För Kärleken

Hej vännen
Hur mår du? Jag mår bra, men jag har tänkt mycket på senaste tiden. Du kanske undrar varför jag skriver och det gör jag själv också, svaret är nog en blanding av att jag kände för det, och att jag behöver det.

För att börja så vill jag be om ursäkt för om jag varit konstig de senaste gångerna vi talats vid. Ja jag vet att det är en gammal ursäkt men jag hoppas att du vet och kanske förstår varför det blir som det blir, för alla gånger så är det inte lätt att vara normal. (I allänhet eller gentemot dig)

Jag har saknat dig, det är nog roten i allt, vilket förvärrats av att vi inte hörts så ofta. Jag klandrar inte dig för jag vet hur du har det, jag vet att det inte är lätt att ha tid för alla i ens liv, och jag förstår att du har dina prioriteringar just nu, även om du kanske inte vill det, för du vill ju ha allt här i världen. Det där var sarkasm. Jag har inte skaffat en skylt än, så jag får peka ut det sålänge.
Ärligt talat så tror jag inte jag har lyckats komma över dig än, gud ska veta att jag försökt. Ända sedan jag berättade för dig om hur jag kände så har jag inte varit mig själv, inte till 100%. Jag brukade alltid definiera mig själv som en romantiker, en som alltid hade känslorna i fokus och som kände mycket, men nu så har jag blivit något av ett skal från det jaget. Jag har inte kunnat nå mina känslor, utan gått omkring helt likgiltig och tom, inte på nåt emo vis utan mer på ett ryck-på-axlarna sätt, vilket kanske är värre. Just nu tror jag det är på väg tillbaka, annars vore det svårt att skriva det här, men jag har en bit kvar innan jag kan säga att jag kommit hela vägen hem.

Jag sade till dig efter vi pratat att jag klarade mig och att jag behövde tid, men jag tror inte det helt stämde. Dagen innan du skulle åka stod jag vid korsningen till din lägenhet och hade ett val, att antingen knacka på din dörr och berätta att allt inte var ok och att jag fortfarande hade känslor för dig, eller att gå hem och hålla mina ord för mig själv. Min gode vän Johan (inte motorhead) sade att om jag inte gjorde det förstnämna skulle jag kunna ångra det hela livet, vilket var exakt det råd jag fick när jag berättade för dig första gången hur jag kände.
Jag gjorde till sist valet att inte störa dig när du packade för hemresan. Jag tänkte att du behövde slippa ha mer bekymmer, slippa ha nån som hängde över skuldrorna på dig och ältade om sin obesvarade kärlek. Jag visste att inget skulle ha förändrats, du visade mig ju till och med din löftesring dagen innan, vilket jag måste erkänna känns en smula knäppt i mina ögon. Om Jesus fanns tror jag inte han skulle vilja att du undanhöll din kärlek till honom endast, men det är vad jag tror.
Jag förstår om det här låter emo och kanske är jobbigt att läsa, men jag vill bara du ska veta att jag saknar dem stunderna då vi var tillsammans. De kanske inte verkar så märkvärdiga för dig, vad vet jag, men för mig var det några av dem bästa jag haft. Tack.

Iallafall så gjorde jag ett val, och jag tror det kan ha varit i självbevarelsesyfte lika mycket som det var ett ömhetsbevis. "Om du älskar någon låter du dem gå". Mitt sista bevis på att jag höll av dig blir väl således att jag aldrig skickar det här brevet...

Ta hand om dig
//Niklas