Saturday, April 12, 2008

Mitt fortsatta rullande i en för brant nedförsbacke
Hej hörrni, long time no hear ey?
Livet är ett enda stort virrvarr nu, jag önskar jag kunde vara poetisk och berätta om det snyggt, men det är inte så lätt så här kl 5 på morgonen.
Skolan går bra, har massor att göra, men vi har äntligen lyckats bli av med vår jobbiga lärare och fått en ny kille som har ungefär lika mycket erfarenhet, men iallafall är trevlig och kan lära ut.
Jag känner mig lite som om jag blivit mer och mer isolerad med hemmet, hör inte av folk särskilt ofta längre, och besöker inte hälften så mycket som jag skulle vilja.
Däremot är det väl lite av vad man får offra om man ska följa drömmarna, antar jag. Det har varit sjukt svårt att orka gå framåt de senaste månaderna, men saker och ting börjar se ljusa ut igen, får bara hoppas jag kan ta mig igenom de sista barriärerna den här gången.
Mitt största grubbel just nu är väl ändå det samma som sist gång. När man sitter och tänker på en och samma person hela dagarna blir det tillslut till en form av masochistisk tortyr/knark. Man tycker om det, samtidigt som det gör ont, och man inte kan sluta ta in det. Hur mycket jag än försöker kan jag inte få henne ur huvudet, och det smärtar ibland mer än det känns att det borde, men inte kan jag göra nåt åt det.
Jag hade mina stora tvivel för ett tag sedan. Jag blev en dag helt övertygad om att det var omöjligt, och att jag inte skulle kunna få tillbaka det jag kände i gengäld. Men likt förbannat satt jag, efter att ha begråtit mig och börjat fundera på att gå vidare, i hennes kök och kände hur jag aldrig varit så lycklig på länge. Och då handlar det enbart om en vänskaplig fika, tro inget annat.
Så vad kan man läsa ur det här?
Jo bland annat att Niklas är en stor idiot, som inte kan förstå när han borde ge sig, eller att han är en obotlig romantiker/drömmare som vägrar ge upp. I vilket fall som helst (ja de är lika, men ändå) så kommer nog allt sluta i tårar är jag rädd...
Men oavsett det så kan jag inte ge mig, jag kan inte backa undan. Även fast jag får saker slängda i ansiktet dagligen om hur hon har fler än mig och jag inte är så betydelsefull som jag vill vara.
vad kan jag säga? Kärleken är dum, blind, efterbliven, ljuv, och en stor jefla pain in the ass. Och jag kan inte få nog. Skjut mig nån.
Så det är med tungt hjärta jag nu avslutar detta inlägg för att fortsätta föra en diskussion med en ljuv varelse som antagligen aldrig kommer kunna älska mig tillbaka.

C'est la bloody vie.

3 comments:

Teapirate said...

Du vet vad det vill säga att ha ont av kärlek; antar att vi gör det bägge två, på vårt eget lilla vis. Men vi vet att i slutändan är det värt det; vi är obotliga romantiker, och vi vill inte vara något annat. Det är så, och vi kan bara våga vara oss själva. Du är alltid omtyckt; du har alltid mig.

Nyllet said...

Hellre obesvarat kär än inte kär alls, anser jag. Det är inte det bästa, men det kunde vara ännu sämre ^^

Arman said...

Du är en obotlig romantiker/drömmare som vägrar ge upp. Trogen min person tänkte jag berätta lite om hur det kan gå att få in logik i något som kan tyckas så ologiskt som kärlek. För att veta något behöver man ha alla fakta. Du vet inte vad hon känner för dig förrän hon berättar det. Rent logiskt kan du alltså inte besluta dig för antingen det ena eller det andra rörande dina chanser i nuläget. Rent logiskt bör du också fråga henne vad hon tycker, eftersom hon då rimligen kan ge dig ett svar. När du bör göra detta är upp till dig. Men status quo kommer inte att ändras förrän hon säger nåt. Om du vill fortsätta leva i den vånda du uppenbarligen gör nu, be my guest. Men jag tycker du gör dig själv en otjänst. Du borde åtminstone lägga upp en preliminär plan för vad du tänker göra. Att sväva i ovisshet suger, din prioritet borde vara att ta dig ur den. Nu är detta bara mina observationer, men hey - du skrev ett inlägg, jag svarar bara baserat på det jag känner till. Jag vet att det inte är jag som tar konsekvenserna av hennes svar, men frågan du måste ställa dig är vad som är värst. Sedan måste du svara dig själv. Att vänta i vånda kommer knappast ge något; du vill väl ändå veta vad hon tycker förr eller senare, och ju längre du väntar desto mer vånda hinner du uppleva. Just nu verkar det som att du är rädd för att hon svarar att hon bara vill ha dig som en oerhört god vän. Poängen är att jag inte vet om så är fallet, och inte du heller. Min personliga observation är att du antagligen skulle må bättre av att veta, vilket svaret än blir. Men återigen: bara lite mat för hjärnan, jag påstår inte att jag vet bäst om vad du ska göra. Att tänka så här hjälper åtminstone mig att fatta beslut, för när jag väl fattat dem har jag logiken i ryggen och vet att det sannolikt var det rätta beslutet. Även om resultatet är mindre önskvärt betyder det ju inte att man borde valt ett alternativ med mindre sannolikhet för framgång.