Återvändon från nära land
Ja det var väl inte igår precis. Hela sommaren tycks ha gått ifrån utan att jag skrivit ett enda inlägg, och nu är det redan höst. Jag har ingen höstdepression, inte särskilt många löv har fallit och värmen ligger fortfarande kvar i luften. Ergo, det känns inte som höst än.
Jag kan för er sammanfatta min sommar i sju ord: Arbete, lite vila, och lika lite fritid. Jag har helt enkelt spenderat merparten av min sommar åt att hjälpa till på gården, go-carten och diverse annat. Jag hade gärna åkt med till "Peace and Love" med Johan-kun, och jag hade gärna åkt och besökt Stockholm, men jag har helt enkelt inte haft tid/orkat då jag varit mer eller mindre utpumpad. Nog om det.
För dem av er som inte vet så bor jag just nu i Karlshamn, Blekinge, Sverige... Europa, Jorden. Jag läser programmet "Digitala Spel" på tekniska högskolan, och är för nuvarande inne på min fjärde vecka. Just nu läser jag en grundkurs där vi får göra brädspel. Vår lärare är mer eller mindre ett svin som hela tiden säger att vi kommer misslyckas, och som gillar att ge oss mängder av jobb, men vi gillar honom ändå. FYI så har han varit med och gjort "Invasion Gotland" och annordnatr flera lajv på samma ö, där han även bor.
Jag har mer eller mindre lagt mig tillrätta i den här stan. Jag har börjat lära känna massa nya härliga människor, jag skall nu i helgen arbeta på Studentkårens bar under deras "Ninja Vs. Pirate" event, och tror ni inte på fan att jag är bäst i vår klass på "Soul Calibur"?
Jag vill bara hälsa er alla att jag mår bra, och även om det är tufft här så försöker jag så gott jag kan. Jag kommer fortsätta blogga, men med bristande tid hemma så kommer det nog inte bli lika ofta.
Ni får ha det så bra, hälsningar från nördskolan i Blekinge!
Tjubb!
PS. Om ni undrar hur det går med min bok så är den än inte i tryck. Folken jag kontaktat har ett jävla sjå med att ringa tillbaka med information om priser, och än har jag inte hört nåt på mer än en månad. Så det kan gå. Den skall komma ut förr eller senare, men det kan i värsta fall bli så att det får vänta tills jag skrivit klart del 2. Ni får helt enkelt ha tålamod ^^
Thursday, September 27, 2007
Sunday, June 24, 2007
And the Bible didn't mention us, not even once
Jag sitter nu här och tänkte mest bara ge en notis om att jag är vid liv. Har varit på en underbar Midsommarfest i helgen, utan släkt och sprit (förutom de två kryss-cider jag ensam tog) och det var muffsigt så det heter duga. Wibke bjöd in nördgruppen till sin ex-missionskyrka som nu inhyser surrealistiska lampor, rosa delfiner/karpar och en hel del icke-religiöst (om man nu inte tillhör någon mysko sekt som tillber den gigantiska rosa valen och offrar surrealistiska lampskärmar till dess rosa delfin barn. Det skulle inte förvåna mig om något sådant fanns. Faktiskt.) Vi spelade fejk gitarr, riktig gitarr, Själs Kaliber, Tecken, och lite Wii sport, och en hel del Legend of the five rings. Jag agerade Spelledare för första gången sen jag slutade i föreningen i Bengtsfors, och det märktes att jag var ringrostig.
När tröttheten grep sig in vid fyra tiden på morgonen ville jag sova, då jag fann att jag inte kunde tänka klart och inte kunde ge mitt episka-äventyr-som-jag-kom-på-på-en-kvart-men-som-kändes-intressant-och-smart-uttänkt-samt-fullt-av-potential riktigt den energi som krävdes för att det skulle bli som jag tänkt mig. Men folket lät mig inte sova, oh nej, istället fick Johan Andreas att peta på mig med Mikes bokken varje gång jag inte svarade. Argument fördes fram för att jag inte skulle få sova, men tillslut belönades min grinighet och ack så närvarande envishet i min fördel.
Oh sömn, du ljuva väktarinna
jag skall aldrig ur din famn försvinna
där låter jag mitt huvud vila
innan jag till andra famnar ilar
men alltid jag återvänder tillbaka
och låter dig mitt livs bedrifter bevaka
men otrogen jag aldrig vara, för jag förblir
alltid såpass trogen att jag till dig tar vid
Imorgon skall jag åka till Falun för att där genomgå min sista intervju för mina framtida studier, och efter det återstår endast att se vart jag kommer in och valet av vart jag skall ta vägen. Fick höra rykten om att en del av intervjun var att i grupp spela brädspelet Tjuv-o-Polis och sedan konvertera det till ett spel. Låter kul inte sant ^^
Jag avslutar dagens inlägg med att ge er inledningen till vad jag skall försöka göra till mitt nästa novell/roman projekt. Enjoy, och tjubb i förväg!
Den mörka nattens barn
Gatorna i staden var tomma. De höga husen som låg tätt och sträckte sig mot himlen var svarta och endast i något enstaka fönster brann fortfarande ett ljus i nattens sena timma. Det var stjärnklart, och ett gyllene, perfekt klot satt på sin plats uppe bland de brinnande ljusen på himlavalvet och kastade sitt ljuva sken över staden. På huvudgatan i stadens gamla kvarter, där flera hundra år gamla byggnader låg tätt med tak som nästan slog i varandra, låg den lilla affären "Mystik". Fasaden till det hus där affären låg var av vitmålat tegel, och över dörren in i huset hängde en skylt med ett gyllene "M" på en mörk bakgrund. Allting var lugnt, den sköna tystnaden bröts endast när en bil sakta körde på den smala vägen som löpte mellan de gamla stenbyggnaderna. Inte en enda människa vandrade ute i natten.
I utkanten av en trång gränd, som löpte ut mittemot "Mystik" stod det en ensam lyktstolpe. Från glaskupan kom ett endera döende, endera levande ljus, som i den nuvarande stillheten var det enda tecknet på att världen, och tiden fortfarande var i rörelse. Men det blinkande ljuset dog plötsligt ut, gnistor slog ut från en glödtråd, och så var allting svart. Allt eftersom mörkret blev intensivare, började en lätt slöja av dimma lägga sig över de kullerstensbelagda gatorna. Dimman var silvervit, ringlade sig nära marken, och även om den var tunn och lätt så låg det något mörkt och mäktigt över den. Den klara tjockan rörde sig allt mer ut för gatan och låg till slut över hela gatan, en vind letade sig samtidigt ned mellan husen och fick skylten vid "Mystiks" dörr att vaja kraftigt så det knarrade i gångjärnen. Vinden fick inte dimman att krusa sig det minsta, inte ens röra sig snabbare, men ändock så började den försvinna, i tomma intet. När väl allt dis var försvunnet bröts det nya lugnet av att en ensam man stod vid ingången till "Mystik".
Han var lång och mörk, hans långa hår draperades nedför hans skuldror och ramade in hans vackra bleka ansikte, och han hade ett ungt utseende men hade ändå något otroligt vist och erfaret vilande över sina mjuka drag. Med händerna nedstuckna i fickorna på sin långa rock betraktade han lugnt entrén till den lilla affären, och hans läppar drog ihop sig till ett självgott leende.
"Jaså," sade mannen roat. "Det är så det ligger till."
Han vände sig från dörren och såg upp mot den stjärnklara himlen där fullmånen hängde.
"Det är sannerligen en vacker natt."
Ännu en vind ven gatan förbi, och skylten slog till och gångjärnen knakade. Mannen stod stilla med upplyft ansikte och blundade samtidigt som den kyliga nattluften smekte hans kind. Han njöt, och drog i sitt långa hår som låg lika perfekt som förut.
"Det blir inte mycket bättre än så här." Mannen skakade på huvudet och fokuserade sig.
Han var tvungen att göra det här, trots att det var långt ifrån vad han ville göra. Han suckade lättjefullt och gick in igenom dörren till "Mystik".
En frän lukt slog emot mannens skarpa luktsinne, och han rynkade lätt på näsan, irriterad över vad han fick se skapade lukten. Omkring på golvet låg en mängd flaskor, sönderslagna efter det att de ramlet ned från en nedfallen hylla vid en av rummets väggar, och avgav den äckliga lukten. Affären hade en mängd olika hyllor, bokställ och piedestaler där föremål var på uppställning, och det verkade som om någon hade rivit ned den som nu låg på golvet, kanske hade det varit stridigheter här. Det var något med lukten som störde mannen, inte med lukten i sig, utan det var som om något underliggande försökte göra honom uppmärksam om något. Ett ljud fick honom att lämna den tanken, ett knakande ljud som kom från övervåningen, och med blicken låst på ljudets källa så började mannen sakta gå mot den trappa som han visste låg bakom affärsdisken. De slitna, ruttnande trappstegen såg ut som om de skulle ge vika när som helst, men mannen gick utan oro upp för stegen i samma takt som innan. Väl uppe stod han inför ett skynke av pärlband, och han gick sakta igenom det för att inte störa pärlorna så de skulle skapa ett ljud. Han ville inte bli upptäckt. En dörröppning uppenbarade sig efter skynket, och mannen rörde sig raskt, men tyst, över tröskeln och in i det rum där hans mål befann sig.
Rummet var nästan helt tomt på möblemang, endast en röd, läder fåtölj och en enkel madrass med sängkläder fanns där, likaså en TV-apparat. Vid ett fönster som vette ut till gatan stod en man iförd en ärmlös väst lutad mot väggen och stirrade ut. Han var rädd, handen som lealöst hängde vid hans sida darrade kraftigt, och hans huvud vred sig hela tiden för att spana ned över gatan, som om han sökte efter något, något han var rädd för. Mannen som just i denna stund kommit in i rummet log elakt. Han kände en stor glädje i att ingjuta en sådan skräck i människor, även om han fortfarande kände en sorts medlidande för dem som rädes honom.
Ljudlöst gick han fram till mannen som såg ut genom fönstret och ställde sig bakom dennes vänstra axel. Han kunde känna lukten av en stark, vedervärdig parfym som låg likt en aura omkring den räddsinte karlen, och han rynkade lätt på näsan innan han sträckte fram huvudet och viskade in i mannens öra.
"Din tid är inne Marv," han sade orden med sin ljuvaste och mest hänförande röst.
Mannen Marl flög med ett skri framåt. Han slängde sig in i väggen med ryggen före och stirrade med skräckslagna ögon på mannen som obemärkt tagit sig fram till honom. Marvs hjärta dunkade så frenetiskt att den andre mannen kunde höra det tydligt, och han kunde nästan se hur blodet forsade fram i ådrorna längst hans nakna armar och strupe. Marv försökte säga något, mellan stängda läppar, och efter ett par sekunder fick han fram vad han ville säga.
"Hur kom du in?" frågade han, hans ögon rullade panikartat och såg över hela rummet, antingen sökande efter hur hans ovälkomne gäst tagit sig in, eller en egen väg ut.
"Marv," sade mannen ömkande. "Du tror väl inte att en låst dörr och lite simpel magi kan hindra mig från att ta mig in? Låt mig också påminna dig om att du bjöd in mig en gång för länge sedan, och därför anser jag mig nog tillåten att ta mig in är."
Marv såg ut att kunna falla död ned när som helst av rädslan, och han såg desperat mot trappan ned till undervåningen.
"Vad vill ni mig, Rivon?" frågade han hest med gråten i halsen. "Jag har gjort allt ni bett mig om och..."
"Du gick bakom våra ryggar Marv" sade mannen som kallades Rivon med nästan tröstande röst. "Du trodde att vi inte skulle få reda på det, men där tog du fel. Du kan inte förråda Syskonskapet utan att det kommer till våran vetskap."
"Men, de lurade mig!" Marv var panikslagen, han skulle i denna stund göra vad som helst för att slippa undan, men det var för sent, han var tvungen att stå för sitt kast.
"Marv," sade Rivon mellan sammanbitna tänder. "Testa inte mitt tålamod, för i så fall kommer jag att göra din död till något värre än du kan föreställa dig. Din tid är över, och du har bara dig själv att skylla."
Tårar började välla fram ur Marvs ögon, han sjönk ihop intill väggen och låg hopkurad nere på golvet, och han kved hjälplöst. Rivon ställde sig ned på ett knä och lade sin bleka hand på Marvs kind.
"Var inte rädd min gamle vän," sade han återigen för att trösta den sorgsne mannen. "Döden är inget att frukta, du borde rent av omfamna den med glädje. Men sen... vad vet jag om det?"
Rivon sänkte sitt ansikte mot Marvs och stirrade rakt in i hans rädda ögon.
"Jag beklagar det här Marv," sade han beklagande. "Jag vill inte göra det här, men du vet hur det är. Endast affärer."
Just när Rivon tänkte sätta dödsstöten hände något han inte hade väntat sig. Marv sträckte med nyfunnen behärskning in armen innanför västen och drog fram en glasflaska. Innan Rivon hann reagera kastade Marv flaskan i hans ansikte. Glaset sprack i flera stora skärvor och dess innehåll kastades upp i Rivons ansikte. Vätskan sved när den hamnade i hans ögon, Rivon skrek till och stanken slog upp från vätskan fyllde hans näsborrar och plågade honom värre än smärtan gjorde. Detta hade varit vad som legat under de andra lukterna på nedervåningen. Marvs sista ess i rockärmen.
Marv stod nu upp och såg ned på den plågade och förstenade mannen framför honom. Ett elakt flin spred sig över hans nu galna ansikte, och i sin hand höll han en av de långa glasskärvorna som kommit av den krossade flaskan. Med en snabb rörelse slog han in glasbiten in mellan Rivons ögon, och blod forsade ut från attackerarens hand, och offrets ansikte. Rivon föll till marken, med öppna, frusna ögon och en förvånad min. Han rörde sig inte mer. Marv stannade inte för att studera sitt verk, utan sprang utan uppehåll ned för trappan och ut i natten.
Liket av Rivon af Albaihem låg kvar på övervåningen till affären "Mystik", och en stor pöl av blod omgärdade det. En av dess händer låg öppen som om den försökte söka tag om något, och ögonen stirrade med ett sådant hat att det säkerligen var någons hals händerna ville ta tag om. Från springorna i fönstren i rummet började då en lätt dimma sippra in, och den lade sig fort över hela rummet och fyllde det med ett silverklart dis.
Marv sprang längst gatorna, in bland gränderna, ut mellan husen och planerade inte att stanna. Han kunde inte tro sin tur att han lyckats fly, men han tänkte inte stanna och se till att Rivon var död. Han behövde fly, fort, innan det var för sent och syskonskapet skulle uppfylla det Rivon lovat. Marv kastade ibland bakåt blicken för att se till att han inte blev förföljd, trots att han försökte övertala sig själv om att det var omöjligt. När han så sprang in i en trång gränd och sett sig om lät han åter blicken glida framåt, och då fick han se ett lik stå framför honom med en glasbit i handen. Marv sprang nästan in i det innan han hann stanna, och han vägrade tro vad han just såg. Han ville inte tro vad han just såg. Han blinkade till för en sekund, och när han då öppnade ögonen var synen borta, och gränden var tom.
Marv drog en lättad suck och tänkte sig just fortsätta sin flykt när någon tog tag i hans nacke bakifrån och stack upp en glasskärva mot hans öga.
"Nu, har du verkligen ställt till det för dig själv, Marv," sade Rivons lik hatfullt.
"Snälla Rivon, jag ber," kved Marv. "Snälla låt mig gå."
"Du tvingade mig att leta upp dig," började Rivon. "Du kastade vitlök i mitt ansikte när jag kom för att få dig fri från din pina. Du högg in glas i mitt kött och du lät mig ligga i en pöl av mitt eget blod. Nu är det dags att du får känna vreden av ett av mörkrets barn. Gammal vän eller inte."
Liket närmade sig, med glässkärvan i ett fast grepp.
Natten fylldes av hesa, dämpade skri, och månen betraktade allting likgiltigt från sin upphöjda plats. Till slut blev det åter tyst, och friden återvände till gatorna. Rivon borstade av sig dammet ifrån sin rock, såg upp mot månen och log för sig själv. "Det här var sannerligen en underbar natt," sade han och skrattade lågt för sig själv. När han gick lämnade hans fotsteg ett spår av klarrött blod efter sig, och för varje steg blev de tunnare, ända tills de var helt försvunna. En dimma steg upp i natten, och med ens var mannen borta, lika tyst som han hade kommit.
Ensam kvar i en mörk gränd låg mannen som en gång kallats Marv. Hans ansikte var sargat, tillika hans kropp, och vid hans hals fanns två djupa sår, där svaga rännilar av blod sprang ut. Än en gång hade Syskonskapet försvarat sin heder, och dess trogne tjänare skulle få den belöning han förtjänade.
PS. Ja jag vet att repliken är en ripoff från Hellsing, men den är ju så tuff! Den skall antagligen försvinna i en senare arbetssession.
Jag sitter nu här och tänkte mest bara ge en notis om att jag är vid liv. Har varit på en underbar Midsommarfest i helgen, utan släkt och sprit (förutom de två kryss-cider jag ensam tog) och det var muffsigt så det heter duga. Wibke bjöd in nördgruppen till sin ex-missionskyrka som nu inhyser surrealistiska lampor, rosa delfiner/karpar och en hel del icke-religiöst (om man nu inte tillhör någon mysko sekt som tillber den gigantiska rosa valen och offrar surrealistiska lampskärmar till dess rosa delfin barn. Det skulle inte förvåna mig om något sådant fanns. Faktiskt.) Vi spelade fejk gitarr, riktig gitarr, Själs Kaliber, Tecken, och lite Wii sport, och en hel del Legend of the five rings. Jag agerade Spelledare för första gången sen jag slutade i föreningen i Bengtsfors, och det märktes att jag var ringrostig.
När tröttheten grep sig in vid fyra tiden på morgonen ville jag sova, då jag fann att jag inte kunde tänka klart och inte kunde ge mitt episka-äventyr-som-jag-kom-på-på-en-kvart-men-som-kändes-intressant-och-smart-uttänkt-samt-fullt-av-potential riktigt den energi som krävdes för att det skulle bli som jag tänkt mig. Men folket lät mig inte sova, oh nej, istället fick Johan Andreas att peta på mig med Mikes bokken varje gång jag inte svarade. Argument fördes fram för att jag inte skulle få sova, men tillslut belönades min grinighet och ack så närvarande envishet i min fördel.
Oh sömn, du ljuva väktarinna
jag skall aldrig ur din famn försvinna
där låter jag mitt huvud vila
innan jag till andra famnar ilar
men alltid jag återvänder tillbaka
och låter dig mitt livs bedrifter bevaka
men otrogen jag aldrig vara, för jag förblir
alltid såpass trogen att jag till dig tar vid
Imorgon skall jag åka till Falun för att där genomgå min sista intervju för mina framtida studier, och efter det återstår endast att se vart jag kommer in och valet av vart jag skall ta vägen. Fick höra rykten om att en del av intervjun var att i grupp spela brädspelet Tjuv-o-Polis och sedan konvertera det till ett spel. Låter kul inte sant ^^
Jag avslutar dagens inlägg med att ge er inledningen till vad jag skall försöka göra till mitt nästa novell/roman projekt. Enjoy, och tjubb i förväg!
Den mörka nattens barn
Gatorna i staden var tomma. De höga husen som låg tätt och sträckte sig mot himlen var svarta och endast i något enstaka fönster brann fortfarande ett ljus i nattens sena timma. Det var stjärnklart, och ett gyllene, perfekt klot satt på sin plats uppe bland de brinnande ljusen på himlavalvet och kastade sitt ljuva sken över staden. På huvudgatan i stadens gamla kvarter, där flera hundra år gamla byggnader låg tätt med tak som nästan slog i varandra, låg den lilla affären "Mystik". Fasaden till det hus där affären låg var av vitmålat tegel, och över dörren in i huset hängde en skylt med ett gyllene "M" på en mörk bakgrund. Allting var lugnt, den sköna tystnaden bröts endast när en bil sakta körde på den smala vägen som löpte mellan de gamla stenbyggnaderna. Inte en enda människa vandrade ute i natten.
I utkanten av en trång gränd, som löpte ut mittemot "Mystik" stod det en ensam lyktstolpe. Från glaskupan kom ett endera döende, endera levande ljus, som i den nuvarande stillheten var det enda tecknet på att världen, och tiden fortfarande var i rörelse. Men det blinkande ljuset dog plötsligt ut, gnistor slog ut från en glödtråd, och så var allting svart. Allt eftersom mörkret blev intensivare, började en lätt slöja av dimma lägga sig över de kullerstensbelagda gatorna. Dimman var silvervit, ringlade sig nära marken, och även om den var tunn och lätt så låg det något mörkt och mäktigt över den. Den klara tjockan rörde sig allt mer ut för gatan och låg till slut över hela gatan, en vind letade sig samtidigt ned mellan husen och fick skylten vid "Mystiks" dörr att vaja kraftigt så det knarrade i gångjärnen. Vinden fick inte dimman att krusa sig det minsta, inte ens röra sig snabbare, men ändock så började den försvinna, i tomma intet. När väl allt dis var försvunnet bröts det nya lugnet av att en ensam man stod vid ingången till "Mystik".
Han var lång och mörk, hans långa hår draperades nedför hans skuldror och ramade in hans vackra bleka ansikte, och han hade ett ungt utseende men hade ändå något otroligt vist och erfaret vilande över sina mjuka drag. Med händerna nedstuckna i fickorna på sin långa rock betraktade han lugnt entrén till den lilla affären, och hans läppar drog ihop sig till ett självgott leende.
"Jaså," sade mannen roat. "Det är så det ligger till."
Han vände sig från dörren och såg upp mot den stjärnklara himlen där fullmånen hängde.
"Det är sannerligen en vacker natt."
Ännu en vind ven gatan förbi, och skylten slog till och gångjärnen knakade. Mannen stod stilla med upplyft ansikte och blundade samtidigt som den kyliga nattluften smekte hans kind. Han njöt, och drog i sitt långa hår som låg lika perfekt som förut.
"Det blir inte mycket bättre än så här." Mannen skakade på huvudet och fokuserade sig.
Han var tvungen att göra det här, trots att det var långt ifrån vad han ville göra. Han suckade lättjefullt och gick in igenom dörren till "Mystik".
En frän lukt slog emot mannens skarpa luktsinne, och han rynkade lätt på näsan, irriterad över vad han fick se skapade lukten. Omkring på golvet låg en mängd flaskor, sönderslagna efter det att de ramlet ned från en nedfallen hylla vid en av rummets väggar, och avgav den äckliga lukten. Affären hade en mängd olika hyllor, bokställ och piedestaler där föremål var på uppställning, och det verkade som om någon hade rivit ned den som nu låg på golvet, kanske hade det varit stridigheter här. Det var något med lukten som störde mannen, inte med lukten i sig, utan det var som om något underliggande försökte göra honom uppmärksam om något. Ett ljud fick honom att lämna den tanken, ett knakande ljud som kom från övervåningen, och med blicken låst på ljudets källa så började mannen sakta gå mot den trappa som han visste låg bakom affärsdisken. De slitna, ruttnande trappstegen såg ut som om de skulle ge vika när som helst, men mannen gick utan oro upp för stegen i samma takt som innan. Väl uppe stod han inför ett skynke av pärlband, och han gick sakta igenom det för att inte störa pärlorna så de skulle skapa ett ljud. Han ville inte bli upptäckt. En dörröppning uppenbarade sig efter skynket, och mannen rörde sig raskt, men tyst, över tröskeln och in i det rum där hans mål befann sig.
Rummet var nästan helt tomt på möblemang, endast en röd, läder fåtölj och en enkel madrass med sängkläder fanns där, likaså en TV-apparat. Vid ett fönster som vette ut till gatan stod en man iförd en ärmlös väst lutad mot väggen och stirrade ut. Han var rädd, handen som lealöst hängde vid hans sida darrade kraftigt, och hans huvud vred sig hela tiden för att spana ned över gatan, som om han sökte efter något, något han var rädd för. Mannen som just i denna stund kommit in i rummet log elakt. Han kände en stor glädje i att ingjuta en sådan skräck i människor, även om han fortfarande kände en sorts medlidande för dem som rädes honom.
Ljudlöst gick han fram till mannen som såg ut genom fönstret och ställde sig bakom dennes vänstra axel. Han kunde känna lukten av en stark, vedervärdig parfym som låg likt en aura omkring den räddsinte karlen, och han rynkade lätt på näsan innan han sträckte fram huvudet och viskade in i mannens öra.
"Din tid är inne Marv," han sade orden med sin ljuvaste och mest hänförande röst.
Mannen Marl flög med ett skri framåt. Han slängde sig in i väggen med ryggen före och stirrade med skräckslagna ögon på mannen som obemärkt tagit sig fram till honom. Marvs hjärta dunkade så frenetiskt att den andre mannen kunde höra det tydligt, och han kunde nästan se hur blodet forsade fram i ådrorna längst hans nakna armar och strupe. Marv försökte säga något, mellan stängda läppar, och efter ett par sekunder fick han fram vad han ville säga.
"Hur kom du in?" frågade han, hans ögon rullade panikartat och såg över hela rummet, antingen sökande efter hur hans ovälkomne gäst tagit sig in, eller en egen väg ut.
"Marv," sade mannen ömkande. "Du tror väl inte att en låst dörr och lite simpel magi kan hindra mig från att ta mig in? Låt mig också påminna dig om att du bjöd in mig en gång för länge sedan, och därför anser jag mig nog tillåten att ta mig in är."
Marv såg ut att kunna falla död ned när som helst av rädslan, och han såg desperat mot trappan ned till undervåningen.
"Vad vill ni mig, Rivon?" frågade han hest med gråten i halsen. "Jag har gjort allt ni bett mig om och..."
"Du gick bakom våra ryggar Marv" sade mannen som kallades Rivon med nästan tröstande röst. "Du trodde att vi inte skulle få reda på det, men där tog du fel. Du kan inte förråda Syskonskapet utan att det kommer till våran vetskap."
"Men, de lurade mig!" Marv var panikslagen, han skulle i denna stund göra vad som helst för att slippa undan, men det var för sent, han var tvungen att stå för sitt kast.
"Marv," sade Rivon mellan sammanbitna tänder. "Testa inte mitt tålamod, för i så fall kommer jag att göra din död till något värre än du kan föreställa dig. Din tid är över, och du har bara dig själv att skylla."
Tårar började välla fram ur Marvs ögon, han sjönk ihop intill väggen och låg hopkurad nere på golvet, och han kved hjälplöst. Rivon ställde sig ned på ett knä och lade sin bleka hand på Marvs kind.
"Var inte rädd min gamle vän," sade han återigen för att trösta den sorgsne mannen. "Döden är inget att frukta, du borde rent av omfamna den med glädje. Men sen... vad vet jag om det?"
Rivon sänkte sitt ansikte mot Marvs och stirrade rakt in i hans rädda ögon.
"Jag beklagar det här Marv," sade han beklagande. "Jag vill inte göra det här, men du vet hur det är. Endast affärer."
Just när Rivon tänkte sätta dödsstöten hände något han inte hade väntat sig. Marv sträckte med nyfunnen behärskning in armen innanför västen och drog fram en glasflaska. Innan Rivon hann reagera kastade Marv flaskan i hans ansikte. Glaset sprack i flera stora skärvor och dess innehåll kastades upp i Rivons ansikte. Vätskan sved när den hamnade i hans ögon, Rivon skrek till och stanken slog upp från vätskan fyllde hans näsborrar och plågade honom värre än smärtan gjorde. Detta hade varit vad som legat under de andra lukterna på nedervåningen. Marvs sista ess i rockärmen.
Marv stod nu upp och såg ned på den plågade och förstenade mannen framför honom. Ett elakt flin spred sig över hans nu galna ansikte, och i sin hand höll han en av de långa glasskärvorna som kommit av den krossade flaskan. Med en snabb rörelse slog han in glasbiten in mellan Rivons ögon, och blod forsade ut från attackerarens hand, och offrets ansikte. Rivon föll till marken, med öppna, frusna ögon och en förvånad min. Han rörde sig inte mer. Marv stannade inte för att studera sitt verk, utan sprang utan uppehåll ned för trappan och ut i natten.
Liket av Rivon af Albaihem låg kvar på övervåningen till affären "Mystik", och en stor pöl av blod omgärdade det. En av dess händer låg öppen som om den försökte söka tag om något, och ögonen stirrade med ett sådant hat att det säkerligen var någons hals händerna ville ta tag om. Från springorna i fönstren i rummet började då en lätt dimma sippra in, och den lade sig fort över hela rummet och fyllde det med ett silverklart dis.
Marv sprang längst gatorna, in bland gränderna, ut mellan husen och planerade inte att stanna. Han kunde inte tro sin tur att han lyckats fly, men han tänkte inte stanna och se till att Rivon var död. Han behövde fly, fort, innan det var för sent och syskonskapet skulle uppfylla det Rivon lovat. Marv kastade ibland bakåt blicken för att se till att han inte blev förföljd, trots att han försökte övertala sig själv om att det var omöjligt. När han så sprang in i en trång gränd och sett sig om lät han åter blicken glida framåt, och då fick han se ett lik stå framför honom med en glasbit i handen. Marv sprang nästan in i det innan han hann stanna, och han vägrade tro vad han just såg. Han ville inte tro vad han just såg. Han blinkade till för en sekund, och när han då öppnade ögonen var synen borta, och gränden var tom.
Marv drog en lättad suck och tänkte sig just fortsätta sin flykt när någon tog tag i hans nacke bakifrån och stack upp en glasskärva mot hans öga.
"Nu, har du verkligen ställt till det för dig själv, Marv," sade Rivons lik hatfullt.
"Snälla Rivon, jag ber," kved Marv. "Snälla låt mig gå."
"Du tvingade mig att leta upp dig," började Rivon. "Du kastade vitlök i mitt ansikte när jag kom för att få dig fri från din pina. Du högg in glas i mitt kött och du lät mig ligga i en pöl av mitt eget blod. Nu är det dags att du får känna vreden av ett av mörkrets barn. Gammal vän eller inte."
Liket närmade sig, med glässkärvan i ett fast grepp.
Natten fylldes av hesa, dämpade skri, och månen betraktade allting likgiltigt från sin upphöjda plats. Till slut blev det åter tyst, och friden återvände till gatorna. Rivon borstade av sig dammet ifrån sin rock, såg upp mot månen och log för sig själv. "Det här var sannerligen en underbar natt," sade han och skrattade lågt för sig själv. När han gick lämnade hans fotsteg ett spår av klarrött blod efter sig, och för varje steg blev de tunnare, ända tills de var helt försvunna. En dimma steg upp i natten, och med ens var mannen borta, lika tyst som han hade kommit.
Ensam kvar i en mörk gränd låg mannen som en gång kallats Marv. Hans ansikte var sargat, tillika hans kropp, och vid hans hals fanns två djupa sår, där svaga rännilar av blod sprang ut. Än en gång hade Syskonskapet försvarat sin heder, och dess trogne tjänare skulle få den belöning han förtjänade.
PS. Ja jag vet att repliken är en ripoff från Hellsing, men den är ju så tuff! Den skall antagligen försvinna i en senare arbetssession.
Friday, June 15, 2007
And the poets are just kids who didn't make it
Well, well, här sitter jag igen, tröttare än någonsin och utan ett bekymmer i världen *host*. Jag skall börja med att ursäkta för det förra inlägget, jag bara föll ned i ett hål av mörker och orkade inte ens kravla mig upp, trots at det bara var en halvmeter hög kant. Så det kan gå. I skrivande stund så har jag just tagit studenten, med allt vad det innebär, och jag funderar på att gå och sova nån timme innan jag ska gå ut på stan med Mike, Lovisa och Anna. Den Anna. Som dissade mig från balen p.g.a. av att hon skulle resa bort. Får se hur det hänger ihop senare.
Allting känns så overkligt, mest därför att jag inte vill lämna den där skolan, där jag har upplevt mina bästa dagar, och där jag har umgåtts med (nästan) alla mina bästa vänner. Jag vill inte förlora dem, men för att gå vidare här i livet måste vi offra det vi samlat på oss hittills, må det vara kärlek, vänskap, eller könssjukdomar. Jag hoppas bara jag tar mig igenom allt med själen i behåll.
I måndags så reste jag ned till Blekinge, Karlshamn för att vara exakt. Det tog mig 6 timmar med nya fina bilen som jag fick låna av far, och jag sov på glassigt hotell (vaniljsmak) och på tisdagen gick jag på intervju på BTH. Skolan var underbart cool, och den låg precis i skärgården vid havet, man behöver bara sätta foten utanför för att kunna dingla med benen ut över bryggorna. På intervjun fick jag svara på sådana frågor som man hittills aldrig diskuterat med någon annan om. Typ: vilka spel tycker du är bra? Vad kan man göra bättre? Varför tycker du spel är ett sådant intressant medie? Och vad kunde ha gjorts bättre I Pirates of the Carribean 3?
Jag skötte mig nog ganska bra, och läraren var så tuff som bara få kan bli. "De som har bra positioner i spelbranschen idag, har det eftersom de är så jävla ninja i allt de gör." Pwnag. Jag föll för skolan direkt, men när vi gick igenom vad som kommer ske började jag få kalla kårar. Inga garantier finns. Man måste minst arbeta fulla arbetsdagar hela veckan för att kunna ha möjligheten att lyckas, och även då kanske man inte är lika bra som andra är. Jag vill verkligen göra detta, men jag har förstått att det inte kommer bli en dans på rosor, om än jävligt intressant. Men innan jag bestämmer mig för om jag skall orka flytta till Blekinge ska jag på två intervjuer i veckorna, Falun vs Arvika. Dalarna gentemot Värmland. Vi får se vad det går.
Boken ligger just nu och väntar på tryckpressarna, och jag skall starta försäljning inom kort. Jag blev nöjd med slutresultatet, även om jag ser att det finns plats för förbättring. Tidningen i Säffle intervjuade mig och de blev väldigt imponerade av vad jag gjort, även om jag själv inte kan se varför det är så himla fascinerande. Lena tyckte att jag skulle ha fått ett stipendium för bästa projektarbete, men det gick till några fordonare som byggt en crosscart. Säffle är -väldigt- industri/fordons präglat.
Stigen framför mig börjar bli lite oskarp, och mina ögon blir mer och mer grumlade av det skumma ljuset. Jag får helt enkelt vänta och se vad som sker, och kanske kan det lösa sig till slut. Men nu väntar mig en kväll av vänskapskretsar, dricka och kanske ljuv romans (I wish).
Ha det bra tills nästa gång allihopa, och ta hand om er!
Tjubb!
Well, well, här sitter jag igen, tröttare än någonsin och utan ett bekymmer i världen *host*. Jag skall börja med att ursäkta för det förra inlägget, jag bara föll ned i ett hål av mörker och orkade inte ens kravla mig upp, trots at det bara var en halvmeter hög kant. Så det kan gå. I skrivande stund så har jag just tagit studenten, med allt vad det innebär, och jag funderar på att gå och sova nån timme innan jag ska gå ut på stan med Mike, Lovisa och Anna. Den Anna. Som dissade mig från balen p.g.a. av att hon skulle resa bort. Får se hur det hänger ihop senare.
Allting känns så overkligt, mest därför att jag inte vill lämna den där skolan, där jag har upplevt mina bästa dagar, och där jag har umgåtts med (nästan) alla mina bästa vänner. Jag vill inte förlora dem, men för att gå vidare här i livet måste vi offra det vi samlat på oss hittills, må det vara kärlek, vänskap, eller könssjukdomar. Jag hoppas bara jag tar mig igenom allt med själen i behåll.
I måndags så reste jag ned till Blekinge, Karlshamn för att vara exakt. Det tog mig 6 timmar med nya fina bilen som jag fick låna av far, och jag sov på glassigt hotell (vaniljsmak) och på tisdagen gick jag på intervju på BTH. Skolan var underbart cool, och den låg precis i skärgården vid havet, man behöver bara sätta foten utanför för att kunna dingla med benen ut över bryggorna. På intervjun fick jag svara på sådana frågor som man hittills aldrig diskuterat med någon annan om. Typ: vilka spel tycker du är bra? Vad kan man göra bättre? Varför tycker du spel är ett sådant intressant medie? Och vad kunde ha gjorts bättre I Pirates of the Carribean 3?
Jag skötte mig nog ganska bra, och läraren var så tuff som bara få kan bli. "De som har bra positioner i spelbranschen idag, har det eftersom de är så jävla ninja i allt de gör." Pwnag. Jag föll för skolan direkt, men när vi gick igenom vad som kommer ske började jag få kalla kårar. Inga garantier finns. Man måste minst arbeta fulla arbetsdagar hela veckan för att kunna ha möjligheten att lyckas, och även då kanske man inte är lika bra som andra är. Jag vill verkligen göra detta, men jag har förstått att det inte kommer bli en dans på rosor, om än jävligt intressant. Men innan jag bestämmer mig för om jag skall orka flytta till Blekinge ska jag på två intervjuer i veckorna, Falun vs Arvika. Dalarna gentemot Värmland. Vi får se vad det går.
Boken ligger just nu och väntar på tryckpressarna, och jag skall starta försäljning inom kort. Jag blev nöjd med slutresultatet, även om jag ser att det finns plats för förbättring. Tidningen i Säffle intervjuade mig och de blev väldigt imponerade av vad jag gjort, även om jag själv inte kan se varför det är så himla fascinerande. Lena tyckte att jag skulle ha fått ett stipendium för bästa projektarbete, men det gick till några fordonare som byggt en crosscart. Säffle är -väldigt- industri/fordons präglat.
Stigen framför mig börjar bli lite oskarp, och mina ögon blir mer och mer grumlade av det skumma ljuset. Jag får helt enkelt vänta och se vad som sker, och kanske kan det lösa sig till slut. Men nu väntar mig en kväll av vänskapskretsar, dricka och kanske ljuv romans (I wish).
Ha det bra tills nästa gång allihopa, och ta hand om er!
Tjubb!
Thursday, May 31, 2007
From the bottom of my heart to the abyss of the seas
Skolans sista dag närmar sig allt snabbare. På något vis verkar det som om jag kommer hinna klart med allt jag måste ha klart tills imorgon, och jag är mäkta förvånad själv. Jag har inte mått vidare bra på hela veckan, stressen blandat med kvavt klimat har fått min apati att nå nya kulmen, och allt för många gånger har jag kommit på mig själv med att luta mig tillbaka i stolen och blicka tomt upp i taket. Inte har det hjälpt med att mina vänner mått dåligt de också av andra skäl, men det verkar som de klarar sig, och jag tror att de är mycket starkare än de själva vet.
Mitt i allt skolarbete så valde jag och Mike-san att anstränga oss och plugga på för karategraderingen i tisdags. Det gick hyfsat och Niklas-sensei tyckte att det kändes rätt att låta oss stiga upp till nästa nivå. Jag är glad att sensei inte är lika lätt på reglerna som andra dojos, och om det inte hade varit för honom hade jag antagligen legat på blått bälte så här dags. Om man ska följa en kampsport skall man göra så på gammalt vis, med traditioner och allt vad det innebär. Det tråkiga är att karate är lite för stelt för min smak. Nåväl, jag hann bli gulbältare innan jag slutade min träning här i Säffle, och jag får se vart jag kommer träna i framtiden. Det känns otroligt mysko att jag inte kommer att sätta min fot i dojon igen, någonsin igen i värsta fall, men jag får helt enkelt ta mina upplevelser med mig och lära mig av det jag fått erfara. Livet går vidare.
Till nästa vecka har jag att skriva två uppgifter i historia, en bra vampyrnovell för mitt MVG i Svenska C, ett föredrag om irländsk-engelska, plus att jag skall arbeta på go-carten på söndag. Man har mycket att stå i, men det är väl det enda rätta. Utan saker att göra blir min släkt helt CP, det har jag fått se flertalet gånger. När vi inte får arbeta med något blir vi som alkoholister som inte sett en droppe sprit på diverse månvarv. Det är läskigt, som ni kan förstå.
Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag försöker tänka ut vad jag ska göra med allt. Skolan, familjen, kärleken, livet, mig själv. Allt är en stor röra, och allt jag trodde mig förstå helt klart börjar bli alldeles mörkt och förstört. Ingenting får bli som jag tänkt mig. Igår kunde jag inte sluta tänka på hur jävla ful jag egentligen är. Jag har aldrig intalat mig annat, men igår så kunde jag inte släppa det. Jag äcklar mig själv, och jag ville bara slita mig ur mitt eget skinn, men oturligt nog går det inte alltför väl. Jag har väl bara mig själv att skylla att jag ser ut som jag gör, och det får mig att bli än mer frustrerad. Ingen ser åt mig, allas blickar glider av mig, som om jag var något som inte var värt att lägga notis om, eller som man inte vill veta av.
Livet är inte alltid rättvist. Det tog min farbror som inte förtjänade döden, det gav min vän Johan ett öde han minst av alla borde få dras med, och det gjorde så att många andra behandlas sämre än de förtjänar. I jämförelse är mitt dilemma ingenting, men jag kan ändå inte sluta gräma mig över den skit jag får dras med. Ända sedan jag var ung har jag varit en obotlig romantiker, med en stor nervositet, ett stort hjärta, en oförmåga att prata med flickor och ett utseende som får mig att inte känna mig värd någonting. Alla är utseendefixerade på något sätt, det är vad jag tror, jag är sådan själv. Många som jag har tyckt om har rynkat på näsan, gått vidare och aldrig vänt om blicken igen, och ensam sitter jag kvar på min bänk och väntar på någon ny. Varför skall det vara så, frågar jag mig själv. Är jag så himla annorlunda från alla andra? Jag som alltid försökt se det positiva hos människor, lyckas aldrig få någon att se det positiva hos mig. Om det nu finns nåt...
Jag skall inte slösa bort er tid mer än nödvändigt, ni har säkert bättre saker för er ändå. Jag ville bara lätta min börda en aning, det är allt. Vi kanske hörs, och lova mig att ni tar hand om er, för ni är det enda som betyder något för mig just nu.
Tjubb...
Skolans sista dag närmar sig allt snabbare. På något vis verkar det som om jag kommer hinna klart med allt jag måste ha klart tills imorgon, och jag är mäkta förvånad själv. Jag har inte mått vidare bra på hela veckan, stressen blandat med kvavt klimat har fått min apati att nå nya kulmen, och allt för många gånger har jag kommit på mig själv med att luta mig tillbaka i stolen och blicka tomt upp i taket. Inte har det hjälpt med att mina vänner mått dåligt de också av andra skäl, men det verkar som de klarar sig, och jag tror att de är mycket starkare än de själva vet.
Mitt i allt skolarbete så valde jag och Mike-san att anstränga oss och plugga på för karategraderingen i tisdags. Det gick hyfsat och Niklas-sensei tyckte att det kändes rätt att låta oss stiga upp till nästa nivå. Jag är glad att sensei inte är lika lätt på reglerna som andra dojos, och om det inte hade varit för honom hade jag antagligen legat på blått bälte så här dags. Om man ska följa en kampsport skall man göra så på gammalt vis, med traditioner och allt vad det innebär. Det tråkiga är att karate är lite för stelt för min smak. Nåväl, jag hann bli gulbältare innan jag slutade min träning här i Säffle, och jag får se vart jag kommer träna i framtiden. Det känns otroligt mysko att jag inte kommer att sätta min fot i dojon igen, någonsin igen i värsta fall, men jag får helt enkelt ta mina upplevelser med mig och lära mig av det jag fått erfara. Livet går vidare.
Till nästa vecka har jag att skriva två uppgifter i historia, en bra vampyrnovell för mitt MVG i Svenska C, ett föredrag om irländsk-engelska, plus att jag skall arbeta på go-carten på söndag. Man har mycket att stå i, men det är väl det enda rätta. Utan saker att göra blir min släkt helt CP, det har jag fått se flertalet gånger. När vi inte får arbeta med något blir vi som alkoholister som inte sett en droppe sprit på diverse månvarv. Det är läskigt, som ni kan förstå.
Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag försöker tänka ut vad jag ska göra med allt. Skolan, familjen, kärleken, livet, mig själv. Allt är en stor röra, och allt jag trodde mig förstå helt klart börjar bli alldeles mörkt och förstört. Ingenting får bli som jag tänkt mig. Igår kunde jag inte sluta tänka på hur jävla ful jag egentligen är. Jag har aldrig intalat mig annat, men igår så kunde jag inte släppa det. Jag äcklar mig själv, och jag ville bara slita mig ur mitt eget skinn, men oturligt nog går det inte alltför väl. Jag har väl bara mig själv att skylla att jag ser ut som jag gör, och det får mig att bli än mer frustrerad. Ingen ser åt mig, allas blickar glider av mig, som om jag var något som inte var värt att lägga notis om, eller som man inte vill veta av.
Livet är inte alltid rättvist. Det tog min farbror som inte förtjänade döden, det gav min vän Johan ett öde han minst av alla borde få dras med, och det gjorde så att många andra behandlas sämre än de förtjänar. I jämförelse är mitt dilemma ingenting, men jag kan ändå inte sluta gräma mig över den skit jag får dras med. Ända sedan jag var ung har jag varit en obotlig romantiker, med en stor nervositet, ett stort hjärta, en oförmåga att prata med flickor och ett utseende som får mig att inte känna mig värd någonting. Alla är utseendefixerade på något sätt, det är vad jag tror, jag är sådan själv. Många som jag har tyckt om har rynkat på näsan, gått vidare och aldrig vänt om blicken igen, och ensam sitter jag kvar på min bänk och väntar på någon ny. Varför skall det vara så, frågar jag mig själv. Är jag så himla annorlunda från alla andra? Jag som alltid försökt se det positiva hos människor, lyckas aldrig få någon att se det positiva hos mig. Om det nu finns nåt...
Jag skall inte slösa bort er tid mer än nödvändigt, ni har säkert bättre saker för er ändå. Jag ville bara lätta min börda en aning, det är allt. Vi kanske hörs, och lova mig att ni tar hand om er, för ni är det enda som betyder något för mig just nu.
Tjubb...
Tuesday, May 22, 2007
Dagarna närmar sig sitt slut
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:
Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.
Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.
Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"
Tjubb!
Då var det dags igen. Blogginläggen byter av varandra som på löpande band tycks det mig. Det beror på att jag i denna min sista skolstress inte känner mig fullt kapabel att skriva ett inlägg som är lika stort eller välgenomtänkt som vanligt, och istället ger jag er små episoder, nästan som "Sam and Max" genom Steam.
Just nu så avslutade jag en uppgift för religion B, vilket var mycket kul då jag fick diskutera religion med mig själv, vilket kan bli mycket intressant. Jag skall ge er ett smakprov. Detta är vad jag skrev till frågan: Diskutera vad ni gar för tankar och föreställningar om döden, och varför ni tycker/tror på detta sätt:
Jag tror att döden är en befrielse från allt det vi upplevt och genomlidit under våra liv. Allt vi har erfarit och prövats av. Med andra ord menar jag att vi får evig vila, vi somnar in, vi vaknar aldrig mer och vi får inte komma till något paradis eller helvete. Vi är döda. Punkt slut. Jag tror så för att jag inte är så pass troende att jag tror på ett paradis eller helvete efter döden, eller återfödelse, eller annat. Jag tycker att människan inte är skapad på så sätt att vi skall fortsätta leva efter det att våra kroppar är borta, det är endast en fantasi som vi byggt upp för att trösta oss själva inför den oundvikliga döden.
Denna syn kan av vissa anses vara dyster eller negativ, men för mig är det inte bara den enda vettiga, utan det är också det jag finner mest lugnande och roframkallande. Jag vill inte dö, det är inte vad jag säger, jag är livrädd för att dö, och att inte få leva livet fullt ut. Men om jag skulle få leva mitt liv på det sätt jag önskar, och jag inte har något kvar som jag vill fullborda, då skulle jag nog inget hellre än lugnt somna in och aldrig vakna upp. Se på det så här:
Ställ dig frågan: Skulle du vilja leva i evighet? Många svarar genast ja på den frågan, och vissa väntar en stund och säger: Ja, om jag får vara ung och frisk hela tiden. Oavsett vilket man väljer så anser jag ändå att samma sak skulle ske i slutändan. Man skulle tröttna på livet. Att leva i en oändlighet, att aldrig se slutet i tunneln, att få se sina nära och kära dö och aldrig få veta vad som gömmer sig bakom ridån till det som kallas dödskuggansdal, det skulle vara det hemskaste ödet enligt mig.
Då kan man säga så här: vad är skillnaden mellan att leva i evighet och att komma till himlen efter man dör? De kristna säger med stor sannolikhet att man i himlen inte längre behöver uthärda någon form av ondska eller smärta. Detta tycker jag låter torftigt och tråkigt, för det är ju med hjälp av smärta och ondska som vi förstår det underbara med godhet och saknaden av smärta. I båda scenarierna så lever vi för evigt, och båda fallen skulle nog orsaka mig till att tröttna.
De kristna vill helst veta att de när de dör kommer till en bra plats, men vad är det för fel på att göra platsen vi lever på nu till en bättre plats, och njuta av den tid vi har på den? Jag vill inte leva för evigt i en himmel, och jag vill inte heller återfödas, istället vill jag få somna in och veta att jag levt ett, för mig, meningsfullt och bra liv.
Visst låter det knäppt och snabbt ihoptrasslat? Det är min teori, och den är min för att det är jag kom på den, och sålunda är den min teori. (Jag måste skriva ett brev till John Cleese ån gång och tacka honom personligen för allt han gjort för mig och alla andra här på jorden.)
Jag lämnar er återigen måttligt tillfredställda och kanske längtande efter något vettigare, men i skrivande stund är detta det bästa jag har att erbjuda. För att kompensera er ska jag här ge er en kort resume om vad som rör sig i mitt huvud (I kronologisk ordning! 1 är vad jag senast tänkt på):
1. Spider-man 3 var inte så pjåkig.
2. Studenten närmar sig och jag har ingen dejt till balen. Oväntat!
3. Rollspel i helgen skall bli kul. Vampyrlajv kanske kan genomföras, vilket är mera kul.
4. Jag vill skriva en ny novell, men jag orkar inte just nu. Kanske imorgon.
5. Den där flickan som jag aldrig pratat med kanske skulle tycka om det om jag gjorde det. Man kan ju alltid försöka.
6. Livet är för kort och fullt av ovetskap för att man skall låta sina chanser gå förbi, det insåg jag en natt i väntan på min skönhetssömn. Livet kanske kan bli mer meningsfullt om man vågar ta risker.
7. Sommaren kan bli ganska soft, oavsett arbeet och vissa vänners frånvaro.
8. Varför är jag medlem i den -Rosa- karateklubben? VARFÖR? Jag hataaar Shingosensei. Må han leva länge och få mer hår.
9. Gradering nästa vecka, kanske kan nå gult bäte innan jag lämnar dojon för mitt nya liv. (Om jag nu får nåt!)
10. Godis är gott, men nu jäklarimig ska det bli nog med allt vad sötsaker och läskeblask heter.
11. Towel day ska bli kul.
Där sätter jag nog punkt för idag, men jag vill bara säga det att jag nu vet en sak: Jag skall klara mig, jag tar några steg i taget och ser vart de leder, men jag skall försöka ta de där hemska valen och våga ta de där läskiga riskerna, för: "No pain, no gain!"
Tjubb!
Sunday, May 20, 2007
Utvald, och kanske inte av dåliga anledningar.
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.
Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.
Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!
Får jag föna ditt underliv?
Ojsan ojsan, nu är det packat. Skolan tror allvarligt man skall klara av 8 inlämningsarbeten, 2 prov och 1 projektarbetes rapport på en och samma vecka. Jag och Mike-san var duktiga nog att undvara en del av långhelgen till att göra en del av dem åtminstone. Det hade varit bäst att göra allt på en och samma gång. Vi får kämpa på, och i brist på annat bloggmaterial ska ni få en till novell. Den kändes inte lika lyckad som den förra, men det kan bero på att denna är skriven som en skoluppgift och inte spontant. Säg till om jag börjar bli tjatig med alal texter.
Staden vid vägens slut var alltid full av liv. Där gick människorna och levde sina liv. De föddes, växte upp, arbetade och njöt sedan av sina gyllene dagar i lugn och ro på de välklippta gräsmattorna i bostadsområdena. Man umgicks med sina familjer, och man tog hand om varandra. Där fanns inga som var ovänner, inga gräl uppstod, och alla fröjdades av att de alla bodde på en av världens bästa platser.
I ett litet hus i utkanten av staden bodde en pojke tillsammans med sina föräldrar. Pojken var annorlunda från alla andra, till och med sin familj. Hans hy var mörk, tillskillnad från alla andras som var skär eller blekt vit. Hans föräldrar hade i många år försökt att få barn, men efter en rad misslyckande fick de veta att det var omöjligt för dem att skaffa sig ett eget barn. Men de misströstade inte, de blev inte ens ledsna, istället valde de att finna ett barn bland alla de som inte hade några föräldrar.
De fann honom på ett barnhem i staden intill deras egen, där folket inte var lika vänliga, inte lika samspelta, och inte behandlade varandra lika väl. De fann en liten gosse som alltid varit ensam och som var blott två år gammal. De förde honom hem, där han fick leva på en trygg och kärleksfull plats. Pojken lärde sig att älska sina nya föräldrar, och han mindes aldrig något annat liv än det nya han kom att få hos dem. Han kom aldrig heller att förstå att de inte var hans riktiga föräldrar, utan han invaggades i den säkerhet det var att inte veta sanningen.
Pojken växte upp och han började gå i skolan. De vänliga fröknarna behandlade honom precis som alla andra, men de andra barnen ville aldrig leka med honom, aldrig sitta hos honom på matrasterna, och de svarade inte när han pratade med dem. Pojken lärde sig att inte tycka om skolan, för där var han ensam och behandlades sämre än alla andra. När han väl var hemma kände han sig bra och hans föräldrar fick honom att glädjas och allt kändes återigen bra. Ända tills han åter tog stegen till skolbussen.
Allt eftersom pojken blev äldre kom han att bli allt mer och mer låst från de andra omkring honom. Detta var inte något han valt själv, eller önskade sig, utan något hans omgivning tvingat in honom i, och som de andra skolungdomarna inte lät honom att ta sig ur. Varje dag i skolan satt han ensam vid sina böcker och hörde hur alla talade bakom hans rygg, sade osanningar om honom och spred dem vidare. Han hade aldrig gjort någon något för att förtjäna detta, men ändock fick han genomlida ensamhetens och utanförskapets bittra kval, och han led i det tysta. Han ville inte oroa sina föräldrar utan fick dem att tro att allt var bra, och han klagade aldrig till lärare eller andra.
En dag när pojken satt på sin vanliga bänk i skolans långa korridorer, med näsan nere i en fängslande bok, kom en grupp med hans klasskamrater gående i samlad trupp mot honom. Han ignorerade dem, för han visste att de skulle göra samma sak, men då hände något som inte var vanligt. En av killarna som gick i täten, en sån där som tog sig själv på för stort allvar och alltid värnade om att se bra ut, gick fram till pojken och glodde på honom med händerna nere i byxfickorna. Pojken frågade dem vad de ville, och de alla log elakt mot honom. Den som stod i täten tog till orden.
”Vad gör du här egentligen? Varför drar du inte tillbaka dit du kom ifrån?”
Pojken förstod inte vad han menade, men han kände sig manad att svara.
”Jag vet inte riktigt vad du menar, men jag har väl lika mycket rätt att vara här som du.”
Den modetrendiga killen blev rasande, hans ansikte drog ihop sig till ett vredgat grin, och han drog upp pojken från sin sittplats genom att ta ett hårt grepp om hans hals.
”Tro inte att du är lika mycket värd som jag din utböling.” sade killen mellan sammanbitna tänder. ”Du är inte värd någonting, du är inte härifrån och du är bara en falsk son i en falsk familj.”
Smärtan och bristen på syre fick pojken att fälla tårar, och han kunde inte förstå vad han hade gjort för att förtjäna sådana hemska ord, men än mindre hur han som just nu höll honom upp mot väggen kunde säga sådana saker om hans föräldrar.
”Varför säger du så? Jag har väl inte gjort dig nåt.”
”Nej, men du är en utböling som drar med dig ondska och misär, och det kan vi se på ditt mörka skinn.”
Pojken hade aldrig trott att detta var vad de ansett om honom, och han kunde inte annat än skaka på sitt huvud oförstående.
”Hur kan du…”
”Var tyst!” skrek killen i hans ansikte. ”Dina föräldrar gjorde fel som tog hit dig, och det förstår alla andra vuxna. Att de valde dig bland alla ungar i världen får mig att kräkas, du är en styggelse för allt vi står för här i vår stad.”
Greppet om pojkens hals släppte för en stund, och han såg sin chans att fly. Han tog i av all kraft och slet sig ur greppet. Han sprang därifrån, och de andra kastade förolämpningar efter honom och skrek: ”Utböling!” efter honom. Pojken slutade inte springa, ens när hans lärare försökte stoppa honom vid entrén, och han stannade inte förrän han åter stod vid tröskeln till vad han alltid betraktat som sitt hem. Platsen för all hans trygghet och själsliga frid, och tack vare hans klasskamrater hade denna fristad besudlats och brutits ned.
Han satt tyst i sitt rum, i flera timmar, ända tills hans föräldrar kom hem. De blev förvånade över att finna honom hemma så tidigt, då skolan inte slutat än, och de frågade honom vad som var fel. Han fick inte fram ett ord, och de blev mycket oroliga för honom, och undrade vad som gått snett. Telefonen ringde, det var pojkens lärare som undrade varför han försvunnit från sina lektioner. Föräldrarna förklarade att han råkat ut för något och att de skulle höra av sig. Efter att ha lagt på försökte de än en gång att få fram vad som hänt, och med bruten stämma sade då pojken:
”De sade att jag inte hörde hit, och att ni gjort ett misstag som tagit mig till er. Är det sant?”
Föräldrarna skakade på huvudena, modern brast i gråt, och de båda omfamnade sin son.
”Du är vårt barn, och trots att vi valde ut dig är du vår son, det kan ingen säga emot.” sade hans far. ”Du hör nog hit mer än andra som finns här. De visar upp sina fina yttre och ljuger bort allt det onda de själva står för, och skyller på andra.”
”De är rädda för det de inte känner igen,” sade då hans mor. ”Och de vill inte lära känna dig för att du inte är lik dem. Men du är lika bra som dem, om inte bättre.”
”Men hur ska jag kunna gå tillbaka dit?” frågade pojken. ”De hatar ju mig och anser mig vara sämre.”
”Om någon anser det, och tror sig vara bättre än dig för att inte är vår riktige son,” sade då fadern. ”Skall du säga till dem att deras föräldrar har fått dem, medan vi valt dig av alla världens barn. Och du är inte den som för in det onda, utan det är dem som skapat det i sina hjärtan genom att avsky dig.”
Pojken höjde på hakan, torkade bort tårarna från sina ögon, och reste sig upp på stolta och stadiga ben.
Annat roligt som sker är att det nu på fredag är den ärofulla, nobla och hejdlöst vettiga Towelday! Till minnet av Douglas Adams, författare, geni, magiker, livets maestro, och min mammas gympapåse, skall vi bära våra handdukar i fasta grepp och kanske även en fin morgonrock. Liftare samla eder!
Får jag föna ditt underliv?
Sunday, May 13, 2007
Den sista tiden
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.
En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.
Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.
Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!
Hej igen, sorry för fördröjningen, men det har varit mycket att stå i och det är det fortfarande. Denna vecka ska jag lämna in lite mer än fem skrivuppgifter och skriva nåt prov, plus att jag ska visa upp min projektrapport som jag inte ens rört än. Det känns som att allt det jag skjutit upp kommit ikapp mig och nu ligger mig tätt i hasorna med stora bowieknivar och glupska leenden. Jag har bara mig själv att skylla, det vet jag, och egentligen skulle jag nog egentligen sitta och göra nåt vettigare just nu, men jag har ingen som hels ork kvar i kroppen idag. Dessutom sade Henning att min skolgång inte var lika viktig som min blogg, sådeså!
Sen senast har mycket hänt. Jag var på Eleria lajv, träffade många nya vänner, fick min hittills bästa lajvupplevelse och fick min roll Brage att inse vad hans livskall var. En ensam man kan upptäcka mycket, och min gode vän skall försöka åstadkomma det många gett upp på, nämligen att finna meningen med livet. Så om en lustig kille med ett gladlynt leende, och iklädd en mörkblå rock, kommer fram till dig och frågar dig varför du lever, så ta inte illa upp. Han vill bara försöka hjälpa dig på vägen till ett bättre liv med självinsikt och eftertänksamhet. Den som vill se lite blandade lajvbilder, och en fin retrobild på Stordal iförd i stort sett ingenting kan kolla in: http://vergil88.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTQ5ODQ5NDcz
Under lajvet kom jag fram till att jag innerst inne känner mig mycket patetisk och misslyckad. Vi satt med alla nyfunna vänner och öppnade våra hjärtan, vilket inte är det lättaste man kan göra med folk man knappt känner, och jag märkte hur små mina problem var i jämförelse till vissa andras, men även större än vissa. Trots att jag berättade mycket av det jag ansåg har gått snett i mitt liv och knappt kunde prata efteråt kände jag att jag hade mer att berätta, mer att klaga över. Det var då som jag förstod hur jävla patetisk jag är som sitter och tycker synd om mig själv, och trots att jag inte ville det kunde jag inte sluta. Jag satt vid en vacker lägereld i nattmörkret och kurade ihop mig då jag inte kunde sluta grubbla över min egen olycka. Jag hatar att göra det, men att sluta är en omöjlighet när man väl fått tanken i huvudet, precis som när man som ung kom att tänka på döden och låg i timtal och grät över att livet en dag skulle ta slut. En god vän gav mig tröst och jag fick än en gång känslan av att vara i vägen, bli någon annans problem. Jag vill inte vara någons börda, någons irritations objekt, och ibland känns det som om några av mina vänner ser mig som det. Något de måste umgås med, som för att vara snälla, men som de i själva verket helst skulle vilja slippa träffa. Sån var min verklighet för några år sedan, och det sitter idag kvar som dessa paranoida tankar. Löjligt, eller hur?
Denna helgen var det lite roligare saker i görningen. Det var fest när marknaden kom till stan, och jag fick träffa lite nytt folk och lära känna några redan bekanta lite bättre. Jag drack, vilket jag aldrig gjort förut, men ingen fylla infann sig, vilket jag känner mig nöjd med. Sprit kan verkligen ta bort nervositet och blygsamhet, men det räcker gott och väl med en mycket liten mängd för att jag skall anse det vara nog.
Sedan jag började gå på fester har jag börjat fundera än mer på vad folk anser om sina kärleksliv. Vissa anser det fullt normalt att hoppa i säng med nån person efter att ha snackat med denne i ca tjugo minuter, medan vissa prompt håller sig tills de är gifta. Dessa skillnader är ganska intressanta. Vad som mest förundrar mig är hur vissa på fester väljer vem de ska gå i säng med. Jag fick höra en kille snacka vitt och brett om sina misslyckade förhållanden och hur han varit otrogen med sin tjejs bästa kompis, samtidigt som tjejen han pratade med inte kunde slita sina kärleksfulla ögon från honom. Lustigt, inte sant?
Jag tror att många tjejer letar instinktivt efter någon som ar en hård yta. De vill bryta igenom det misslyckade och isolerade för att komma till enstöringen och den aggressives inre, där hon hoppas på att ändra honom och få honom att bli något annat. De vill rädda killar som inte vill bli räddade. Då frågar man sig kanske varför ingen då letar efter någon som inte behöver räddas, och som inte med största sannolikhet sviker en genom att inte förändras, utan duger som den är. Jag har ofta fått höra hur bra och trevlig jag är, men inte tycks det hjälpa när man försöker träffa någon att spendera sin tid med. Mike-san säger att detta beror på att vi är alldeles för perfekta, och att ingen vill ha oss för det. Låter ganska knäppt tycker jag personligen.
En vilja om att rädda
Havets vågor hade lugnat ned sig. Oväsendet från stormen hade avtagit och ersatts av ett svagt kluckande ljud då det salta vattnet sakta slog emot ekans skrov. Det var en fin båt, gammal men ändå i ett fint skick, och dess tjärinsmorda trä glänste i det starka solljuset. Den hade en lukt som förträngde den av det salta havet, och de alger som samlats på undersidan visade att den varit ute till havs en längre tid. På den mellersta sittbänken, mellan de båda upplagda årorna, satt en ung flicka. Det kunde tycktas vid första intrycket att hon inte ha ett bekymmer i världen, men detta var blott en falsk fasad. I själva verket hade hon fler problem än hon orkade räkna, och hon ville inget hellre än finna något som fick henne att glömma dem alla.
Flickan satt med händerna knutna i sitt knä, de späda armarna var bara och lätt solbrända av att ha blivit blottade i solen för länge. En vit klänning hängde med tunna band över hennes skuldror och bands ihop vid midjan av en fin gördel. Fötterna var bara och det bruna håret svajade lätt i vinden som lekte över vattenytan och brusade upp nya vågor som mötte båtens kant, och fick den att då och då krängas lite så flickan fick ta spjärn med benen för att inte ramla omkull. Blicken hade flickan fäst i intet, ett tomt uttryck låg över hennes unga ansikte, och hon skulle säkert ha undgått att märka om någon plötsligt damp ned från himlen och bad henne att flytta på sig. Det enda som hon var medveten om var vågornas skvalpande ljud och känslan av den livboj hon hade liggande intill sina fötter. Den var kall under hennes nakna fot, och dess vita plast fick ett onaturligt starkt sken i solens obarmhärtiga ljus. Den var gammal och nött, färg hade börjat flagna och av bokstäverna på dess sida kunde nu bara utläsas: IV OJ.
Flickan spejade ut över horisonten, men inte för att söka efter något särskilt, utan mer för att få bort det tomma uttrycket i sitt ansikte, som hon mycket väl visste såg dumt ut och som hon hatade, när hon kom på sig själv att ha det över sig. Det enda hon fick se var vitt skum då vågor bröts runt båten, fiskar som hoppade en bit bortom henne, och några enstaka moln som låg alldeles för lågt på himlen för att ens komma nära att skyla solen och ge lite svalkande skugga. Allt var som vanligt. Hon hade sett detta förr, och hon var trött på all den vardaglighet det stod för. Inget var någonsin annorlunda, och hon skulle ge vad som helst för att något nytt skulle visa sig i hennes omgivning, och ge henne en gnutta variation.
Timmarna flöt på, och flickan bad till hennes egen Gud, som hon hade fäst vid sin skuldra i bläck, att ge henne det hon önskade, och visa henen någon sorts nåd. Hon bad inte av nöd eller för att överleva, utan simpelt för att slippa vara uttråkad och aldrig få se något nytt. Hon ville bara bli underhållen och slippa se samma gamla scenario som hon alltid gjort.
Helt oväntat så gav hennes önskan gensvar, men vem vet om det var slumpen eller ingripande från en högre makt. Hur det än var med den saken så kom det i alla fall något guppande långt ute i det mörkblåa vattnet. Flickan vaknade då till och hon satte sig käpprakt upp, efter att en längre tid ha suttit med krökt rygg som en lealös varelse, och hon spärrade upp sina mörka ögon för att bättre se det som skulle bli hennes räddning från tristessen.
Det var en pojke. Ung som henne själv och med slitna kläder som tydde på att han inte hade det särskilt bra i sitt tillstånd. Han låg nämligen orörlig med ansiktet upp och verkade nästan vara död. Han var livlös, som om han varken hade mening eller ens ville ha en. Han bara var, och där i sin simpla existens låg han och trotsade allt annat som existerade omkring honom, och som alltid haft en mening. Trots att pojken inte verkade särskilt meningsfull kunde flickan sluta stirra trånande efter honom. Hon kunde inte sluta tänka på hur underbart det vore om han skulle vara hos henne, med en nyfunnen livsmening och med lite bättre kläder. Allt kunde bli bra om hon bara kunde få honom till sig och få honom att få lite mer liv i sig.
Flickan blev full av iver och log för sig själv i lycka över denna möjlighet till förändring. Hon fattade tag om livbojen som hon haft sin fot över, och med en tidigare okänd styrka slungade hon ut livbojen mot pojken där han låg och guppade i det stora havet. Fiskarna, vattnet och till och med molnen gav plats för räddningsredskapet, och linan som satt fast i bojen lade sig likt en lång orm på vattnet och målade upp en väg till pojken. Han vaknade till av plasket som bojen orsakade och han såg förvånat på de enstaka bokstäverna på den. Han blickade förbi livbojen och såg på flickan som kastat den, han tyckte att hon var vacker, men han kunde inte finna någon ork för att fatta tag i räddningen och ta sig fram till henne. Flykten från ensamheten och nöden lockade honom inte det minsta, utan han låg istället kvar och slöt sina ögon för att åter hamna i sitt ihåliga tillstånd.
Flickan blev förfärad, för hon kände sig förbisedd och hade aldrig tålt att bli det. Hon ville bli sedd, och hon ville i denna stund inte vara ensam, men dessutom ville hon rädda pojken från sin meningslöshet. Hon ropade åt honom, och uppmanade honom att komma till henne. Pojken var inte lättövertygad om hur väl lite sällskap skulle vara, men efter att ha lyssnat på flickans rop en längre tid kände han att det var lika väl att göra som hon ville. Han slängde slappt upp sina ena arm och fick den att landa på bojen, varefter han vred på sig och lade sig på mage över den runda plastringen. Flickan blev överlycklig och satte upp sin fot mot relingen för att få styrka nog att dra in sin fångst. Fiskarna banade väg för pojkens framfart, och vattnet formade sig så han lättare tog sig fram. Det flickan ansett vara vardagligt kände sig förbisett och brydde sig inte längre om henne och pojken. Till och med molnen drog sig bortåt för att slippa se henne i sin räddningsoperation.
Flickan fylldes av glädje för varje sekund hon drog i repet, ju närmare hon kom till pojken. Hon kände en samhörighet med honom, trots att de inte hade något gemensamt, och hon längtade ännu mer för den stund de skulle vara tillsammans. Pojken såg hungern i hennes blick, och den fick honom att bli oroligare för varje meter som försvann mellan dem två. Han råkade till slut i panik och ville inget hellre än slipa se flickans leende, och vänliga ansikte. Han kände det som om repet som förde honom till henne var ett koppel som för evigt skulle binda honom vid henne om det helt drogs in och de möttes. Han började slita i det, och med sina naglar försökte han få det att brista, men det tunt tvinnade repet gick inte av. Pojken såg inget annat att göra än återvända till det han redan varit, och på så vis gled han av bojen och började ta ett par simtag för att hålla sig flytande.
Flickan ville inte tro sina ögon, men hon kunde inte ljuga för sig själv och tårar välde snart ut. Pojken såg beklagande på henne, för han hade inte velat göra henne ledsen, men han vände sig ändå om och tog ett par starka simtag, med ryggen vänd åt flickan som velat rädda honom och försvann bortåt horisonten där solen höll på att gå ned. Flickan föll till ekans botten, och hon kände en stor sorg välla upp i sitt bröst. Hon grät.
Hon hade inte kunnat förändra någonting hos pojken, trots att det kändes så. Det som bundit dem samman hade fått honom att rädas sin egen förändring, ty att förändras var något han inte kunde tänka sig att göra. I sin sista stund av frihet valde han istället att fly, och fortsätta leva sitt tomma liv, om än med något fler och starkare simtag.
Sådär. Nu har ni fått något att analysera och roa er med bäst ni vill. Den som ger mig det bästa exemplet på symboler och liknelser får en stor kram nästa gång jag ser den personen. Jag kanske till och med slänger med en extra till allihop, bara för att jag tycker om er. ^^
Studenten närmar sig med stormsteg, jag har skickat in nästan allt jag ska ha gjort till mina KY-ansökningar. Jag känner mig alltmer oförbered för allt jag ska ha gjort, men jag överlever, det gör jag alltid. Jag är en person som härdar och står ut, och jag tänker inte sluta med det än.
Ha det bra tills nästa gång, och ta hand om er.
Tjubb!
Sunday, April 15, 2007
Ansökningar om en framtid
Så var det gjort. Niklas har skickat iväg sin ansökan till högskolan. Det var nära att det helt gått i väggen, då jag själv trodde att sista anmälningsdagen var i maj. Mor ringde mig lägligt i förrgår och berättade att så inte var fallet. Allting tog blott några minuter och listan såg till slut ut så här:
1. BTH-86102 - Digitala spel 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn
2. BTH-86101 - Digitala spel Särskilt Urval 120p, Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn
3. HG-33250 - Speldesign och programmering 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland
4. UMU-01120 - Manusutbildning för film, TV och nya medier 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Umeå universitet, Umeå
5. LU-80730 - Kandidatprogram i öst- och sydöstasienkunskap, Japanska 120pDagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Lunds universitet, Lund
6. HS-62105 - Dataspelsutveckling - grafik/ljud 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan i Skövde, Skövde
7. HG-33045 - Internationella arkeologiprogrammet 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland
8. UU-P2800 - Juristprogrammet 180p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Uppsala universitet, Uppsala
9. KAU-67139 - Multimedia 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Karlstads universitet, Karlstad
Kanske kommar jag in på något av dem, vem vet?
För övrigt kan jag berätta att jag helt svek vad jag hade beslutat mig att göra det här påsklovet. Eller rättare sagt inte göra. Jag hade bestämt mig att inte låta farsan hunsa mig och låta mitt projektarbete hamna på efterslänten. Men hör och häpna, jag är en ryggradslös idiot som inte har hjärtat att säga emot min far när han "ber" mig om hjälp hemma på gården. Visst han slet ut mig två dagar i sträck, visst han säger hela tiden "vi ska bara göra en sak till", visst han är full av skit, men han har inte längre alla de som brukade hjälpa honom vid sin sida och jag och bror är de enda ha nhar kvar nu för tiden.
Sen så var det lite värre när han bad mig att hjälpa till -igen-, men efter att ha ringt och sagt till honom att jag inte kunde på grund av tre prov och boken, så fick jag höra "Det är lugnt, ditt arbete är viktigare för mig än det här."
Niklas blev mäkta paff, det må jag säga. Men what do you know? Det slutade med att jag åkte i alla fall. Det fanns ingen som kunde byta ut mig, och vi hade en krävande natt framför oss nere på restaurangen. Så jag pallrade iväg på lördag morgon från Säffle till Bengtsfors, och därifrån till Trollhättan. Jag skurade, plockade skräp, satte ihop 100 trädgårdsstolar och 25 bord för uteserveringen, och hamnade i disken i sex timmar. (Som farsan för övrigt lovat att jag inte skulle behöva göra) Idag fick jag reda på att vi faktiskt var överbemannade igår och det gjorde mig -knappast- gladdare till sinnes. Det berodde däremot på ett par idioeter till trollhättebor med "planering på -50" som min kära mor på ett ytterst rollspelsaktigt vis.
In other news, I'm not wearing pants. And now to the cultural phenomenons of the week.
Jag sökte efter Fall Out Boy på nätet, efter att ha hört så mycket om dem på Silvrares bloggar, och fann ett album vid namn "Infinity On High". Detta album är nu det mest spelade på min dator och mp3.
Solklar 5 av 5.
Billie the Vision and the Dancers släppte ny skiva i veckan. "Where the Ocean meets my hand" har ett nytt härligt sound som genomsyrar hela skivan, och bibehåller Billies sköna stil med bravur. Johan-kun var så vänlig att rippa den, och packa ned i ett fint winzip paket åt moi, och de dansvänliga rytmerna är såååå härliga. Introspåret "My Love" anser jag vara den bästa sommarlåten någonsin.
5 av 5 på den också.
På vägen till Trollhättan fick jag i mitt avlägsnaste medvetande, som lyssnade på FOB i min mobil, höra orden "Linkin Parks nyaste" yttras. Jag blev bokstavligen vild, eller tja, upprymd kanske är bättre ord, och när jag återvände hem till mitt bredband skändade jag mitt favoritbands (av mig) iscensatta grav och laddade ned "Minutes to Midnight". Jag vet, jag är en hemsk människa, men jag lovar att jag skall köpa den när jag har pengar att undvara. Efter en snabb genomlyssning kunde jag konstatera att den var nog för att stilla min abstinens, om än kanske inte helt vad jag hoppats på. Mycket gammalt, mycket nytt. En bra skiva.
En lättsam 4 av 5.
Nu över till vädret, och finansnyheterna.
Byter kanal.
Så var det gjort. Niklas har skickat iväg sin ansökan till högskolan. Det var nära att det helt gått i väggen, då jag själv trodde att sista anmälningsdagen var i maj. Mor ringde mig lägligt i förrgår och berättade att så inte var fallet. Allting tog blott några minuter och listan såg till slut ut så här:
1. BTH-86102 - Digitala spel 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn
2. BTH-86101 - Digitala spel Särskilt Urval 120p, Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Blekinge tekniska högskola, Karlshamn
3. HG-33250 - Speldesign och programmering 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland
4. UMU-01120 - Manusutbildning för film, TV och nya medier 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Umeå universitet, Umeå
5. LU-80730 - Kandidatprogram i öst- och sydöstasienkunskap, Japanska 120pDagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Lunds universitet, Lund
6. HS-62105 - Dataspelsutveckling - grafik/ljud 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan i Skövde, Skövde
7. HG-33045 - Internationella arkeologiprogrammet 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Högskolan på Gotland, Gotland
8. UU-P2800 - Juristprogrammet 180p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Uppsala universitet, Uppsala
9. KAU-67139 - Multimedia 120p Dagtid, Normal undervisning, Helfart (100%), Utbildningsprogram, Karlstads universitet, Karlstad
Kanske kommar jag in på något av dem, vem vet?
För övrigt kan jag berätta att jag helt svek vad jag hade beslutat mig att göra det här påsklovet. Eller rättare sagt inte göra. Jag hade bestämt mig att inte låta farsan hunsa mig och låta mitt projektarbete hamna på efterslänten. Men hör och häpna, jag är en ryggradslös idiot som inte har hjärtat att säga emot min far när han "ber" mig om hjälp hemma på gården. Visst han slet ut mig två dagar i sträck, visst han säger hela tiden "vi ska bara göra en sak till", visst han är full av skit, men han har inte längre alla de som brukade hjälpa honom vid sin sida och jag och bror är de enda ha nhar kvar nu för tiden.
Sen så var det lite värre när han bad mig att hjälpa till -igen-, men efter att ha ringt och sagt till honom att jag inte kunde på grund av tre prov och boken, så fick jag höra "Det är lugnt, ditt arbete är viktigare för mig än det här."
Niklas blev mäkta paff, det må jag säga. Men what do you know? Det slutade med att jag åkte i alla fall. Det fanns ingen som kunde byta ut mig, och vi hade en krävande natt framför oss nere på restaurangen. Så jag pallrade iväg på lördag morgon från Säffle till Bengtsfors, och därifrån till Trollhättan. Jag skurade, plockade skräp, satte ihop 100 trädgårdsstolar och 25 bord för uteserveringen, och hamnade i disken i sex timmar. (Som farsan för övrigt lovat att jag inte skulle behöva göra) Idag fick jag reda på att vi faktiskt var överbemannade igår och det gjorde mig -knappast- gladdare till sinnes. Det berodde däremot på ett par idioeter till trollhättebor med "planering på -50" som min kära mor på ett ytterst rollspelsaktigt vis.
In other news, I'm not wearing pants. And now to the cultural phenomenons of the week.
Jag sökte efter Fall Out Boy på nätet, efter att ha hört så mycket om dem på Silvrares bloggar, och fann ett album vid namn "Infinity On High". Detta album är nu det mest spelade på min dator och mp3.
Solklar 5 av 5.
Billie the Vision and the Dancers släppte ny skiva i veckan. "Where the Ocean meets my hand" har ett nytt härligt sound som genomsyrar hela skivan, och bibehåller Billies sköna stil med bravur. Johan-kun var så vänlig att rippa den, och packa ned i ett fint winzip paket åt moi, och de dansvänliga rytmerna är såååå härliga. Introspåret "My Love" anser jag vara den bästa sommarlåten någonsin.
5 av 5 på den också.
På vägen till Trollhättan fick jag i mitt avlägsnaste medvetande, som lyssnade på FOB i min mobil, höra orden "Linkin Parks nyaste" yttras. Jag blev bokstavligen vild, eller tja, upprymd kanske är bättre ord, och när jag återvände hem till mitt bredband skändade jag mitt favoritbands (av mig) iscensatta grav och laddade ned "Minutes to Midnight". Jag vet, jag är en hemsk människa, men jag lovar att jag skall köpa den när jag har pengar att undvara. Efter en snabb genomlyssning kunde jag konstatera att den var nog för att stilla min abstinens, om än kanske inte helt vad jag hoppats på. Mycket gammalt, mycket nytt. En bra skiva.
En lättsam 4 av 5.
Nu över till vädret, och finansnyheterna.
Byter kanal.
Friday, April 06, 2007
Vilande under körsbärsträdets grenar
Nu var det bestämt ett tag sedan jag bloggade, två veckor för att vara nästan exakt. Tiden tycks rinna ut ur mina kupade händer likt den allra finaste sand, och jag kan inte hålla tillbaka den. Jag har försökt att sätta mig ned och skriva om vad som händer just nu, men jag är vanligtvis alltför trött efter skolan eller för upptagen med skolan för att jag skall ha ork. Men nu är det påsklov och lite tid kan jag äntligen undvara för att underhålla er som läser. Hoppas jag inte gör er besvikna.
Jag kan nog inte göra det här i kronologisk ordning, men det spelar heller ingen större roll. Jag kan däremot börja med att berätta om att jag den 31 mars utförde högskoleprovet. Det gick sådär, fick 68/122 vilket jag inte har en aning om vart det placerar mig. Det skall nog inte vara för dåligt, men jag känner ändå att jag borde ha kunnat göra bättre ifrån mig. Sådana här prov tycks det mig är mer utformade för att belöna dem med bra tur vad gäller gissningar, än de som verkligen har kunskapen som eftersöks. Detta är jag tydligen inte ensam att tro, och vi (dvs jag och De andra som tror så här) får gladeligen se på medan ett samhälle som koncentrerar sig för mycket på statistik och siffror ignorerar oss som är eftertänksamma och innehar den sanna kunskapen om världen. (Om ni vill bli insatt i denna Stora Sanning, skicka 500 kr i ett frankerat brev till min adress, så kanske ni har turen att få delta i min kurs i Sann Filosofi.) Tiden får utvisa vad som händer, men jag bryr mig faktiskt inte så värst om hur väl jag gjorde ifrån mig, då jag inte behöver ett bra högskolebetyg till de linjer jag skall söka. Men det är ju ändå bra att ha, så vi skulle inte tacka nej till ett mer än medelbra betyg.
Vad har mer hänt? Till att börja med har vi haft inlämningsuppgifter och prov ungefär varannan dag nu det senaste, vilket har gjort mig och mina Samhällsstuderande kamrater aningen griniga och stressade. Sedan hjälper det inte att Projekt arbetet skall vara klart veckan efter lovet. Jag har nästan nått mitt mål med boken. Jag tänkte mig i början att jag ville få ihop hundra sidor, och jag ligger nu på ungefär nittio, så om jag nu får till de två extra kapitlen jag vill ha innan jag kan avsluta kommer allting att ha gått enligt planerna. Detta har gjort mig allmänt glad, faktiskt.
Nu var det bestämt ett tag sedan jag bloggade, två veckor för att vara nästan exakt. Tiden tycks rinna ut ur mina kupade händer likt den allra finaste sand, och jag kan inte hålla tillbaka den. Jag har försökt att sätta mig ned och skriva om vad som händer just nu, men jag är vanligtvis alltför trött efter skolan eller för upptagen med skolan för att jag skall ha ork. Men nu är det påsklov och lite tid kan jag äntligen undvara för att underhålla er som läser. Hoppas jag inte gör er besvikna.
Jag kan nog inte göra det här i kronologisk ordning, men det spelar heller ingen större roll. Jag kan däremot börja med att berätta om att jag den 31 mars utförde högskoleprovet. Det gick sådär, fick 68/122 vilket jag inte har en aning om vart det placerar mig. Det skall nog inte vara för dåligt, men jag känner ändå att jag borde ha kunnat göra bättre ifrån mig. Sådana här prov tycks det mig är mer utformade för att belöna dem med bra tur vad gäller gissningar, än de som verkligen har kunskapen som eftersöks. Detta är jag tydligen inte ensam att tro, och vi (dvs jag och De andra som tror så här) får gladeligen se på medan ett samhälle som koncentrerar sig för mycket på statistik och siffror ignorerar oss som är eftertänksamma och innehar den sanna kunskapen om världen. (Om ni vill bli insatt i denna Stora Sanning, skicka 500 kr i ett frankerat brev till min adress, så kanske ni har turen att få delta i min kurs i Sann Filosofi.) Tiden får utvisa vad som händer, men jag bryr mig faktiskt inte så värst om hur väl jag gjorde ifrån mig, då jag inte behöver ett bra högskolebetyg till de linjer jag skall söka. Men det är ju ändå bra att ha, så vi skulle inte tacka nej till ett mer än medelbra betyg.
Vad har mer hänt? Till att börja med har vi haft inlämningsuppgifter och prov ungefär varannan dag nu det senaste, vilket har gjort mig och mina Samhällsstuderande kamrater aningen griniga och stressade. Sedan hjälper det inte att Projekt arbetet skall vara klart veckan efter lovet. Jag har nästan nått mitt mål med boken. Jag tänkte mig i början att jag ville få ihop hundra sidor, och jag ligger nu på ungefär nittio, så om jag nu får till de två extra kapitlen jag vill ha innan jag kan avsluta kommer allting att ha gått enligt planerna. Detta har gjort mig allmänt glad, faktiskt.
Sen dyker problemen upp. Bland annat så har jag fått flera saker att välja mellan att göra på lovet, bl.a. bio, arbete, drägg med Johan-kun, mer arbete, Softairgun, och sist av allt arbete. Farsan kom med ett nytt ultimatum idag om två dagars arbete med honom och bror, medan jag själv skall ta ett tag imorgon hemma i vedhögen. Jag säger till er redan nu att jag kommer meddela honom att jag inte kan eller vill. Mitt projekt arbete betyder för mycket för att jag skall sumpa chansen att göra ett halvdant arbete nu. Att säga något sådant går inte för sig enligt min far, men jag struntar blanka *** i det, och vet ni varför? Jo, jag har nämligen slutat att vara rädd för honom. Detta kom jag underfund med när vi talade i telefon och jag inte längre brydde mig om vad han sade till mig. Minsta ord från honom kunde få mig att darra förr, men det är slut med att jag skall frukta hans vrede från och med nu. För att vara ärlig kommer jag alltid ha en sorts skräck/respekt för honom, han är ju trots allt min far, men jag tänker inte längre vara rädd för att inte vara honom til lags eller göra honom besviken. Jag skall leva mitt liv för mig, inte för honom. Punkt slut.
Kom att tänka på häromdagen att jag tar studenten om åtta eller tio veckor, och det fick mig att inse en mycket hemsk sak. Jag måste hitta en dejt till studentbalen! Det är lite panik nu, för alla tjejer jag känner är upptagna, och de mina vänner försöker para ihop mig med är alla uteslutna, de bad mig gå med min kultur lärare för guds skull! Det löser sig nog, och i värsta fall har jag Mike-san, som faktiskt borde göra sig ganska fint i klänning.
Apropå Mike-san så har jag beslutat att han själv får ta hand om sitt liv. Under hela tiden jag har känt honom så har an klagat på sin familj och på sitt liv, och jag har försökt att få honom att göra något åt det och få det han vill här i livet. Tyvärr då så är han aningen för lat för att göra just det. Om han vill bli kvar i en stad han föraktar, bo hos en familj han inte tål, och få ett jobb han kommer hata så får han väl göra det. För jag är nu trött på att försöka få honom att uppfylla sina drömmar när han alltid säger: "Det kommer aldrig gå." Hädanefter får han själv hitta sin dröm, det är inget jag kan göra åt honom. Men jag kommer ändå vara hans vän, om han vill det, och stödja han där han går på sin egen osäkra stig i livet.
Jag har funderat på vad jag själv skall göra med mitt liv. Vad som skall hände efter gymnasiet, om jag kommer in på någon bra spelutvecklings linje, och om jag klarar den. "Vad skall jag göra sedan då?", frågade jag mig själv. Skall jag ta ett jobb direkt om det finns möjlighet, eller skall jag ta den där vågade chansen och uppfylla min andra dröm? Skall jag våga åka till japan, lära mig det idag mytiska språket och skall jag någonsin få sitta under ett blommande körsbärsträd i meditation? Jag vet inte ännu, men jag hoppas verkligen att det kan bli så. Det valet får jag ta efter jag har blivit lite äldre och lite visare, men då jag fortfarande är lika snygg. *host*
Vidare så har jag nu börjat planera lite för mitt eget engagerade och påtänkta vampyrlajv, "Säffle-bynite". Originell titel, ne? Jag skall försöka samla ihop gänget och vi får tillsammans bestämma hur vi skall gå tillväga. Storyn och upplägget har jag redan klart, det enda som behövs är husrum, tid och regler/bestämmelser. Listan växer sig längre för varje dag om hur många som skall med. Senast jag kollade var det nästan tjugo personer. Kanske kan man locka hit några Silvrare med löften om vild, våt sodomi och allmänt våld. Får ta mig ett snack med dem på SaToF.
Kom att tänka på häromdagen att jag tar studenten om åtta eller tio veckor, och det fick mig att inse en mycket hemsk sak. Jag måste hitta en dejt till studentbalen! Det är lite panik nu, för alla tjejer jag känner är upptagna, och de mina vänner försöker para ihop mig med är alla uteslutna, de bad mig gå med min kultur lärare för guds skull! Det löser sig nog, och i värsta fall har jag Mike-san, som faktiskt borde göra sig ganska fint i klänning.
Apropå Mike-san så har jag beslutat att han själv får ta hand om sitt liv. Under hela tiden jag har känt honom så har an klagat på sin familj och på sitt liv, och jag har försökt att få honom att göra något åt det och få det han vill här i livet. Tyvärr då så är han aningen för lat för att göra just det. Om han vill bli kvar i en stad han föraktar, bo hos en familj han inte tål, och få ett jobb han kommer hata så får han väl göra det. För jag är nu trött på att försöka få honom att uppfylla sina drömmar när han alltid säger: "Det kommer aldrig gå." Hädanefter får han själv hitta sin dröm, det är inget jag kan göra åt honom. Men jag kommer ändå vara hans vän, om han vill det, och stödja han där han går på sin egen osäkra stig i livet.
Jag har funderat på vad jag själv skall göra med mitt liv. Vad som skall hände efter gymnasiet, om jag kommer in på någon bra spelutvecklings linje, och om jag klarar den. "Vad skall jag göra sedan då?", frågade jag mig själv. Skall jag ta ett jobb direkt om det finns möjlighet, eller skall jag ta den där vågade chansen och uppfylla min andra dröm? Skall jag våga åka till japan, lära mig det idag mytiska språket och skall jag någonsin få sitta under ett blommande körsbärsträd i meditation? Jag vet inte ännu, men jag hoppas verkligen att det kan bli så. Det valet får jag ta efter jag har blivit lite äldre och lite visare, men då jag fortfarande är lika snygg. *host*
Vidare så har jag nu börjat planera lite för mitt eget engagerade och påtänkta vampyrlajv, "Säffle-bynite". Originell titel, ne? Jag skall försöka samla ihop gänget och vi får tillsammans bestämma hur vi skall gå tillväga. Storyn och upplägget har jag redan klart, det enda som behövs är husrum, tid och regler/bestämmelser. Listan växer sig längre för varje dag om hur många som skall med. Senast jag kollade var det nästan tjugo personer. Kanske kan man locka hit några Silvrare med löften om vild, våt sodomi och allmänt våld. Får ta mig ett snack med dem på SaToF.
Musiken spelar en större roll i mitt liv nu mer än någonsin. Den lugnar mig, får mig att drömma, och i brist på en musa är den min inspiration. Jag har åter hittat Coldplay som den underbara grupp de är, och Lars Winnerbäcks ljuva musik kan höras från mina hörlurar varje dag. Sist och absolut inte minst, är Colin Hay, den underbare trubaduren känd från "Scrubs". Dessa tre fyller min vardag med hopp om liv och kärlek, och utan dem skulle jag känna mig mycket mer stressad och nere än vad jag är nu. Det är nu bara en vecka kvar till Billie the Vision släpper sin nya skiva, och jag skall då köpa ett ex av alla tre skivorna de gjort. Jag besökte Johan-kun förra veckan och lyssnade på hela "Where the Ocean meets my hand" och jag säger så mycket som: Skivan är så himla härlig! Kan inte vänta tills den är i min skivspelare och klämmer ut de där sköna och dansvänliga låtarna som jag kärde mig att älska på en minut nere i min gode väns sovrum.
Jag har blivit alltmer filosofisk och grubblande nu för tiden, och jag kan inte sluta att fundera över vad jag tror och hur jag ter mig till andras tro. Det jag hittills har kommit underfund med är att många inte ens bryr sig om att ifrågasätta eller ens tänka efter gällande sin egen existens, och detta tycker jag är skrämmande. Om man inte kan engagera sig i att ställa frågor om livet och sig själv är det väl ganska onödigt att ens leva om ni frågar mig. Utan eftertänksamhet och grubblerier skulle världen bara var en stor hemsk plats full av krig, svält, karriärmänniskor, USA och Idol på TV. Ett sätt man kan använda för att undersöka vilka människor som är vettiga är att helt enkelt fråga dem vad de tycker om skolämnet Filosofi. De människor som är av typen dålig, d.v.s. tycker att man inte behöver eller ens ska fundera på "korkade och meningslösa" frågor om livet, är de som säger samma sak om ämnet i sig och som aldrig lyssnar på läraren under lektionerna. Medan typen bra är motsatsen.
Jag tycker om filosofi, och har märkt att de som tänkt allra vettigast och levt efter den bästa tankegången var: Ninjor och Haschachinner. Ironiskt att just lönnmördare verkar vara några av de enda som verkligen tänkt efter och skapat en tänkvärd livsfilosofi. Jag insåg detta när jag läste "Skuggkrigarens anda", som jag djupt rekommenderar. Och jag förstod att jag borde eftersträva ninjans hemligheter för mer än jag först hade gjort. Jag vill finna svar i mig själv, för att leta hos andra ger ingen insikt om dig själv.
Rin, Hei, Tou, Sha, Kai, Jin, Retsu, Zai, Zen.
Jag tycker om filosofi, och har märkt att de som tänkt allra vettigast och levt efter den bästa tankegången var: Ninjor och Haschachinner. Ironiskt att just lönnmördare verkar vara några av de enda som verkligen tänkt efter och skapat en tänkvärd livsfilosofi. Jag insåg detta när jag läste "Skuggkrigarens anda", som jag djupt rekommenderar. Och jag förstod att jag borde eftersträva ninjans hemligheter för mer än jag först hade gjort. Jag vill finna svar i mig själv, för att leta hos andra ger ingen insikt om dig själv.
Rin, Hei, Tou, Sha, Kai, Jin, Retsu, Zai, Zen.
Johan-kun hittade den bästa uppmaningen någonsin.
Jag kom att fundera på innebörden av ett hem idag. "Ditt hem är där du lägger hatten" brukade man visst säga, vilket alltså innebär att man skall betrakta platsen där du har dina kläder och där du sover som ditt hem. Jag vill nog ha det till en annan definition än så. Ett hem skall vara en plats där du känner dig trygg, där du känner dig välbehållen och lycklig enbart genom att befinna dig där enligt mig. För någon som mig som har bott på tre platser i hela sitt liv, varav på en av dem i femton år, så är det kanske lättare att ha något att kalla ett äkta hem än någon som flyttat runt regelbundet under sin uppväxt. För när man som jag har haft en plats att gå till varje dag, där man blir bemött av en omtänksam, om än smula en krävande, familj och alltid känt sig trygg på i femton år är det kanske inte så konstigt att den platsen nu och för alltid blir sedd som ens enda riktiga hem. Jag känner mig alldeles varm varje gång jag går över nejderna i vårsolen eller på vintermorgnarna, och jag vet att den platsen alltid kommer att finnas där och alltid erbjuda mig skydd från allt det onda i världen. Den är mitt hem, och jag kommer aldrig att glömma den. Vart än jag lägger min hatt kommer nog aldrig att kännas som ett sant hem, eftersom jag bara har en plats för ett sådant i mitt hjärta. Som slutsats vill jag då göra en ny definition, nämligen att "Ditt hem är den platsen där du känner dig hemma." Rätta mig om jag har fel.
Målet på resan närmar sig mer och mer, och den sista sträckan kommer att kräva all min styrka. Men jag kämpar på. Mina fötter kommer bära mig framåt, och marken leda mig till mitt öde. Än finns det hopp för mig min vän. Och kanske, bara kanske, finns det en plats för mig på andra sidan.
Jag hade en dröm.
I den drömmen kunde varje liten person besegra sina demoner,och vinna tron om sig själv.
Jag drömde om en värld där ingen utnyttjade andra,
och där alla fick leva så som de ville.
Där behövde inget barn gå hungrigt,
och ingen stal från andra.
Det var en värld där varje person gick fri,
och där heder och ära existerade.
Jag drömde om en värld där varje dag var ett nytt mirakel.
Jag har en dröm.
Monday, March 19, 2007
Mantran i duschen och andras misstag.
Det har nu gått ett bra tag sen sist tror jag, och det har hänt en hel del. Skolan känns allmänt seg och stressig, och den alltmer närmande deadlinen på projektarbetet hjälper inte till att lätta på stämningen precis. I vanlig ordning så gör jag samma misstag som alltid och väntar med att göra alla stora skolarbeten i sista sekund (eller dag, det skulle bli ganska svårt att skriva en uppsats på en sekund). Jag har gjort mindre lyckade försök att lära mig teckna människokroppen, och det enda jag har lärt mig från efterforskning är att kvinnor i regel är runda och mjuka medans vi män är kantiga och hårda. Tänka sig vad de kommer på nu för tiden! Att få energi till arbete blir helt enkelt svårare för var år man går i skolan, och inte hjälper det med att man fått en hotande syn av hur vuxenlivet kan bli. Nä tacka vet jag att vara spelnörd till döden och fantasyälskare i evighet, här skall vi inte bli gamla och prata reporänta och skatteåterbäring, det får alla andra -normala- samhälls-studerande grejja med. Växa upp, vad skulle det vara bra för?
En ovanligt hemsk affisch
de tillät att hänga i skolans korridorer.
Självklart var jag tvungen att stjäla den.
Ni sanna Silvrar lär första det dolda
budskapet i den här bilden.
Förra veckan blev det en spontan tur till Bengtsfors där Johan-kun och jag gick ned i parken och drack te och åt kakor. Mysigt värre. Vi hade ett av de mest givande samtalen i mitt liv, och det hjälpte mig verkligen att nå den där översta pinnen på stegen som jag alltid strävat efter att nå. "Arigato goshaimasu Johan-kun, watashi wa ganbatte nånting nånting?" (Japanskan i detta stycke bidrogs av Johan Helgesson, Lama, Druid, och en hel del mittemellan).
På torsdagen blev det tur till Stockholm med klassen. Vi spenderade hela 9 timmar i bussen tur och retur och jag tror att jag lyssnade igenom MP3:ns hela spelninglista 5-6 gånger totalt. Stämningen var relativt trevlig och sådär, men på hemvägen fick jag mig en rejäl dos av spontant dethopparuppiansiktetpådigmedennagelfilochbazooka depressionsattack. Jag visste inte riktigt varför men allt det hemska som hänt mig de senaste året hopade upp sig i en stor hög och lade sig över mig. Jag tvingades att gå igenom varje sak, tänka över den tills ögonen tårades, arkivera om den i hjärnan och tillslut blev det för mycket. Min historialärare Kenneth kom på mig med att sitta dödstyst och stirra ut i regnet som for förbi mitt fönster, och han förklarade för de andra att jag var på en plats där författare bara kan ta sig till. Vis man den där Kenneth, och det måste nog påstås att jag ser honom som en mentor, och han hade nog för övrigt rätt i det han sade. Väl i huvudstaden traskade vi omkring som irrande höns och tittade först på konst i nationella museet. Efter det blev det besök i en synagoga, och den coolaste religösa människan någonsin frågade oss om vi inte kunde fråga ut honom om alla fördomar vi hade mot judar.
"Men kom igen nu! Ni har väl inte kommit hela vägen från Säffle för att stå tysta och höra mig pladdra? Se så, fråga vad ni vill, ta upp varje fördom i kroppen! Vi är giriga, vi är rika och vi är de som egentligen ligger bakom Bush politik! Visst är det så?" Ett tag blev jag så hänförd att jag började fundera på att konvertera, men jag är inte så sugen på en omskärelse, och som förut nämnda persons mamma hade sagt:
"Varför vill ni bli jude? Har ni inte nog med problem som det är!?" Man måste bara älska unika människor.
Efter våra studiebesök fick vi gå fritt och jag och Mike-san spenderade tiden med att dra till Etnografiska museet. Där fick vi se bl.a.: Ett japanskt tehus, inga okarinor, en billig tubkikare, världens första och största womba, och en riktig kalashnikov. Se vad roliga saker man kan finna. Till sist gick vi till SF-bokhandeln, och tyvärr kunde Henning inte komma och hälsa, och på det viset missade han även chansen att se min fina Pölsabandana. Nåväl, nån annan gång kanske? Jag inhandlade för övrigt två Miyazaki filmer, tre Totoro-pins och ett äventyr till Trudvang. Pengar slösas bort värre än vanligt nu för tiden och jag är lite osäker vad jag skall lägga ut dem på framöver. Som avslutning blev det ett fint gruppfoto uppe vid kungliga slottet, av Madde, Anna, Mathias och Mike. Den sistnämnda lovade högt och tydligt att han aldrig mer skulle åka till Stockholm, eftersom "Det är en jävla håla!". Jag får nog faktiskt hålla med.
Folket stående vid slottet efter att ha
mobbat en stackars högvakt.
I fredags blev det allmänt skönt rollspelsmöte i Bengtsfors, och jag och Jens talade ut om hur läget var mellan oss. Att han hade ryggrad nog att be mig uppriktigt om ursäkt efter alla dessa år är verkligen beundransvärt, och jag kunde inte annat än säga att allt var förlåtet och be oss gå vidare i vår vänskap. Dalle överdrev sin karaktär och sitt rollspelande som vanligt, och Olle och Jens yttrade några för många könsord för min och Johan-kuns smak, men annars var allt jättetrevligt och fullt med presenter, bongotrummor, marshmallowbrasor och grillad korv.
Andra visa saker som jag och Mike-san kom på idag är att det mesta som händer alltid är någon annans fel, och att nynna på Halo-temat låter bäst i duschen i skolans omklädningsrum. Vi kom på detta tack vare lite mögel i tacket och vattenskador. Tro mig, svampdjur och förmultnat kakel kan vara -mycket- inspirerande.
Jag börjar se att tiden rinner ut för allt här i världen, även mitt bloggskrivande. Mitt timglas sitter på mitt skrivbord och påminner mig om det dagligen, och klockan på min vägg påminner mig om det varje sekund. Min filosofilärare frågade mig hur långt ett -nu- var, och jag tror att det är något som kan vara allt från en millisekund till en mindre evighet. Tiden uppfattas som den vill att vi skall uppfatta den, och man kan aldrig vara riktigt säker om hur snabbt den egentligen går. Någonsin kännt att en lektion eller tråkig släktmiddag går sakta? Det beror inte på att ni har tråkigt, utan det orsakas av att tiden inser att ni har tråkigt och gör vad som helst för att se till att ni får det ännu värre. Det gäller att ta vara på de ögonblick som går fort, de vi spenderar med vänner och människor vi bryr oss om, de vi använder för att göra något vi älskar, och de vi förbrukar för att inse vad lyckliga vi egentligen är. Ta vara på varje ögonblick, för till slut är det försent.
Ta hand om er allihop, och värdera den tid ni fått.
Saturday, March 10, 2007
Köttfärspaj i en stulen gocart.
Då satt man här igen på sedvanlig tid efter en period av förmiddags bloggande. Känns skönt att återvända till originalet. Veckan var ganska slapp. Sjuka lärare och eget arbete fick arbetsnivån att sänkas, och sen fick vi en universitetsnivå föreläsning med eget ansvar för vad vi ville anteckna. Illa förberedd var man ju då tack vare allt slappande, och stressen blev enorm på en ynka timme historia om sprit. Jag ringde runt till de speldesignkurserna jag skall söka till och frågade diverse viktiga saker. Jag skall försöka göra klart mina arbetsprov så jag har det ur vägen nu när det bara är fem veckor kvar att skriva klart projektarbetet på.
Den här dagen har varit trevlig, konstig, hemsk och oerhört onödig i många aspekter. Till att börja med kan jag informera om att jag steg upp 10.00 efter att ha lagt mig 04.00 efter att ha sett på The Island (Som var förvånandsvärt mycket bättre än jag trodde). Jag tog hand om djuren och begav mig till min vän Yacob, som jag delade med mig av mitt nedladdade stöldgods till och begav mig sedan tillbaka hem till det tomma huset i skogen. Jag spelade lite FF12 och tränade mina färdigheter i Guitar Hero, och trots att jag tycker att jag blir sämre tycks inte spelet hålla med, mina scores tycks rättare sagt gå upp. Lustigt det där. När jag sedan beslöt mig att ta hand om stordisken ringde en stressad fader från Trollhättan och frågade om jag var nykter. Jag var ganska säker på det och han berättade att jag måste åka till Åmål och prata med polisen, för någon hade tydligen brutit sig in på vår go-cartbana och stulit fyra go-carts. Sagt och gjort så flög jag iväg med bilen över skogsvägarna, och tack vare tjälen så agerade min Saab 93 som en lowrider med hydralik, fast bättre. Rånarna hade slagit, sågat och slitit sönder fem starka hänglås och brutit sig in på ljusan dag på gocartbanan utan att någon märkte det. Polisen frågade mig frågor, mest om vad människors personnummer var, vilket jag fick fråga mamma/pappa om via telefon. Jag gjorde mer detektivarbete än poliserna själva, vilket inte är så konstigt när man ser till vilka resurser de har att göra undersökningar med. De konstaterade att det inte fanns mycket att göra, och sade att vi själva fick göra undersökningar vart cartarna kunde säljas. Vad bra att vi har polisen, ne? Utan försäkring så har min familj alltså blivit bestulna på ca 65000 svenska riksdaler. Stämmningen ligger inte på topp direkt, men vi klarar oss.
Försvinner en stund och kör bror med vän till fest i Åmål av ren vänlighet. Krävde inte ens bensinpengar eftersom jag gärna vill hjälpa folk utan att tänka på belöningar.
Inte har jag hunnit med att skriva på min bok, eller något annat vettigt för den delen. Istället för att göra det nu så sitter jag och räknar ut att jag har spenderat två timmar i bilen idag (och jag har endast färdats mellan två punkter som ligger fem mil från varandra). Detta får mig osökt att tänka på en jojo, vilket mitt humör kan liknas med nu för tiden. Ni som läser detta vet säkert att jag var ganska depp i det senaste inlägget, just då var min jojo ihoptrasslad på den lägre nivån, och efter en snabb fix fick jag den att funka igen. Just nu har jojon trasslat ihop sig när snöret är helt uppvirat, vilket innebär att jag för tillfället är låst på munter, och jag ser själv inget fel i det.
Saker som annars hänt är att jag fått tag i ett nytt exemplar av kultspelet Outcast, vilket nu gör att jag har mina tre stora favoritspel från ungdomen i min ägo once again. Däribland fins tidigare nämnda Outcast, Silver och Broken Sword Shadow of the Templars. Silver är helt enkelt världens bästa rollspel, end of story, och BSSotT startade mitt brinnande intresse för Tempelriddarna vilket nog aldrig kommer få nå en kulmen. Jag kanske skall lägga ned mig i mina studier så att jag kan ansöka om att få bli en riddare av St. Nikolai. Fast om Mike-san har rätt så skulle en sådan förfrågan få de äldre medlemmarna att skratta en rakt i ansiktet, så jag får se på det där.
Några tankar om Champagne:
Champagne har antagligen fått sin höga status som lyxdricka efter det att britterna efter sina många krig med de fjolliga männen i randiga skjortor och baskrar, kom till Frankriket som turister och upptäckte att till skillnad från den batterisyra fransmännen vanligtvis häller i sig var champagne nästan drickbart. Av denna anledning fick det en ställning som något av det bästa fransmännen gjort, om man bortser från Mona Lisa (som är italiensk men ändå). Champagne ansågs även så låg på alkohol att man fann den ytterst väl anpassad till att tvätta av smutsen från varandra, då vatten kunde användas till att framställa riktig sprit med hjälp av en potatis och några ficktjuvar.
Nästa vecka i "Mat och Lagbrott":
Bouillabaise och skatteförskingring.
Tills dess, ta hand om er alla underbara människor!
Tjubb!
Då satt man här igen på sedvanlig tid efter en period av förmiddags bloggande. Känns skönt att återvända till originalet. Veckan var ganska slapp. Sjuka lärare och eget arbete fick arbetsnivån att sänkas, och sen fick vi en universitetsnivå föreläsning med eget ansvar för vad vi ville anteckna. Illa förberedd var man ju då tack vare allt slappande, och stressen blev enorm på en ynka timme historia om sprit. Jag ringde runt till de speldesignkurserna jag skall söka till och frågade diverse viktiga saker. Jag skall försöka göra klart mina arbetsprov så jag har det ur vägen nu när det bara är fem veckor kvar att skriva klart projektarbetet på.
Den här dagen har varit trevlig, konstig, hemsk och oerhört onödig i många aspekter. Till att börja med kan jag informera om att jag steg upp 10.00 efter att ha lagt mig 04.00 efter att ha sett på The Island (Som var förvånandsvärt mycket bättre än jag trodde). Jag tog hand om djuren och begav mig till min vän Yacob, som jag delade med mig av mitt nedladdade stöldgods till och begav mig sedan tillbaka hem till det tomma huset i skogen. Jag spelade lite FF12 och tränade mina färdigheter i Guitar Hero, och trots att jag tycker att jag blir sämre tycks inte spelet hålla med, mina scores tycks rättare sagt gå upp. Lustigt det där. När jag sedan beslöt mig att ta hand om stordisken ringde en stressad fader från Trollhättan och frågade om jag var nykter. Jag var ganska säker på det och han berättade att jag måste åka till Åmål och prata med polisen, för någon hade tydligen brutit sig in på vår go-cartbana och stulit fyra go-carts. Sagt och gjort så flög jag iväg med bilen över skogsvägarna, och tack vare tjälen så agerade min Saab 93 som en lowrider med hydralik, fast bättre. Rånarna hade slagit, sågat och slitit sönder fem starka hänglås och brutit sig in på ljusan dag på gocartbanan utan att någon märkte det. Polisen frågade mig frågor, mest om vad människors personnummer var, vilket jag fick fråga mamma/pappa om via telefon. Jag gjorde mer detektivarbete än poliserna själva, vilket inte är så konstigt när man ser till vilka resurser de har att göra undersökningar med. De konstaterade att det inte fanns mycket att göra, och sade att vi själva fick göra undersökningar vart cartarna kunde säljas. Vad bra att vi har polisen, ne? Utan försäkring så har min familj alltså blivit bestulna på ca 65000 svenska riksdaler. Stämmningen ligger inte på topp direkt, men vi klarar oss.
Försvinner en stund och kör bror med vän till fest i Åmål av ren vänlighet. Krävde inte ens bensinpengar eftersom jag gärna vill hjälpa folk utan att tänka på belöningar.
Inte har jag hunnit med att skriva på min bok, eller något annat vettigt för den delen. Istället för att göra det nu så sitter jag och räknar ut att jag har spenderat två timmar i bilen idag (och jag har endast färdats mellan två punkter som ligger fem mil från varandra). Detta får mig osökt att tänka på en jojo, vilket mitt humör kan liknas med nu för tiden. Ni som läser detta vet säkert att jag var ganska depp i det senaste inlägget, just då var min jojo ihoptrasslad på den lägre nivån, och efter en snabb fix fick jag den att funka igen. Just nu har jojon trasslat ihop sig när snöret är helt uppvirat, vilket innebär att jag för tillfället är låst på munter, och jag ser själv inget fel i det.
Saker som annars hänt är att jag fått tag i ett nytt exemplar av kultspelet Outcast, vilket nu gör att jag har mina tre stora favoritspel från ungdomen i min ägo once again. Däribland fins tidigare nämnda Outcast, Silver och Broken Sword Shadow of the Templars. Silver är helt enkelt världens bästa rollspel, end of story, och BSSotT startade mitt brinnande intresse för Tempelriddarna vilket nog aldrig kommer få nå en kulmen. Jag kanske skall lägga ned mig i mina studier så att jag kan ansöka om att få bli en riddare av St. Nikolai. Fast om Mike-san har rätt så skulle en sådan förfrågan få de äldre medlemmarna att skratta en rakt i ansiktet, så jag får se på det där.
Några tankar om Champagne:
Champagne har antagligen fått sin höga status som lyxdricka efter det att britterna efter sina många krig med de fjolliga männen i randiga skjortor och baskrar, kom till Frankriket som turister och upptäckte att till skillnad från den batterisyra fransmännen vanligtvis häller i sig var champagne nästan drickbart. Av denna anledning fick det en ställning som något av det bästa fransmännen gjort, om man bortser från Mona Lisa (som är italiensk men ändå). Champagne ansågs även så låg på alkohol att man fann den ytterst väl anpassad till att tvätta av smutsen från varandra, då vatten kunde användas till att framställa riktig sprit med hjälp av en potatis och några ficktjuvar.
Nästa vecka i "Mat och Lagbrott":
Bouillabaise och skatteförskingring.
Tills dess, ta hand om er alla underbara människor!
Tjubb!
Sunday, March 04, 2007
Sportlovet då livet försvann
Jaha, då satt man här igen. Jag kan börja med att informera om att det inte skedde mycket under det här sportlovet, knappt nåt faktiskt. Men några stora saker fick vi iallafall plats med i den annars så tomma perioden i mitt liv. Som ni kanske redan vet är jag inte sports typen direkt, och därför tillbringar jag alltid lovet på soffan eller i skogen (om jag är hemma och farsan förstår att han har gratis arbetskraft tillgänglig).
Lovet har mest bestått av bilkörning mellan Säffle och Hemma, eftersom bilbrist resulterat i att Niklas får lämna in sina bilar till andra, och eftersom bror fått ny rallybil (istället för att jag skulle få en egen bil, men men) och jag tvingats hjälpa med plastningar och annat. Annars spenderade jag min tid med mitt nyligen införskaffade Final Fantasy 12, som är mycket bättre än jag först trodde. Mina förhoppningar var redan höga, men de blev överträffade efter 10minuter.
I lördags vaknade jag efter en natt av orolig sömn, och jag började att förberedde mig för min allra första karatetävling. Efter att ha hämtat Mike-san gick vi till fots den långa promenaden till tävlingshallen (den ligger 200meter ifrån där jag bor för er som inte vet). Mina värsta förhågor besannades, då jag fick se tävlingschemat. Jag skulle möta förra guldmedaljören och gamla franskakurspolaren Emil. Nervositeten försvann märkligt nog så fort jag gjorde entré i salen tre timmar före matchstarten, och vi kollade på katatävlingar, skrattade åt unga aspiranter som skrek sina: "Kiai!" (Japanerna skulle liksom skratta ihjäl sig om de fick höra ungdomarna skrika: "Stridsvrål!" hela tiden). Ludde-kun vann sin klass i kata, som bestod av han och en till snubbe, och han fick hoppa upp i vår viktklass i kumite p.g.a. brist av folk i hans. Detta gjorde att han fick möta och värma upp Emil i första ronden, innan min match. Det slutade i katastrof när de båda efter en lång fajt fastnade i ett dubbelt benlås och Ludde fick en knäskål att hoppa ur led. Blod och skrik fyllde salen och min nervositet steg till skyarna. Det var inte Emils fel, men det kändes oroligt ändock. Ludde tog allt som en riktig man, grät knappt trots svåra smärtor. Mike mötte en blåbältare, (själv är han och jag rödbältare) och han förlorade med ynka 2-1. Sen var det min tur. Emil sparkade bokstavligen talat skiten ur mig, men jag lyckades att undvika hans värsta attacker och fällningar. Jag är stolt och nöjd bara för att jag klarade av det, Emil är nämligen en grym fighter. Efter att han slagit in både näsan och magen på mig avslutade han med en spark i skallen som fick min syn att flacka, men trots min yrsel dömde domaren i Emils förtjänst. Matchen slutade 11-1 och det ser jag ändå som en egen vinst, eftersom skillnaden i skicklighet var såpass stor som den var. Mike-san och jag fick dela på bronset och min hylla pryds nu med en liten trofe som jag placerat bredvid mitt nya fina timglas (som endast mäter upp 3 minuter, men det spelar ingen roll).
Efter att ha blivit bankad mör så bjöds det på lunch av mormor, och mamma klagade över att Emil gjorde som han gjort, och sade att de tänkt protestera. De tog det inte så allvarlig som det låter när jag skriver det, min släkt är komiska i sitt eget allvar på ett ganska så oförklarligt sätt. Efter detta begav jag mig efter ett expresssamtal med Johan till Bengtsfors där jag skulle träffa Jens och Olle och spela rollspel med dem för första gången på länge. Jag blev förvånad av hur mycket de hade förändrats, och jag vill nu faktiskt kalla dem för mina vänner igen. Rollspelet var det bästa på länge. Det var mer stämning än vanligt och inget lootande på mils avstånd. Liam (Jens) blev kär, och Dóm (Olle) insåg att han behövde förändring, medan min dvärg thul Erzam kämpade vidare för att vinna tillbaka storhet åt sitt brödraskap. Jag gillade det, mycket, Johan-kun har fått tillbaka sin fantasi tycks det mig och hans spontana historier var mycket bra. När vi var klara blev det utdelning av helt nya vänskapskramar och allt verkade gå åt rätt håll. Jag sov över och vaknade av en morgonpigg Olle, och inledde denna dag med att kasta kuddar på den mindre pigga Johan.
"Gå upp nu då" sade Niklas och hivade en ny kudde i johans fejs.
"Du ligger ju kvar själv!" kontrade den unge laman med.
"Jag sitter ju iallafall upp" gav Niklas till gensvar.
"Men jag sitter ju också upp... fast i liggande ställning!" Klockrent
Jag lämnade Bengtsfors och en synnerligen trött Johan bakom mig. Jag hoppas han förstår att jag gärna vill hjälpa honom, som tack för den hjälp jag själv fått, men också för att jag tror att jag är en av de enda som kan komma att förstå hans situation, men dock adrig till fullo.
I'm here for you my friend, always and forever, just a phonecall away.
Sen satte jag mig och skrev klart det sjätte kapitlet i min roman, det börjar nästan likna nåt, fast jag kriticerar fortfarande skiten ur den sörja jag vill kalla min fantasy berättelse. Sen använde jag mina nya sketchpennor och block för att åter ta upp försöken i att lära mig rita bra, och efter en hyffsat snygg bild av en grottöppning avhärmad från "Eld och Sot" lade jag ned projektet för dagen. Efter det blev det en spontan kvällspromenad där följande saker konstateradesoch begrundades:
*Min bror tycker inte om min önskan av karriärval. Han tycker att jag borde söka nåt inom ekonomi.
*Jag har än en gång börjat att se ned på mitt liv.
*My Chemical Romance är mitt nya favoritband, "Sleep" får mig att vilja skrika ut i natten och sträcka ut min händer och försöka flyga ut ur min kalla existens. *Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, förvånande eller hur?
Varför skall livet vara så här? Från lycka till misär, från glädje till sorg. Jag vill bara få en hand att hålla, någon som förstår mig och älskar mig för den jag är, men jag börjar förstå att det är en omöjlighet. Jag ser alltid på mig själv som en sådan där person som aldrig kommer få en flickvän eller ett riktigt liv, men det är inte som om jag bara tänker låta det ske. Hur mycket mina vänner och familj än försöker intala mig hur bra eller trevlig jag är kan jag aldrig tro dem, för det verkar bara vara dem som tycker det och ingen annan, men sen kanske det är så därför att ingen någonsin velat gå igenom den processen som det är att verkligen lära känna mig. Även detta har jag försökt att inleda, men ingen svarar på mina rop i natten. Det i sin tur kanske beror på att jag är för annorlunda från alla andra, eller så beror det på att ingen kan gilla mig helt enkelt. Jag vet att det inte är synd om mig, men jag vet också att felet inte enbart är mitt för att jag är olycklig igen. Efter mitt misslyckade försök att få respons från flickan jag gillade började jag efter sorgen att inse vad jag skulle göra och hur allt kunde bli bra, men någonstans på vägen från då till nu tappade jag bort den där tanken, precis som jag tappade min livslust idag. Jag tror det går över, det hoppas jag och jag tänker inte låta mitt hopp falla i mörkret utan en fight. Den här fighten är däremot tuffare än mina förra, men jag vet att jag kan gå segrande ur den om jag ger det mitt allt.
Gånggången slår och Matchen kan börja!
Jaha, då satt man här igen. Jag kan börja med att informera om att det inte skedde mycket under det här sportlovet, knappt nåt faktiskt. Men några stora saker fick vi iallafall plats med i den annars så tomma perioden i mitt liv. Som ni kanske redan vet är jag inte sports typen direkt, och därför tillbringar jag alltid lovet på soffan eller i skogen (om jag är hemma och farsan förstår att han har gratis arbetskraft tillgänglig).
Lovet har mest bestått av bilkörning mellan Säffle och Hemma, eftersom bilbrist resulterat i att Niklas får lämna in sina bilar till andra, och eftersom bror fått ny rallybil (istället för att jag skulle få en egen bil, men men) och jag tvingats hjälpa med plastningar och annat. Annars spenderade jag min tid med mitt nyligen införskaffade Final Fantasy 12, som är mycket bättre än jag först trodde. Mina förhoppningar var redan höga, men de blev överträffade efter 10minuter.
I lördags vaknade jag efter en natt av orolig sömn, och jag började att förberedde mig för min allra första karatetävling. Efter att ha hämtat Mike-san gick vi till fots den långa promenaden till tävlingshallen (den ligger 200meter ifrån där jag bor för er som inte vet). Mina värsta förhågor besannades, då jag fick se tävlingschemat. Jag skulle möta förra guldmedaljören och gamla franskakurspolaren Emil. Nervositeten försvann märkligt nog så fort jag gjorde entré i salen tre timmar före matchstarten, och vi kollade på katatävlingar, skrattade åt unga aspiranter som skrek sina: "Kiai!" (Japanerna skulle liksom skratta ihjäl sig om de fick höra ungdomarna skrika: "Stridsvrål!" hela tiden). Ludde-kun vann sin klass i kata, som bestod av han och en till snubbe, och han fick hoppa upp i vår viktklass i kumite p.g.a. brist av folk i hans. Detta gjorde att han fick möta och värma upp Emil i första ronden, innan min match. Det slutade i katastrof när de båda efter en lång fajt fastnade i ett dubbelt benlås och Ludde fick en knäskål att hoppa ur led. Blod och skrik fyllde salen och min nervositet steg till skyarna. Det var inte Emils fel, men det kändes oroligt ändock. Ludde tog allt som en riktig man, grät knappt trots svåra smärtor. Mike mötte en blåbältare, (själv är han och jag rödbältare) och han förlorade med ynka 2-1. Sen var det min tur. Emil sparkade bokstavligen talat skiten ur mig, men jag lyckades att undvika hans värsta attacker och fällningar. Jag är stolt och nöjd bara för att jag klarade av det, Emil är nämligen en grym fighter. Efter att han slagit in både näsan och magen på mig avslutade han med en spark i skallen som fick min syn att flacka, men trots min yrsel dömde domaren i Emils förtjänst. Matchen slutade 11-1 och det ser jag ändå som en egen vinst, eftersom skillnaden i skicklighet var såpass stor som den var. Mike-san och jag fick dela på bronset och min hylla pryds nu med en liten trofe som jag placerat bredvid mitt nya fina timglas (som endast mäter upp 3 minuter, men det spelar ingen roll).
Efter att ha blivit bankad mör så bjöds det på lunch av mormor, och mamma klagade över att Emil gjorde som han gjort, och sade att de tänkt protestera. De tog det inte så allvarlig som det låter när jag skriver det, min släkt är komiska i sitt eget allvar på ett ganska så oförklarligt sätt. Efter detta begav jag mig efter ett expresssamtal med Johan till Bengtsfors där jag skulle träffa Jens och Olle och spela rollspel med dem för första gången på länge. Jag blev förvånad av hur mycket de hade förändrats, och jag vill nu faktiskt kalla dem för mina vänner igen. Rollspelet var det bästa på länge. Det var mer stämning än vanligt och inget lootande på mils avstånd. Liam (Jens) blev kär, och Dóm (Olle) insåg att han behövde förändring, medan min dvärg thul Erzam kämpade vidare för att vinna tillbaka storhet åt sitt brödraskap. Jag gillade det, mycket, Johan-kun har fått tillbaka sin fantasi tycks det mig och hans spontana historier var mycket bra. När vi var klara blev det utdelning av helt nya vänskapskramar och allt verkade gå åt rätt håll. Jag sov över och vaknade av en morgonpigg Olle, och inledde denna dag med att kasta kuddar på den mindre pigga Johan.
"Gå upp nu då" sade Niklas och hivade en ny kudde i johans fejs.
"Du ligger ju kvar själv!" kontrade den unge laman med.
"Jag sitter ju iallafall upp" gav Niklas till gensvar.
"Men jag sitter ju också upp... fast i liggande ställning!" Klockrent
Jag lämnade Bengtsfors och en synnerligen trött Johan bakom mig. Jag hoppas han förstår att jag gärna vill hjälpa honom, som tack för den hjälp jag själv fått, men också för att jag tror att jag är en av de enda som kan komma att förstå hans situation, men dock adrig till fullo.
I'm here for you my friend, always and forever, just a phonecall away.
Sen satte jag mig och skrev klart det sjätte kapitlet i min roman, det börjar nästan likna nåt, fast jag kriticerar fortfarande skiten ur den sörja jag vill kalla min fantasy berättelse. Sen använde jag mina nya sketchpennor och block för att åter ta upp försöken i att lära mig rita bra, och efter en hyffsat snygg bild av en grottöppning avhärmad från "Eld och Sot" lade jag ned projektet för dagen. Efter det blev det en spontan kvällspromenad där följande saker konstateradesoch begrundades:
*Min bror tycker inte om min önskan av karriärval. Han tycker att jag borde söka nåt inom ekonomi.
*Jag har än en gång börjat att se ned på mitt liv.
*My Chemical Romance är mitt nya favoritband, "Sleep" får mig att vilja skrika ut i natten och sträcka ut min händer och försöka flyga ut ur min kalla existens. *Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, förvånande eller hur?
Varför skall livet vara så här? Från lycka till misär, från glädje till sorg. Jag vill bara få en hand att hålla, någon som förstår mig och älskar mig för den jag är, men jag börjar förstå att det är en omöjlighet. Jag ser alltid på mig själv som en sådan där person som aldrig kommer få en flickvän eller ett riktigt liv, men det är inte som om jag bara tänker låta det ske. Hur mycket mina vänner och familj än försöker intala mig hur bra eller trevlig jag är kan jag aldrig tro dem, för det verkar bara vara dem som tycker det och ingen annan, men sen kanske det är så därför att ingen någonsin velat gå igenom den processen som det är att verkligen lära känna mig. Även detta har jag försökt att inleda, men ingen svarar på mina rop i natten. Det i sin tur kanske beror på att jag är för annorlunda från alla andra, eller så beror det på att ingen kan gilla mig helt enkelt. Jag vet att det inte är synd om mig, men jag vet också att felet inte enbart är mitt för att jag är olycklig igen. Efter mitt misslyckade försök att få respons från flickan jag gillade började jag efter sorgen att inse vad jag skulle göra och hur allt kunde bli bra, men någonstans på vägen från då till nu tappade jag bort den där tanken, precis som jag tappade min livslust idag. Jag tror det går över, det hoppas jag och jag tänker inte låta mitt hopp falla i mörkret utan en fight. Den här fighten är däremot tuffare än mina förra, men jag vet att jag kan gå segrande ur den om jag ger det mitt allt.
Gånggången slår och Matchen kan börja!
Monday, February 19, 2007
En lite rippoff till novell, för er som har lust.
Berättelsen om Rödluvan
Av Niklas D. Karlsson
Den här berättelsen är kopierad och omskriven till en sådan grad att man knappt känner igen originalet. Detta var helt min avsikt, och jag fann att en växling mellan allvar och komedi är en mycket bättre kombination än en stor tråkig röra med enbart en av dessa aspekter. Jag skrev allt detta helt utan respekt till världen och än mindre dess invånare. Jag tar inget som helst ansvar för dem som råkar illa ut av att läsa följande text. Trevlig läsning!
Det var en gång en tjej som hette Sara. Det var vad hon hette, men ingen på hennes skola kände till hennes riktiga namn, inte ens lärarna som undervisade henne, och de har ändå papper om såna saker! Sara var en ganska normal tjej, utan något som utmärkte henne, men hon hade ändå folk som såg ned på henne. Kanske det var så eftersom man ansåg henne onormal, eller för att hon var en tjej med dåligt själförtroende, eller så berodde det på tröjan. (Hemska varelser de där tonåringarna. De har en förkärlek för att såra andra och dricka sig redlöst fulla ackompanjerat till dålig musik, och så dras de till dåligt självförtroende som en haj till blod, eller en nyligen utskriven AA-medlem till en Pina Colada.) Nu var det nämligen så att det alla skrek åt Sara, viskade om henne och sade bakom hennes rygg när de syftade på just henne, var Rödluvan, och det berodde på den röda tröjan med luva som hon alltid hade på sig. De brukade ofta säga ”Samma skitfula tröja, varje dag!” och ”Kan ni fatta vilken nolla?” högt och tydligt när hon kunde höra dem. Det var vad de dagligen brukade säga, och Sara hatade dem för det.
Anledningen till att hon bar just den, och endast den tröjan hade hon aldrig berättat för någon, inte ens sin enda bästa kompis Anna, som faktiskt visste vad hon hette, men kallade henne för rödluvan ändå. Sara hade faktiskt inget emot att Anna kallade henne för det öknamnet, för de var vänner och det var trotsallt det namnet som Anna först trodde att hon hette, och ett första intryck är svåra att bli av med.
- Alla sade det ju till dig hela tiden, hade Anna senare förklarat. Så jag trodde att det var vad du hette.
Anna var ganska dum och naiv ibland, men hon var snäll som få, och det hade sett till att hon aldrig blivit mobbad eller utpekad av ”de populära” ungarna. Hon var som ett spöke som ingen lade direkt märke till när de letade efter någon att kasta glåpord efter eller anmärka brister hos. Hon hade blont hår, glasögon och var ganska normal fast ändå inte, vilket i sig sade mer om henne än vad den dyraste psykolog skulle kunna få fram. Anna och Sara sågs varje dag, vardag som helg, skola som fritid, och Sara kände sig väldigt ensam och mer utsatt om Anna inte var vid hennes sida.
Sara gillade inte att bo i staden där hon bodde, trots att den var ganska liten och bara hade en kommunalskola kändes den alltid för stor för henne. Hon ville ut på landet, där hon hade bott när hon var liten, och än en gång känna sig fri och få vara ifred från dem som såg ned på henne.
En dag innan Sara skulle gå till skolan blev hon tillsagd av sin far att de skulle till sjukhuset efter hon hade slutat. Sara hatade sjukhuset, med sina dofter och sina färger, allting där påminde henne om det som hade hänt när hon var yngre, anledningen till att hon bara använde den röda tröjan. Hon svarade aldrig sin far, och på vägen ut när hon tog på sig sina vantar, sin mössa och plockade upp sin ryggsäck och gick ut i hallen ropade han efter henne att han skulle bli lite sen, och att hon kunde gå iväg före honom till sjukhuset. Sara fick fram ett lågt ja och sprang ut ur dörren med en rännil av tårar på kinden.
Anna bodde på Saras väg till skolan, och hon brukade alltid vänta på Sara vid vägkanten, lika trogen som den mest nobla goldenretrievern i världen. Anna var ganska lik en golden, med det blonda håret och en förkärlek för att hämta pinnar. Hon ville bli skogshuggare, eller jägare, hade hon berättat för Sara och när hon då fick frågan varför, svarade hon bara:
- Nåt måste man jobba med, och skogen är ju häftiga.
Sara skakade på huvudet. Nog var Anna egen alltid. Hon närmade sig Annas hus men när hon gick runt gathörnet såg hon ingen liten trogen vän stå där. Sara beslutade sig för att vänta, men efter en kvart insåg hon att Anna måste vara sjuk idag och började småspringa till skolan för att inte komma för sent.
När hon sprang genom bostadskvarter och kom till den lilla parken innan skolan hade hon bara några få minuter kvar innan klockan skulle ringa in för den första morgonlektionen. Parkens träd reste sig högt över hennes huvud och tycktes nästan vilja omsluta henne helt och hållet. Hon var inte ensam i parken, där stod ett gäng av ungdomar, de som brukade mobba henne allra ihärdigast, och turades om att dricka ur en fickplunta. De var det där typiska gänget som alla skolor har, de där som skolkar dagligen utav ren lathet och inte bryr sig om vare sig sina betyg, sina lärare och än mindre sina föräldrar. Sara frös till på insidan, och hon visste att de skulle fälla någon kommentar så fort hon närmade sig. Trots det samlade hon mod och gick rakt förbi dem, men när hon trodde att hon var i säkerhet tog någon tag i hennes axel och höll henne i fast grepp. När hon vände sig om såg hon att det var den värsta av dem alla, Morgan suputen, som hade sina äckliga händer på henne. Han stank av sprit och cigaretter, och hans mörkröda, kortklippta hår som han lyft upp med antagligen en hel burk vax fick honom att mer likna en piassavakvast än den B-filmskådis han egentligen hade haft i åtanke när han gick till frisören. Morgan flinade elakt åt henne, och Sara kunde se att han inte borstat sina tänder den här morgonen. Han öppnade munnen och ropade åt sina kamrater, och stanken från hans käftar var olidlig!
- Nej men är det inte Rödluvan? Han fick genast sina vänners uppmärksamhet, och de fnissade alla högljutt. Kommer du för sent till skolan Rödluvan? Det var inte bra, då kan ju lärarna tro att du skolkar.
Sara kved av Morgans hårda grepp om hennes axel, och lirkade sig runt för att komma loss, men utan framgång. Han stod bara där och skrattade och stank av sprit, och hon var helt oförmögen att handla, mest på grund av smärtan i hennes axel men också av den vederstyggliga lukten från Morgans trut. Men när han hade hånat henne och skrattat åt henne en stund, som verkade vara i flera timmar, lossnade hans grepp för en sekund och Sara lyckades ta sig loss. Hon samlade alla sina krafter och knuffade till Morgan, som häpet föll och slog hårt ned i marken, och sprang så fort hon kunde mot skolan, och bakom sig kunde hon höra skratten öka likt en storm och deras skrik: ”Rödluvan!” Hon vände sig inte om, utan bara fortsatte springa tills hon var inne på skolgården, där hon hämtade andan och kände svetten rinna nedför ryggen och klibba sig fast i hennes t-shirt. Hon märkte mellan andhämtningarna att hon blev iakttagen av så gott som alla på hela skolgården, och med tysta steg gick hon mot ingången och hörde hur de flesta började fnissa. Hon önskade att Anna varit där så att hon inte hade behövt genomlida den här dagen ensam, men hon insåg att hon inte var så lyckosam och blev tvungen att spendera hela skoldagen ensam och utpekad.
Timmarna gick långsammare än vanligt verkade det enligt Sara. Hon försökte att ignorera alla de pikar och fnissningar som kastades åt henne, och väntade på att allt skulle ta slut för dagen. Då skulle hon gå till sjukhuset, något som hon heller inte ville göra, och hon kände sig så bitter och ensam att hon allvarligt började fundera på att gräva ett hål och aldrig gå ut ur det. På rasterna gömde hon sig längst in vid skåpen, i springan mellan hennes eget skåp och väggen, och när skolan väl var slut packade hon ihop sin ryggsäck och begav sig med raska steg mot centrum, och därifrån till hennes sorgers boning.
Vad Sara inte visste var att hon blev förföljd. Morgan som hade slagit sig ganska rejält vid sitt fall på morgonen ville nu utkräva hämnd. Han kände inga spärrar vad det gällde att slå tjejer, det hade han gjort många gånger förr, men med Rödluvan tänkte han göra mer än så, mycket värre saker än en simpel misshandel. Hans vrede hade kommit över honom och då var det omöjligt att få honom att sluta innan han fått släppa ut den på någon stackars liten människa.
Sara, oviss om sin förföljares aggressioner mot henne, hade lugnat sin gång och traskade nu över de stora shoppinggatorna i stadens centrum. Klädaffärer visade upp de senaste modena, brunt var tydligen detta årets vitt, och hälsokostaffärerna skyltade med ett nytt mirakelbantningsmedel som garanterade viktminskning. Allt detta passerade Saras intresseavdelning, för hon var smart nog att inse världen för vad den egentligen var, en galen plats full med dårar som försöker finna en mening genom sitt utseende.
När Sara väl kom fram till sjukhuset var det redan sent på eftermiddagen. Den anlagda trädgården doftade av syren och rosor, medan den nybyggda parkeringsplatsen luktade uppvärmd asfalt och hundskit. Den perfekta mixen av natur och civilisation, hade hennes far sagt en gång. Vid den stora svängdörren till entré hejdade hon sig, och stirrade in genom glaset. Sara visste vad som skulle hända om hon gick in där. Hon skulle efteråt få spendera flera timmar på sitt rum försjunken i sorg och gråta sig till sömns, men även om så var fallet visste hon att hon inte kunde svika sin pappa, eller den som väntade på henne heller. Just därför tog hon det osäkra valet att låta sina ben bära henne in till lobbyn och in i den hissen som förde henne till tredje våningen. Långvården.
Morgan smög sig tyst efter Sara in i sjukhuset, och när hon gick in i hissen hejdade han sig och tittade efter på dess display vart den var på väg. Den stannade till på akuten på andra våningen, där Morgan ofta legat efter sina vilda helger på stan. Han hamnade lätt i slagsmål när han var full, han kunde aldrig minnas varför, men han antog att det berodde på att de som han slogs med blev avundsjuka på honom och därför ville slå honom på käften. Morgan visste att det inte var akuten Rödluvan var på väg till, han hade hört ryktena om det som hänt hennes familj för flera år sen, och kunde räkna ut att det var fel avdelning. Hissen fortsatte och stannade så till på långvården, vilket passade mycket bättre med vad Morgan hört. Som en oljad blixt sprang han mot trapporna för att hinna ikapp henne, han snavade ett par gånger och hade redan förlorat tid på att vänta på hissen, men när han nådde upp till tredje våningen såg han klart och tydligt en rödtröja med luva försvinna ned genom den långa korridoren. Snart skulle hon få igen.
Sara gick sakta mot det rummet hon kände till alltför väl. Det hon nu hade besökt i tre år. Inte för att hon ville, inte för att hon var tvungen, ingetdera och både ock. Där inne på en säng med vita fina sängkläder och omringad av en arme av blommor låg en kvinna och tycktes sova. Saras mamma, som i tre år hade legat i koma efter en bilolycka. Det var av henne som Sara fått sin röda tröja. Det var en mors sista present till sin dotter innan det hände som inte fick hända. Blotta synen av henne fick Saras tårar att börja rinna, och hon blev tvungen att backa ut ur rummet för att inte bryta ihop. Hon sökte sig till toaletten dörren mittemot och i sin hast glömde hon att låsa dörren.
Morgan såg sin chans, och han tog den utan att tveka.
Sara stod vid handfatet och såg in i sin spegelbild, som nästan kunde jämföras med någon affischflicka om hon fick säga sin egen mening, vilket hon aldrig fick. Hon stänkte vatten i ögonen och torkade bort det med tröjans ärm. När hon åter kunde se sin spegelbild stod det någon bakom hennes andra jag och stirrade in i hennes ögon. En kille med rött hår och för mycket vax. Paniken slog till i Saras hjärta och hon vände sig om för att rusa ut ur det lilla rummet, men än en gång skulle Morgans styrka visa sig vara henne övermäktig, och denna gången fick han ett grepp om hennes hals med bägge händerna. Han flinade lika fult som tidigare och han stank nu ännu värre av en blandning av sprit och halvhjärtad husmanskost.
- Trodde du att jag skulle låta dig komma undan ostraffad Rödluvan? frågade Morgan hånfullt. Jag tänker inte tillåta dig att tro att du kan göra vad fan du vill, och när jag väl är klar med dig skall jag ge din morsa en omgång också ditt lilla missfoster.
Sara förlorade uppfattningen om verkligheten, precis som en proffsboxare blir nästintill hjärndöd vid knockningen, men hon kunde känna luften ta slut i sina lungor. Morgans fula flin blev suddigt, men just när hon förlorat hoppet om att få komma ur den hemska situationen flimrade något gult runt på hennes synaps. I nästa sekund föll hon till marken samtidigt som det röda håret flög in i väggen och landade i handfatet efter att ha blivit träffat av något som liknade en mindre gran. Sara själv låg med kinden på det kalla kakelgolvet och såg hur ett par slitna gymnastikskor kom allt närmre. Ett ögonblick senare sög något tag om hennes midja och drog upp henne på benen, samtidigt som detta relativt stora ”något” lade hennes arm om sin axel. Så fort Sara väl kommit tillbaka till verkligheten såg hon ett par glasögon en lugg av blont hår titta tillbaka i den mån de förmådde. Anna log mot sin kompis och frågade den klassiska frågan alla någon gång ställer sin halvt medvetslösa vän på en tjejtoalett full med granbarr:
- Hur stora är oddsen för att jag skall plantera träd som välgörenhet vid sjukhuset samma dag som du blir anfallen av en idiotisk grobian? Anna var kanske ingen riddare i skinande rustning men det gjorde inget tyckte Sara. Istället var hon hennes alldeles egna skogshuggare och vän, och det är vad som verkligen räknas.
Berättelsen om Rödluvan
Av Niklas D. Karlsson
Den här berättelsen är kopierad och omskriven till en sådan grad att man knappt känner igen originalet. Detta var helt min avsikt, och jag fann att en växling mellan allvar och komedi är en mycket bättre kombination än en stor tråkig röra med enbart en av dessa aspekter. Jag skrev allt detta helt utan respekt till världen och än mindre dess invånare. Jag tar inget som helst ansvar för dem som råkar illa ut av att läsa följande text. Trevlig läsning!
Det var en gång en tjej som hette Sara. Det var vad hon hette, men ingen på hennes skola kände till hennes riktiga namn, inte ens lärarna som undervisade henne, och de har ändå papper om såna saker! Sara var en ganska normal tjej, utan något som utmärkte henne, men hon hade ändå folk som såg ned på henne. Kanske det var så eftersom man ansåg henne onormal, eller för att hon var en tjej med dåligt själförtroende, eller så berodde det på tröjan. (Hemska varelser de där tonåringarna. De har en förkärlek för att såra andra och dricka sig redlöst fulla ackompanjerat till dålig musik, och så dras de till dåligt självförtroende som en haj till blod, eller en nyligen utskriven AA-medlem till en Pina Colada.) Nu var det nämligen så att det alla skrek åt Sara, viskade om henne och sade bakom hennes rygg när de syftade på just henne, var Rödluvan, och det berodde på den röda tröjan med luva som hon alltid hade på sig. De brukade ofta säga ”Samma skitfula tröja, varje dag!” och ”Kan ni fatta vilken nolla?” högt och tydligt när hon kunde höra dem. Det var vad de dagligen brukade säga, och Sara hatade dem för det.
Anledningen till att hon bar just den, och endast den tröjan hade hon aldrig berättat för någon, inte ens sin enda bästa kompis Anna, som faktiskt visste vad hon hette, men kallade henne för rödluvan ändå. Sara hade faktiskt inget emot att Anna kallade henne för det öknamnet, för de var vänner och det var trotsallt det namnet som Anna först trodde att hon hette, och ett första intryck är svåra att bli av med.
- Alla sade det ju till dig hela tiden, hade Anna senare förklarat. Så jag trodde att det var vad du hette.
Anna var ganska dum och naiv ibland, men hon var snäll som få, och det hade sett till att hon aldrig blivit mobbad eller utpekad av ”de populära” ungarna. Hon var som ett spöke som ingen lade direkt märke till när de letade efter någon att kasta glåpord efter eller anmärka brister hos. Hon hade blont hår, glasögon och var ganska normal fast ändå inte, vilket i sig sade mer om henne än vad den dyraste psykolog skulle kunna få fram. Anna och Sara sågs varje dag, vardag som helg, skola som fritid, och Sara kände sig väldigt ensam och mer utsatt om Anna inte var vid hennes sida.
Sara gillade inte att bo i staden där hon bodde, trots att den var ganska liten och bara hade en kommunalskola kändes den alltid för stor för henne. Hon ville ut på landet, där hon hade bott när hon var liten, och än en gång känna sig fri och få vara ifred från dem som såg ned på henne.
En dag innan Sara skulle gå till skolan blev hon tillsagd av sin far att de skulle till sjukhuset efter hon hade slutat. Sara hatade sjukhuset, med sina dofter och sina färger, allting där påminde henne om det som hade hänt när hon var yngre, anledningen till att hon bara använde den röda tröjan. Hon svarade aldrig sin far, och på vägen ut när hon tog på sig sina vantar, sin mössa och plockade upp sin ryggsäck och gick ut i hallen ropade han efter henne att han skulle bli lite sen, och att hon kunde gå iväg före honom till sjukhuset. Sara fick fram ett lågt ja och sprang ut ur dörren med en rännil av tårar på kinden.
Anna bodde på Saras väg till skolan, och hon brukade alltid vänta på Sara vid vägkanten, lika trogen som den mest nobla goldenretrievern i världen. Anna var ganska lik en golden, med det blonda håret och en förkärlek för att hämta pinnar. Hon ville bli skogshuggare, eller jägare, hade hon berättat för Sara och när hon då fick frågan varför, svarade hon bara:
- Nåt måste man jobba med, och skogen är ju häftiga.
Sara skakade på huvudet. Nog var Anna egen alltid. Hon närmade sig Annas hus men när hon gick runt gathörnet såg hon ingen liten trogen vän stå där. Sara beslutade sig för att vänta, men efter en kvart insåg hon att Anna måste vara sjuk idag och började småspringa till skolan för att inte komma för sent.
När hon sprang genom bostadskvarter och kom till den lilla parken innan skolan hade hon bara några få minuter kvar innan klockan skulle ringa in för den första morgonlektionen. Parkens träd reste sig högt över hennes huvud och tycktes nästan vilja omsluta henne helt och hållet. Hon var inte ensam i parken, där stod ett gäng av ungdomar, de som brukade mobba henne allra ihärdigast, och turades om att dricka ur en fickplunta. De var det där typiska gänget som alla skolor har, de där som skolkar dagligen utav ren lathet och inte bryr sig om vare sig sina betyg, sina lärare och än mindre sina föräldrar. Sara frös till på insidan, och hon visste att de skulle fälla någon kommentar så fort hon närmade sig. Trots det samlade hon mod och gick rakt förbi dem, men när hon trodde att hon var i säkerhet tog någon tag i hennes axel och höll henne i fast grepp. När hon vände sig om såg hon att det var den värsta av dem alla, Morgan suputen, som hade sina äckliga händer på henne. Han stank av sprit och cigaretter, och hans mörkröda, kortklippta hår som han lyft upp med antagligen en hel burk vax fick honom att mer likna en piassavakvast än den B-filmskådis han egentligen hade haft i åtanke när han gick till frisören. Morgan flinade elakt åt henne, och Sara kunde se att han inte borstat sina tänder den här morgonen. Han öppnade munnen och ropade åt sina kamrater, och stanken från hans käftar var olidlig!
- Nej men är det inte Rödluvan? Han fick genast sina vänners uppmärksamhet, och de fnissade alla högljutt. Kommer du för sent till skolan Rödluvan? Det var inte bra, då kan ju lärarna tro att du skolkar.
Sara kved av Morgans hårda grepp om hennes axel, och lirkade sig runt för att komma loss, men utan framgång. Han stod bara där och skrattade och stank av sprit, och hon var helt oförmögen att handla, mest på grund av smärtan i hennes axel men också av den vederstyggliga lukten från Morgans trut. Men när han hade hånat henne och skrattat åt henne en stund, som verkade vara i flera timmar, lossnade hans grepp för en sekund och Sara lyckades ta sig loss. Hon samlade alla sina krafter och knuffade till Morgan, som häpet föll och slog hårt ned i marken, och sprang så fort hon kunde mot skolan, och bakom sig kunde hon höra skratten öka likt en storm och deras skrik: ”Rödluvan!” Hon vände sig inte om, utan bara fortsatte springa tills hon var inne på skolgården, där hon hämtade andan och kände svetten rinna nedför ryggen och klibba sig fast i hennes t-shirt. Hon märkte mellan andhämtningarna att hon blev iakttagen av så gott som alla på hela skolgården, och med tysta steg gick hon mot ingången och hörde hur de flesta började fnissa. Hon önskade att Anna varit där så att hon inte hade behövt genomlida den här dagen ensam, men hon insåg att hon inte var så lyckosam och blev tvungen att spendera hela skoldagen ensam och utpekad.
Timmarna gick långsammare än vanligt verkade det enligt Sara. Hon försökte att ignorera alla de pikar och fnissningar som kastades åt henne, och väntade på att allt skulle ta slut för dagen. Då skulle hon gå till sjukhuset, något som hon heller inte ville göra, och hon kände sig så bitter och ensam att hon allvarligt började fundera på att gräva ett hål och aldrig gå ut ur det. På rasterna gömde hon sig längst in vid skåpen, i springan mellan hennes eget skåp och väggen, och när skolan väl var slut packade hon ihop sin ryggsäck och begav sig med raska steg mot centrum, och därifrån till hennes sorgers boning.
Vad Sara inte visste var att hon blev förföljd. Morgan som hade slagit sig ganska rejält vid sitt fall på morgonen ville nu utkräva hämnd. Han kände inga spärrar vad det gällde att slå tjejer, det hade han gjort många gånger förr, men med Rödluvan tänkte han göra mer än så, mycket värre saker än en simpel misshandel. Hans vrede hade kommit över honom och då var det omöjligt att få honom att sluta innan han fått släppa ut den på någon stackars liten människa.
Sara, oviss om sin förföljares aggressioner mot henne, hade lugnat sin gång och traskade nu över de stora shoppinggatorna i stadens centrum. Klädaffärer visade upp de senaste modena, brunt var tydligen detta årets vitt, och hälsokostaffärerna skyltade med ett nytt mirakelbantningsmedel som garanterade viktminskning. Allt detta passerade Saras intresseavdelning, för hon var smart nog att inse världen för vad den egentligen var, en galen plats full med dårar som försöker finna en mening genom sitt utseende.
När Sara väl kom fram till sjukhuset var det redan sent på eftermiddagen. Den anlagda trädgården doftade av syren och rosor, medan den nybyggda parkeringsplatsen luktade uppvärmd asfalt och hundskit. Den perfekta mixen av natur och civilisation, hade hennes far sagt en gång. Vid den stora svängdörren till entré hejdade hon sig, och stirrade in genom glaset. Sara visste vad som skulle hända om hon gick in där. Hon skulle efteråt få spendera flera timmar på sitt rum försjunken i sorg och gråta sig till sömns, men även om så var fallet visste hon att hon inte kunde svika sin pappa, eller den som väntade på henne heller. Just därför tog hon det osäkra valet att låta sina ben bära henne in till lobbyn och in i den hissen som förde henne till tredje våningen. Långvården.
Morgan smög sig tyst efter Sara in i sjukhuset, och när hon gick in i hissen hejdade han sig och tittade efter på dess display vart den var på väg. Den stannade till på akuten på andra våningen, där Morgan ofta legat efter sina vilda helger på stan. Han hamnade lätt i slagsmål när han var full, han kunde aldrig minnas varför, men han antog att det berodde på att de som han slogs med blev avundsjuka på honom och därför ville slå honom på käften. Morgan visste att det inte var akuten Rödluvan var på väg till, han hade hört ryktena om det som hänt hennes familj för flera år sen, och kunde räkna ut att det var fel avdelning. Hissen fortsatte och stannade så till på långvården, vilket passade mycket bättre med vad Morgan hört. Som en oljad blixt sprang han mot trapporna för att hinna ikapp henne, han snavade ett par gånger och hade redan förlorat tid på att vänta på hissen, men när han nådde upp till tredje våningen såg han klart och tydligt en rödtröja med luva försvinna ned genom den långa korridoren. Snart skulle hon få igen.
Sara gick sakta mot det rummet hon kände till alltför väl. Det hon nu hade besökt i tre år. Inte för att hon ville, inte för att hon var tvungen, ingetdera och både ock. Där inne på en säng med vita fina sängkläder och omringad av en arme av blommor låg en kvinna och tycktes sova. Saras mamma, som i tre år hade legat i koma efter en bilolycka. Det var av henne som Sara fått sin röda tröja. Det var en mors sista present till sin dotter innan det hände som inte fick hända. Blotta synen av henne fick Saras tårar att börja rinna, och hon blev tvungen att backa ut ur rummet för att inte bryta ihop. Hon sökte sig till toaletten dörren mittemot och i sin hast glömde hon att låsa dörren.
Morgan såg sin chans, och han tog den utan att tveka.
Sara stod vid handfatet och såg in i sin spegelbild, som nästan kunde jämföras med någon affischflicka om hon fick säga sin egen mening, vilket hon aldrig fick. Hon stänkte vatten i ögonen och torkade bort det med tröjans ärm. När hon åter kunde se sin spegelbild stod det någon bakom hennes andra jag och stirrade in i hennes ögon. En kille med rött hår och för mycket vax. Paniken slog till i Saras hjärta och hon vände sig om för att rusa ut ur det lilla rummet, men än en gång skulle Morgans styrka visa sig vara henne övermäktig, och denna gången fick han ett grepp om hennes hals med bägge händerna. Han flinade lika fult som tidigare och han stank nu ännu värre av en blandning av sprit och halvhjärtad husmanskost.
- Trodde du att jag skulle låta dig komma undan ostraffad Rödluvan? frågade Morgan hånfullt. Jag tänker inte tillåta dig att tro att du kan göra vad fan du vill, och när jag väl är klar med dig skall jag ge din morsa en omgång också ditt lilla missfoster.
Sara förlorade uppfattningen om verkligheten, precis som en proffsboxare blir nästintill hjärndöd vid knockningen, men hon kunde känna luften ta slut i sina lungor. Morgans fula flin blev suddigt, men just när hon förlorat hoppet om att få komma ur den hemska situationen flimrade något gult runt på hennes synaps. I nästa sekund föll hon till marken samtidigt som det röda håret flög in i väggen och landade i handfatet efter att ha blivit träffat av något som liknade en mindre gran. Sara själv låg med kinden på det kalla kakelgolvet och såg hur ett par slitna gymnastikskor kom allt närmre. Ett ögonblick senare sög något tag om hennes midja och drog upp henne på benen, samtidigt som detta relativt stora ”något” lade hennes arm om sin axel. Så fort Sara väl kommit tillbaka till verkligheten såg hon ett par glasögon en lugg av blont hår titta tillbaka i den mån de förmådde. Anna log mot sin kompis och frågade den klassiska frågan alla någon gång ställer sin halvt medvetslösa vän på en tjejtoalett full med granbarr:
- Hur stora är oddsen för att jag skall plantera träd som välgörenhet vid sjukhuset samma dag som du blir anfallen av en idiotisk grobian? Anna var kanske ingen riddare i skinande rustning men det gjorde inget tyckte Sara. Istället var hon hennes alldeles egna skogshuggare och vän, och det är vad som verkligen räknas.
Subscribe to:
Posts (Atom)
