlig. Hon frågade om hon fick intervjua mig om lajv, för skolan, och jag ser det som ett fint tillfälle att inleda en djupare relation. Jag vill verkligen vara den där som bara går fram till den person jag gillar och säger mina känslor rakt ut. Men ack så föddes Niklas med dåligt självförtroende, ni vet det där som dom kletar in i örat på dig när du sitter där på din 13års dag, och du helt plötslig blir varse om ditt utseende.
Jag vill verkligen lära känna henne bättre, frågan är om hon vill lära känna -mig-, inte den där killen som knappt säger nåt vettigt i skolan och försöker vara så rolig som han kan, utan -mig-. Men kanske -hon- är -annorlunda-, kanske hon kan finna sig i det underliga som ligger i att tycka om någon som sticker ut, och jag menar inte på det bra sättet. Vem vet, kanske har det jag hela tiden letat efter legat precis under min näsa.
Tuesday, October 17, 2006
En karta med möjligheter och en man från Argentina.
Jag vet inte varför jag gör det här. Kanske är det för att få ner vad jag känner i binärkod, eller för att berätta för mig om mig själv, eller helt enkelt därför att en vän gav mig rådet. Hur det än ligger till spelar ingen roll då det inte är det jag ska skriva om. Det jag SKA skriva om är en tvåbent kolbaserad livsform som lever hos sin mormor, av den enkla anledning att komma ifrån sin far, och som drömmer om att göra spel. Niklas är hans namn och han är vad man brukar säga: "Inte normal".
Normal. Jag har alltid hatat det ordet. Jag har vetat sedan barnsben att jag inte var normal, ingen är normal, och om man anser sig vara det betyder det antagligen att man är för dum för att tas på allvar eller överhuvudtaget lyssnas på. Jag skulle vilja säga det till halva skolans elever där de svassar omkring och tycker att de är fullt normala. "Var unika" sa en vis man. "Yeah right" säger jag.
Om det anses normalt att skriva en bok vet jag inte, men det är det jag fördriver tiden med, när jag inte slösar bort den på datorn. Jag kände att det nu fanimej var dags. Nu ska jag börja på handlingen. Alltför länge har jag suttit och tänkt:"jag behöver nog lite mer bakgrundshistoria innan jag börjar." Jag var feg att tänka så, och jag är feg även nu. Det jag är rädd för är inte spöken eller döden. Jag är rädd för att misslyckas. För om jag misslyckas med det här, vad har jag kvar? Ett evigt liv att arbeta hos min far som jag inte längre tål? Då blir det raka vägen ned sex fot i marken för min del.
Allt jag vill ha finns ibland ett gäng med annorlunda människor i Arvika, och jag tänker sälla mig till deras skara, så hjälpe mig Gud/Buddha/Mushashi.
När folk frågar mig vad jag ska bli sen efter gymnasiet, säger jag bara "Jag vet inte". Jag, till skillnad från många andra, vet precis vad jag vill bli, men om jag skulle säga till dem att jag vill skriva manus till tv-spel skulle man få ett sånt fint leende och höra: "Ja det passar väl DIG" Stämpeln placeras i pannbenet. NÖRD i stora rosa bokstäver. Ibland hatar jag att vara mig.
Jag har de senaste dagarna insett att jag avundas många människor. Jag avundas min bror för att han har pappas gunst. Jag avundas Johan för sin förmåga att uttrycka sig, för sitt mod och för hans styrka. Jag avundas Mike för sin världsvanhet. Och jag avundas Lovisa för sin godhet.
Jag har många brister. Brister som jag är medveten om och som jag vill göra mig av med. Men ord väger mindre än handling, så idag gjorde jag äntligen ett litet steg i rätt riktning mot ett bättre liv. Det må vara litet, men många små kliv kan bli en hel 100m sprintbana.
Jag hoppas en dag att bli älskad för den jag är. Vilket nog innebär en lång tid i väntkön. Men jag måste nog först kunna älska mig själv, vilket är omöjligt i min nuvarende form. Så NU börjar questet för Den Helige Morph Skill.
Subscribe to:
Posts (Atom)
