På väg

Stigen slingrade sig mellan björkarna precis som oräkneliga stigar gjorde, och i myllan av förra årets höstlöv, grenar och morgonens dagg syntes fotspår. Somliga efterlämnade av stora tunga kliv och andra av nätta tramp. De var bara ett fåtal av alla de märken människan lämnat efter sig genom århundraden, de skiljde sig inte från några andra i skogens ögon, bara ännu en ring i stammen. Men för människorna i väst skulle dessa efterlämningar betyda mycket, oavsett vad skogen ansåg om saken.

Våren hade kommit tidigt detta året, blommorna knoppade utan att snön helt försvunnit från skogen där den skyddades av trädkronornas täta skugga, och flyttfåglarna hade återvänt till sina grenar där de byggde upp gamla bon och förberedde sig för det nya liv som våren tillförde. Skogen frodades och i dess innersta glänta växte sig den uråldriga ekens rötter sig ännu starkare när de nu bar vatten åter igen.

En handskbeklädd hand vidrörde det gamla trädet, dess bark var kal och mjuk likt ett ungträd, men dess stam hade krävt åtminstone tio mans famnar för att helt omringa den. Det hade funnits här en lång tid konstaterade mannen och lät handen glida upp över den mörkgröna barken. Varje liten skåra i den annars så lena ytan vittnade om den tid som gått, om stormar, torka, förstörelse men också om tillväxt och liv. Den urgamla eken berättade sin egen historia, där dess brutna kvistar likt ärr berättade om människor som skadat det, medan grenar och lövverk satt som bevis för skogsdjurens viloplatser och skydd mot vind och andra faror. Varje del av trädet var likt en gammal bok vars berättlse spann långt över en dödligs livstid. Men olikt en bok så hade trädet aldrig haft tomma blad, dess ord hade växt fram med arket.

Mannen såg med beundrande blick upp mot löven och förundrades en stund över den mäktiga syn som eken utgjorde, samtidigt som han började nynna lågt men tydligt. Det var en lugn melodi han mindes från sin barndom, då bekymren var färre och livet enklare, och utan att märka det själv drog han lätt på smilbandet när minnena av hans far och mor flimrade till bakom hans ögon. Med minnen kom dofter, dofter som hans mors hår och hans fars rakvatten, som stack i ögonen samtidigt som det hade lämnat efter sig en behaglig känsla av renhet. Och hö. Han mindes doften av hö.
Det lilla leendet försvann då mannen tryckte bort minnena, rädd för vilka fler som skulle dyka upp, men han slutade inte nynna, han hade kommit hela vägen hit bara för att få sjunga för den gamla eken.

Ju längre in i melodin han kom desto mer kände mannen att trädet krängde och började svaja i en vind som inte fanns. Han satte båda sina händer rakt mot den skälvande stammen och kände vibrationerna gå igenom sina armar. Trädet talade.

”Ärende”

Mannen kände sig lättad, det hade fungerat. Trädet stod återigen stilla och han började rytmiskt att trumma med fingrarna, och ömsom med hela handflatan på trädet, för att ge det hans svar.

”Finna”

Trummandet upphörde, samtidigt som den osynliga vinden ven än en gång.

”Väktaren?”

Mannen slog ett hårt slag.

”Ja”

Tystnad. Vinden ven inte, allt stod still. Efter en lång tystnad började mannen tappa hoppet, men då kom en dov puls ifrån trädets inre.

”Vänta”

Mannen backade bort, tacksam att hans rop på hjälp hade besvarats, och satte sig ned att vila under en liten björk som lyckats växa sig upp under ekens skugga. Nu fanns inget annat att göra än göra som skogen kallat. Han mediterade.

Våren slog ut till fullo, snön smälte och ägg lades i bon. Tiden gick.

”Du är inte mycket för att låta gamla män vila ifred inte.”

Mannen slog upp ögonen och såg där en skrynklig och knotig gubbe stå bland vårblommorna, med buskiga ögonbryn och en fast blick likt en rentjur. Han höll händerna bakom ryggen och stod iklädd nåt som inte kunde beskrivas som annat än trasor, men trots detta utstrålade han en pondus och ingav en respekt som ingen annan. Han hade runt den skrana midjan ett grovt läderbälte, i vilket en mängd örter, buteljer och små verktyg hängde, samt en lång krökt kniv av skir, grå flinta. Den yngre mannen bockade sig och höll huvudet böjt.

”Jag ber om er förlåtelse mäster, men det är faktiskt inte min förtjänst att ni alltid dras in i allt det här om igen.”
Den gamle kacklade roat.

”Hoho, du behöver inte ursäkta dig för något gosse, en gammal man behöver bara sina små stunder av gnällighet, det är nåt vi unnas i våra sista år. Seså, vad kallade du mig för?”

”Det är boken mäster... Sidorna är tomma igen.”

Gubben gned sig om hakan och drog i näsan om vart annat.

”Jaså minsann...” Han var tyst en längre stund. ”Har du sökt upp Joram? Du vet att han är den som bär ansvaret nu.”

”Ja mäster, men hur mycket han än försökte att få skriften tillbaka kunde han inte lyckas. Den är borta, och vi kan bara få det till att betyda en sak.”

”Att tiden för domen har kommit?” Den gamle sneglade över axeln mot den yngre mannen medans han tog en flaska från sitt bälte och hällde ut en klibbig, grön substans över den stora ekens stam. ” Det hade du inte behövt söka upp mig för att berätta, jag har ingen del i dessa bekymmer längre, det har jag ju sagt otaliga gånger.” Sade han samtidigt som han smorde in det gröna med sina beniga hand.

”Mäster... Sorrin har båda barnen.”

Den gamle mannen stannade tvärt med sitt omskötande av trädet och stirrade på den unge mannen med utskjutna, stora ögon.

”Salkin... hur kunde du låta det ske?”

”Vi blev förrådda, vi trodde vi hade pojken i säkerhet, men den som satt att vakta honom hade redan sålt sig till Dareks sak.”

”Du store tid... Boken säger tiden är inne, skriften har lämnat den och ni har förlorat barnet...” Den gamle drog sig i näsan och torkade förstrött bort den gröna substansen från sin andra hand på sina trasor.

”Därför är jag här mäster, vi behöver dig för att få tillbaka barnet.”

Gamlingen drog på munnen och när han talade igen så hördes en skymt av den västra, irriterade bonddialekten igenom hans annars så neutrala tal.

”Det här är sannerligen inget för en karl i min ålder att syssla med, saruveta.”
Salkin återfick sitt diskreta leende.

”Nej mäster, jag vet, men vi behöver all hjälp vi kan få, även av barn och åldringar.”

”Vet din plats pojkspoling.” Gubben skrockade. ”Låt oss inte spilla mer tid nu.”
Den gamle mannen satte sig på huk och ur sitt tandlösa gap började han mumla och fräsa uråldriga ramsor. Vinden återvände och höljde gubben i en dimma av löv och damm. När allt väl lade sig stod där istället för den knotiga gubben en ung hjort med präktiga horn, silverne päls och glasklara ögon. Den gick fram till Salkin och puffade på honom med mulen, varpå den såg på honom som för att säga: ”Led vägen.”
Den unge mannen sade: ”Med glädje Jaron”, varpå han samlade kraft och reciterade den vers som gav honom formen vars hans öknamn var baserat på.

Eldräv.