King Boor let his howl travel westward and the prey followed his wrath. On wings of polished bronze the delicate aircraft soared over the clouds and reflected the pure sunlight off into the distance. It was a beautiful vessel, made from the finest birch wood and mounted under an immense balloon twice its size that carried it across the cold winds from its native land of Carrinia. It had been travelling for two weeks to reach the merchants harbor of Badour and the crew was starting to get tired and reckless, unaccustomed to such long periods without land leave. The helmsman had started to drift off the plotted course along the royal air space and the lookout had now missed to spot the unusual movements in the cloud bed three times. This was the time to strike.
The captain of the Carrinian ship was a man of grand stature and an equally grand girth. He reminded of a wallowing walrus with his tiny eyes and wild mustache, as he cruised along the deck of the ship of his father. Displeased with the chilly weather but satisfied by the favorable winds he let out a mere grunt at the deck crew to keep up the pace, instead of incorporating the usual belching and spitting. Waddling back to the upper deck he gave away a loud cough to make sure the helmsman was still awake. He got a low hiss as a response.
“Are you still alive you old fart”, the captain asked and began fumbling in his pockets for the cheap silver box of smelling salts his son had given him last year for his birthday.
“Yes sir, if you’d like…” the old man seemed tired and he drifted off almost instantaneously after answering.
“Good, then maybe you could care to call for the navigator.” He breathed in the aroma of the box and shrugged and cursed as the ammonia made his sinuses burn and his eyes water up. At least it made him more aware.
“Wouldn’t you like to yell at him yourself sir?” The helmsman regretted saying it as soon as the words had left his mouth.
With nostrils flaring and eyes starting to get red the captain turned slightly towards his pilot with an empty smile.
“Orders are for following Sievo, you do well to not let that slip your mind again. Otherwise I may need to see you in my cabin.” The old man’s response was to immediately put the steering wheel into locking position and yell for the navigator as he ran down the staircase to the lower levels of the ship.
The captain smiled, now genuinely, and made his way to the railing, watching out over the pale landscape beneath. How it amused him. As the wind howled he held onto his feathered hat and listened to the war song of old king Bore, and wondered who was destined to face the wind maker’s wrath this day. Amongst the deep howling he started to hear something odd that reminded him of the hoarse humming of a beetle like the ones he used to hear in his father’s garden as a child. As he tried to find out if he was mistaken or not, the sound made a quick visit to his left side but when he turned it was gone, like if the beetle had dove down under the ship with the speed of a hawk.
“Most peculiar…” Taking a look over the railing the captain confirmed that there was nothing there, nor beetle nor anything even remotely resembling anything other than a cumulus cloud. But the uneasy feeling lingered still. He cracked his fingers and walked towards the stern where one of the young lookouts sat daydreaming.
“Amin! How many seagulls have you seen!”
The boy jumped off his seat and couldn’t find his bearing at first.
“Uhm, se- seven, sir!” Startled from his nap he blinked one too many times trying to get his eyesight back.
“Seven huh. Seems a bit much considering we’re twenty miles from the nearest ocean, don’t you think?!”
“M.. yes captain, sorry captain.” The boy clumsily hid his hands behind him and waited for the usual beating, but something caught the captain’s eye as he readied his hand, something down in the clouds.
“What do you see down there boy? There, amongst those dense cumulus, you nimrod!”
The lookout hurried to pull out his spyglass and examined the place the captain pointed out with an eager yet unstable finger. Nothing stuck out, just simple clouds moving with the winds, but then as the wind drew a breath and moved to the southwest something black got caught outside the white fog.
“There, something… it looks like cloth sir.”
The captain hogged the spyglass from the boy’s hands and shoved him into the railing. He quickly found what the boy talked about. A black piece of cloth rising from below showing an insignia of a falchion, wings spread out, clenching a dagger and a crown in its claws.
“Pirates…” the captain threw the glass at the boy. “Don’t just sit there! Alert the ship! Pirates!”
The young one ran as fast as he could, letting his precious spyglass fall and roll over the deck. The captain watched as the scourge rose towards them and moved to his commanding post. People yelled as the boy spread the news and panic ensued as the crew readied themselves.
The captain readied his pistol and yelled out his orders as the crew mobilized on the port side of the deck, where they could see the pirate ship rise up besides them. Steam spewed out from its sides as the engines pulled it upwards, faster than any ship the captain had ever seen, and no balloon to help it either. The ship flew on two pairs of majestic, yet frightful wings that remembered of those of a bat. The hull was matt black which didn’t reflect sunlight and it was decorated with a pair of gaping red eyes at the bow which seemed to stare at you wherever you walked from it. The ship didn’t make a sound except when it let out steam or took a new stroke to gain air. The silence scared the captain even more than its appearance.
“Steady men, keep them in your sights, if they come right at us they have no chance!” The captain’s words did little to motivate the crew; they almost didn’t hear him as they looked anxiously amongst each other, murmuring.
The ship closed in, quit and slow, the captain felt like someone on the other side was measuring him, testing him, and he didn’t like the attention.
“Fire a warning round!” his face blazed up and his eyes grew wild. He would not be made the lesser man this day.
The men at the railing all fired one shot from their repeater rifles and with a mighty explosion the first cannon on floor below let its heavy load fly towards the pirate ship’s judging eyes. There were no screams, nor did the cannonball do much more than merely grace the lower part of the hull. The silence made the captain furious.
“Come then filthy vermin! Give me your best shot!” With that said he heard the loud bang of a musket pistol behind him and dropped down as he lost the power of his legs.
“How was that?”
The captain lay on his side on the tar smelling planks and saw it get flooded with blood. He watched dumbstruck as several men jumped over the railing onto the deck from small hovering crafts, on the starboard side of the ship. They had fooled him twice, lying in ambush in their own ambush. The captains last thoughts revolved around screaming at his crew and seeing his little boy one more time, but as he drifted away into the darkness the last thing on his mind was the itching in his nose from the ammonia.
The pirates made short work of the crew aboard the Carrinian vessel christened Forial’s Glory. Their leader stood victorious on the captain’s perch and watched as his men looted the dead and readied the ship for its last navigational calibration. He pitied the poor fool who had fallen for his ruse, so in an act of respect he walked towards the corpse and picked up the captains feathered hat.
“This bird is too fine to be grounded I think. Too bad your other one isn't as lucky.”
A signal was cast between the leader and his second in command, a large man with tattooed arms and a large trench gun hanging in a rope round his leatherjacket clad chest. He nodded and called for all to retreat to their wasps as he walked up to his leader and friend.
“Do you want the honors, sir?”
“No thank you Redcliff. This was your strategy, your stone, so you get to sink this bird.”
The leader gave Redcliff a quick hand on the shoulder and moved to his hovering wasp. The large man grinned proudly and kicked away the lever keeping the steering wheel steady, and then released the lever for balloon control. As he ran for his sortie the immense floating device above gave out a loud crack and started to hiss. The pirates flew off as the Florial’s Glory sank, faster and faster towards the ground from whence it came. Redcliff flew besides his old friend and yelled over the winds:
“Did you find what you were searching for sir?!”
The leader just smiled as he held his new hat to his head and its red feather plume danced in the breeze.
Thursday, February 04, 2010
Tuesday, September 15, 2009
Welcome to the jungle
Ring... ring... ring... no answer.
“Come on, pickup…”
Ring… ring… click! “The number you’ve dialed can…”
“Fuck!”
He slams the receiver back onto the payphone as it swallows his last quarter. The wet pavement absorbs the drops of sweat falling from his brow as he walks out. Filled with frustration he quickly turns and kicks the glass door. The loud crack drowns in the sounds of his scream.
“Karma…” he hears someone say with a hoarse voice.
“Excuse me?” A couple of newspapers under the bench next to him start to move as an old hag with a fur coat and baseball cap emerges from below. She smells of wine and something far worse.
“Whatever it was you did, karma now found a way to pay you back.” She says as she sits up covered in yesterday’s gossip.
“Really, if that’s the case I don’t want to know what you’ve been up to.”
She lets out a cackle, he sees almost five teeth.
“A comedian, that’s good, everybody needs a good laugh in the end.”
“Aint’ that the truth.” He walks away; he has no time to waste on lowlifes.
As his feet kicks up water and drenches his socks in the streets filth he notices that the streetlights come alive as the sun calls it a day and disappears behind the tall buildings. The streets doesn’t pulsate with life as the usually do this time of year, people stay at home, scared of the cold and the dark. The funny thing about fright of the dark is that some people never feel it, while some never stop feeling it. All he knows is that he doesn’t want to be alone when the darkness comes…
His pacing gets more intense; heavier steps, increased speed. His breathing loses control as he stares up at the sky, looking for the last rays of light, wishing that the sun won’t go down just yet. But then they dissipate…
He dreams. Walking in corridors all alone and naked he looks for something as well as flees from something else. He knows not the definition of either one. As he tries door after door, people behind them look at him and roars in laughter.
After a while the rage gets to him and he gives in to it.
“Stop it!” As he opens the next door he lunges hands first towards the one standing behind it and starts squeezing the persons neck with all his might. No struggle, only vacant eyes and a baseball cap.
He wakes. Lying beneath him is an old hag wearing what used to be a fur coat, but now ripped asunder and drenched in blood. In her wrinkly hands she holds some kind of medicine. Puzzled he thinks to himself: “Who is she? What happened to her?”
Then he observes his hands.
“No… no no noooo!”
In his panic only one thought comes to him.
“I need to get help.”
He runs, the dry concrete eventually beating his thighs into a bloody pulp. He finds what he was looking for as he runs past a phone booth. It looks old and damaged, with cracks in the glass door, but it can help him get what he needs.
“She’ll know what to do.”
Grasping down his pocket looking for loose change to feed the contraption he finds nothing. Frenetically he searches his jacket, but no luck. Then he feels something in the back pocket of his jeans and pulls it out. A baseball cap saying: “I love New York.” And on the inside, signed in red: “Karma.”
Someone behind him whispers: “It’s funny, because it’s true.”
Ring... ring... ring... no answer.
“Come on, pickup…”
Ring… ring… click! “The number you’ve dialed can…”
“Fuck!”
He slams the receiver back onto the payphone as it swallows his last quarter. The wet pavement absorbs the drops of sweat falling from his brow as he walks out. Filled with frustration he quickly turns and kicks the glass door. The loud crack drowns in the sounds of his scream.
“Karma…” he hears someone say with a hoarse voice.
“Excuse me?” A couple of newspapers under the bench next to him start to move as an old hag with a fur coat and baseball cap emerges from below. She smells of wine and something far worse.
“Whatever it was you did, karma now found a way to pay you back.” She says as she sits up covered in yesterday’s gossip.
“Really, if that’s the case I don’t want to know what you’ve been up to.”
She lets out a cackle, he sees almost five teeth.
“A comedian, that’s good, everybody needs a good laugh in the end.”
“Aint’ that the truth.” He walks away; he has no time to waste on lowlifes.
As his feet kicks up water and drenches his socks in the streets filth he notices that the streetlights come alive as the sun calls it a day and disappears behind the tall buildings. The streets doesn’t pulsate with life as the usually do this time of year, people stay at home, scared of the cold and the dark. The funny thing about fright of the dark is that some people never feel it, while some never stop feeling it. All he knows is that he doesn’t want to be alone when the darkness comes…
His pacing gets more intense; heavier steps, increased speed. His breathing loses control as he stares up at the sky, looking for the last rays of light, wishing that the sun won’t go down just yet. But then they dissipate…
He dreams. Walking in corridors all alone and naked he looks for something as well as flees from something else. He knows not the definition of either one. As he tries door after door, people behind them look at him and roars in laughter.
After a while the rage gets to him and he gives in to it.
“Stop it!” As he opens the next door he lunges hands first towards the one standing behind it and starts squeezing the persons neck with all his might. No struggle, only vacant eyes and a baseball cap.
He wakes. Lying beneath him is an old hag wearing what used to be a fur coat, but now ripped asunder and drenched in blood. In her wrinkly hands she holds some kind of medicine. Puzzled he thinks to himself: “Who is she? What happened to her?”
Then he observes his hands.
“No… no no noooo!”
In his panic only one thought comes to him.
“I need to get help.”
He runs, the dry concrete eventually beating his thighs into a bloody pulp. He finds what he was looking for as he runs past a phone booth. It looks old and damaged, with cracks in the glass door, but it can help him get what he needs.
“She’ll know what to do.”
Grasping down his pocket looking for loose change to feed the contraption he finds nothing. Frenetically he searches his jacket, but no luck. Then he feels something in the back pocket of his jeans and pulls it out. A baseball cap saying: “I love New York.” And on the inside, signed in red: “Karma.”
Someone behind him whispers: “It’s funny, because it’s true.”
Wednesday, September 09, 2009
Autumn waiting
The rain fell quite hard this night, as it does in autumn. Fay sat backwards on the couch leaning her face against the window, thinking to herself when dad was coming home. She missed him and wanted to show the graded paper now lying on the table beside her, waiting to be shown and being proud of.
Fay breathed on the glass and like a bucket of paint on a canvas it made a mark on the cold surface. She made her finger a brush and drew squiggles and a sad face. Patience wasn’t one of the “good sides she inherited from mom”. Bored after staring down both ends of the street alternatively, she made a loud sigh and turned to the television. Only news. For crying out loud.
Annoyed out of her senses Fay started to walk across the floor, back and forth. Tick tock said the clock on the wall, seemingly to mock her. “He’s not coming.” Then the god forsaken sounds of the clock drowned in a loud roaring from upstairs. Mom was starting up the vacuum. Again. She was always keeping things tidy, surely so dad wouldn’t get mad, he didn’t like a dirty house when he paid for a whole family on his salary. He had said so himself, but Fay didn’t like to think back to that time.
After walking round the living room Fay finally put her back to the wall and skidded down, banging the back of her head against the flowery wallpaper. The lilies and hyacinths didn’t make the room anywhere near as sunny as the decorator had told them last year, but at least they made mom happy, until she would buy new ones. Maybe roses next time, Fay likes roses.
Bang, bang, banging her head like a percussionist against the wall, Fay laid her head on its side and noticed the door to the basement. She wasn’t supposed to walk down there, the furnace wasn’t safe and dad had his study down there and he didn’t like to be disturbed. Although when he’s not there it wouldn’t hurt to play around for a while, right? Biting on her lip in excitement Fay stood up and walked to the door, once and a while casting a quick gaze towards the stairs. Mom wouldn’t be so happy with her if she went down there, but as long as the vacuum raged on there was no danger to be had.
Slowly Fay turned the doorknob, nervous, not thinking that the sound wouldn’t be able to travel upstairs. A smell of dust and oil came to her senses. It was dark. The old light switch hadn’t been changed when the rest of the house got renovated so unaccustomed Fay twisted the little plastic handle to the right. Flickers and then nothing. The light bulb must be out, she thought, but then it flickered again and came to life. The stairs looked dusty, and old in the way that makes you know that they will creak at the slightest touch of a toe. Fay didn’t hesitate anymore; she nimbly leapt down the stairs and brazed herself against the railing so she wouldn’t fall on the way. Landing on the ground she saw dust rising into the air. Dad had forgotten to tidy it up again, since the basement was his responsibility, not moms. Fay felt like sneezing, listened to the sounds from upstairs. Still safe. Then she let it rip and a tiny cloud of dust became the reaction, soon settling down in a new resting place.
The light wasn’t that bright down here; just a dim white glow fell from the ceiling and showed the particles flying through the air but the corners of the room were dark and shrouded in mystery. Fay started exploring curiously but stayed away from the dark parts. In there she saw scary things that her mind made up for her; an ominous man made out of an old jacket and monsters constructed by a rusty shovel and some rakes leaning against the wall.
The objects lying around in the basement could only satisfy her curiosity for so long however and she started to look for the door to the furnace room. The fact that it was cozy in there was all she remembered. Two doors stood in front of her as she turned to the right wall from the stairs. She walked towards the one furthest down the wall but stopped as she passed the first one and heard a noise. The door stood slightly ajar and inside a small beat was heard, constantly ticking like the arm of the old clock upstairs.
Fay pushed the door open slowly and peeked inside, it was not dark. A candle was lit and cast a red shadow over her dads study, making it seem like the walls were burning, ever so slightly. As she walked in Fay saw the candle standing on a pile of books upon the old wooden desk, almost burnt out. The smart little kid she was, Fay picked up the candlestick, so she could keep an eye on it, and other things.
Armed with the candle she could investigate the sound that came from one of the bookcases. It was a Newton's cradle, giving away a loud click every time a metallic ball returned from it's pendulum swing. Tick tock, time to move on.
On the way out the candle light shone on many a thing in the study, glass bottles, leather bound books in the book case, and a glass framed picture of her grandfather, standing over a fallen deer with a knife in one hand. She looked in more detail on the photo and thought she recognized the knife from somewhere. It had an ebony handle and had markings on the blade, or scratches rather. Unable to remember she walked outside, her gaze just barely missing the blade lying on the desk wired into a damp cloth.
The other door stood waiting for her. As she tried the handle the door wouldn’t move, it was locked, but even before Fay managed to put out her lower lip she saw a pair of keys lying at her feet. Joyfully grinning she picked them up and tried them on the lock. It worked like a charm. The door creaked even louder than the stairs as she opened it. A warm feeling touched her face as she went inside, as the furnace cast its intense brightness over her. She liked the sensation and went closer to sit down in front of the grate, where the heat emitted the most. As she landed on the soil floor she felt something hard poking against her thigh and gave off an unexpected shrill. She quickly moved away and brought the candle to the place, where she saw a white round-shaped thing sticking out of the ground. She stared at it with big eyes and touched it with her fingertips, it was very smooth and felt cold. Before she could think things through Fay was digging at the sides of the thing and unearthed something she had only seen once before, in school.
“The thigh bone’s connected to the… hip bone.”
Fear. With tears coming out of her eyes, Fay backed towards the door and ran away, dropping the candle as she went. The lights in the basement had gone out, everything was silent. Fay couldn’t see but ran where she knew the stairs were. Her feet found the first step and she fell over, screaming in pain and panic. She crawled up and the lights went back on.
“What are you doing dear?”
Her mother coming down from the living room, the vacuum had turned to silence long ago. She picked up her daughter. Fay couldn’t say a word, her sobs stopped her.
“There, there. You know you shouldn’t be down here.”
“I’m sorry” Fay wanted to say, but all that came out where squeaks and tears.
“Come now, dad’s home. He wants to see you”
Fay breathed on the glass and like a bucket of paint on a canvas it made a mark on the cold surface. She made her finger a brush and drew squiggles and a sad face. Patience wasn’t one of the “good sides she inherited from mom”. Bored after staring down both ends of the street alternatively, she made a loud sigh and turned to the television. Only news. For crying out loud.
Annoyed out of her senses Fay started to walk across the floor, back and forth. Tick tock said the clock on the wall, seemingly to mock her. “He’s not coming.” Then the god forsaken sounds of the clock drowned in a loud roaring from upstairs. Mom was starting up the vacuum. Again. She was always keeping things tidy, surely so dad wouldn’t get mad, he didn’t like a dirty house when he paid for a whole family on his salary. He had said so himself, but Fay didn’t like to think back to that time.
After walking round the living room Fay finally put her back to the wall and skidded down, banging the back of her head against the flowery wallpaper. The lilies and hyacinths didn’t make the room anywhere near as sunny as the decorator had told them last year, but at least they made mom happy, until she would buy new ones. Maybe roses next time, Fay likes roses.
Bang, bang, banging her head like a percussionist against the wall, Fay laid her head on its side and noticed the door to the basement. She wasn’t supposed to walk down there, the furnace wasn’t safe and dad had his study down there and he didn’t like to be disturbed. Although when he’s not there it wouldn’t hurt to play around for a while, right? Biting on her lip in excitement Fay stood up and walked to the door, once and a while casting a quick gaze towards the stairs. Mom wouldn’t be so happy with her if she went down there, but as long as the vacuum raged on there was no danger to be had.
Slowly Fay turned the doorknob, nervous, not thinking that the sound wouldn’t be able to travel upstairs. A smell of dust and oil came to her senses. It was dark. The old light switch hadn’t been changed when the rest of the house got renovated so unaccustomed Fay twisted the little plastic handle to the right. Flickers and then nothing. The light bulb must be out, she thought, but then it flickered again and came to life. The stairs looked dusty, and old in the way that makes you know that they will creak at the slightest touch of a toe. Fay didn’t hesitate anymore; she nimbly leapt down the stairs and brazed herself against the railing so she wouldn’t fall on the way. Landing on the ground she saw dust rising into the air. Dad had forgotten to tidy it up again, since the basement was his responsibility, not moms. Fay felt like sneezing, listened to the sounds from upstairs. Still safe. Then she let it rip and a tiny cloud of dust became the reaction, soon settling down in a new resting place.
The light wasn’t that bright down here; just a dim white glow fell from the ceiling and showed the particles flying through the air but the corners of the room were dark and shrouded in mystery. Fay started exploring curiously but stayed away from the dark parts. In there she saw scary things that her mind made up for her; an ominous man made out of an old jacket and monsters constructed by a rusty shovel and some rakes leaning against the wall.
The objects lying around in the basement could only satisfy her curiosity for so long however and she started to look for the door to the furnace room. The fact that it was cozy in there was all she remembered. Two doors stood in front of her as she turned to the right wall from the stairs. She walked towards the one furthest down the wall but stopped as she passed the first one and heard a noise. The door stood slightly ajar and inside a small beat was heard, constantly ticking like the arm of the old clock upstairs.
Fay pushed the door open slowly and peeked inside, it was not dark. A candle was lit and cast a red shadow over her dads study, making it seem like the walls were burning, ever so slightly. As she walked in Fay saw the candle standing on a pile of books upon the old wooden desk, almost burnt out. The smart little kid she was, Fay picked up the candlestick, so she could keep an eye on it, and other things.
Armed with the candle she could investigate the sound that came from one of the bookcases. It was a Newton's cradle, giving away a loud click every time a metallic ball returned from it's pendulum swing. Tick tock, time to move on.
On the way out the candle light shone on many a thing in the study, glass bottles, leather bound books in the book case, and a glass framed picture of her grandfather, standing over a fallen deer with a knife in one hand. She looked in more detail on the photo and thought she recognized the knife from somewhere. It had an ebony handle and had markings on the blade, or scratches rather. Unable to remember she walked outside, her gaze just barely missing the blade lying on the desk wired into a damp cloth.
The other door stood waiting for her. As she tried the handle the door wouldn’t move, it was locked, but even before Fay managed to put out her lower lip she saw a pair of keys lying at her feet. Joyfully grinning she picked them up and tried them on the lock. It worked like a charm. The door creaked even louder than the stairs as she opened it. A warm feeling touched her face as she went inside, as the furnace cast its intense brightness over her. She liked the sensation and went closer to sit down in front of the grate, where the heat emitted the most. As she landed on the soil floor she felt something hard poking against her thigh and gave off an unexpected shrill. She quickly moved away and brought the candle to the place, where she saw a white round-shaped thing sticking out of the ground. She stared at it with big eyes and touched it with her fingertips, it was very smooth and felt cold. Before she could think things through Fay was digging at the sides of the thing and unearthed something she had only seen once before, in school.
“The thigh bone’s connected to the… hip bone.”
Fear. With tears coming out of her eyes, Fay backed towards the door and ran away, dropping the candle as she went. The lights in the basement had gone out, everything was silent. Fay couldn’t see but ran where she knew the stairs were. Her feet found the first step and she fell over, screaming in pain and panic. She crawled up and the lights went back on.
“What are you doing dear?”
Her mother coming down from the living room, the vacuum had turned to silence long ago. She picked up her daughter. Fay couldn’t say a word, her sobs stopped her.
“There, there. You know you shouldn’t be down here.”
“I’m sorry” Fay wanted to say, but all that came out where squeaks and tears.
“Come now, dad’s home. He wants to see you”
Monday, May 25, 2009
Idag
Hej hopp i bloggvärlden. Tänkte jag skulle posta två grejer lite snabbt. För det första så har jag startat en portfoliosida, för mina projekt och mina arbeten så jag kan få jobb (pwetty pweeease?). Den går att finna här:
http://innovativedreams.wordpress.com/
Checka gärna in den, har inte så mycket där just nu, men det tillkommer fler grejer titt som tätt =)
Det andra är att jag med två vänner *host* johan o johanna *host* börjat med en inspirationslek där en person bestämmer ett par ord eller en fras som alla måste integrera i en dikt/sångtext. Den första frasen bidrog johan med: "Tre sorters avokado"... jah...
Så här kommer mitt bidrag i Leken(tm):
Idag
En man sade på radion idag
Du måste då hinna med allt
Jag valde att byta underhållning
visslar en smula och tar det kallt
En man på tv:n sade idag
Med rätt färg kan huset bli ett hem
Jag valde att låta allt flagna bort
finner min plats och är inte i kläm
En kvinna framför spisen sade idag
med tre sorters avokado blir festen bra
jag sväljer min heder och skrattar
följer inte flocken men är ändå kvar
Jag tänkte något halvknäppt idag
Imorgon ska jag leva bara för att
inte oroa sig för vad andra tror
och inte behöva jaga ifatt
Jag valde att stänga av tv:n igår
Se bortom den falska värld som höljer
Kanske blir allt som det borde
Om man bara tänker och inte följer
Tack för mig för denna gång
Ta hand om er!
http://innovativedreams.wordpress.com/
Checka gärna in den, har inte så mycket där just nu, men det tillkommer fler grejer titt som tätt =)
Det andra är att jag med två vänner *host* johan o johanna *host* börjat med en inspirationslek där en person bestämmer ett par ord eller en fras som alla måste integrera i en dikt/sångtext. Den första frasen bidrog johan med: "Tre sorters avokado"... jah...
Så här kommer mitt bidrag i Leken(tm):
Idag
En man sade på radion idag
Du måste då hinna med allt
Jag valde att byta underhållning
visslar en smula och tar det kallt
En man på tv:n sade idag
Med rätt färg kan huset bli ett hem
Jag valde att låta allt flagna bort
finner min plats och är inte i kläm
En kvinna framför spisen sade idag
med tre sorters avokado blir festen bra
jag sväljer min heder och skrattar
följer inte flocken men är ändå kvar
Jag tänkte något halvknäppt idag
Imorgon ska jag leva bara för att
inte oroa sig för vad andra tror
och inte behöva jaga ifatt
Jag valde att stänga av tv:n igår
Se bortom den falska värld som höljer
Kanske blir allt som det borde
Om man bara tänker och inte följer
Tack för mig för denna gång
Ta hand om er!
Monday, May 11, 2009
För Kärleken
Hej vännen
Hur mår du? Jag mår bra, men jag har tänkt mycket på senaste tiden. Du kanske undrar varför jag skriver och det gör jag själv också, svaret är nog en blanding av att jag kände för det, och att jag behöver det.
För att börja så vill jag be om ursäkt för om jag varit konstig de senaste gångerna vi talats vid. Ja jag vet att det är en gammal ursäkt men jag hoppas att du vet och kanske förstår varför det blir som det blir, för alla gånger så är det inte lätt att vara normal. (I allänhet eller gentemot dig)
Jag har saknat dig, det är nog roten i allt, vilket förvärrats av att vi inte hörts så ofta. Jag klandrar inte dig för jag vet hur du har det, jag vet att det inte är lätt att ha tid för alla i ens liv, och jag förstår att du har dina prioriteringar just nu, även om du kanske inte vill det, för du vill ju ha allt här i världen. Det där var sarkasm. Jag har inte skaffat en skylt än, så jag får peka ut det sålänge.
Ärligt talat så tror jag inte jag har lyckats komma över dig än, gud ska veta att jag försökt. Ända sedan jag berättade för dig om hur jag kände så har jag inte varit mig själv, inte till 100%. Jag brukade alltid definiera mig själv som en romantiker, en som alltid hade känslorna i fokus och som kände mycket, men nu så har jag blivit något av ett skal från det jaget. Jag har inte kunnat nå mina känslor, utan gått omkring helt likgiltig och tom, inte på nåt emo vis utan mer på ett ryck-på-axlarna sätt, vilket kanske är värre. Just nu tror jag det är på väg tillbaka, annars vore det svårt att skriva det här, men jag har en bit kvar innan jag kan säga att jag kommit hela vägen hem.
Jag sade till dig efter vi pratat att jag klarade mig och att jag behövde tid, men jag tror inte det helt stämde. Dagen innan du skulle åka stod jag vid korsningen till din lägenhet och hade ett val, att antingen knacka på din dörr och berätta att allt inte var ok och att jag fortfarande hade känslor för dig, eller att gå hem och hålla mina ord för mig själv. Min gode vän Johan (inte motorhead) sade att om jag inte gjorde det förstnämna skulle jag kunna ångra det hela livet, vilket var exakt det råd jag fick när jag berättade för dig första gången hur jag kände.
Jag gjorde till sist valet att inte störa dig när du packade för hemresan. Jag tänkte att du behövde slippa ha mer bekymmer, slippa ha nån som hängde över skuldrorna på dig och ältade om sin obesvarade kärlek. Jag visste att inget skulle ha förändrats, du visade mig ju till och med din löftesring dagen innan, vilket jag måste erkänna känns en smula knäppt i mina ögon. Om Jesus fanns tror jag inte han skulle vilja att du undanhöll din kärlek till honom endast, men det är vad jag tror.
Jag förstår om det här låter emo och kanske är jobbigt att läsa, men jag vill bara du ska veta att jag saknar dem stunderna då vi var tillsammans. De kanske inte verkar så märkvärdiga för dig, vad vet jag, men för mig var det några av dem bästa jag haft. Tack.
Iallafall så gjorde jag ett val, och jag tror det kan ha varit i självbevarelsesyfte lika mycket som det var ett ömhetsbevis. "Om du älskar någon låter du dem gå". Mitt sista bevis på att jag höll av dig blir väl således att jag aldrig skickar det här brevet...
Ta hand om dig
//Niklas
Hur mår du? Jag mår bra, men jag har tänkt mycket på senaste tiden. Du kanske undrar varför jag skriver och det gör jag själv också, svaret är nog en blanding av att jag kände för det, och att jag behöver det.
För att börja så vill jag be om ursäkt för om jag varit konstig de senaste gångerna vi talats vid. Ja jag vet att det är en gammal ursäkt men jag hoppas att du vet och kanske förstår varför det blir som det blir, för alla gånger så är det inte lätt att vara normal. (I allänhet eller gentemot dig)
Jag har saknat dig, det är nog roten i allt, vilket förvärrats av att vi inte hörts så ofta. Jag klandrar inte dig för jag vet hur du har det, jag vet att det inte är lätt att ha tid för alla i ens liv, och jag förstår att du har dina prioriteringar just nu, även om du kanske inte vill det, för du vill ju ha allt här i världen. Det där var sarkasm. Jag har inte skaffat en skylt än, så jag får peka ut det sålänge.
Ärligt talat så tror jag inte jag har lyckats komma över dig än, gud ska veta att jag försökt. Ända sedan jag berättade för dig om hur jag kände så har jag inte varit mig själv, inte till 100%. Jag brukade alltid definiera mig själv som en romantiker, en som alltid hade känslorna i fokus och som kände mycket, men nu så har jag blivit något av ett skal från det jaget. Jag har inte kunnat nå mina känslor, utan gått omkring helt likgiltig och tom, inte på nåt emo vis utan mer på ett ryck-på-axlarna sätt, vilket kanske är värre. Just nu tror jag det är på väg tillbaka, annars vore det svårt att skriva det här, men jag har en bit kvar innan jag kan säga att jag kommit hela vägen hem.
Jag sade till dig efter vi pratat att jag klarade mig och att jag behövde tid, men jag tror inte det helt stämde. Dagen innan du skulle åka stod jag vid korsningen till din lägenhet och hade ett val, att antingen knacka på din dörr och berätta att allt inte var ok och att jag fortfarande hade känslor för dig, eller att gå hem och hålla mina ord för mig själv. Min gode vän Johan (inte motorhead) sade att om jag inte gjorde det förstnämna skulle jag kunna ångra det hela livet, vilket var exakt det råd jag fick när jag berättade för dig första gången hur jag kände.
Jag gjorde till sist valet att inte störa dig när du packade för hemresan. Jag tänkte att du behövde slippa ha mer bekymmer, slippa ha nån som hängde över skuldrorna på dig och ältade om sin obesvarade kärlek. Jag visste att inget skulle ha förändrats, du visade mig ju till och med din löftesring dagen innan, vilket jag måste erkänna känns en smula knäppt i mina ögon. Om Jesus fanns tror jag inte han skulle vilja att du undanhöll din kärlek till honom endast, men det är vad jag tror.
Jag förstår om det här låter emo och kanske är jobbigt att läsa, men jag vill bara du ska veta att jag saknar dem stunderna då vi var tillsammans. De kanske inte verkar så märkvärdiga för dig, vad vet jag, men för mig var det några av dem bästa jag haft. Tack.
Iallafall så gjorde jag ett val, och jag tror det kan ha varit i självbevarelsesyfte lika mycket som det var ett ömhetsbevis. "Om du älskar någon låter du dem gå". Mitt sista bevis på att jag höll av dig blir väl således att jag aldrig skickar det här brevet...
Ta hand om dig
//Niklas
Tuesday, April 28, 2009
På väg
Stigen slingrade sig mellan björkarna precis som oräkneliga stigar gjorde, och i myllan av förra årets höstlöv, grenar och morgonens dagg syntes fotspår. Somliga efterlämnade av stora tunga kliv och andra av nätta tramp. De var bara ett fåtal av alla de märken människan lämnat efter sig genom århundraden, de skiljde sig inte från några andra i skogens ögon, bara ännu en ring i stammen. Men för människorna i väst skulle dessa efterlämningar betyda mycket, oavsett vad skogen ansåg om saken.
Våren hade kommit tidigt detta året, blommorna knoppade utan att snön helt försvunnit från skogen där den skyddades av trädkronornas täta skugga, och flyttfåglarna hade återvänt till sina grenar där de byggde upp gamla bon och förberedde sig för det nya liv som våren tillförde. Skogen frodades och i dess innersta glänta växte sig den uråldriga ekens rötter sig ännu starkare när de nu bar vatten åter igen.
En handskbeklädd hand vidrörde det gamla trädet, dess bark var kal och mjuk likt ett ungträd, men dess stam hade krävt åtminstone tio mans famnar för att helt omringa den. Det hade funnits här en lång tid konstaterade mannen och lät handen glida upp över den mörkgröna barken. Varje liten skåra i den annars så lena ytan vittnade om den tid som gått, om stormar, torka, förstörelse men också om tillväxt och liv. Den urgamla eken berättade sin egen historia, där dess brutna kvistar likt ärr berättade om människor som skadat det, medan grenar och lövverk satt som bevis för skogsdjurens viloplatser och skydd mot vind och andra faror. Varje del av trädet var likt en gammal bok vars berättlse spann långt över en dödligs livstid. Men olikt en bok så hade trädet aldrig haft tomma blad, dess ord hade växt fram med arket.
Mannen såg med beundrande blick upp mot löven och förundrades en stund över den mäktiga syn som eken utgjorde, samtidigt som han började nynna lågt men tydligt. Det var en lugn melodi han mindes från sin barndom, då bekymren var färre och livet enklare, och utan att märka det själv drog han lätt på smilbandet när minnena av hans far och mor flimrade till bakom hans ögon. Med minnen kom dofter, dofter som hans mors hår och hans fars rakvatten, som stack i ögonen samtidigt som det hade lämnat efter sig en behaglig känsla av renhet. Och hö. Han mindes doften av hö.
Det lilla leendet försvann då mannen tryckte bort minnena, rädd för vilka fler som skulle dyka upp, men han slutade inte nynna, han hade kommit hela vägen hit bara för att få sjunga för den gamla eken.
Ju längre in i melodin han kom desto mer kände mannen att trädet krängde och började svaja i en vind som inte fanns. Han satte båda sina händer rakt mot den skälvande stammen och kände vibrationerna gå igenom sina armar. Trädet talade.
”Ärende”
Mannen kände sig lättad, det hade fungerat. Trädet stod återigen stilla och han började rytmiskt att trumma med fingrarna, och ömsom med hela handflatan på trädet, för att ge det hans svar.
”Finna”
Trummandet upphörde, samtidigt som den osynliga vinden ven än en gång.
”Väktaren?”
Mannen slog ett hårt slag.
”Ja”
Tystnad. Vinden ven inte, allt stod still. Efter en lång tystnad började mannen tappa hoppet, men då kom en dov puls ifrån trädets inre.
”Vänta”
Mannen backade bort, tacksam att hans rop på hjälp hade besvarats, och satte sig ned att vila under en liten björk som lyckats växa sig upp under ekens skugga. Nu fanns inget annat att göra än göra som skogen kallat. Han mediterade.
Våren slog ut till fullo, snön smälte och ägg lades i bon. Tiden gick.
”Du är inte mycket för att låta gamla män vila ifred inte.”
Mannen slog upp ögonen och såg där en skrynklig och knotig gubbe stå bland vårblommorna, med buskiga ögonbryn och en fast blick likt en rentjur. Han höll händerna bakom ryggen och stod iklädd nåt som inte kunde beskrivas som annat än trasor, men trots detta utstrålade han en pondus och ingav en respekt som ingen annan. Han hade runt den skrana midjan ett grovt läderbälte, i vilket en mängd örter, buteljer och små verktyg hängde, samt en lång krökt kniv av skir, grå flinta. Den yngre mannen bockade sig och höll huvudet böjt.
”Jag ber om er förlåtelse mäster, men det är faktiskt inte min förtjänst att ni alltid dras in i allt det här om igen.”
Den gamle kacklade roat.
”Hoho, du behöver inte ursäkta dig för något gosse, en gammal man behöver bara sina små stunder av gnällighet, det är nåt vi unnas i våra sista år. Seså, vad kallade du mig för?”
”Det är boken mäster... Sidorna är tomma igen.”
Gubben gned sig om hakan och drog i näsan om vart annat.
”Jaså minsann...” Han var tyst en längre stund. ”Har du sökt upp Joram? Du vet att han är den som bär ansvaret nu.”
”Ja mäster, men hur mycket han än försökte att få skriften tillbaka kunde han inte lyckas. Den är borta, och vi kan bara få det till att betyda en sak.”
”Att tiden för domen har kommit?” Den gamle sneglade över axeln mot den yngre mannen medans han tog en flaska från sitt bälte och hällde ut en klibbig, grön substans över den stora ekens stam. ” Det hade du inte behövt söka upp mig för att berätta, jag har ingen del i dessa bekymmer längre, det har jag ju sagt otaliga gånger.” Sade han samtidigt som han smorde in det gröna med sina beniga hand.
”Mäster... Sorrin har båda barnen.”
Den gamle mannen stannade tvärt med sitt omskötande av trädet och stirrade på den unge mannen med utskjutna, stora ögon.
”Salkin... hur kunde du låta det ske?”
”Vi blev förrådda, vi trodde vi hade pojken i säkerhet, men den som satt att vakta honom hade redan sålt sig till Dareks sak.”
”Du store tid... Boken säger tiden är inne, skriften har lämnat den och ni har förlorat barnet...” Den gamle drog sig i näsan och torkade förstrött bort den gröna substansen från sin andra hand på sina trasor.
”Därför är jag här mäster, vi behöver dig för att få tillbaka barnet.”
Gamlingen drog på munnen och när han talade igen så hördes en skymt av den västra, irriterade bonddialekten igenom hans annars så neutrala tal.
”Det här är sannerligen inget för en karl i min ålder att syssla med, saruveta.”
Salkin återfick sitt diskreta leende.
”Nej mäster, jag vet, men vi behöver all hjälp vi kan få, även av barn och åldringar.”
”Vet din plats pojkspoling.” Gubben skrockade. ”Låt oss inte spilla mer tid nu.”
Den gamle mannen satte sig på huk och ur sitt tandlösa gap började han mumla och fräsa uråldriga ramsor. Vinden återvände och höljde gubben i en dimma av löv och damm. När allt väl lade sig stod där istället för den knotiga gubben en ung hjort med präktiga horn, silverne päls och glasklara ögon. Den gick fram till Salkin och puffade på honom med mulen, varpå den såg på honom som för att säga: ”Led vägen.”
Den unge mannen sade: ”Med glädje Jaron”, varpå han samlade kraft och reciterade den vers som gav honom formen vars hans öknamn var baserat på.
Eldräv.
Våren hade kommit tidigt detta året, blommorna knoppade utan att snön helt försvunnit från skogen där den skyddades av trädkronornas täta skugga, och flyttfåglarna hade återvänt till sina grenar där de byggde upp gamla bon och förberedde sig för det nya liv som våren tillförde. Skogen frodades och i dess innersta glänta växte sig den uråldriga ekens rötter sig ännu starkare när de nu bar vatten åter igen.
En handskbeklädd hand vidrörde det gamla trädet, dess bark var kal och mjuk likt ett ungträd, men dess stam hade krävt åtminstone tio mans famnar för att helt omringa den. Det hade funnits här en lång tid konstaterade mannen och lät handen glida upp över den mörkgröna barken. Varje liten skåra i den annars så lena ytan vittnade om den tid som gått, om stormar, torka, förstörelse men också om tillväxt och liv. Den urgamla eken berättade sin egen historia, där dess brutna kvistar likt ärr berättade om människor som skadat det, medan grenar och lövverk satt som bevis för skogsdjurens viloplatser och skydd mot vind och andra faror. Varje del av trädet var likt en gammal bok vars berättlse spann långt över en dödligs livstid. Men olikt en bok så hade trädet aldrig haft tomma blad, dess ord hade växt fram med arket.
Mannen såg med beundrande blick upp mot löven och förundrades en stund över den mäktiga syn som eken utgjorde, samtidigt som han började nynna lågt men tydligt. Det var en lugn melodi han mindes från sin barndom, då bekymren var färre och livet enklare, och utan att märka det själv drog han lätt på smilbandet när minnena av hans far och mor flimrade till bakom hans ögon. Med minnen kom dofter, dofter som hans mors hår och hans fars rakvatten, som stack i ögonen samtidigt som det hade lämnat efter sig en behaglig känsla av renhet. Och hö. Han mindes doften av hö.
Det lilla leendet försvann då mannen tryckte bort minnena, rädd för vilka fler som skulle dyka upp, men han slutade inte nynna, han hade kommit hela vägen hit bara för att få sjunga för den gamla eken.
Ju längre in i melodin han kom desto mer kände mannen att trädet krängde och började svaja i en vind som inte fanns. Han satte båda sina händer rakt mot den skälvande stammen och kände vibrationerna gå igenom sina armar. Trädet talade.
”Ärende”
Mannen kände sig lättad, det hade fungerat. Trädet stod återigen stilla och han började rytmiskt att trumma med fingrarna, och ömsom med hela handflatan på trädet, för att ge det hans svar.
”Finna”
Trummandet upphörde, samtidigt som den osynliga vinden ven än en gång.
”Väktaren?”
Mannen slog ett hårt slag.
”Ja”
Tystnad. Vinden ven inte, allt stod still. Efter en lång tystnad började mannen tappa hoppet, men då kom en dov puls ifrån trädets inre.
”Vänta”
Mannen backade bort, tacksam att hans rop på hjälp hade besvarats, och satte sig ned att vila under en liten björk som lyckats växa sig upp under ekens skugga. Nu fanns inget annat att göra än göra som skogen kallat. Han mediterade.
Våren slog ut till fullo, snön smälte och ägg lades i bon. Tiden gick.
”Du är inte mycket för att låta gamla män vila ifred inte.”
Mannen slog upp ögonen och såg där en skrynklig och knotig gubbe stå bland vårblommorna, med buskiga ögonbryn och en fast blick likt en rentjur. Han höll händerna bakom ryggen och stod iklädd nåt som inte kunde beskrivas som annat än trasor, men trots detta utstrålade han en pondus och ingav en respekt som ingen annan. Han hade runt den skrana midjan ett grovt läderbälte, i vilket en mängd örter, buteljer och små verktyg hängde, samt en lång krökt kniv av skir, grå flinta. Den yngre mannen bockade sig och höll huvudet böjt.
”Jag ber om er förlåtelse mäster, men det är faktiskt inte min förtjänst att ni alltid dras in i allt det här om igen.”
Den gamle kacklade roat.
”Hoho, du behöver inte ursäkta dig för något gosse, en gammal man behöver bara sina små stunder av gnällighet, det är nåt vi unnas i våra sista år. Seså, vad kallade du mig för?”
”Det är boken mäster... Sidorna är tomma igen.”
Gubben gned sig om hakan och drog i näsan om vart annat.
”Jaså minsann...” Han var tyst en längre stund. ”Har du sökt upp Joram? Du vet att han är den som bär ansvaret nu.”
”Ja mäster, men hur mycket han än försökte att få skriften tillbaka kunde han inte lyckas. Den är borta, och vi kan bara få det till att betyda en sak.”
”Att tiden för domen har kommit?” Den gamle sneglade över axeln mot den yngre mannen medans han tog en flaska från sitt bälte och hällde ut en klibbig, grön substans över den stora ekens stam. ” Det hade du inte behövt söka upp mig för att berätta, jag har ingen del i dessa bekymmer längre, det har jag ju sagt otaliga gånger.” Sade han samtidigt som han smorde in det gröna med sina beniga hand.
”Mäster... Sorrin har båda barnen.”
Den gamle mannen stannade tvärt med sitt omskötande av trädet och stirrade på den unge mannen med utskjutna, stora ögon.
”Salkin... hur kunde du låta det ske?”
”Vi blev förrådda, vi trodde vi hade pojken i säkerhet, men den som satt att vakta honom hade redan sålt sig till Dareks sak.”
”Du store tid... Boken säger tiden är inne, skriften har lämnat den och ni har förlorat barnet...” Den gamle drog sig i näsan och torkade förstrött bort den gröna substansen från sin andra hand på sina trasor.
”Därför är jag här mäster, vi behöver dig för att få tillbaka barnet.”
Gamlingen drog på munnen och när han talade igen så hördes en skymt av den västra, irriterade bonddialekten igenom hans annars så neutrala tal.
”Det här är sannerligen inget för en karl i min ålder att syssla med, saruveta.”
Salkin återfick sitt diskreta leende.
”Nej mäster, jag vet, men vi behöver all hjälp vi kan få, även av barn och åldringar.”
”Vet din plats pojkspoling.” Gubben skrockade. ”Låt oss inte spilla mer tid nu.”
Den gamle mannen satte sig på huk och ur sitt tandlösa gap började han mumla och fräsa uråldriga ramsor. Vinden återvände och höljde gubben i en dimma av löv och damm. När allt väl lade sig stod där istället för den knotiga gubben en ung hjort med präktiga horn, silverne päls och glasklara ögon. Den gick fram till Salkin och puffade på honom med mulen, varpå den såg på honom som för att säga: ”Led vägen.”
Den unge mannen sade: ”Med glädje Jaron”, varpå han samlade kraft och reciterade den vers som gav honom formen vars hans öknamn var baserat på.
Eldräv.
Monday, January 26, 2009
Meningen med livet, universum och allting
Detta kommer förhoppningsvis bli ett bra inlägg, det är nämligen mitt fyrtio andre, och bättre än så blir det inte. Det är en siffra som haft ganska många förekomster i mitt liv och det känns lite lustigt, men kanske är det för man letat efter den efter att ha läst liftarens guide till galaxen. Maybe, maybe not. Nu tror jag inte det här inlägget kommer bli särskilt sammanhängande men precis som livet, precis som 42, så är inte de bästa ting alltid sammanhängande, så jag hoppas ni har översikt som ni har haft förut.
Iallafall så är jag nu inne i en bättre period i mitt liv, tror jag. Jag har inte varit deprimerad på länge, och jag känner mig inte så avdomnad som jag så länge har gjort, jag bara är och det är inte så dumt. Faktiskt.
Jag har upptäckt en del om mig själv, en del bra en del dåliga, så mitt strävande efter förbättring är inte över, men det kommer det nog inte vara förrän jag är död och begraven, eller åtminstone död. För vem vet var exakt man hamnar efter det egentligen.
Jag har åtminstone insett lite mer om vad kärlek innebär och om jag skulle skriva en bok om ämnet skulle nog första kapitlet heta "Det är en stor vagel i ögat" och det andra "men jag lät den sitta kvar". Jag har kanske aldrig upplevt äkta kärlek, det är det nog få som någonsin gjort, men tack vare min romantiska natur så kommer jag inte sluta tro, inte sluta leta, även om jag som nu trodde mig ha funnit den och blivit snuvad på den två gånger.
Jag kommer aldrig glömma dig, men jag tror det är lika bra för oss båda (mest dig kanske) att jag håller min mun och låter dig leva ifred utan mig. Jag älskar dig villkorslöst och helt utav min fria vilja, precis som du älskar Honom, så jag hoppas och tror du skulle förstå. Men eftersom jag ser din lycka framför min egen så håller jag min mun, torkar mina tårar och ber till vilken gud du vill att du får som du vill här i livet. Kanske ses vi igen nån dag på samma villkor, kanske inte, det får tiden utvisa, men jag tänker börja leva nu och inte gräva ned mig i det förflutna, det räcker med det nu.
Jag såg på det senaste avsnittet av Scrubs för några dagar sen och jag tyckte det här citat var värt att omnämna:
"Who the hell cares what anybody else thinks. Just look into your heart and do what ever the hell makes you happy" And all will be fine.
Vi kan inte gå och göra det som andra människor vill vi ska göra, eller vad vi tror ser bäst ut om vi gör, i slutändan spelar det ingen roll ändå. Så jag stannar där jag är och jag gör så gott jag kan, för även om jag inte kommer dit jag vill så kommer jag alltid se tillbaka dit jag är nu och le. Så enkelt är det.
Livet kanske bara handlar om att vara lycklig, för det kanske inte finns nåt högre syfte med allt, det är nog vad jag tror. Så själv kommer nog mitt liv bestå av att göra det jag tycker om, leta efter nån som jag kan prata med och som tycker om mitt sällskap och umgås med mina vänner, för jag kommer inte släppa taget om er. Jag bryr mig inte om pengar, jag kan leva precis som jag gör nu om jag bara får vara tillsammans med nån som älskar och får jobba med nåt jag gillar. Det är allt jag begär, så simpelt. Kanske är det just de enklaste svaren som är de rätta, kanske är det så.
Jag kan inte längre se särskilt mycket tillbaka till den gamla tiden, till mitt gamla jag, det börjar bli som höljt i dimma, vilket jag inte klagar för. Jag har inte helt hittat syftet med mitt liv, det närmar sig men det finns en del att finslipa, även fast jag sagt mig ha varit nära att komma på meningen med livet sedan högstadiet. För att hitta ens eget syfte kanske det är så att man måste leta på nya platser, det var så jag kom dit jag är nu genom att bryta de gamla vanorna och skapade nya och söka en ny mening i dem. Och det har kanske inte gått så himla bra alla gånger, men det har blivit bättre än om jag stannat kvar och sökt samma svar om och om igen.
Det lilla jag kan se tillbaka på mitt gamla liv gör mig så himla glad när jag ser kontrasterna. Jag ser hur rädd och ensam jag var, hur jag hatade mig själv och inte såg nåt gott alls. Sen ser jag hur jag idag har börjat fylla tomrummet inom mig med vänner, med mina mål som kommer och går men som ändå kvarstår, och jag kan inte annat än bli glad. För fem år sedan hade jag inte någon som gillade mig direkt och idag så kan jag glädjas över att ett fåtal anser mig vara den roligaste de känner, en trevlig och snäll kille som har en tendens att jobba för mycket. Det gör mig så lycklig så jag känner för att fälla en tår och skratta åt livets ironi. 42.
Thanks for those words, and I can only say the same, but also that I regret not kissing you when I had the chance.
Så vad är då meningen med livet?
Jo jag tror det är att göra vad än det är som gör dig lycklig, så länge det inte skadar någon annan, och försöka hålla fast vid det. I slutändan är det inte vår framgång eller våra pengar eller hur många vänner som spelar roll, utan helt enkelt om vi kan se tillbaka på vårt liv och le åt de bra stunderna vi haft. Kanske ta nåt kallt att dricka innan vi går bort och säga till dem omkring oss att vi älskar dem och alltid kommer göra det.
Jag älskar er allihopa mina vänner. Ge inte upp, för det tänker inte jag göra. För tänk efter: Vad har vi att vara olyckliga för egentligen? Det finns en värld där ute som må vara ond ibland och som kanske inte går vår väg, men samtidigt så är det en värld som är så full av möjligheter, så full av upplevelser som vi kan njuta av, om vi bara vågar ta tag i dem och göra dem till våra egna. Det är kanske inte så lätt alla gånger, men så länge vi kan stå på oss själva och göra det nån gång då och då så räcker det. Livet är inte på väg att börja, det ska inte upplevas senare, det är NU och aldrig mer. Banka in det i huvudet, det ska jag försöka med iallafall.
Och det är med dessa ord jag tackar för mig och detta mitt viktiga blogginlägg i internets mäktiga och icke-existerande dimension. Jag hoppas vi alla kan fortsätta gå framåt i våra liv med huvudena höjda och blicken fäst på någon punkt längst horisonten. Vi kanske kommer snubbla på nån sten eller två, men vi kommer se så himla coola ut på den resterande vägen mot solnedgången.
Tjubb på er
Iallafall så är jag nu inne i en bättre period i mitt liv, tror jag. Jag har inte varit deprimerad på länge, och jag känner mig inte så avdomnad som jag så länge har gjort, jag bara är och det är inte så dumt. Faktiskt.
Jag har upptäckt en del om mig själv, en del bra en del dåliga, så mitt strävande efter förbättring är inte över, men det kommer det nog inte vara förrän jag är död och begraven, eller åtminstone död. För vem vet var exakt man hamnar efter det egentligen.
Jag har åtminstone insett lite mer om vad kärlek innebär och om jag skulle skriva en bok om ämnet skulle nog första kapitlet heta "Det är en stor vagel i ögat" och det andra "men jag lät den sitta kvar". Jag har kanske aldrig upplevt äkta kärlek, det är det nog få som någonsin gjort, men tack vare min romantiska natur så kommer jag inte sluta tro, inte sluta leta, även om jag som nu trodde mig ha funnit den och blivit snuvad på den två gånger.
Jag kommer aldrig glömma dig, men jag tror det är lika bra för oss båda (mest dig kanske) att jag håller min mun och låter dig leva ifred utan mig. Jag älskar dig villkorslöst och helt utav min fria vilja, precis som du älskar Honom, så jag hoppas och tror du skulle förstå. Men eftersom jag ser din lycka framför min egen så håller jag min mun, torkar mina tårar och ber till vilken gud du vill att du får som du vill här i livet. Kanske ses vi igen nån dag på samma villkor, kanske inte, det får tiden utvisa, men jag tänker börja leva nu och inte gräva ned mig i det förflutna, det räcker med det nu.
Jag såg på det senaste avsnittet av Scrubs för några dagar sen och jag tyckte det här citat var värt att omnämna:
"Who the hell cares what anybody else thinks. Just look into your heart and do what ever the hell makes you happy" And all will be fine.
Vi kan inte gå och göra det som andra människor vill vi ska göra, eller vad vi tror ser bäst ut om vi gör, i slutändan spelar det ingen roll ändå. Så jag stannar där jag är och jag gör så gott jag kan, för även om jag inte kommer dit jag vill så kommer jag alltid se tillbaka dit jag är nu och le. Så enkelt är det.
Livet kanske bara handlar om att vara lycklig, för det kanske inte finns nåt högre syfte med allt, det är nog vad jag tror. Så själv kommer nog mitt liv bestå av att göra det jag tycker om, leta efter nån som jag kan prata med och som tycker om mitt sällskap och umgås med mina vänner, för jag kommer inte släppa taget om er. Jag bryr mig inte om pengar, jag kan leva precis som jag gör nu om jag bara får vara tillsammans med nån som älskar och får jobba med nåt jag gillar. Det är allt jag begär, så simpelt. Kanske är det just de enklaste svaren som är de rätta, kanske är det så.
Jag kan inte längre se särskilt mycket tillbaka till den gamla tiden, till mitt gamla jag, det börjar bli som höljt i dimma, vilket jag inte klagar för. Jag har inte helt hittat syftet med mitt liv, det närmar sig men det finns en del att finslipa, även fast jag sagt mig ha varit nära att komma på meningen med livet sedan högstadiet. För att hitta ens eget syfte kanske det är så att man måste leta på nya platser, det var så jag kom dit jag är nu genom att bryta de gamla vanorna och skapade nya och söka en ny mening i dem. Och det har kanske inte gått så himla bra alla gånger, men det har blivit bättre än om jag stannat kvar och sökt samma svar om och om igen.
Det lilla jag kan se tillbaka på mitt gamla liv gör mig så himla glad när jag ser kontrasterna. Jag ser hur rädd och ensam jag var, hur jag hatade mig själv och inte såg nåt gott alls. Sen ser jag hur jag idag har börjat fylla tomrummet inom mig med vänner, med mina mål som kommer och går men som ändå kvarstår, och jag kan inte annat än bli glad. För fem år sedan hade jag inte någon som gillade mig direkt och idag så kan jag glädjas över att ett fåtal anser mig vara den roligaste de känner, en trevlig och snäll kille som har en tendens att jobba för mycket. Det gör mig så lycklig så jag känner för att fälla en tår och skratta åt livets ironi. 42.
Thanks for those words, and I can only say the same, but also that I regret not kissing you when I had the chance.
Så vad är då meningen med livet?
Jo jag tror det är att göra vad än det är som gör dig lycklig, så länge det inte skadar någon annan, och försöka hålla fast vid det. I slutändan är det inte vår framgång eller våra pengar eller hur många vänner som spelar roll, utan helt enkelt om vi kan se tillbaka på vårt liv och le åt de bra stunderna vi haft. Kanske ta nåt kallt att dricka innan vi går bort och säga till dem omkring oss att vi älskar dem och alltid kommer göra det.
Jag älskar er allihopa mina vänner. Ge inte upp, för det tänker inte jag göra. För tänk efter: Vad har vi att vara olyckliga för egentligen? Det finns en värld där ute som må vara ond ibland och som kanske inte går vår väg, men samtidigt så är det en värld som är så full av möjligheter, så full av upplevelser som vi kan njuta av, om vi bara vågar ta tag i dem och göra dem till våra egna. Det är kanske inte så lätt alla gånger, men så länge vi kan stå på oss själva och göra det nån gång då och då så räcker det. Livet är inte på väg att börja, det ska inte upplevas senare, det är NU och aldrig mer. Banka in det i huvudet, det ska jag försöka med iallafall.
Och det är med dessa ord jag tackar för mig och detta mitt viktiga blogginlägg i internets mäktiga och icke-existerande dimension. Jag hoppas vi alla kan fortsätta gå framåt i våra liv med huvudena höjda och blicken fäst på någon punkt längst horisonten. Vi kanske kommer snubbla på nån sten eller två, men vi kommer se så himla coola ut på den resterande vägen mot solnedgången.
Tjubb på er
Subscribe to:
Posts (Atom)
