Idag

Hej hopp i bloggvärlden. Tänkte jag skulle posta två grejer lite snabbt. För det första så har jag startat en portfoliosida, för mina projekt och mina arbeten så jag kan få jobb (pwetty pweeease?). Den går att finna här:

http://innovativedreams.wordpress.com/

Checka gärna in den, har inte så mycket där just nu, men det tillkommer fler grejer titt som tätt =)

Det andra är att jag med två vänner *host* johan o johanna *host* börjat med en inspirationslek där en person bestämmer ett par ord eller en fras som alla måste integrera i en dikt/sångtext. Den första frasen bidrog johan med: "Tre sorters avokado"... jah...
Så här kommer mitt bidrag i Leken(tm):

Idag

En man sade på radion idag
Du måste då hinna med allt
Jag valde att byta underhållning
visslar en smula och tar det kallt

En man på tv:n sade idag
Med rätt färg kan huset bli ett hem
Jag valde att låta allt flagna bort
finner min plats och är inte i kläm

En kvinna framför spisen sade idag
med tre sorters avokado blir festen bra
jag sväljer min heder och skrattar
följer inte flocken men är ändå kvar

Jag tänkte något halvknäppt idag
Imorgon ska jag leva bara för att
inte oroa sig för vad andra tror
och inte behöva jaga ifatt

Jag valde att stänga av tv:n igår
Se bortom den falska värld som höljer
Kanske blir allt som det borde
Om man bara tänker och inte följer

Tack för mig för denna gång
Ta hand om er!

För Kärleken

Hej vännen
Hur mår du? Jag mår bra, men jag har tänkt mycket på senaste tiden. Du kanske undrar varför jag skriver och det gör jag själv också, svaret är nog en blanding av att jag kände för det, och att jag behöver det.

För att börja så vill jag be om ursäkt för om jag varit konstig de senaste gångerna vi talats vid. Ja jag vet att det är en gammal ursäkt men jag hoppas att du vet och kanske förstår varför det blir som det blir, för alla gånger så är det inte lätt att vara normal. (I allänhet eller gentemot dig)

Jag har saknat dig, det är nog roten i allt, vilket förvärrats av att vi inte hörts så ofta. Jag klandrar inte dig för jag vet hur du har det, jag vet att det inte är lätt att ha tid för alla i ens liv, och jag förstår att du har dina prioriteringar just nu, även om du kanske inte vill det, för du vill ju ha allt här i världen. Det där var sarkasm. Jag har inte skaffat en skylt än, så jag får peka ut det sålänge.
Ärligt talat så tror jag inte jag har lyckats komma över dig än, gud ska veta att jag försökt. Ända sedan jag berättade för dig om hur jag kände så har jag inte varit mig själv, inte till 100%. Jag brukade alltid definiera mig själv som en romantiker, en som alltid hade känslorna i fokus och som kände mycket, men nu så har jag blivit något av ett skal från det jaget. Jag har inte kunnat nå mina känslor, utan gått omkring helt likgiltig och tom, inte på nåt emo vis utan mer på ett ryck-på-axlarna sätt, vilket kanske är värre. Just nu tror jag det är på väg tillbaka, annars vore det svårt att skriva det här, men jag har en bit kvar innan jag kan säga att jag kommit hela vägen hem.

Jag sade till dig efter vi pratat att jag klarade mig och att jag behövde tid, men jag tror inte det helt stämde. Dagen innan du skulle åka stod jag vid korsningen till din lägenhet och hade ett val, att antingen knacka på din dörr och berätta att allt inte var ok och att jag fortfarande hade känslor för dig, eller att gå hem och hålla mina ord för mig själv. Min gode vän Johan (inte motorhead) sade att om jag inte gjorde det förstnämna skulle jag kunna ångra det hela livet, vilket var exakt det råd jag fick när jag berättade för dig första gången hur jag kände.
Jag gjorde till sist valet att inte störa dig när du packade för hemresan. Jag tänkte att du behövde slippa ha mer bekymmer, slippa ha nån som hängde över skuldrorna på dig och ältade om sin obesvarade kärlek. Jag visste att inget skulle ha förändrats, du visade mig ju till och med din löftesring dagen innan, vilket jag måste erkänna känns en smula knäppt i mina ögon. Om Jesus fanns tror jag inte han skulle vilja att du undanhöll din kärlek till honom endast, men det är vad jag tror.
Jag förstår om det här låter emo och kanske är jobbigt att läsa, men jag vill bara du ska veta att jag saknar dem stunderna då vi var tillsammans. De kanske inte verkar så märkvärdiga för dig, vad vet jag, men för mig var det några av dem bästa jag haft. Tack.

Iallafall så gjorde jag ett val, och jag tror det kan ha varit i självbevarelsesyfte lika mycket som det var ett ömhetsbevis. "Om du älskar någon låter du dem gå". Mitt sista bevis på att jag höll av dig blir väl således att jag aldrig skickar det här brevet...

Ta hand om dig
//Niklas

På väg

Stigen slingrade sig mellan björkarna precis som oräkneliga stigar gjorde, och i myllan av förra årets höstlöv, grenar och morgonens dagg syntes fotspår. Somliga efterlämnade av stora tunga kliv och andra av nätta tramp. De var bara ett fåtal av alla de märken människan lämnat efter sig genom århundraden, de skiljde sig inte från några andra i skogens ögon, bara ännu en ring i stammen. Men för människorna i väst skulle dessa efterlämningar betyda mycket, oavsett vad skogen ansåg om saken.

Våren hade kommit tidigt detta året, blommorna knoppade utan att snön helt försvunnit från skogen där den skyddades av trädkronornas täta skugga, och flyttfåglarna hade återvänt till sina grenar där de byggde upp gamla bon och förberedde sig för det nya liv som våren tillförde. Skogen frodades och i dess innersta glänta växte sig den uråldriga ekens rötter sig ännu starkare när de nu bar vatten åter igen.

En handskbeklädd hand vidrörde det gamla trädet, dess bark var kal och mjuk likt ett ungträd, men dess stam hade krävt åtminstone tio mans famnar för att helt omringa den. Det hade funnits här en lång tid konstaterade mannen och lät handen glida upp över den mörkgröna barken. Varje liten skåra i den annars så lena ytan vittnade om den tid som gått, om stormar, torka, förstörelse men också om tillväxt och liv. Den urgamla eken berättade sin egen historia, där dess brutna kvistar likt ärr berättade om människor som skadat det, medan grenar och lövverk satt som bevis för skogsdjurens viloplatser och skydd mot vind och andra faror. Varje del av trädet var likt en gammal bok vars berättlse spann långt över en dödligs livstid. Men olikt en bok så hade trädet aldrig haft tomma blad, dess ord hade växt fram med arket.

Mannen såg med beundrande blick upp mot löven och förundrades en stund över den mäktiga syn som eken utgjorde, samtidigt som han började nynna lågt men tydligt. Det var en lugn melodi han mindes från sin barndom, då bekymren var färre och livet enklare, och utan att märka det själv drog han lätt på smilbandet när minnena av hans far och mor flimrade till bakom hans ögon. Med minnen kom dofter, dofter som hans mors hår och hans fars rakvatten, som stack i ögonen samtidigt som det hade lämnat efter sig en behaglig känsla av renhet. Och hö. Han mindes doften av hö.
Det lilla leendet försvann då mannen tryckte bort minnena, rädd för vilka fler som skulle dyka upp, men han slutade inte nynna, han hade kommit hela vägen hit bara för att få sjunga för den gamla eken.

Ju längre in i melodin han kom desto mer kände mannen att trädet krängde och började svaja i en vind som inte fanns. Han satte båda sina händer rakt mot den skälvande stammen och kände vibrationerna gå igenom sina armar. Trädet talade.

”Ärende”

Mannen kände sig lättad, det hade fungerat. Trädet stod återigen stilla och han började rytmiskt att trumma med fingrarna, och ömsom med hela handflatan på trädet, för att ge det hans svar.

”Finna”

Trummandet upphörde, samtidigt som den osynliga vinden ven än en gång.

”Väktaren?”

Mannen slog ett hårt slag.

”Ja”

Tystnad. Vinden ven inte, allt stod still. Efter en lång tystnad började mannen tappa hoppet, men då kom en dov puls ifrån trädets inre.

”Vänta”

Mannen backade bort, tacksam att hans rop på hjälp hade besvarats, och satte sig ned att vila under en liten björk som lyckats växa sig upp under ekens skugga. Nu fanns inget annat att göra än göra som skogen kallat. Han mediterade.

Våren slog ut till fullo, snön smälte och ägg lades i bon. Tiden gick.

”Du är inte mycket för att låta gamla män vila ifred inte.”

Mannen slog upp ögonen och såg där en skrynklig och knotig gubbe stå bland vårblommorna, med buskiga ögonbryn och en fast blick likt en rentjur. Han höll händerna bakom ryggen och stod iklädd nåt som inte kunde beskrivas som annat än trasor, men trots detta utstrålade han en pondus och ingav en respekt som ingen annan. Han hade runt den skrana midjan ett grovt läderbälte, i vilket en mängd örter, buteljer och små verktyg hängde, samt en lång krökt kniv av skir, grå flinta. Den yngre mannen bockade sig och höll huvudet böjt.

”Jag ber om er förlåtelse mäster, men det är faktiskt inte min förtjänst att ni alltid dras in i allt det här om igen.”
Den gamle kacklade roat.

”Hoho, du behöver inte ursäkta dig för något gosse, en gammal man behöver bara sina små stunder av gnällighet, det är nåt vi unnas i våra sista år. Seså, vad kallade du mig för?”

”Det är boken mäster... Sidorna är tomma igen.”

Gubben gned sig om hakan och drog i näsan om vart annat.

”Jaså minsann...” Han var tyst en längre stund. ”Har du sökt upp Joram? Du vet att han är den som bär ansvaret nu.”

”Ja mäster, men hur mycket han än försökte att få skriften tillbaka kunde han inte lyckas. Den är borta, och vi kan bara få det till att betyda en sak.”

”Att tiden för domen har kommit?” Den gamle sneglade över axeln mot den yngre mannen medans han tog en flaska från sitt bälte och hällde ut en klibbig, grön substans över den stora ekens stam. ” Det hade du inte behövt söka upp mig för att berätta, jag har ingen del i dessa bekymmer längre, det har jag ju sagt otaliga gånger.” Sade han samtidigt som han smorde in det gröna med sina beniga hand.

”Mäster... Sorrin har båda barnen.”

Den gamle mannen stannade tvärt med sitt omskötande av trädet och stirrade på den unge mannen med utskjutna, stora ögon.

”Salkin... hur kunde du låta det ske?”

”Vi blev förrådda, vi trodde vi hade pojken i säkerhet, men den som satt att vakta honom hade redan sålt sig till Dareks sak.”

”Du store tid... Boken säger tiden är inne, skriften har lämnat den och ni har förlorat barnet...” Den gamle drog sig i näsan och torkade förstrött bort den gröna substansen från sin andra hand på sina trasor.

”Därför är jag här mäster, vi behöver dig för att få tillbaka barnet.”

Gamlingen drog på munnen och när han talade igen så hördes en skymt av den västra, irriterade bonddialekten igenom hans annars så neutrala tal.

”Det här är sannerligen inget för en karl i min ålder att syssla med, saruveta.”
Salkin återfick sitt diskreta leende.

”Nej mäster, jag vet, men vi behöver all hjälp vi kan få, även av barn och åldringar.”

”Vet din plats pojkspoling.” Gubben skrockade. ”Låt oss inte spilla mer tid nu.”
Den gamle mannen satte sig på huk och ur sitt tandlösa gap började han mumla och fräsa uråldriga ramsor. Vinden återvände och höljde gubben i en dimma av löv och damm. När allt väl lade sig stod där istället för den knotiga gubben en ung hjort med präktiga horn, silverne päls och glasklara ögon. Den gick fram till Salkin och puffade på honom med mulen, varpå den såg på honom som för att säga: ”Led vägen.”
Den unge mannen sade: ”Med glädje Jaron”, varpå han samlade kraft och reciterade den vers som gav honom formen vars hans öknamn var baserat på.

Eldräv.

Meningen med livet, universum och allting

Detta kommer förhoppningsvis bli ett bra inlägg, det är nämligen mitt fyrtio andre, och bättre än så blir det inte. Det är en siffra som haft ganska många förekomster i mitt liv och det känns lite lustigt, men kanske är det för man letat efter den efter att ha läst liftarens guide till galaxen. Maybe, maybe not. Nu tror jag inte det här inlägget kommer bli särskilt sammanhängande men precis som livet, precis som 42, så är inte de bästa ting alltid sammanhängande, så jag hoppas ni har översikt som ni har haft förut.
Iallafall så är jag nu inne i en bättre period i mitt liv, tror jag. Jag har inte varit deprimerad på länge, och jag känner mig inte så avdomnad som jag så länge har gjort, jag bara är och det är inte så dumt. Faktiskt.
Jag har upptäckt en del om mig själv, en del bra en del dåliga, så mitt strävande efter förbättring är inte över, men det kommer det nog inte vara förrän jag är död och begraven, eller åtminstone död. För vem vet var exakt man hamnar efter det egentligen.
Jag har åtminstone insett lite mer om vad kärlek innebär och om jag skulle skriva en bok om ämnet skulle nog första kapitlet heta "Det är en stor vagel i ögat" och det andra "men jag lät den sitta kvar". Jag har kanske aldrig upplevt äkta kärlek, det är det nog få som någonsin gjort, men tack vare min romantiska natur så kommer jag inte sluta tro, inte sluta leta, även om jag som nu trodde mig ha funnit den och blivit snuvad på den två gånger.

Jag kommer aldrig glömma dig, men jag tror det är lika bra för oss båda (mest dig kanske) att jag håller min mun och låter dig leva ifred utan mig. Jag älskar dig villkorslöst och helt utav min fria vilja, precis som du älskar Honom, så jag hoppas och tror du skulle förstå. Men eftersom jag ser din lycka framför min egen så håller jag min mun, torkar mina tårar och ber till vilken gud du vill att du får som du vill här i livet. Kanske ses vi igen nån dag på samma villkor, kanske inte, det får tiden utvisa, men jag tänker börja leva nu och inte gräva ned mig i det förflutna, det räcker med det nu.

Jag såg på det senaste avsnittet av Scrubs för några dagar sen och jag tyckte det här citat var värt att omnämna:
"Who the hell cares what anybody else thinks. Just look into your heart and do what ever the hell makes you happy" And all will be fine.
Vi kan inte gå och göra det som andra människor vill vi ska göra, eller vad vi tror ser bäst ut om vi gör, i slutändan spelar det ingen roll ändå. Så jag stannar där jag är och jag gör så gott jag kan, för även om jag inte kommer dit jag vill så kommer jag alltid se tillbaka dit jag är nu och le. Så enkelt är det.
Livet kanske bara handlar om att vara lycklig, för det kanske inte finns nåt högre syfte med allt, det är nog vad jag tror. Så själv kommer nog mitt liv bestå av att göra det jag tycker om, leta efter nån som jag kan prata med och som tycker om mitt sällskap och umgås med mina vänner, för jag kommer inte släppa taget om er. Jag bryr mig inte om pengar, jag kan leva precis som jag gör nu om jag bara får vara tillsammans med nån som älskar och får jobba med nåt jag gillar. Det är allt jag begär, så simpelt. Kanske är det just de enklaste svaren som är de rätta, kanske är det så.

Jag kan inte längre se särskilt mycket tillbaka till den gamla tiden, till mitt gamla jag, det börjar bli som höljt i dimma, vilket jag inte klagar för. Jag har inte helt hittat syftet med mitt liv, det närmar sig men det finns en del att finslipa, även fast jag sagt mig ha varit nära att komma på meningen med livet sedan högstadiet. För att hitta ens eget syfte kanske det är så att man måste leta på nya platser, det var så jag kom dit jag är nu genom att bryta de gamla vanorna och skapade nya och söka en ny mening i dem. Och det har kanske inte gått så himla bra alla gånger, men det har blivit bättre än om jag stannat kvar och sökt samma svar om och om igen.
Det lilla jag kan se tillbaka på mitt gamla liv gör mig så himla glad när jag ser kontrasterna. Jag ser hur rädd och ensam jag var, hur jag hatade mig själv och inte såg nåt gott alls. Sen ser jag hur jag idag har börjat fylla tomrummet inom mig med vänner, med mina mål som kommer och går men som ändå kvarstår, och jag kan inte annat än bli glad. För fem år sedan hade jag inte någon som gillade mig direkt och idag så kan jag glädjas över att ett fåtal anser mig vara den roligaste de känner, en trevlig och snäll kille som har en tendens att jobba för mycket. Det gör mig så lycklig så jag känner för att fälla en tår och skratta åt livets ironi. 42.

Thanks for those words, and I can only say the same, but also that I regret not kissing you when I had the chance.

Så vad är då meningen med livet?
Jo jag tror det är att göra vad än det är som gör dig lycklig, så länge det inte skadar någon annan, och försöka hålla fast vid det. I slutändan är det inte vår framgång eller våra pengar eller hur många vänner som spelar roll, utan helt enkelt om vi kan se tillbaka på vårt liv och le åt de bra stunderna vi haft. Kanske ta nåt kallt att dricka innan vi går bort och säga till dem omkring oss att vi älskar dem och alltid kommer göra det.

Jag älskar er allihopa mina vänner. Ge inte upp, för det tänker inte jag göra. För tänk efter: Vad har vi att vara olyckliga för egentligen? Det finns en värld där ute som må vara ond ibland och som kanske inte går vår väg, men samtidigt så är det en värld som är så full av möjligheter, så full av upplevelser som vi kan njuta av, om vi bara vågar ta tag i dem och göra dem till våra egna. Det är kanske inte så lätt alla gånger, men så länge vi kan stå på oss själva och göra det nån gång då och då så räcker det. Livet är inte på väg att börja, det ska inte upplevas senare, det är NU och aldrig mer. Banka in det i huvudet, det ska jag försöka med iallafall.

Och det är med dessa ord jag tackar för mig och detta mitt viktiga blogginlägg i internets mäktiga och icke-existerande dimension. Jag hoppas vi alla kan fortsätta gå framåt i våra liv med huvudena höjda och blicken fäst på någon punkt längst horisonten. Vi kanske kommer snubbla på nån sten eller två, men vi kommer se så himla coola ut på den resterande vägen mot solnedgången.

Tjubb på er

Ils ont arrivé

Idag har jag äntligen fått min vinylskiva från Australien, frakten kostade mer än skivan men det var det värt. Min är nr 501 av de 1000ex som trycktes. Check it out!

Omslaget, härligt retro. Det luktar gammal bok och inte nyöppnad plast, tack o lov!


Kärnan i det hela

Och en liten bonus i och med ett häfte med de handskrivna (kopierade) sångtexterna

All I need now is something to play it on... :D

Lite nytt för omväxlings skull

Tjipp o haj. Jag sitter för närvarande och skriver låttexter till ett par ljudkillar på skolan (Hank och Packe för dig som känner dem) och tänkte jag lägger upp några av dem. Har fått allt från "OMG!" till mer skeptiska "mm ok" för dem, så kommentera fritt :P

*Puzzle of Leaves*
Wet leaves tangeling
to the asphalt
like I hold my dreams
to you and only you

Raindrops falling down
creating fake tears
so that I can cry
for what we never had

Walking the paths
I used to walk
the water rises
and wash them all away

Where should I go
when my mind is heavy
and my feet are wet
as autumn leaves falls

Now I'm stuck here
in this my eternal fall
Now I'm stuck here
solving the puzzle of leaves

and as the mud
turns into my own
rorschach test of life
I question it all

why am I stuck here
in this my eternal fall
why am I stuck here
solving the puzzle of leaves

what do I see
in earths own paper
of ginger gold
and silver tears

I see what I wanted
now it's forever lost
and the only comfort
are these fake tears of mine

So I am stuck here
in this my eternal fall
and again I try
to solve the puzzle of leaves


*Pre Hibernus*
Feeling earths cold arm
Breathing slowly stopping
The true gaze ever shifting
Fearing to forever close

A breaking dawn with no warmth
Filling all there is to feel
Breaking everything it can
Scorching with it's bare cold

Crushing one's will
Chilling the skin
Numbing one's senses
And freezing the heart

Animals flee and humans tuck in
Tell yourself it soon will pass
Not knowing will ease the pain
Not caring would make it go away

Listen to the wind's cry
Hear the changes come
held down by those chains
We Watch them try to run

Breaking one's will
Chilling the skin
Numbing one's senses
And freezing the heart

Now watch when it all happen
as It comes to another close
the colours start to fade away
and all that remains is snow

Och den här blev refuserad, men jag gillar den ändå:
*Working Title*
Walking is harder now
the puddles knee deep
my coat gettin' heavy
and my fingers going numb
just like my heart
but I cannot stop
Walking

Ever forward, on and on
in this autumn dark
all that I hope for
is that maybe just maybe
you would stand hands free
near that my favourite place
Waiting

But I'm not naive
of course you won't
cause you already found
that new hand to hold
a little fast maybe
but really I would be
Wellwishing

and yet I don't
falter by even a step
altough you must have left
already and made a new pact
against all logic I find
that now I start to run
Wishing

Tack för mej!
Tjubb!

"The beggar"

Why do you hit the wall, boy

Your heart won't hurt less

Accept these words I tell you

or else your life'll be a mess

I've crushed my knuckles

brought others my own pain

but as my hairs went gray

I figured it was all in vain 

I know fighting the battles

doesn't work all the time

and that the hills of the fall

are not so easy to climb

Days will keep on coming

No matter what you do

So why make them hurt

Others will feel it too

Do not beg for all you want

it doesn't help, you know?

walk out and seize the day 

seeds grow better if you sow

So how to escape sorrow?

How do you manage the plow

everything'll be alright child

Just you follow this my "tau"

Act upon yourself my son

as you want to be acted upon

Stop hurting your mind and body

or the pain will just go on

Why do no one else love you

is that what you do ask?

I say it's hard to love the one

who always wears a mask

When you scream out the words

you scream at your own heart

"why me, why god, why now"

now is that really so smart?

You may say all the pain

is caused by those around

but you are mistaken child

they keep you safe and sound

My friends, I've lost em all

My family, they left, them too

So listen to me closely

Learn from the cards I drew

If I could say one thing

it knew what it would be

Carpe diem my young lad

Or you'll end up just like me

So if you're feeling broken

or simply down on your knees

don't fall down that hole cause'

morning carries a new breeze

Now I leave you to your fate

I've said what I got to say

But now that I am done

Spare some change if you may

Nymånens stigande
Hey hallåj vänner. Nu gör jag ett tappert försök att skriva ned vad som hänt sen sist.

Jag har de senaste veckorna haft en kurs i Berättarteknik, vilket är sjukt kul. Kursen har varit nåt av det mest efterlängtade för min del och jag har haft mycket nytta av den. Även fast jag tyvärr tack vare mitt instabila känsloliv fått en mindre motivations- och skrivblockad. Men trots det har jag försökt absorbera så mycket som möjligt och känner mig nöjd ändå.
En stor del av uppgiften har varit att skapa en värld, med karaktärer och en story till. Min värld är som en blandning mellan "Waterworld" och luftpirater, och jag känner mig då och då riktigt nöjd med min insats, men ibland så har det däremot känts som jag gjort på tok för lite i jämförelse med vad jag velat. Oh well.. man kan väl inte lyckas jämt antar jag.

Just nu sitter jag och lyssnar på John Butler Trio, vilket nog måste vara det underbaraste bandet i världen. Deras musik är så full av själ och syfte att allt annat bleknar, och fan vad svängigt det är ^^
Jag hörde bandet för första gången i somras på väg till Metal Town, när Wibkes nya pojkvän John (som nu är hennes stadige, för då var första gången jag träffade honom) hade ett kassettband med deras låtar i sin gamla jänkare. Jag kommer inte ihåg vilken låt det var, eller hur det lät, men jag blev hookad iaf och lovade mig själv att ladda ned deras grejer. Så nu tre månader senare sitter jag med en bredare insikt i det dem gör och med flera hundra genomlyssningar på ett par av deras låtar. Det är kärlek helt enkelt.
Jag har tänkt att beställa en limited edition Vinyl av dem t.o.m, som endast trycks upp i 1000ex.
"Men Niklas, du har ju ingen vinylspelare!"
Nej men jag får då en motivation till att skaffa ett jobb, intesant?


Däremot så känner jag också någon som har en vinylspelare, nämligen min rumskompis Leif. Vi flyttade ihop efter sommaren och har det riktigt nice. Det blir lite rörigt med städningen och diskningen ibland, men de långa, nattliga diskussionerna och slagsmålen gör upp för det med hästlängder.

Jag är lite besviken med mig själv för jag inte har tränat på flera veckor. Jag har mer eller mindre helt gett upp MMA:n, då den har ökats i pris och jag känner att det skulle vara ett slöseri om jag inte kan gå varje gång. Min period av lathet och brist på ork och motivation börjar snart ta knäcken på mig. Jag vill orka, jag vill jobba, och jag vill få nåt gjort!

"Men är inte omotivationen kanske ett tecken på att du inte egentligen vill, innerst inne?"
Fan... säg inte så.


"Men det kan ju vara sant! Se det nån jävla gång! Eller ska jag behöva tvinga det i dig?" Han drog fram sin mörka revolver, långt större än någon känd kaliber. Dirty Harry hade varit stolt.

-Låt mig vara, jag tänker kämpa på, även om det kanske är hopplöst!- Även han drog sitt vapen, en silvrig magnum från varje höft, .45:or, de starkaste som faktiskt fanns. Båda piporna glänste och pekade mot den mörka skenbilden.

-Låt mig och mitt liv vara..!- Han spände hanarna och siktade.
Snabbare än ljuset rörde sig skuggan mot honom, undvek de ljungeldar som for från de silverne vapnen som om de hade varit stora stenar som kastades av ett barn. Innan pojken hann blinka efter han avfyrat det sista, tolfte skottet stod skuggan framför honom, med den mörka revolvern lätt lutad mot pojkens tinning.


"Du vet att det är lönlöst. Innerst inne så vet du" sade skuggan lugnt. "Så sluta kämpa nu och följ mig. "


Pojken svettades av nervositet, hans blick flackade från sin fiende, för det var vad han såg skuggan som, och dennes vapen som från hans synfält liknade ett gigantiskt mörkt torn som reste sig från hans panna. Det fanns inga kulor i hans trummor, skuggans var fulladdade. Det fanns bara en chans kvar, det var antingen det eller ge upp.


-Aldrig, det är aldrig lönlöst- Skuggan blinkade till och pojken tog sin chans. I den korta stund som han inte var stålsatt slog pojken till skuggans vapen och bröt anfallsvinkeln, han var säker för enbart ett par ögonblick till, han var tvungen att nyttja dem så gott han kunde.


Pojken sträckte sig med tränade fingrar efter den översta patronen i sitt bälte, men trots att han var snabb var skuggan ännu snabbare. Pojken skulle endast hinna med att ladda en kula i en av sina trummor innan skuggan skulle ha återfått balansen igen. Utan att tveka tog pojken den chansen, och när hans fingerspetsar tryckte in kulan i det silverne vapnet log han, för han såg skymten av ett glimrande sken i kulan. Om han träffade först kunde han vinna.


Det sista ögonblicket tog slut och som en vind ven de bådas armar när de sträcktes och pekade mot varandra. De stod nu med sina vapen mot varandras tinningar. Ett totalt dödläge.
Skuggan log.


"Du vet att inte en enda kula kommer räcka"
Pojken log också.


-Den kommer räcka gott nog-
Skuggan betraktade silvervapnet, trumman med den enda kulan, pipan som blänkte i solljuset och handtaget som han visste pryddes av en ros. En enda ros. En fnysning hördes.


"Må det så ske."


Båda spände sina avtryckarfingrar, allt skulle snart avgöras, så som det gjort så många gånger förut. Men detta var den slutgiltiga, den viktigaste skottlossningen dem emellan.
Två hanar slog till. Två ljungeldar ljöd. Och en av de två föll.

Måste erkänna att jag inte vet var det där kom ifrån. Hoppas ni gillar den. Inspirationen kommer från Det Mörka Tornet av Stephen King (och vår vän laman). Om ni inte har läst den bokserien kan ni se det här som en stark rekommendation från mig att göra det. Seriöst.


Så det är väl bara en sak till att ta upp innan jag ger mig för idag. Jag och Hanna gjorde slut idag. Hon hade rätt när hon sade att det skulle sluta dåligt, men det var jag som avslutade det, för jag orkade inte vara del i ett förhållande där hon inte kunde ge gensvar på det jag sade eller inte visste vad hennes känslor var. Det var dömt att misslyckas, men vi skiljs åt så bra som det går och förblir vänner. Jag känner iaf att jag har lärt mig nåt av hela upplevelsen och går ut i singellivet med stora förhoppningar och nya inställningar. Det kan lösa sig. Tillslut.

Tjubb hörrni

En halv fullmåne

Tja... öhm... är det nån där?

Jag är osäker om någon av er är det, för nu har jag kanske varit dödförklarad som bloggare ett tag. Men hey.. jag är tillbaka... tadaaaa!

Right så... det har hänt en del. Kanske lika bra att börja från början:

I början fanns ingenting, förutom kaos, och detta kaos började tillslut hata sig självt och sprängde sig för att kunna hantera situationen bättre, och så skapades planeter och därefter varelser som...

"GET ON WITH IT!"

Ok, sorry, var kanske lite att ta i.

Sen sist har jag haft sommarlov, under vilket jag besökte Metaltown i Gbg med ett gäng nya som gamla vänner, fyllt 20 och haft världens härligaste grillfest med mina bästa vänner, jobbat frenetiskt och slaviskt åt far och mor som tack för att de finns... och så har jag fått en "flickvän".

Låt mig förklara citationstecknen:

Jag förklarade strax efter jag berättat mina känslor för Angélica hur jag kände för Hanna, den tjej som jag börjat lära känna samtidigt och som verkade gilla mig tillbaka, tillskillnad från tidigare nämnda individ. Det gick.. sådär. Med önskan att inte vilja såra mig så ville inte den nya flickan heller ha mig till sin, och som den envisa idiot jag är trugades jag och lovade att det inte skulle sluta så som hon trodde, och vi blev... öhm.. "tillsammans".

Låt mig förklara citationstecknen:

Vi är inte helt säkra vart vi står i vårt förhållande, då känslorna inte är helt klara. Det låter kanske inte så bra, men det funkar just nu, och jag tror det kommer lösa sig för det bättre. Om inte? Ja då får jag skylla mig själv, och hoppas hon vill förbli min vän. Så är det.

Så jag har fortfarande inte nått det jag velat. Trots mina många försök. Jag börjar tro det är omöjligt, men jag hoppas det finns nåt ljus i tunneln som man kan få kalla sitt eget. Nån dag, nånstans... *yvig gest*

Så pågrund av denna känslomässiga bergochdalbana har jag mått mindre bra en tid. Men jag har kämpat mig igenom det som jag brukar, med hjälp av mina vänner mestadels, men också på ren självbevarelsedrift. Jag har fått tvivel ibland, på vad jag sysslar med i skolan, på mina känslor, på mitt liv i allmänhet. Men jag har valt att skita i det så länge och ha kul och försöka bli den jag vill vara, iaf så har jag goda vänner här som jag kan njuta av livet tillsammans med så länge.

Jag vet bara att jag vill skriva, att jag vill starta ett förhållande, att jag vill bli en bra människa, att jag vill träna igen och att jag vill leva, som jag lärde mig pånytt i en liten stad vid havets rand.

Jag tänkte börja så här lite kort, för att mjuka upp allting inför mitt nya försök att bli aktiv bloggare igen, så hoppas ni har överseende med detta. Det finns mycket att berätta, men vi får spara några berättelser tills en annan dag.

*blåser ut ljuset*

*shyysch* Låt det ske... låt det ske..

Rullandets abrupta stopp

Så då var det gjort. Jag har gjort det. Äntligen. Jag berättade. Det slutade som jag trodde, men det känns ändå bra på nåt lite melankoliskt vis. Det här har visat sig vara den mest komplicerade relationen hittils, men vi är vänner, och kommer så förbli.
Tack för ni hjälpte mig ta steget...

Nu ska jag bara berätta för nästa tjej att jag är kär i henne.

Oh gee willickers is this gonna be swell!

Tjubb!

Mitt fortsatta rullande i en för brant nedförsbacke
Hej hörrni, long time no hear ey?
Livet är ett enda stort virrvarr nu, jag önskar jag kunde vara poetisk och berätta om det snyggt, men det är inte så lätt så här kl 5 på morgonen.
Skolan går bra, har massor att göra, men vi har äntligen lyckats bli av med vår jobbiga lärare och fått en ny kille som har ungefär lika mycket erfarenhet, men iallafall är trevlig och kan lära ut.
Jag känner mig lite som om jag blivit mer och mer isolerad med hemmet, hör inte av folk särskilt ofta längre, och besöker inte hälften så mycket som jag skulle vilja.
Däremot är det väl lite av vad man får offra om man ska följa drömmarna, antar jag. Det har varit sjukt svårt att orka gå framåt de senaste månaderna, men saker och ting börjar se ljusa ut igen, får bara hoppas jag kan ta mig igenom de sista barriärerna den här gången.
Mitt största grubbel just nu är väl ändå det samma som sist gång. När man sitter och tänker på en och samma person hela dagarna blir det tillslut till en form av masochistisk tortyr/knark. Man tycker om det, samtidigt som det gör ont, och man inte kan sluta ta in det. Hur mycket jag än försöker kan jag inte få henne ur huvudet, och det smärtar ibland mer än det känns att det borde, men inte kan jag göra nåt åt det.
Jag hade mina stora tvivel för ett tag sedan. Jag blev en dag helt övertygad om att det var omöjligt, och att jag inte skulle kunna få tillbaka det jag kände i gengäld. Men likt förbannat satt jag, efter att ha begråtit mig och börjat fundera på att gå vidare, i hennes kök och kände hur jag aldrig varit så lycklig på länge. Och då handlar det enbart om en vänskaplig fika, tro inget annat.
Så vad kan man läsa ur det här?
Jo bland annat att Niklas är en stor idiot, som inte kan förstå när han borde ge sig, eller att han är en obotlig romantiker/drömmare som vägrar ge upp. I vilket fall som helst (ja de är lika, men ändå) så kommer nog allt sluta i tårar är jag rädd...
Men oavsett det så kan jag inte ge mig, jag kan inte backa undan. Även fast jag får saker slängda i ansiktet dagligen om hur hon har fler än mig och jag inte är så betydelsefull som jag vill vara.
vad kan jag säga? Kärleken är dum, blind, efterbliven, ljuv, och en stor jefla pain in the ass. Och jag kan inte få nog. Skjut mig nån.
Så det är med tungt hjärta jag nu avslutar detta inlägg för att fortsätta föra en diskussion med en ljuv varelse som antagligen aldrig kommer kunna älska mig tillbaka.

C'est la bloody vie.

Konsten att plocka upp en luftgitarr

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag bloggar för sällan den här gången. (fast det kanske jag på ett sätt gör nu) Jag kan tro att ni vid det här laget inte väntar er två emo-inlägg i veckan av lilla mig, och kan förstå att jag är ganska upptagen. Anywho, ni kanske inte ens läser längre, så vad är då problemet? Betyder det att jag kanske, lite smått, egentligen bara pratar med mig själv nu?
... Läskig tanke, men kanske är det därför man bloggar. Inte bara för att förmedla våra liv för andra, utan för att släppa ut lite av den ånga som lagras upp inom oss själva, som desperat behöver ut.

Jag tänker däremot be om ursäkt för att inlägget kanske är oläsligt och rörigt, men jag har inte sovit riktigt på två veckor, och behövde ändå få ur mig nåt innan jag skulle lägga mig. Hoppas ni har överseende med detta. (stavfel räknas inte, de ger bara karaktär till alltihopa)

Jag läser just nu kursen "spelhistoria" 10p, och den består till mestadels att vi spelar gamla NES, amiga, andra konsol- och PCspel. Det må låta roligt och flumm, men det är vid sina tillfällen riktigt jobbigt. Tänk er att bli tvingad att sitta uppe till kl 03.00 varje dag i en hel vecka, och sen behöva gå upp tidigt på morgonen.
Det vi lagt ned mest tid på är EVE-online, och Lord of the Rings Online. Nedan följer ett urdrag från mitt schema från två veckor tillbaka:

"Måndag. Kl10.00, Fokus på LOTRO och Retro-spel. Mötesplats: Prancing Pony; Bree."

Är det inte nördigt så säg.

Förutom detta så ägnar jag min tid till studentkåren, då jag är satt som ny kassör (aka FörskingringsMästare; BitchSlaps the name, moneys my game) och så kör vi i klassen en extrakurs i Maya, 3D-modellering som är riktigt skoj. Detta innebär att jag kommer hem kl 22.00 på tisdagar och onsdagar. Och sen på måndagarna så går jag på MMA (Mixed martial arts) och lär upp mig att spöa skiten ur folk, fast egentligen är det mest jag som får spö. Men bra träning är det i vilket fall som helst.

Det är en ganska snabb och genomgående sammanfattning för vad som sker just nu, och jag tror inte vi behöver gå vidare in på det. Fast jag kan passa på att säga att jag äntligen tagit saken i egna händer och införskaffat mig en gitarr, elektrisk sådan, och försöker lära mig musikanternas ädla konst närhelst jag får tid över (vilket inte är ofta just nu).

Så vad är det då som tynger mig just nu då? Ingenting egentligen. Det finns alltid saker som man har i huvudet, men inget som får mig nedstämd som det brukar, inte nu. Jag har bara kommit till en viss insikt om att allt i slutändan nog kommer ordna sig, omän kanske inte för det bättre, men ordna sig none the less. Jag har börjat se på utbildningen i nytt ljus, och planerar redan för nästa steg. Släkten är på avstånd och jag har en inte alltför bra relation till farsan just nu, mest av allt kanske för vi inte ses ofta, men det duger för mig.
Men det viktigaste är kanske att jag kommit till insikt om hur det ligger till med den där tjejen...

Jag har nog aldrig träffat någon som Henne. Stryk det där sista, jag har aldrig gjort det, punkt. Ingen människa har nog någonsin kunnat förstå mig lika bra som hon, och ingen har heller delat så många erfarenheter med mig som hon. Jag satt verkligen de första veckorna, och till viss del fortfarande, och bara väntade på att hon skulle gå online på MSN så vi kunde snacka, då vi inte sågs i skolan mycket. Vi lärde känna varandra på typ två dar, då vi satt och snackade från skymning till gryning, och vi hjälpte varandra under sådana där dagar när skiten bara lägger sig över en.
Jag kom däremot för nån vecka fram till det faktum att det inte skulle kunna ske. Varför? Jo, för när en person säger sig redan ha hittat sin själsfrände så är det svårt att övertyga dem att tänka om, även när de blev dumpade av sagda själsfrände. Lustigt det där... eller egentligen inte alls.
Hon sade till mig att hon ofta pratade om sitt ex för att få folk att fatta att hon inte var intresserad, ett sätt att skydda sig på, och det var då jag insåg att jag nog aldrig skulle kunna matcha det där idealet, aldrig någonsin.

"And I will always be waiting for you
So I look in your direction, but you pay me no attention
and you know how much I need ya, but you never even see me do you?"

Men då kom insikten, och den kom så sent som igår. Hon skrev i sin msn post: "***", och jag tolkade det först som om att hon fortfarande väntar på att hennes ex skall komma tillbaka, kanske var det redan hänt, för hon var då på besök hemma i sthlm där hon skulle träffa honom. Men sen började jag tänka efter och såg det ur ett annat perspektiv. Det kan alltid finnas en chans att hon kan lämna den fasen i sitt liv, lära sig se kärleken från annat håll igen. Och jag gjorde ett beslut, att jag skulle vara tålmodig, för om det ens fanns en liten chans så skulle jag ta den. För henne skulle jag nog kunna vänta i all evighet. Så känns det, och den känlan skall jag vårda och bevara tills den dagen kanske kommer.
Men i slutändan är jag nog en pessimist och tror allt det där är bara prat. Men då kommer min andra sida, som vill tro på det omöjliga och vill leva för dagen, och slår pessimist-niklas på käften så hårt att han inte kan resa sig upp.

"For you I'll wait, till Kingdom come
Until my day, my day is done
And say you'll come and set me free
just say you'll wait, you'll wait for me."

Så just nu lever jag i den där perioden när jag inte kan sluta försöka tänka positivt. Jag försöker ibland vara negativ, men det misslyckas oftare än det brukar, och jag kommer på mig själv med att sitta och vissla utan anledning.

Jag känner än en gång den där glädjen av att vara kär och vid liv.
Jag känner mig fri och omgiven av underbara människor som förgyller dagen.
Jag känner mig glad, och sprallig, och givmild och sådär småbråkig man faktisk får vara.
Jag känner mig än en gång kapabel att dra riff på min luftgitarr.
Den som jag förlade för flera månader sen, när hjärtat brast.
Så jag spelar och dansar med i takt till musiken.
Och drömmer om dagar som kanske blir bra till slut.

Livet borde vara på det viset. Dags att kämpa för det.

Tjubb!

The answers are not out there, but in here

Vad ska man säga? Nu har jag bott långt hemifrån i över ett halvår, och allting känns bara så... rätt. Mitt place är det mysigaste som finns, staden är vacker, speciellt om våren, och folket här är helt underbara. Att sedan utbildningen ibland kan kännas som en återvändsgränd och komplett hopplös är en annan sak. Vi kämpar på allihopa, och har våra tvivel, men vi tror också. Vi tror att vi kan komma ut i världen och få jobb, jobb som vi vill ha, och om de inte finns får vi göra dem själva. Så enkelt är det.

Min dygnsrytm är något mer upp-fuckad än vad den brukade vara, men jag försöker komma in i en någotsånär normal peu en peu. Om jag nu bara kommer igång med träningen kanske det skall gå lättare. Efter att ha slagits i två timmar lär man ha det lättare att somna om kvällarna.

Så vad har mer hänt sedan sist? Jag har börjat med den nästintill omöjliga handlingen att lära mig spela gitarr, något jag velat länge. Jag har börjat lära mig hur man kodar c++, om än bara grunder. Jag har blivit närmare vän med ännu flera här nere, och jag har dessutom blivit invald som kassör till studentkåren.

Oh right... there also is this girl...

Jag blev ganska chockad när jag började lära känna henne. Hon låg hemma och var sjuk, och jag var allmänt deprimerad. Vi började prata någonstans runt midnatt, och slutade inte förrän solen gick upp, och så fortsatte det i någon dag. Jag sov inget vidare, men det spelade ingen roll när man var så glad över att ha mött någon som var så lik mig själv att jag nästan inte kunde sluta le.
Hon är faktiskt den första person som jag någonsin kunnat säga "Vi har så himla mycket gemensamt" till, och det säger en hel del. Att hon sedan ärligt öppnade sig för mig, och sade att det var "något visst med mig" gjorde att jag nästan kunde börja gråta.

I'm not invisible anymore. The world isn't entirely blind.

Men vad hindrar då mig från att ta henne i mina armar och säga att jag tycker om henne?
En hel del...

Jag är rädd för att hon bara vill vara en vän
Jag är rädd för att hon inte ens kan gilla mig på det sättet
Jag är rädd för att hon inte kan släppa sitt förra förhållande
Jag är rädd för att hon är sådan mot alla, att jag ser mer än vad som finns
Jag är rädd för att hon...
Jag är rädd helt enkelt, ok?

Jag kommer aldrig ifrån den där rädslan, jag har min uppväxt att tacka för det. Jag är inte så stark, smart eller unik som jag förr ville tro. Jag har kanske inte den där framtiden jag visste jag skulle kunna få.
Men ni skall fan veta att jag försöker.
När jag pratar med henne så känner jag åtminstone hur jag vill ha den styrkan som krävs för att skydda henne, för att se till att ingen behandlar henne illa. För andra kan jag få den där styrkan, men inte för mig själv. Lustigt det där.

Det enda jag kan göra nu är att vänta och se, om det finns en chans kommer jag ta den, men annars...
Då kommer jag att stå där som vanligt, villig att skydda dem jag älskar, men som inte kan älska mig tillbaka. För dem offrar jag gärna min egen lycka, för jag är nog inte värd den ändå. Det enda jag duger till är att hjälpa dem, så de kan få den lycka de förtjänar, och om jag med mina armar kan hjälpa dem att få den skall jag skydda dem tills allt som består är ärr och tårar.

That's just the kind of guy I am.

Please don't hate me for it.

I think I've found her
But she have already felt true love
How can I then even try to suffice
With a body and a soul that isn't enough
But I will try, because she's worth it
and who knows
maybe she she can see that which she claims
and maybe I for once can become truly happy
who knows?

By the way, I'm giving up drinking

Tjubb (with an English accent)

Dikter
Tänkte bara lägga upp de här. Ville få ur mig något nu efter allt som händer. Kritisera gärna, men kom ihåg: jag är känslig just nu. NOT. Och tro inte att det här är nåt tecken på att jag kommer uppdatera ofta heller!
Tjubb!

Ett tudelat hjärta

Den som har ett hjärta lider alla kval

Den som har två måste göra ett val

Den änglalika bär mina synder med mig

Den benådade bär sina synder för sig

Att välja den rätta vägen i livet är svår

Ty livets väg är full av svek och mörka snår

Jag ber för min lycka och för mitt liv

Nu när jag än igen tar mina första kliv

Stjärnornas fall

Ett vilt hjärta vågar alltid mer

En vild själ äger alltid fler

Det fega hjärtat får ingen kär

Den fria själen kommer ingen när

Den själviska bröt alla sina band

Den hatfulle försvann ner i sand

Kan vilda själar av kedjor tämjas?

Kan den själviske få känna sämjan?

Ingen vill veta av den som bara hatar

Ingen vill känna vid den som nu pratar

Så låt alla stjärnor ned från himlen vina

Och låt dem slockna och förtvina

Inga ljus på natthimlen får finnas

Mitt hjärta har inget det kan minnas

Ett renande regn

I ett fallande regn står jag här

Kallad av ett ljud som fört mig hit

Jag vet ej vart vägen under bär

Men min önskan är att hitta dit

Lovad att stå över liv så ock lag

Lovad att aldrig mer lida livets kval

En stilla bön för den som nu gått förlorad

En stilla bön för den som aldrig blev född

Minnen av ett sökande är allt jag har

Minnen som nu spolats bort likt sand

Förr var det mot henne mina fötter bar

Förr låg mitt mål bortom jordens rand

Lovade att aldrig bli någon annan än mig

Lovade att aldrig nånsin sluta leta efter dig

Här i regnet minns jag för en gångs skull

Här i regnet tvättar jag bort all min skuld

Förnyelsens vecka
"Jösses amalia, en ny uppdatering redan nu!? Detta måste vara ett mirakel."
Ta inte och häll grisen överbord innan ni skjutit jägarn i nacken nu. Jag vill bara göra en del kompletteringar till mitt förra inlägg. Men ja, det kan väl räknas som en tidig uppdatering på bloggen, så luta er nu tillbaka och mys med valfritt plyschdjur/toffel-hjälte och läs om vad jag kommit underfund med.

Det var inte med stadiga fingrar och klart sinne jag skrev det där senaste inlägget, men det var sant det jag ville få fram och det var med ärlighet jag gick ut med de där tankarna. Jag fick flera bra saker som svar, men det var ett som var det jag hade väntat på, och ett som gjorde mig mer eller mindre förkrossad. Min bästa vän gick ut och gav mig den där örfilen jag hade behövt för länge sedan. Den smärtade och jag grät en hel del hopkurad i ett hörn, arg och full av ånger. Jag blev inte arg över vad han sade men jag hade inte väntat mig det, trots att jag kände mig förbered på det värsta. Istället blev jag arg på mig själv.

Sanningen gjorde ont, men den fick mig att inse vad jag gjort fel, och vad jag behövde göra för att ställa saker och ting till rätta. Jag vet inte om de jag sårat någonsin kommer kunna förlåta mig, för jag behandlade dem på samma sätt som jag själv blev behandlad i högstadiet. Som skit. Jag kan bara hoppas att de kan finna det i sina hjärtan att förstå och ta emot mina ursäkter, även om de kommer senare än de borde ha kommit.

Så vad betyder detta? Det betyder att jag vill be alla de människor som jag sagt kränkande, elaka saker till om ursäkt från botten av mitt hjärta. Jag har aldrig menat att vara rolig på er bekostnad, och jag har aldrig menat något illa i det jag sagt. Men det rättfärdigar inte att jag gjort det, så därför så förstår jag om ni inte vill förlåta mig, för jag fann det aldrig själv i mitt hjärta att förlåta den som behandlat mig på samma sätt.
Jag kan bara skylla på en sak, och det är all den tid jag fick spendera med människor som använde elaka skämt om andra för att vara roliga. Vad jag än gjorde för att passa in fungerade ingenting, och då antar jag att det var mitt undermedvetna som tog beslutet att börja bli som de andra för att få uppmärksamhet och acceptans i gruppen.

Jag borde aldrig ha gjort det, men efter att ha gått isolerad och ensam i skolan i 9 år hade jag fått nog, och jag bestämde mig för att passa in. I slutändan var det här vad jag fick ut av det. Och jag ångrar det mer än något annat, för tack vare det valet har jag sårat mina närmsta vänner flertalet gånger.

Om någon av er läser det här, vilket jag egentligen tvivlar, så vill jag bara än en gång säga att jag är ledsen för det jag gjort och ber er om förlåtelse. Det är allt jag kan göra. Det var ingen annans fel, och jag skyller inte bort det på dem där som jag ville passa in hos. Jag ber er bara om ursäkt och hoppas att ni kan förstå att det aldrig var min mening att såra er.
//Niklas

Flera val i livets vägskäl

Jag vill förbereda er innan ni läser den här texten genom att säga följande:
Jag skriver inte detta för att söka någon uppmärksamhet, eller för att få er att ge mig sympati. Detta är en text som jag skrivit för att lägga fram mina kort på bordet, för att jag vill få något gjort, och inte för att jag bara tycker synd om mig själv. Detta är mina äkta tankar och rädslor som jag lägger upp med hjälp av 1:or och 0:or, och om det verkar osammanhängande ber jag om ursäkt. Att reda ut de här känslorna och tankarna har varit svårt.

___

Jag var förra veckan på en stor studentfest i Kalmar, där jag fick se och uppleva mycket. Jag såg människor stå och hångla med varandra i någon kvart innan de gick iväg och tillslut hamnade i knät hos någon annan. Jag såg andra som satt för sig själva och verkade hoppas att någon skulle komma fram till dem och helt plötsligt hoppa i knät på dem. Jag såg hur människor som vanligtvis är kalla och frånstötande tog alla till sig och blev sin raka motsats. Jag såg också hur folk som delade varandras intressen och verkade perfekta för varandra helt ignorera varandra och istället gå till första bästa person som var aningen snyggare. Jag upplevde allt det jag hatar med alkohol, och samtidigt de få saker jag faktiskt tycker den duger till.

Jag började dricka ungefär när jag blev 18, och ända sedan dess har jag upplevt så många riktiga fester som jag kan räkna med båda händerna. Jag insåg redan för länge sedan att spriten funkade som en substitut för något, men hade ingen direkt koll på varför någon skulle behöva det substitutet. Och absolut inte varför den skulle behövas i sådana kopiösa mängder som alltför många puckon väljer att ta till sig. Jag upplevde att jag fick lättare att tala med folk, lättare att förstå dem, lättare att närma mig andra, och lättare att dansa. Allt det här kunde jag göra utan att dricka, men det underlättar en aning och kanske är det därför folk väljer den vägen, därför att den är enklare.

Jag försöker just nu besluta mig om jag inte borde gå tillbaka till den nykterist jag en gång var (däremot klassar jag mig fortfarande som en sådan, då jag faktiskt aldrig gått förbi salongfyllan).
Anledningarna till detta är många, men en av dem är en viss person som inspirerat mig nyligen, två egentligen, men den andra har vart en källa till inspiration sedan länge, tillika så värme.
Jag blev kär igen under en Halloween fest i år. Jag träffade någon helt ny som fick mig att skratta och vice versa. Mycket förändrade sig under den kvällen, och jag kände mig stundom förbisedd i förmån för en snyggare och smått mer klassisk model.
Vi sågs däremot dagen efter och såg på Emil Jensen tillsammans. Vi skulle höras av och kanske gå på Lars Winnerbäck tillsammans. Så blev inte fallet riktigt. Jag försökte hålla kontakten, men hennes skola och jobb tog för mycket plats, och datorn funkade inte, så msn blev avbockat det med. Jag har nu mer eller mindre slutat bry mig, för jag är säker att det kommer sluta på samma sätt som det alltid gör. Nothing is different, nothing can be done.

Det gör mig på något sätt illa innombords när jag ser andra vara tillsammans. Avundsjuka kallas det visst, men ibland är det också en smula förakt, då jag ofta ifrågasätter andras syften till att vara tillsammans med varandra.

Saken är den att jag aldrig haft en riktig flickvän (tillägnat den enda som antagligen inte redan listat ut det) och därför gör det mig extra avundsjuk när jag pratar med de nya människorna jag har omkring mig och märker att de upplevt allt det jag velat, eller åtminstone delar av det. Men det värsta är att hur mycket än folk sagt åt mig att det tar sin tid, och hur mycket jag än intalat mig själv att det de sagt är sant så kan jag inte innerst inne tro på det när jag fått uppleva det jag har. Kanske är det vissas förbannelse att aldrig få nå nära inpå någon annan, eller känna kärlek, och kanske har just den oändligt stora nitlotten fallit på mig. (likt ett verkligt städ i en tecknad film som faktiskt tar kål på Hjulben)

Jag är, precis som alla andra människor, unik. Jag märker däremot att vissa av oss är mer fulla av talang och potential än andra, och när jag ser omkring mig idag ser jag bara en massa människor som har potentialen, förmågan att komma någonstans. Och när jag då ser inom mig själv ser jag att det inte finns mer än hos någon annan, faktum är att jag verkar ha allra minst potential av alla omkring mig just nu. Om jag ens skall kunna nå det jag vill så måste något ske, inombords såväl som på utsidan, men jag har redan försökt och misslyckats flera gånger.

"Så försök igen då."

Om det bara vore så enkelt...

"Vad är det som är så svårt?"

Allt helt enkelt, att orka med...

"Det verkar ju finnas många andra som orkar. Varför kan inte du?"

...

jag vet inte...

Jag hatar min egen ovisshet, jag hatar min egen oförmåga att ta mig själv i kragen, jag hatar att jag aldrig lärt mig det jag nu märker att alla andra redan kan, jag hatar att jag aldrig lyckas bli av med min paranoia och jag hatar att jag aldrig blir kvitt de här känslorna av hat och ilska.

Jag har påtal om aggresivitet och illvilja lagt märke till ett par saker.
Jag delar samma tro som en viss Hasan in Sabbah, (kolla upp det) och detta skrämmer mig något oerhört. Det gör det eftersom ibn Sabbah pågrund av vår delade tro mördade folk för att uppnå något han tyckte var större än allt annat, något som egentligen bara låg i hans egna syften. Han var möjligen en psykopat, men ibland undrar jag om vi inte alla är det.

Jag har dessutom börjat älska en tv-serie vid namn Dexter, som handlar om en seriemördare som arbetar som kriminalinspektör och dödar de brottslingar som slinker undan systemet. Allt för att uppfylla en dröm som sattes ihop av hans far. Jag tog de moraliska meddelandena till mig. Är det rätt att döda människor bara för att de gjort orätt? Är det rätt att offra få liv för att rädda flera? Är det rätt att låta en seriemördare gå fri bara för att han dödar onda människor? Jag svarade nog ja på varje fråga.

Dexter fick också mig att se min mörka sida i nytt ljus, den mörka rösten som kommer till mig, den bittra och hatiska delen. Den säger mycket som jag aldrig kommer dela med någon, och som jag vill tysta ned, men tyvärr kan jag inte sluta lyssna på den. En bekant som har haft liknande erfarenheter sade till mig att det enda som skiljer psykopater ifrån andra är att de inte säger emot den där rösten, och det fick mig att känna en gnutta av tröst.
Men vad händer om rösten blir för stark och i något tillfälle av svaghet tar sig igenom förnuftets försvar? Kvinnor har tack vare sitt inre mörker dränkt sina nyfödda, syskon har knivhuggit varandra, och otaliga människor har gjort det slutgiltiga valet och begått självmord, allt tack vare en ond närvaro innuti som vill få dem att rädas sina svagheter och avundas andras styrkor. Där. Där har jag slutit cirkeln.

Min inre demon, min rädsla och mitt eget personliga mörker är vad som fått mig att lida mest av allt här i livet, och ibland funderar jag allvarlig på att låta de murar som fängslar det falla ned. För att få ett slut på den där rädslan. Men då inser jag också att jag kan fortsätta, att istället för att ta den enkla vägen ut och fly från mina svagheter kan omfamna dem och lida med dem. Detta är vad jag gjort hittils, men jag vill också bekämpa dem, försvaga dem, men detta har jag aldrig lyckats med.

"Varför har du aldrig lyckats?"

För jag är svag.

Den där styrkan är något jag kanske behöver merdelen av livet på mig att finna. Antagligen behöver jag någons hjälp, men för att hitta den personen måste jag först bekämpa de där svagheterna. Cirkeln är än en gång sluten.

För att avsluta den här texten om depression och allmänt "tyck synd om mig" babbel, vill jag bara säga än en gång att jag inte vill att ni ska tycka synd om mig, eller erbjuda ert stöd heller. Jag ber er, mina vänner, de vars åsikt jag värderar högre än andras, om en sak. Nämligen att n hjälper mig att bättra mig genom att vara ärliga mot mig. Säg mig vad jag gör fel, säg vad jag gör som irriterar er eller får er att undra varför ni egentligen läser den här bloggen, säg vad i hela friden jag ska göra för att bli den människan som jag en gång trodde att jag var, och som jag nu drömmer om att vara. Jag trodde ett tag att jag nått den där punkten, och jag är nog faktiskt på väg, men jag har en lång sträcka kvar. Nu kan jag åtminstone förstå att jag tidigare stått i avkanten och enbart drömt en skendröm om livet, medan jag nu faktiskt kan se skymten av det vid horisonten.

Om ni kan göra det för mig är jag er evigt tacksam.

"I know that I need help
And I know that you need help too"

//Niklas D. Karlsson; En drömmare, skugga och allmän besserwisser

Saknaden efter en ponny
Jag skall direkt be om ursäkt för att jag inte skriver så ofta, men det kan inte undvikas. Jag har massor att göra i skolan och efteråt är det precis man får tid att unna sig lite fritid. Det har hänt en hel del sedan sist. På Halloween blev jag förälskad, dagarna efter såg jag Emil Jensen för andra gången, blivit dumpad från Lars Winnerbäck konserter, och idag dog min lilla ponny.

Egentligen så var väl Salle inte min ponny. Han var min fjording, min guling, min ädle springare, och min vän. Han var min häst, och jag kunde inte tro det när jag ringde morsan och fick reda på det. Jag frågade hur läget var i allmänhet, och hon svarade att det var: "så där".
"Du låter som om det vore nåt negativt" sade jag skämtsamt. Och det var det tydligen.
Han hade varit dålig en längre tid, och hade tillfrisknat, men förra veckan fick han ett återfall, och han togs bort idag. Mor sade att de inte hade velat säga något för att inte jag skulle oroa mig, men om de hade berättat det så skulle jag ha tagit första bästa tåg och hälsat på honom innan det var dags. Kanske gjorde de det så jag skulle slippa se honom sjuk, eller kanske slog tanken dem aldrig, men i vilket fall som helst så önskar jag att jag hade vetat så jag hade kunnat få se honom en gång till. Han betydde mer för mig än många andra människor jag känner, och jag ångrar verkligen att jag inte alltid brydde mig om honom så mycket som han förtjänade. Vi kallade honom ponny för han var så där tillgiven och mysig som bara ponnys kan vara. Min busiga, uppkäftiga och goa häst. Min Salle...

Fan vad jag saknar honom...

Jag har mer att berätta om, men jag kan bara inte fortsätta. Jag får ta det någon annan gång.
Tjubb

Återvändon från nära land
Ja det var väl inte igår precis. Hela sommaren tycks ha gått ifrån utan att jag skrivit ett enda inlägg, och nu är det redan höst. Jag har ingen höstdepression, inte särskilt många löv har fallit och värmen ligger fortfarande kvar i luften. Ergo, det känns inte som höst än.
Jag kan för er sammanfatta min sommar i sju ord: Arbete, lite vila, och lika lite fritid. Jag har helt enkelt spenderat merparten av min sommar åt att hjälpa till på gården, go-carten och diverse annat. Jag hade gärna åkt med till "Peace and Love" med Johan-kun, och jag hade gärna åkt och besökt Stockholm, men jag har helt enkelt inte haft tid/orkat då jag varit mer eller mindre utpumpad. Nog om det.
För dem av er som inte vet så bor jag just nu i Karlshamn, Blekinge, Sverige... Europa, Jorden. Jag läser programmet "Digitala Spel" på tekniska högskolan, och är för nuvarande inne på min fjärde vecka. Just nu läser jag en grundkurs där vi får göra brädspel. Vår lärare är mer eller mindre ett svin som hela tiden säger att vi kommer misslyckas, och som gillar att ge oss mängder av jobb, men vi gillar honom ändå. FYI så har han varit med och gjort "Invasion Gotland" och annordnatr flera lajv på samma ö, där han även bor.
Jag har mer eller mindre lagt mig tillrätta i den här stan. Jag har börjat lära känna massa nya härliga människor, jag skall nu i helgen arbeta på Studentkårens bar under deras "Ninja Vs. Pirate" event, och tror ni inte på fan att jag är bäst i vår klass på "Soul Calibur"?
Jag vill bara hälsa er alla att jag mår bra, och även om det är tufft här så försöker jag så gott jag kan. Jag kommer fortsätta blogga, men med bristande tid hemma så kommer det nog inte bli lika ofta.
Ni får ha det så bra, hälsningar från nördskolan i Blekinge!
Tjubb!

PS. Om ni undrar hur det går med min bok så är den än inte i tryck. Folken jag kontaktat har ett jävla sjå med att ringa tillbaka med information om priser, och än har jag inte hört nåt på mer än en månad. Så det kan gå. Den skall komma ut förr eller senare, men det kan i värsta fall bli så att det får vänta tills jag skrivit klart del 2. Ni får helt enkelt ha tålamod ^^

And the Bible didn't mention us, not even once
Jag sitter nu här och tänkte mest bara ge en notis om att jag är vid liv. Har varit på en underbar Midsommarfest i helgen, utan släkt och sprit (förutom de två kryss-cider jag ensam tog) och det var muffsigt så det heter duga. Wibke bjöd in nördgruppen till sin ex-missionskyrka som nu inhyser surrealistiska lampor, rosa delfiner/karpar och en hel del icke-religiöst (om man nu inte tillhör någon mysko sekt som tillber den gigantiska rosa valen och offrar surrealistiska lampskärmar till dess rosa delfin barn. Det skulle inte förvåna mig om något sådant fanns. Faktiskt.) Vi spelade fejk gitarr, riktig gitarr, Själs Kaliber, Tecken, och lite Wii sport, och en hel del Legend of the five rings. Jag agerade Spelledare för första gången sen jag slutade i föreningen i Bengtsfors, och det märktes att jag var ringrostig.
När tröttheten grep sig in vid fyra tiden på morgonen ville jag sova, då jag fann att jag inte kunde tänka klart och inte kunde ge mitt episka-äventyr-som-jag-kom-på-på-en-kvart-men-som-kändes-intressant-och-smart-uttänkt-samt-fullt-av-potential riktigt den energi som krävdes för att det skulle bli som jag tänkt mig. Men folket lät mig inte sova, oh nej, istället fick Johan Andreas att peta på mig med Mikes bokken varje gång jag inte svarade. Argument fördes fram för att jag inte skulle få sova, men tillslut belönades min grinighet och ack så närvarande envishet i min fördel.
Oh sömn, du ljuva väktarinna
jag skall aldrig ur din famn försvinna
där låter jag mitt huvud vila
innan jag till andra famnar ilar
men alltid jag återvänder tillbaka
och låter dig mitt livs bedrifter bevaka
men otrogen jag aldrig vara, för jag förblir
alltid såpass trogen att jag till dig tar vid

Imorgon skall jag åka till Falun för att där genomgå min sista intervju för mina framtida studier, och efter det återstår endast att se vart jag kommer in och valet av vart jag skall ta vägen. Fick höra rykten om att en del av intervjun var att i grupp spela brädspelet Tjuv-o-Polis och sedan konvertera det till ett spel. Låter kul inte sant ^^
Jag avslutar dagens inlägg med att ge er inledningen till vad jag skall försöka göra till mitt nästa novell/roman projekt. Enjoy, och tjubb i förväg!

Den mörka nattens barn
Gatorna i staden var tomma. De höga husen som låg tätt och sträckte sig mot himlen var svarta och endast i något enstaka fönster brann fortfarande ett ljus i nattens sena timma. Det var stjärnklart, och ett gyllene, perfekt klot satt på sin plats uppe bland de brinnande ljusen på himlavalvet och kastade sitt ljuva sken över staden. På huvudgatan i stadens gamla kvarter, där flera hundra år gamla byggnader låg tätt med tak som nästan slog i varandra, låg den lilla affären "Mystik". Fasaden till det hus där affären låg var av vitmålat tegel, och över dörren in i huset hängde en skylt med ett gyllene "M" på en mörk bakgrund. Allting var lugnt, den sköna tystnaden bröts endast när en bil sakta körde på den smala vägen som löpte mellan de gamla stenbyggnaderna. Inte en enda människa vandrade ute i natten.
I utkanten av en trång gränd, som löpte ut mittemot "Mystik" stod det en ensam lyktstolpe. Från glaskupan kom ett endera döende, endera levande ljus, som i den nuvarande stillheten var det enda tecknet på att världen, och tiden fortfarande var i rörelse. Men det blinkande ljuset dog plötsligt ut, gnistor slog ut från en glödtråd, och så var allting svart. Allt eftersom mörkret blev intensivare, började en lätt slöja av dimma lägga sig över de kullerstensbelagda gatorna. Dimman var silvervit, ringlade sig nära marken, och även om den var tunn och lätt så låg det något mörkt och mäktigt över den. Den klara tjockan rörde sig allt mer ut för gatan och låg till slut över hela gatan, en vind letade sig samtidigt ned mellan husen och fick skylten vid "Mystiks" dörr att vaja kraftigt så det knarrade i gångjärnen. Vinden fick inte dimman att krusa sig det minsta, inte ens röra sig snabbare, men ändock så började den försvinna, i tomma intet. När väl allt dis var försvunnet bröts det nya lugnet av att en ensam man stod vid ingången till "Mystik".
Han var lång och mörk, hans långa hår draperades nedför hans skuldror och ramade in hans vackra bleka ansikte, och han hade ett ungt utseende men hade ändå något otroligt vist och erfaret vilande över sina mjuka drag. Med händerna nedstuckna i fickorna på sin långa rock betraktade han lugnt entrén till den lilla affären, och hans läppar drog ihop sig till ett självgott leende.
"Jaså," sade mannen roat. "Det är så det ligger till."
Han vände sig från dörren och såg upp mot den stjärnklara himlen där fullmånen hängde.
"Det är sannerligen en vacker natt."
Ännu en vind ven gatan förbi, och skylten slog till och gångjärnen knakade. Mannen stod stilla med upplyft ansikte och blundade samtidigt som den kyliga nattluften smekte hans kind. Han njöt, och drog i sitt långa hår som låg lika perfekt som förut.
"Det blir inte mycket bättre än så här." Mannen skakade på huvudet och fokuserade sig.
Han var tvungen att göra det här, trots att det var långt ifrån vad han ville göra. Han suckade lättjefullt och gick in igenom dörren till "Mystik".
En frän lukt slog emot mannens skarpa luktsinne, och han rynkade lätt på näsan, irriterad över vad han fick se skapade lukten. Omkring på golvet låg en mängd flaskor, sönderslagna efter det att de ramlet ned från en nedfallen hylla vid en av rummets väggar, och avgav den äckliga lukten. Affären hade en mängd olika hyllor, bokställ och piedestaler där föremål var på uppställning, och det verkade som om någon hade rivit ned den som nu låg på golvet, kanske hade det varit stridigheter här. Det var något med lukten som störde mannen, inte med lukten i sig, utan det var som om något underliggande försökte göra honom uppmärksam om något. Ett ljud fick honom att lämna den tanken, ett knakande ljud som kom från övervåningen, och med blicken låst på ljudets källa så började mannen sakta gå mot den trappa som han visste låg bakom affärsdisken. De slitna, ruttnande trappstegen såg ut som om de skulle ge vika när som helst, men mannen gick utan oro upp för stegen i samma takt som innan. Väl uppe stod han inför ett skynke av pärlband, och han gick sakta igenom det för att inte störa pärlorna så de skulle skapa ett ljud. Han ville inte bli upptäckt. En dörröppning uppenbarade sig efter skynket, och mannen rörde sig raskt, men tyst, över tröskeln och in i det rum där hans mål befann sig.
Rummet var nästan helt tomt på möblemang, endast en röd, läder fåtölj och en enkel madrass med sängkläder fanns där, likaså en TV-apparat. Vid ett fönster som vette ut till gatan stod en man iförd en ärmlös väst lutad mot väggen och stirrade ut. Han var rädd, handen som lealöst hängde vid hans sida darrade kraftigt, och hans huvud vred sig hela tiden för att spana ned över gatan, som om han sökte efter något, något han var rädd för. Mannen som just i denna stund kommit in i rummet log elakt. Han kände en stor glädje i att ingjuta en sådan skräck i människor, även om han fortfarande kände en sorts medlidande för dem som rädes honom.
Ljudlöst gick han fram till mannen som såg ut genom fönstret och ställde sig bakom dennes vänstra axel. Han kunde känna lukten av en stark, vedervärdig parfym som låg likt en aura omkring den räddsinte karlen, och han rynkade lätt på näsan innan han sträckte fram huvudet och viskade in i mannens öra.
"Din tid är inne Marv," han sade orden med sin ljuvaste och mest hänförande röst.
Mannen Marl flög med ett skri framåt. Han slängde sig in i väggen med ryggen före och stirrade med skräckslagna ögon på mannen som obemärkt tagit sig fram till honom. Marvs hjärta dunkade så frenetiskt att den andre mannen kunde höra det tydligt, och han kunde nästan se hur blodet forsade fram i ådrorna längst hans nakna armar och strupe. Marv försökte säga något, mellan stängda läppar, och efter ett par sekunder fick han fram vad han ville säga.
"Hur kom du in?" frågade han, hans ögon rullade panikartat och såg över hela rummet, antingen sökande efter hur hans ovälkomne gäst tagit sig in, eller en egen väg ut.
"Marv," sade mannen ömkande. "Du tror väl inte att en låst dörr och lite simpel magi kan hindra mig från att ta mig in? Låt mig också påminna dig om att du bjöd in mig en gång för länge sedan, och därför anser jag mig nog tillåten att ta mig in är."
Marv såg ut att kunna falla död ned när som helst av rädslan, och han såg desperat mot trappan ned till undervåningen.
"Vad vill ni mig, Rivon?" frågade han hest med gråten i halsen. "Jag har gjort allt ni bett mig om och..."
"Du gick bakom våra ryggar Marv" sade mannen som kallades Rivon med nästan tröstande röst. "Du trodde att vi inte skulle få reda på det, men där tog du fel. Du kan inte förråda Syskonskapet utan att det kommer till våran vetskap."
"Men, de lurade mig!" Marv var panikslagen, han skulle i denna stund göra vad som helst för att slippa undan, men det var för sent, han var tvungen att stå för sitt kast.
"Marv," sade Rivon mellan sammanbitna tänder. "Testa inte mitt tålamod, för i så fall kommer jag att göra din död till något värre än du kan föreställa dig. Din tid är över, och du har bara dig själv att skylla."
Tårar började välla fram ur Marvs ögon, han sjönk ihop intill väggen och låg hopkurad nere på golvet, och han kved hjälplöst. Rivon ställde sig ned på ett knä och lade sin bleka hand på Marvs kind.
"Var inte rädd min gamle vän," sade han återigen för att trösta den sorgsne mannen. "Döden är inget att frukta, du borde rent av omfamna den med glädje. Men sen... vad vet jag om det?"
Rivon sänkte sitt ansikte mot Marvs och stirrade rakt in i hans rädda ögon.
"Jag beklagar det här Marv," sade han beklagande. "Jag vill inte göra det här, men du vet hur det är. Endast affärer."
Just när Rivon tänkte sätta dödsstöten hände något han inte hade väntat sig. Marv sträckte med nyfunnen behärskning in armen innanför västen och drog fram en glasflaska. Innan Rivon hann reagera kastade Marv flaskan i hans ansikte. Glaset sprack i flera stora skärvor och dess innehåll kastades upp i Rivons ansikte. Vätskan sved när den hamnade i hans ögon, Rivon skrek till och stanken slog upp från vätskan fyllde hans näsborrar och plågade honom värre än smärtan gjorde. Detta hade varit vad som legat under de andra lukterna på nedervåningen. Marvs sista ess i rockärmen.
Marv stod nu upp och såg ned på den plågade och förstenade mannen framför honom. Ett elakt flin spred sig över hans nu galna ansikte, och i sin hand höll han en av de långa glasskärvorna som kommit av den krossade flaskan. Med en snabb rörelse slog han in glasbiten in mellan Rivons ögon, och blod forsade ut från attackerarens hand, och offrets ansikte. Rivon föll till marken, med öppna, frusna ögon och en förvånad min. Han rörde sig inte mer. Marv stannade inte för att studera sitt verk, utan sprang utan uppehåll ned för trappan och ut i natten.
Liket av Rivon af Albaihem låg kvar på övervåningen till affären "Mystik", och en stor pöl av blod omgärdade det. En av dess händer låg öppen som om den försökte söka tag om något, och ögonen stirrade med ett sådant hat att det säkerligen var någons hals händerna ville ta tag om. Från springorna i fönstren i rummet började då en lätt dimma sippra in, och den lade sig fort över hela rummet och fyllde det med ett silverklart dis.
Marv sprang längst gatorna, in bland gränderna, ut mellan husen och planerade inte att stanna. Han kunde inte tro sin tur att han lyckats fly, men han tänkte inte stanna och se till att Rivon var död. Han behövde fly, fort, innan det var för sent och syskonskapet skulle uppfylla det Rivon lovat. Marv kastade ibland bakåt blicken för att se till att han inte blev förföljd, trots att han försökte övertala sig själv om att det var omöjligt. När han så sprang in i en trång gränd och sett sig om lät han åter blicken glida framåt, och då fick han se ett lik stå framför honom med en glasbit i handen. Marv sprang nästan in i det innan han hann stanna, och han vägrade tro vad han just såg. Han ville inte tro vad han just såg. Han blinkade till för en sekund, och när han då öppnade ögonen var synen borta, och gränden var tom.
Marv drog en lättad suck och tänkte sig just fortsätta sin flykt när någon tog tag i hans nacke bakifrån och stack upp en glasskärva mot hans öga.
"Nu, har du verkligen ställt till det för dig själv, Marv," sade Rivons lik hatfullt.
"Snälla Rivon, jag ber," kved Marv. "Snälla låt mig gå."
"Du tvingade mig att leta upp dig," började Rivon. "Du kastade vitlök i mitt ansikte när jag kom för att få dig fri från din pina. Du högg in glas i mitt kött och du lät mig ligga i en pöl av mitt eget blod. Nu är det dags att du får känna vreden av ett av mörkrets barn. Gammal vän eller inte."
Liket närmade sig, med glässkärvan i ett fast grepp.
Natten fylldes av hesa, dämpade skri, och månen betraktade allting likgiltigt från sin upphöjda plats. Till slut blev det åter tyst, och friden återvände till gatorna. Rivon borstade av sig dammet ifrån sin rock, såg upp mot månen och log för sig själv. "Det här var sannerligen en underbar natt," sade han och skrattade lågt för sig själv. När han gick lämnade hans fotsteg ett spår av klarrött blod efter sig, och för varje steg blev de tunnare, ända tills de var helt försvunna. En dimma steg upp i natten, och med ens var mannen borta, lika tyst som han hade kommit.
Ensam kvar i en mörk gränd låg mannen som en gång kallats Marv. Hans ansikte var sargat, tillika hans kropp, och vid hans hals fanns två djupa sår, där svaga rännilar av blod sprang ut. Än en gång hade Syskonskapet försvarat sin heder, och dess trogne tjänare skulle få den belöning han förtjänade.

PS. Ja jag vet att repliken är en ripoff från Hellsing, men den är ju så tuff! Den skall antagligen försvinna i en senare arbetssession.